Print Friendly

Exit N. S. Krustjov

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

438
EXIT N. S. KRUSTJOV
Spekulationerna kring Krustjovs
snabba fall från makten fol’tsätter
alltjämt- utan att verklig klarhet
vunnits. Hur kunde det vara möjligt att han avlägsnades från sin
dubbla position som regeringschef
och förste partisekreterare utan en
mera förbittrad maktkamp? Ty
som regeringschef hade han eU
grepp om statsapparaten – inklusive säkerhetstjänsten – och som
partisekreterare kontrollerade han
partimaskineriet – inklusive befordringssystemet. Det är svårt att
föreställa sig annat än aH Krustjovs ålder slutligen tagit ut sin
rätt – att han inte längre orkat
med den ohyggligt krävande uppgiften att på en gång bära ansvaret
för Sovjetunionens ybtre och inre
politik och samtidigt bevaka den
egna maktställningen.
Det förefaller vidare som om
han avsatts icke därför att oppositionen mot honom krävde en i
grunden förändrad politik utan
därför att denna opposition fann
honom personligen olämplig aH
leda Sovjetunionen i dess nuvarande kritiska situation, framför allt
i dess politik gentemot Kina.
Sålunda är det av stort intresse
att bland de anklagelser, som riktats mot honom av de nya makthavarna, finns det inga starkare
ansatser till ideologisk kritik. Han
har inte – som på sin tid Berija,
Nfalenkov och Molotov – exkommunicerats genom att förklaras för
partifiende. Visserligen beskyller
man honom för att ha hemfallit åt
vad som på kommunistiskt språkbruk kallas »personkult», d. v. s.
alltför personlig maktutövning, i
strid med den leninistiska marxismens principkrav på »kollektivt ledarskap». Men kritiken på denna
punkt är påfallande mild; långt
skarpare är de uppenbart berättigade anklagelserna för nepotism,
egensinne och godtycke i maktutövningen med ty åtföljande yttre
och inre misslyckanden t. ex. beträffande jordbrukspolitiken.
Nu brukar personer i Krustjovs
ställning kunna tillåta sig åtskilligt i den vägen utan att hans medarbetare engagerar sig i något så
riskabelt som en palatsrevolution.
Vad kan då ha varit den utlösande
faktorn?
Härom spekuleras det naturligtvis särskilt livligt. Den mest troliga
förklaringen synes vara att Krustjovs Kina-politik och hans personliga motsättning till Mao-tse-tung
fällt avgörandet. Den planerade
allkommunistiska konferens vid
vilken Mao skulle lysas i bann som
kättare och förrädare mot världskommunismens sak artade sig till
ett svårartat fiasko. Moskva har
detta år snart sagt månad för må-
nad förlorat inflytande bland kommunistpartierna utanför Sovjetunionen. En statlig intressekonflikt Sovjetunionen-Kina, där Kina
offentligt om också icke officiellt
framställt krav på stora delar av
Sovjetunionens ostasiatiska provinser, har utvecklats. Därtill har den
gemensamma kommunistiska insatsen mot ”imperialister, kolonialister och kapitalister” försvagats
av de otaliga lokala konflikterna
mellan Moskvatrogna och Pekingtrogna.
Denna världskommunismens
splittring är naturligtvis icke
Krustjovs fel – här är starkare
historiska krafter i rörelse. Men
det förefaller som om hans medarbetare bedömt läget så att Krustjov
måste avlägsnas för att det överhuvud taget skulle bli möjligt att
få till stånd en avspänning mellan Sovjetunionen och Kina. Hans
svagheter som ledare kom då att
fälla utslaget.
Kineserna har ju också haft anledning att betrakta läget med olust
och måhända har man där reagerat på liknande sätt gentemot
Mao-tse-tung. När allt kommer
omkring har det kanske varit frå-
ga om vem som skulle falla först
– Krustjov eller Mao.
439
Att Krustjov fick silkessnöret
före sin store motståndare behöver
emellertid ingalunda betyda en avgörande omsvängning i Moskvas
Kinapolitik Ty en övergång till
den kinesiska vänsterkommunistiska linjen med dess bekännelse
till kriget, den väpnade revolutionen och terrorn som nödvändiga i
världskommunismens arsenal,
skulle stöta bort Moskvas vasallstater i väster. Med undantag av
östtyskland och Albanien är de i
olika grader varma anhängare av
den moderat högerrevisionistiska
linje, som Krustjov signerat och
företrätt: fredlig samexistens utåt
och en viss liberalisering inåt. På
den punkten torde de nya makthavarna i Kreml inte ha lämnats i
ovisshet av sina trosfränder i Östeuropa vid de brådskande överläggningar som pågått sista tiden.
Ett talande vittnesbörd om den
begränsade handlingsfrihet, som
trojkan Bresjnev, Kosygin och
den alltid överlevande Mikojan
för närvarande har, är också dess
hastiga nedtonande av kritiken
mot Krustjov. Tydligen har den
inre reaktionen varit för stark för
att de nya ledarna skulle vågat sig
på att fullfölja den »damnaltio memoriae», som inleddes dagarna efter Krustjovs fall. Det tycks som
om den liberalisering och humanisering av det sovjetiska samhället,
som påbörjats efter den XX partikongressen år 1956, fått sådana
verkningar att de gamla metoderna
inte är gångbara längre.
440
Om så är f:allet kan uppdelningen av Krustjovs makil:position –
regeringschefens och partisekreterarens – mellan Bresjnev och
Kosygin kanske uppfattas som ett
försök till en primitiv maktfördelning – och därmed ett första steg
i konstitutionalistisk riktning.
Av större be1tydelse för den fortsatta inre utvecklingen i Sovjetunionen är emellertid att de strä-
vanden för ökad rättssäkerhet,
som det kommunistiska partiet accepterat och de lagstiftande och
rättskipande myndigheterna med
kraft engagerat sig i, tillåtes fortsätta. Dessbättre finns det anledning att tro det. De nya lagarna
och institutionerna torde numera
ha fått sådan förankring att de
knappast kan brytas ner utan veritabla konvulsioner inom det sovjetiska samhällslivet. Ty en sak är
säker: för det sovjetiska folket har
befrielsen ur den stalinistiska terrorn inneburit en befrielse ur en
mardröm. Och vare sig N. S.
Krustj ov haft större eller mindre
personlig andel i denna utveckling
hör det i rättvisans namn till hans
eftermäle att det så hårt prövade
ryska folket under hans tid tog ett
stort steg framåt på den rättskulturella civilisationens mödofyllda
väg.
På en punkt visar emellertid den yngre kommunistgenerationens
mentalitet ut över sin egen begränsning. Den är nämligen avgjort
imperialistiskt sinnad. Hos många är den medvetna stämningen
visserligen endast entusiasm för världsrevolutionens chimär och
viljan att för denna bruka det röda Rysslands maktmedel, men hos
andra sammanflyta de imperialistiska tendenserna medvetet med
rysk nationalism och ryskt utvidgningsbegär.
Svensk Tidskrift 1924

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner