Print Friendly

Exit robur et securitas

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

347
EXITROBURET SECURITAS
Av professor HALVAR G. F. SUNDBERG
”Hinc robur et seeuritas –
härav styrka och trygghet.”
Så lyder den svenska riksbankens stolta devis, som successivt fått stryka på foten på
den ena sedeltypen efter den
andra, senast på de nya tiorna
och femtilapparna. Är detta
symtomatiskt? Professor Halvar G. F. Sundberg analyserar problematiken och uppställer den förhoppningen, att
myntförsämringen, om vi
eventuellt tvingas återgå till
guldmyntfoten ganska snart,
icke skall ha hunnit så långt,
att vårt fredliga land liksom
de krigshärjade Finland och
Frankrike måste bortta två
nollor på sedlarna, utan att
vi skall kunna nöja oss med
att ta bort endast en nolla.
Myntrealisationerna 1719-1834
Gällande ”fundamentallag” föreskriver i 72 §, att ”riksdagen allena äger rätt att utgiva sedlar,
som för mynt i riket må erkännas.
Dessa sedlar skola, vid anfordran,
inlösas av banken med guld efter
deras lydelse”.
Bakgrunden till grundlagens inlösningsstadgande, vilket ej ingick
i paragrafens ursprungliga lydelse
utan där infördes först vid 1850-
1851 års riksdag, var erfarenheterna av upprepade myntförsämringsepoker under föga mer än ett sekel. ”Att fingra på myntet har hos
alla folk i äldre tider varit en av
de styrande ofta anlitad utväg att
bereda staten inkomster – för tillfället”, konstaterade P. Fahlbeck i
sin till regeringsformens hundraårsjubileum utgivna grundlagsedition. Han erinrar där också om
Görtz’ mynttecken – den ende
svenske finansminister, som verkligen ställts till ansvar för en myntförsämring. Nödmyntens saga slutade väl icke fullt så drastiskt, som
Snoilsky skildrat i dikten ”På Vernamo marknad”: ”att kopparplå-
ten, som igår för daler gått och
gällt, numera gällde ingenting –
och så var det beställt”. Men långt
från sanningen voro orden icke;
denna var dyster nog för dem, som
naivt förlitat sig på alla statliga
utfästelser, att plåten var ”den hö-
ga kronans mynt och guld och
silver värt”. Genom kungl. förordningen den 23 april 1719 nedsattes
sålunda mynttecknen till halva
348
värdet, d. v. s. till 16 öre silvermynt
för dalern, varav dessutom endast
2 öre utbetalades, medan resten
skulle utgå av kronans inkomster,
”så snart lägenheten sådant tillåta
kan”, en lika föga bindande och givande utfästelse som dagens i omlopp varande hundrakronesedlars
löfte om inlösen med guld enligt
1873 års lag om rikets mynt. När
mynttecknen slutligen avlystes år
1724, nedsattes dessutom deras värde till l öre kopparmynt, d. v. s.
till en nittiosj ättedel.
Riksbanken övertog sedan med
sedelpressens hjälp ”för en tid
myntverkets roll att skapa underhaltigt betalningsmedel”, för att
åter citera nyssnämnde grundlagskommentator. Redan under hattarnas första tid måste banken genom
kungl. plakat den 23 oktober 1745
befrias från att ”utleverera mer i
plåtar, än vad till oundgängeligt
skiljemynt betarves, när slantar ej
äro att tillgå”. Efter mössornas finansiella styre, företeende åtskilliga
om dagens erinrande drag, framtvingades den enligt kungl. kungö-
relsen och förordningen den 27 november 1776 verkställda myntrealisationen, då riksbankens skuldförbindelser, bankosedlarna, inlöstes till halva värdet. Gustaf III :s
och Liljencrantz’ mästerliga myntreform som skapade vårt vackra och gedigna riksdalermynt, blev
dock av kort varaktighet. Redan år
1790 hade vi åter fått ett oinlösligt
sedelmynt, de s. k. riksgäldssedlarna, vilka sjönko till två tredjedelar av det därå angivna värdet och
vid den genom kungl. förordningarna den 4 november 1802 och 23 juli
1803 beslutna realisationen ersattes med bankosedlar. Dessa producerades emellertid under 1808-
1809 års krig i sådan mängd, att
de i sin tur nedgingo till halva värdet eller mindre. Först genom lagarna den l mars 1830 angående
myntbestämning och för rikets
ständers bank lyckades statsmakterna bringa reda i penningväsendet. Vid den i anslutning därtill
genomförda 1834 års myntrealisation inlöstes slutgiltigt bankosedlarna till 37 lh procent och riksgäldssedlarna till 25 procent av värdet.
Förtroendekrisens lösning
Det kan knappast giva anledning
till förundran, att allmänhetens så-
lunda upprepade erfarenheter av
statsorganens fördomsfria penningpolitik ansågs nödvändiggöra särskilda åtgärder i syfte att återställa förtroendet till myntet och riksbanken. Allmänhetens rätt att under alla förhållanden utfå de av
banken å sedlarna utfästa beloppen skulle garanteras genom att
man för banken skapade ”ett lika
ovillkorligt tvång, som för enskilda gäldenärer” att fullgöra sina finansiella åtaganden. Upprepade
försök att lagstiftningsvägen trygga upprätthållandet av 1830 års lagar och myntväsendets framtida
tillförlitlighet ledde slutligen till
att man, vis av erfarenheten om
vanliga lagbestämmelsers instabilitet, vid 1850-1851 års riksdag
fann den ordinära lagstiftningens
väg otillräcklig och ansåg den
högsta lagstiftningsformens, den
svårrubbligare grundlagstiftningens, garanti erforderlig för att
riksbankens sedlar skulle ”vid anfordran efter deras lydelse av banken med silver inlösas”. Endast genom att ”åt bankens skyldighet till
ständig och orubblig silverutväxling mot banksedlar på stadgade
realisationsgrunder giva kraften
och garantien ej blott av civillag
utan av grundlag” kunde man ernå
tillräcklig säkerhet, att sedelns silvervärde skulle ”under alla förhållanden oavkortat tillgodoräknas sedelns innehavare eller den, åt vilken han överläte densamma”, uttalade sålunda konstitutionsutskottet vid 1847-1848 års riksdag.
Sedan Sverige genom lagen den
30 maj 1873 övergått till guldmyntfot, ändrades inlösenskyldigheten
till att gälla ”med silver eller guld”
och vid tillkomsten av 1897 års lag
om riksbankens sedelutgivningsrätt till ”med guld” allenast.
Den sålunda mödosamt vunna
garantien för sedelvärdet respekterades av riksbanken under mer
än ett halvsekel, under vilken tid
även landets penningväsende åtnjöt en fasthet, som tillvann riksbanken och statens utfästelser ett
allmänt förtroende.
Första världskriget
Så kom första världskriget och
därmed en situation, där värdet av
349
riksbankens utfästelser sattes på
prov. Under några dagar vid krigsutbrottet skyndade nämligen en del
misstänksamma eller nervösa personer att presentera sedlar till inlösen. Summan verkade knappast
katastrofhotande; banken lättades
på c:a 2 Y2 miljoner av sitt guldförråd å c:a 105 miljoner kronor.
I stället för att genom fullgörandet
av sin odisputabla skyldighet till
”ständig och orubblig utväxling”
återställa och upprätthålla förtroendet, greps bankledningen av panik och förmådde bankoutskottet
och riksdagen att beträda den bekvämare vägen att åsidosätta
grundlagen och inställa sedelinlösningen. Åtgärden innebar ett klart
och uppenbart lagbrott, vilket dessutom enligt 1934 års riksbankshistorik var formellt onödigt, ävensom
reellt opåkallat. Först i efterhand
vidtogs vid 1914 och 1915 års riksdagar till lagbrottets ratihabering
sådan ändring av 72 § regeringsformen, att undantag från inlösningsskyldigheten skulle kunna
medgivas vid, såsom det sades i
den kungl. propositionen, ”i första
rummet det fall, att vårt land råkar
i krig eller utsättes för krigsfara”.
Men även därförutan kunde ”vid
svår penningkris ett liknande behov” uppstå. Därjämte skulle för
inlösningsundantaget krävas, ”ej
blott att förhållanden av angivna
beskaffenhet föreligga, utan ock att
på grund av desamma undantaget
befinnes oundgängligen nödigt”.
Med stöd av denna grundlagsändring beslöts så befrielse från inlös- 350
ningsskyldigheten fram till den l
oktober 1915, då riksbankens ledning hunnit lugna sig och sedelinlösningen återupptogs.
År 1920 sattes bankledningen på
ett nytt prov. Den förda diskontopolitiken hade då lett därhän, att
sedelvärdet sjunkit under guldvärdet. Professorn Eli Heckscher på-
pekade i en tidningsartikel förhållandet och den vinst, som sedelinnehavarna kunde göra genom att
inväxla sina sedlar och spara guldet. Detta föranledde en del personer att följa anvisningen, vilket
ledde till att guldkassan å c :a 265
miljoner lättades på några miljoner. Åter kände riksbanksledningen marken gunga under sina fötter
och skyndade sig att på nytt hemställa om befrielse från inlösenskyldigheten. Framställningen vidarebefordrades av regeringen till
riksdagen. Här visade sig emellertid känslan för grundlagens och
givna utfästelsers helgd icke vara
lika död. Det uppenbara missbruket av undantagsstadgandet mötte
sålunda kraftigt motstånd från
bland annat herrar örne, Wigforss, Clason, K. J. Ekman, Stendahl och Trygger: ”någon särskilt
svår kris för banken kan icke bliva tal om; och uti landet råder alls
icke någon ‘svår penningkris’ av
den utomordentliga omfattning,
som grundlagen förutsätter för sedelinlösningens suspenderande”.
Även den affärsmoraliska sidan
åberopades: ”Ett står fast. Genom
texten på varje sedel har riksbanken högtidligen förbundit sig till
att vid anfordran inlösa den med
guldmynt. Någon rättslig grund att
undandraga sig detta åtagande finnes icke. Kan det icke fullgöras, så
är det en sak alldeles för sig. Då
inträder det tillstånd, som i det enskilda ekonomiska livet kallas betalningsinställelse och som, om det
icke kan hävas genom fullgörandet
av betalningsskyldigheten eller genom överenskommelse med fordringsägarna, övergår i konkurs. En
sedel är reellt sett detsamma som
en av riksbanken utställd växel att
vid uppvisandet lösas av utställaren. För varje enskild föreligger en
ofrånkomlig plikt att infria en dylik förbindelse … Skall man kanske
ställa mindre anspråk på Sveriges
riksdag än på en liten lanthandlare, vilken som helst? Riksdagen
har garanterat, att de av riksbanken utställda sedlarna skola ha sitt
fulla guldvärde. Ha de genom den
av riksdagen hittills gillade diskontopolitiken under sista tiden nedgått under detta värde, kan jag
icke se annat, än att riksdagen,
långt ifrån att själv lösa sig från
garantien, måste ställa nödiga medel till förfogande för att fullgöra
sin borgen” (örne i första kammaren).
Med knapp majoritet gick propositionen igenom, i andra kammaren med den förseglade sedelns
hjälp. Den bekväma vägen att lösgöra sig från sina utfästelser genom att härför utnyttja sin lagstiftningsmakt fortsatte riksbanksledningen därefter att anlita fram
till den l april 1924, då banken
åter såg sig i stånd att fullgöra den
ställda garantien.
1930-talets kris
Detta idealtillstånd varade i sju
år. År 1931 hade Englands finanser
kommit i sådant läge, att landet
blev nödsakat att gå från guldet.
Den svenska regeringen försäkrade
högtidligen in i det sista, att något
dylikt icke kunde ifrågakomma för
Sveriges del, utan att guldinlösningsskyldigheten skulle fullgöras.
Trycksvärtan hann knappast torka,
innan sedelinlösningen på riksbankens begäran inställdes genom
kungl. kungörelsen den 27 september s. å. Till stöd för åtgärden kunde denna gång åtminstone åberopas
den av grundlagen år 1915 införda
reservationen om sedelinlösningens
inställande vid ”svår penningkris”,
enär en krissituation av internationell omfattning förelåg. Huruvida
åtgärden även var ”oundgängligen
nödig” är en annan fråga. Alla länder drogo i vart fall icke riksbanksledningens slutsatser av krisen. Metoden hade emellertid visat sig bekväm, och den har ockå fortlöpande
utnyttjats under trettiofem år. Vad
som skulle vara ett undantag för
katastrofsituationer, har alltså blivit regel. Därvid har stadgandet i
72 § regeringsformen om svår penningkris åberopats fram till januari
månad 1933. Därefter synes denna
motivering hava ansetts överflödig
eller omöjlig. I verkligheten blev
krisen tämligen snart övervunnen.
De fortsatta befrielserna från sedelinlösningsskyldigheten, senast den
351
26 maj 1965, kunde därför måhända antagas uttrycka, att statsmakterna ansett sig hava gjort grundlagsstadgandet obsolet. Detta motsäges dock av att dispenserna endast avsett fixerade tidsperioder,
vilket icke torde kunna annorlunda
förklaras, än att besluten ansetts
utgöra sådana ”för viss tid” avsedda undantag, vartill § 72 bemyndigar. Att det varit ”med stöd av undantagsbestämmelsen i § 72″ som
inlösenskyldigheten” satts ur kraft
alltsedan år 1931, har jämväl varit
författningsutredningens mening.
I krig har riket icke råkat och
icke heller har landet, annat än
under andra världskriget, ansett
sig utsatt för krigsfara. De fortsatta dispenserna borde därför föranleda slutsatsen, att vårt land även
efter 1933 oavbrutet befunnit sig i
sådan ”svår penningkris”, att det
varit ”oundgängligen nödigt” att
frikalla riksbanken från dess inlösenskyldighet. Denna mer än tre
decennier långa krissituation skulle alltså icke hava kunnat avhjälpas av de social-demokratiska finansministrar, vilka med avbrott
för den Bramstorpska sommarregeringen 1936 oavbrutet förvaltat
finansministerportföljen och lett
den ekonomiska politiken samt tillskrivit sig äran att efter kriget ”ha
klarat krisen”. Vill man icke godtaga denna slutsats, finnes ej annan möjlighet än att beteckna de
fortsatta dispenserna såsom en illojal maktanvändning, ådagaläggande att statsmakterna icke ställa
samma moraliska krav på sig själ- 352
va som de göra på ”allmän laglydnad” från medborgarnas, exempelvis de skattskyldigas sida, för att
icke erinra om den dam, som
ådömts frihetsstraff för den föga
samhällsfarliga och på intet sätt
ohederliga gärningen att spela
grammofon för radioinnehavare,
som vilja lyssna därpå. 1951 års
sakkunniga för reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt funno
det också ”otillfredsställande och
vara ägnat att undergräva respekten för grundlagen att bibehålla regeringsformen 72 § oförändrad”.
Men ”quod licet jovi non licet
bovi.” Skälet till denna olikformighet i laglydnadskravet lärer vara
att söka däri, att den fasthet i penningvärdet, som vid inlösenskyldigbetens införande åsyftades, skulle hava utgjort ett hinder för den
fortgående myntförsämring, som
utgör ett karakteristiskt inslag i
socialistisk politik. Denna skulle
såsom naturligt är, omöjliggjorts av
ett accepterande av de sakkunnigas
tes, att ”ett bevarat penningvärde
borde vara utmärkande för ett
rättssamhälle och i längden en
oundgänglig förutsättning för ett
ekonomiskt och socialt framåtskridande”, en tes, som ock väckt arbetarrörelsens ogillande. Den fortlöpande ”inflationen” är enligt
auktoritativt uttalande det pris,
som pensionärer, försäkringstagare, sparbanksinsättare och övriga
långivare hava att erlägga såsom
garanti för andras sysselsättning.
Och det är givetvis föga påkostande att visa generositet med sina
medmänniskors pengar, särskilt
när man själv har makt att kompensera sig för den åtföljm~de värdeförsämringen.
Från guld till silver
Guldinlösningsskyldighetens upphävande innebär, att statsmakterna i realiteten också undanröjt den
garanti, som grundlagens 79 § velat giva myntets värdefasthet: ”Förändring i rikets mynt till skrot eller korn, det vare sig till förhöjning eller avslag” kräver nämligen,
i motsats till sedelinlösningsskyldighetens avskaffande, allenast ett
enkelt riksdagsbeslut, något som
erfarenheten visat kan vara lätt erhållbart. I verkligheten innebär
dock guldinlösningens upphörande
icke tillika, att vi upphört att äga
en metallisk myntfot. Denna roll
har i stället övergått från guldet
till silvret eller, exaktare uttryckt,
skiljemyntens silverhalt. Enligt
1873 års lag om rikets mynt skulle
en- och tvåkronestyckena hålla 80
procent silver och de 1935 införda
femkronemynten 90 procent; hundra tvåkronestycken skulle innehålla l 200 gram och hundra enkronestycken 600 gram samt hundra
femkronestycken 2 250 gram fint
silver. Sjunker sedelvärdet under
silvervärdet, kan uppenbarligen
situationen från 1920 upprepas i
den form, att allmänheten tillväxlar sig silver och tesaurerar mynten. Den tilltagande sällsyntheten
av mynt med 1873 års silverhalt
synes antyda, att detta även i viss
mån blivit förhållandet. Penningvärdeförsämringen har också numera nått därhän, att 1873 års silverkronas silvervärde med c :a tjugu procent överstiger papperskronans värde.
Emellertid hemställde myntverket år 1942 att få nedsätta silverhalten, d. v. s. att få försämra myntet. Såsom skäl härför åberopades,
att situationen på silvermarknaden
undan för undan försvårats avsevärt, i det att importen fullständigt avstannat, varför det icke
längre vore möjligt att tillgodose
det växande behovet av skiljemynt
av silver. I följd därav önskade
myntverket sänka silverhalten från
80 eller för femkronestycken 90 till
40 procent. Detta skulle möjliggö-
ra avsevärd ökning av silver- -myntskvantiteten. Verkets åberopande av den av kriget orsakade
silverbristen ter sig något egendomligt, enär myntverket samtidigt
uttalade som sin uppfattning att
övergången till det försämrade
myntet borde vara definitiv, ehuru
man kunde begränsa sig till en
provisorisk åtgärd. Förslaget genomfördes under hänvisning till
den ”avgörande vikt”, som myntverket fäst vid ”möjligheten att
inom landet erhålla de erforderliga metallerna”. Därvid vidtogs
dock den justeringen, att silverhalten skulle fastställas till ”minst det
angivna talet . . . varigenom möjlighet skulle föreligga att utan ny
ändring av myntlagen utmynta
jämväl mynt med en högre silverhalt”. Departementschefen gjorde
samtidigt gällande, ”att skiljemyn- 353
tens metalliska värde redan enligt
gällande regler avsevärt understiger deras penningvärde och saknar
varje betydelse för dessa”, med
slutsatsen: ”skiljemyntens sammansättning är alltså ett rent tekniskt spörsmål utan intresse ur
penningpolitiska synpunkter”.
Den givna motiveringen för
myntförsämringen har uppenbarligen efter krigets slut förlorat all
giltighet: något hinder för silverimport har därefter icke förelegat.
Detta förhållande har likväl icke
föranlett statsmakterna att återgå
till ett fullvärdigare mynt. I stället
har silverhalten i femkronestyckena år 1954 nedsatts, räknat för
hundra stycken från 950,2 till 720
gram. Någon praktisk möjlighet att
återställa silverhalten till förkrigsnivå föreligger icke heller, sedan
papperskronans värde sjunkit under silverkronans. Departementschefens påstående om betydelselösheten av myntens metalliska värde
har därvid visat sig äga likartad
sanningshalt som förespeglingen,
att silverhalten skulle höjas, när
silverimporten åter kunde komma
i gång. Därest nämligen silverhalten
enligt 1873 års myntlag bibehållits
eller återställts, hade riksbanken i
verkligheten tvingats till en deflationspolitik, i det att myntlagens
silverkrona kommit att fungera så-
som ett slags silvermyntfot. 1942
års nedsättning av silverhalten
upphäver väl ej i och för sig denna
möjlighet, men den ha,r uppskjutit silverkronans bromsverkan till
dess papperskronans värde sjunkit
354
därhän, att detta värde fallit till
något mer än hälften av 1873 års
kronas. Det finns kanske anledning att antaga, att när inflationen
nalkas denna nivå, en framställning är att vänta från myntverkets
sida om en ytterligare myntförsämring eller om avskaffande av silvermyntet över huvud. Till och med
kopparmynten skola enligt uppgifter i pressen hava blivit för dyra
för verket, varigenom alltså den
nuvarande finanspolitiken skulle
komma att slå det hittillsvarande
görtzska rekordet i myntförsämring.
De nya sedlarna
På riksbankens från 1890-talets
förra del stammande sedeltyper,
fortfarande bevarade i 100-kronesedlarna, voro anbragta tvenne
programmatiska deviser. Den ena
innehåller den högtidliga utfästelsen, att Sveriges riksbank vid anfordran inlöser sedeln med guldmynt enligt lagen om rikets mynt
av 1873, den andra utgöres av moder Svea med riksvapnet på ett postament, bärande den stolta inskriptionen: ”Hinc robur et securitas”.
Båda deviserna uttryckte och ville
uttrycka penningväsendets orubbliga tillförlitlighet och riksbankens
ovillkorliga trovärdighet. Kvaliteten hos papper och tryck förstärkte
ytterligare intrycket av soliditet.
Såsom antytts hava dessa sedeltyper numera avskaffats eller skola
avskaffas. Detta har skett stegvis.
Därvid har först utfästelsen om sedelns inlösen borttagits; den stred
påtagligen alltför uppenbart mot
verkligheten. Den saknades på de
år 1939 införda lO 000-kronesedlarna och enahanda var förhållandet
enligt 1941 års kungörelse om nya
tio-kronesedlar, liksom med 1948
års femmor och med 1952 års tusenkronesedlar. Däremot synes
man, om också något halvhjärtat
eller besvärat, hava ansett sig kunna bibehålla devisen om riksbankens styrka och säkerhet. På lO 000-
kronesedlarna saknades den helt,
men på tiorna kunde man, om ock
med någon svårighet, på sedelns
baksida urskilj a ”motivet tre kronor, omväxlande med texten hinc
robur et securitas”. På femmorna
hade devisen fått liknande diskreta placering och enahanda blev förhållandet på tusenlapparna.
På de nya sedeltyper med lOoch 50-kronebeteckningar, som i år
utgivits av riksbanken, har denna nedrustning fortsatt. Sålunda ha
där borttagits icke blott utfästelsen
att inlösa sedeln enligt lagen om
rikets mynt utan även påståendet
om bankens ”robur et securitas”,
en onekligen påkallad åtgärd, enär
det torde överstiga bankens förmå-
ga att inlösa den fortlöpande genom riksdagsbeslut ökade sedelstocken, vars marginaler banken
för övrigt ej alltid ansett sig behö-
va respektera. Enligt 1934 års lag
för Sveriges riksbank äger nämligen banken utgiva sedlar till ett belopp, som motsvaras av dubbla
summan av bankens metalliska
kassa och därutöver till ett belopp
av 350 miljoner kronor. Om sådant
med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt, kan
beloppet av statsmakterna höjas
med ytterligare 350 miljoner. Riksbankens guldkassa torde sålunda
för närvarande motsvara något
över l miljard guldkronor, vilket
skulle möjliggöra en sedelmängd
av c:a 2,4 miljarder. Den senast
medgivna sedelstocken är däremot
9,7 miljarder. Förhållandet synes
tämligen väl belysa papperskronans värdefall. Att de nya femtiolapparna, vilkas typ och utseende
knappast ger något vederhäftighetsintryck, smyckats med Gustaf
III :s bild ersätter knappast den
borttagna devisen, då det väl måste antagas, att det icke är den konung, vilken införde 1776 års solida riksdalermynt, som härigenom
hyllas. Snarare synes bilden bringa
i erinran det ekonomiska lättsinne, som ledde till utfärdandet av de
surrogatartade riksgäldssedlarna.
Om, såsom i pressen uppgivits, ej
ens de nya sedlarnas färg är hållbar, skulle detta förhållande framstå såsom en ytterligare illustration av sedelvärdet.
Papperskronan – framtidens mynt
Både 1950 års sakkunniga och
författningsutredningen synas utgå ifrån att den reservation för en
återgång till guldmyntfoten, som
de återkommande tidsbegränsade
befrielserna från inlösningsskyldigheten skulle innebära, är meningslös och föreställningen om en dylik
återgång en illusion. Papperskronan skulle sålunda vara vårt fram- 355
tida mynt- med årligen sjunkande
värde. Hållfastheten i nämnda antagande torde likväl kunna ifrågasättas. Tecken hava framkommit,
som kunna tyda på att pappersmyntets tidsålder kan nalkas sitt
slut. I dylikt fall skulle författningsutredningens förslag om borttagandet ur grundlagen av stadgandet om riksbankens sedelinlösningsskyldighet hava kommit något sent
och hänföra sig till en situation, som
måhända snart icke längre komme
att föreligga. Den franske statschefen antydde sålunda i fjol önskvärdheten och möjligheten av ett
återupptagande av guldbetalningarna, och en omfattande handel med
guldplantser på kontinenten synes visa, att guldet ingalunda helt
förlorat ställningen av spararnas
värdemätare. Ett återupplivande
av guldmyntfoten skulle betyda
Västeuropas frigörelse från beroendet av den amerikanska dollarn,
vilket också synes hava utgjort ett
av skälen till det franska kravet.
Om, såsom ingalunda lärer vara
uteslutet, EEC-marknaden lyckas
skapa en gemensam grundvaluta
för sina medlemmar, torde denna i
styrka och betydelse väl kunna upptaga tävlingen med dollarn och därigenom skapa fasta valutaförhållanden i Västeuropa. Några svårigheter för Schweiz att anknyta därtill
skulle knappast förefinnas, och
även i ett par andra EFTA-länder
framträder tendenser mot EECmarknaden. Att vårt land i längden
skulle kunna undgå att säga ”ja till
Europa” ter sig föga sannolikt, dess- 356
mer som det engelskdominerade
EFTA :s hållfasthet ter sig tvivelaktig såväl med hänsyn till pundets
undergrävda ställning som Storbritanniens egen begränsade respekt
för denna överenskommelse.
I ett sådant läge skulle på riksbanken komma att ställas de krav,
vars fullgörande utfästes på de äldre sedeltyperna. Det må väl hoppas, att myntförsämringen då icke
hunnit fortskrida så långt, att vi,
liksom de krigshärjade Finland och
Om MO
Frankrike, måste stryka två nollor på sedlarna, utan att vi, såsom
resultatet av tre decenniers socialdemokratisk finanspolitik, kunna
åtnöjas med en myntrealisation genom borttagandet av endast en nolla. Härigenom skulle i dagens läge
ungefärligen återställas kronans
köpkraft enligt lagen om rikets
mynt av den 30 maj 1873 och devisen ”Hinc robur et securitas”
kunna återinföras.
Till detta skall här blott läggas förhoppningen, att regeringsmakten städse måtte ihågkomma, att effektiv kontroll först och sist
är dess egen oavvisliga plikt. Utövas sådan efter det verkliga livets
krav utan byråkratiskt beskedlighetsmakeri men också utan undfallenhet för demokratiska dagsvindar, så skall M.O.-ämbetet visa
sig icke endast onödigt utan även och framför allt ofarligt.
Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner