Print Friendly

Europatanken

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EUROPATANKEN
»NÄR NAZISMENS makt var bruten,
frågade jag mig själv vilket det
bästa råd var, jag kunde ge mina
vänner och medbröder i vår förödda och utmattade värdsdel. Mitt
råd till Europa kan ges i ett enda
ord: Förena er (Unite) l»
Dessa så ofta citerade ord av
Winston Churchill i december 1948
ger i ett nötskal situationen efter
andra världskrigets slut. Aldrig har
Europas svaghet framträtt tydligare än då. Europa, den västerländska kulturens och den mänskliga
civilisationens vagga, låg söndersargat och i spillror. På ruinerna
möttes de främsta segerherrarna,
två världsmakter från främmande
kontinenter. Vid Elbe höll de ryska
bajonetterna vakt; hela Östeuropa
hölls i kommunismens järngrepp.
över den jord, där Schiller och
Goethe en gång levde och verkade,
vajade den röda fanan med hammaren och skäran, symbolen för
fruktan och terror, symbolen för en
halvasiatisk despoti. Immanuel
Kants Königsberg var förvandlat
till Kaliningrad och låg numera i
Sovjetunionen. Först Hitler, sedan
detta l Kunde förnedringen drivas
längre?
Att Europas dominans på den
Av fil. kand. BIRGER HAGARD
världspolitiska arenan hörde till en
förgången tid, torde man ha varit
helt på det klara med. Det var
emellertid inte detta frågan längre
gällde. Den gick längre än så.
Skulle Europa överhuvudtaget åter
kunna resa sig och taga sitt öde i
egna händer – eller var den gamla
kontinenten dömd att bli en lekboll mellan de nya världsbehärskande stormakterna? Det torde ha stått
helt klart, att inte någon av de
europeiska staterna ensam kunde
ta upp tävlan med de nya giganterna. Storbritannien och Frankrike var visserligen fortfarande de
främsta bland de små staterna, men
några stormakter var de inte längre.
För alla ansvariga europeer var det
uppenbart, att den enda vägen till
en pånyttfödelse gick över Europas
enande. På detta sätt knöt man åter
an till Europatanken. För vilken
gång i ordningen är ovisst, men ett
torde vara säkert – aldrig har
Europatanken tidigare omfattats av
så många, och med sådant allvar
och sådan entusiasm som nu. Den
stora frågan var, om det var för
sent.
Man kan emellertid ställa frå-
gan: Vad är egentligen Europatanken? Eller kanske skall man börja
från början och fråga: Vad är överhuvudtaget Europa? Är det blott ett
stycke av den asiatiska landmassan? Nej, har det sagts, jorden
själv är inte Europa: den är bara
gjutformen. Det är historien, som
skänkt Europa dess definitiva ansikte. Europa är inte en kontinent
genom landmassans skapnad eller
genom det vatten, som omger och
genomtränger den. Vad som gör
Europa till en kontinent är den gemensamma strävan och kallelsen
hos dess invånare. Den humanism,
som utbrett sig från Grekland, den
romerska rätten och imperialismen,
den kristna världstanken – det är
dessa explosiva faktorer, som bokstavligen har skapat Europa. Snarare än en kontinent är Europa en
ide eller ett medvetande. Det kan
finnas anledning att något dröja
vid och lyssna till den franske
publicisten Bernard Voyennes smått
lyriska betraktelse över vad han
kallar Europas själ:
»Den europeiska människan kan
inte definieras genom en hänvisning till bara sin ras eller sitt språk.
Ras är ett ord, som inte längre har
någon mening här, där de mest
häpnadsväckande folkblandningar
ägde rum i förhistorisk tid och sedan aldrig har upphört. Resultatet?
Att mongoler bor på Donauslätten,
germaner i Norditalien och England, araber i Spanien, medan det
är svenskar, som grundar den
ryska staten och normander kungadömet bägge Sicilierna. Vad språ-
ket beträffar, så är det visserligen
29- 61164077 Svensk Tidskrift H. 91961
411
relativt enhetligt, men det delar
ändå upp sig i två primära grupper (den indoeuropeiska och den
finsk-ugriska) – bortsett från en
del semitiska inslag och spridda
språköar. Framför allt är språket
nästan oändligt nyanserat. Nej, lika
litet som själva kartan gör Europa,
lika litet gör rasen eller språket den
europeiska människan. Vad som
skapar den europeiska människan
är en speciell febril mentalitet, en
passion för äventyr och organisation, en ständig vetgirighet och oro.
En appell, som uppstigit ur ovisst
vilka djup, ekar ständigt i den
europeiska människans öra, kastar
henne in i underbara äventyr,
stundom galenskaper, där hon nätt
och jämnt undgår katastrofen. Den
europeiska människan är Odysseus,
slungad mellan undergång och
räddning, omväxlande upprorisk
och foglig, lojal och lättsinnig, fallande offer för första trolldom och
ändå ihärdigt fullföljande sin plan,
med fast hand styrande sitt skepp
över framtidens vågor. Odysseus,
den glömske – och den väntande
Penelope.
Mångfalden, ja brokigheten, kan
avläsas i själva den europeiska jorden. Man kommer aldrig att kunna
ersätta denna mångfald genom nå-
got slags godtycklig systematisk enhet. Men enheten, den levande
varma enheten, finns i anden –
och ingen annanstans än där.»
Den europeiska människan har
aldrig kunnat glömma den enhet,
som i olika avseenden kom att bli
412
förknippad med »pax romana».
Långt efter det att det romerska
imperiet slagits i spillror, sedan
de mörka århundradena kommit att
sätta sin prägel på Europas historia, existerade också en annan enhet, den andliga, som omsider
emellertid kom att gå förlorad även
den i och med reformationstidens
inträde på den historiska arenan.
Genom Europas historia går strä-
vandena att återställa denna enhet
som en röd tråd. Härvidlag kan två
olika vägar skönjas. Den första är
våldets väg, som dock aldrig haft
annat än temporär framgång. Möjligen torde det också kunna sägas,
att Karl den store, Karl V och Napoleon Bonaparte först och främst
var fångna i sina egna intressen.
Då Napoleon I i sin landsflykt på
S: t Helena säges ha filosoferat över
Europas Förenta Stater, är man
böjd för att häri främst se den
besviknes efterhandskonstruktion.
På samma sätt faller Hitlers Neuropadrömmar platt till marken inför eftervärldens dom.
Det är betydligt intressantare att
följa en annan utvecklingslinje,
nämligen den som tagit sikte på ett
förbund mellan likaberättigade parter. Redan i början av 1300-talet
tänker sig en av den franske
konungen Filip den Skönes rådgivare, Pierre Dubois, ett förbund av
de europeiska furstarna, som dels
skall leda till det heliga landets
återerövring, dels genom en skiljedomstol förhindra alla krig i Europa. Kampen mot turkarna är det
centrala för den böhmiske härskaren Georg av Podebrad, då han 150
år senare ånyo föreslår ett europeiskt förbund, även denna gång
under den franske konungens ledning. Ytterligare 150 år senare, i
början av 1600-talet, föreslår Henrik IV: s rådgivare, Sully, upprättandet av en kristen republik, en
federation av Europas stater, grundad på principerna om evig fred,
frihandel och religiös tolerans –
det sistnämnda inte minst märkligt med tanke på det stora religionskrig, som kort tid därefter
skulle följa. Den av Sully tänkta
statsbildningen borde också vara
mäktig att ställa upp en ansenlig
arme, 200 000 man, för Nordafrikas erövring. En variant av Sullys
plan framlägges i slutet av 1600-
talet av kväkaren William Penn,
som föreslår ett permanent förbund
mellan Europas furstar. Penn tänker sig ett råd, bestående av 90 delegater, fördelade efter varje stats
folkmängd och ekonomiska betydelse. Intressant, bortsett från den
ekonomiska aspekten, är att Penn
också tänker sig Turkiet med i
denna gemenskap. Samtida med
Penn var den franske abben de
Saint Pierre, författare och diplomat. Från huvudstad till huvudstad
reste han för att söka övertyga
Europas furstar om nödvändigheten av att åstadkomma en europeisk sammanslutning. Saint Pierre
torde ha påverkat både Rousseau
och Kant. Trots allt förefaller dock
Europatanken icke att ha tett sig
alltför angelägen för 1700-talets
upplysningsmänniskor, som redan
var delaktiga av sin tids tankegemenskap.
I och för sig kan det tyckas, att
det nordamerikanska frihetskriget
med Förenta staterna som resultat
borde ha manat de europeiska folken att sluta sig närmare samman.
En fredlig utveckling i denna riktning kom emellertid att förhindras
av Napoleonkrigen. I stället kom
1800-talet att kännetecknas av en
folkens frigörelse över hela Europa, en frigörelse, som kom att
ske i hägn av en alltmera ohöljd
nationalism. Visserligen fanns det
stora europeer även på 1800-talet.
Namn, sådana som Victor Hugo,
Mazzini och Saint-Simon har sin
givna plats, då Europatankens
historia skrives. Gemensamt för de
flesta av 1800-talets strävanden
mot den europeiska enheten var
dock, att de alltför litet hade kontakt med den krassa verkligheten.
Först då Europa efter första
världskrigets slut låg sönderslaget
och blödande, då våldsmentaliteten
triumferade, nationalhatet piskats
upp till vanvett och hela utvecklingen pekade fram emot dekadens
och upplösning, började Europatanken åter vinna gehör. Därvidlag
torde få ha spelat en så stor roll,
som den österrikiske greven Richard Nieholans Coudenhove-Kalergi. Många torde under mellankrigstiden ha betecknat honom som
utopist. I våra dagar torde han
mera än många andra ha förtjänat
413
epitetet realist. Som ung man gav
Coudenhove-Kalergi ut sitt första
arbete, Pan-Europa, 1923. Detta
kom i många hänseenden att verka
som en alarmsignal. Han skriver
där bl. a. följande: »Världskriget
betydde för Europa en vändpunkt
av ungefär samma natur som trettioåriga kriget för Tyskland. Europa, som tidigare haft herraväldet
i världen, uppdelades i två läger.
På europeisk mark kämpade asiater och amerikaner, australier och
afrikaner, negrer och indier, turkar
och kurder. Europa blev världens
slagfält. Dess rikaste områden föröddes, blomman av dess befolkning
dödades. Moralen har förfallit, hatet och avunden frodas. Om Europa
icke lär något av historien, kommer det att genomgå samma öd2
som det tysk-romerska kejsarriket.
Det kommer att politiskt och militärt bli världens schackspel, världspolitikens objekt i stället för dess
subjekt. Vid fördelningen av marknader och kolonier kommer det att
lämnas åsido. De ryska och brittiska världsmakterna kommer att
utkämpa sina asiatiska konflikter
med tyska och franska soldater vid
Rhen. På samma sätt som tidigare
Kina och Turkiet kommer Europa
att uppdelas i intressesfärer av
England, Ryssland och Amerika.
Medan de övriga världsdelarna
genom samarbetspolitiken blivit allt
rikare, mäktigare och mera civiliserade, kommer Europa att bli fattigt, svagt och barbariskt. Tullarna
i Europa lägger hinder i vägen för
414
en vidsynt ekonomisk politik, rustningar och konflikter förinta vad
som återstår av det europeiska välståndet. – Inom världspolitiken
kommer nationalistpolitikern att
bli lika löjlig som tidigare ortspolitikern var inom nationalpolitiken.
Småsintheten och hatfullheten i
den europeiska politiken kommer
att bli föremål för hela världens
spott och spe.
En vacker dag framspringer må-
hända ur den ryska revolutionen
en rysk Napoleon, som organiserar
ett Rhenförbund av de östeuropeiska småstaterna och med dess
hjälp ger Europa dödsstöten. Ännu
är det tid att rädda Europa från
detta öde. Räddningsmedlet heter
Paneuropa: politisk och ekonomisk
sammanslutning av alla stater från
Polen till Portugal till ett statsförbund.:.
Med ryssarna vid Elbe, Stalin
som den ryske Napoleon och Warszawapakten som det östeuropeiska
Rhenförbundet, ter sig denna bedömning 1923 som minst sagt kuslig. Vidare kommentarer torde vara
överflödiga.
Coudenhove-Kalergi följde samma väg som abbe de Saint-Pierre på
1700-talet. Bland de ledande statsmännen i Europa sökte han i första
hand värva proselyter för sina ideer.
Han var också framgångsrik. Masaryk och Benes i Tjeckoslovakien,
Seipel och Renner i Österrike, Gustav Stresemann i Weimar-Tyskland, Caillaux och Herrlot i Frankrike, förklarade sig alla i olika
sammanhang vara anhängare av de
paneuropeiska idealen. År 1925 yttrade sålunda den franske ministerpresidenten Herriot:
»Europa är knappast mera än ett
obetydligt hörn av världen. Måtte
det bara lägga av en del av sitt
gamla högmod! I fjärran, vid Stilla
Oceanen, dyka problem upp, som
sannolikt inom en icke avlägsen
framtid komma att kräva samarbete av Europas Förenta Stater,
Europas samlade makt, arbete, vetenskap, teknik och erfarenhet
komma att söka bringa något förnuft till de delar av världen, som
ännu äro prisgivna åt instinktens
herravälde. Min högsta önskan är
att en dag få uppleva bildandet av
Europas Förenta Stater. När jag
med så stort mod (jag anser mig
ha rätt att själv säga detta) har
ägnat mina krafter åt Nationernas
förbund, skedde det därför att jag
i denna organisation såg det första
fröet till Europas Förenta Stater.:.
En av Coudenhove-Kalergis mest
övertygade anhängare blev Aristide
Briand, omväxlande utrikesminister och konseljpresident i 1920-talets Frankrike. År 1929 föreslog
Briand inför Nationernas förbund
förberedelser för upprättandet av
ett förenat Europa. Planerna skulle
emellertid aldrig komma att förverkligas. I Tyskland dör Stresemann, engelsmännen gör sitt för att
sabotera Europatanken och nazismen kastar sin slagskugga framför
sig.
Coudenhove-Kalergi, som tvingats
till flykt undan nazismen, fortsatte
att verka för det europeiska enhetsverket i Förenta staterna. Via
den av honom grundade Paneuropeiska unionen hade han tidigare
sökt propagera bland en vidare allmänhet. Men då han efter kriget
återvänder till Europa bildas på
hans initiativ i stället Europas parlamentariska union. Det hade nämligen visat sig, att redan 1947 fanns
det starka majoriteter för en utveckling hän mot Europas Förenta
Stater i parlamenten i Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Italien, Grekland och Schweiz.
Parlamenten skulle tvinga regeringarna att handla, var CoudenhoveKalergis tanke. Resultatet av arbetet på denna linje blev skapandet av
Europarådet, som dock på grund av
bristande suveränitet aldrig på allvar kunnat göra sig gällande.
Pragkuppen 1948 kom att verka
som en alarmsignal för den fria
världen. För Förenta staterna framstod nu ett enat Europa som det
starkast tänkbara bålverket mot
den kommunistiska aggressionen.
Följaktligen kunde de europeiska
enhetssträvandena påbörjas i full
visshet om Förenta staternas välvilliga och oundgängliga stöd. En
styrka var också, att det i de västeuropeiska länderna fanns statsmän, beredda att ta ansvaret i den
svåra situationen, folkledare som
först och främst var europeer. Här
skall blott erinras om Schuman, de
Gasperi, Spaak och Adenauer.
Först av allt gällde det att bygga
415
upp ett försvarssystem mot den
kommunistiska imperialismen –
Västeuropeiska unionen och senare
Atlantpakten bildades. Därefter var
det nödvändigt att ordna de gemensamma ekonomiska angelägenheterna och att bygga upp det krigshärjade Europa- OEEC skapades,
med fördelning av Marshallhjälpens resurser som första uppgift.
Men det gällde också att för all
framtid förhindra nya krig mellan
några av de västeuropeiska staterna. Och hur kunde detta bättre
uppnås än genom fullständig integration av de industrier, som alltid
varit de främsta rustningsindustrierna, nämligen kol- och stålindustrierna. Så bildades Kol- och
stålunionen med Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg som medlemmar.
Därmed var man inne på en tankegång av allra största betydelse
för framtiden. Historiska erfarenheter torde otvivelaktigt visa, att en
förutsättning för varje varaktig
union är att det finns ett starkt gemensamt intresse, och då företrä-
desvis ett ekonomiskt sådant. Det
var ingen tillfällighet, att tullföreningarna i Tyskland under 1800-
talet ledde fram till landets enande.
Även dylika tankegångar föresvä-
vade Coudenhove-Kalergi, då han
1923 skrev sitt Paneuropa. Han sä-
ger där bl. a. följande: »En väg att
åstadkomma Europas ekonomiska
enande vore att följa det tyska tullförbundet i spåren. Två eller flera
416
europeiska stater kunde till en början sammansluta sig i en tullunion.
Kring denna skulle sedan det övriga
Europa så småningom kunna sammansluta sig. I första rummet kommer då en tysk-fransk-belgisk tullunion i fråga.»
Det var denna väg man beträtt
med Kol- och stålunionen. Och med
dess goda erfarenheter för ögonen,
vad var naturligare än att man
inom de sex medlemsländerna beslöt att gå ännu längre och åstadkomma en fullständig ekonomisk
enhet. På så sätt kom sexstatsunionen till. Och det är alldeles uppenbart – det har sagts så många
gånger, att det knappast behöver
upprepas här – att det var de politiska motiven, som ytterst var de
bestämmande. Genom att skapa en
total ekonomisk enhet har man
också åstadkommit en förutsättning för den politiska enheten. Ja,
man kan till och med med fog
hävda, att en politisk enhet endast
kommer att bli den naturliga följden av den ekonomiska integrationen.
Därmed har vi följt Europatanken genom tiderna för att slutligen
hamna i nuläget. Ingen tvekan kan
råda om avsikterna med Sexstatsunionen. Däri har vi ett embryo, ja
kanske till och med mera, till ett
stort kontinentaleuropeiskt förbund
på varaktig grund. Det är ingen tillfällighet, att här är sammanslutna
just de stater, vilkas gemenskap
alltid tett sig aktuellast i det paneuropeiska tänkandet. Det var heller säkert ingen tillfällighet, att det
redan 1947 samlades majoriteter i
deras parlament för tanken på ett
framtida Europas Förenta Stater.
Man vill alltså med glädje för
Europas och den fria världens skull
konstatera, att vi inom en icke alltför avlägsen framtid troligtvis kan
få uppleva bildandet av ett västeuropeiskt statsförbund, ja kanske
till och med en förbundsstat. Redan
i dagens läge utgör sexstatsunionen
med sina 160 miljoner människor
en maktfaktor av betydelse, som
kan ta upp en tävlan med såväl
Förenta staterna som Sovjetunionen i ekonomiskt avseende, kanske
snart också i politiskt.
Mot denna bakgrund ter det sig
helt uppenbart hur svagt EFTA i
själva verket var. sexstatsunionen
är en geografisk och försvarspolitisk enhet, där de handelspolitiska
motiven visserligen är av stor betydelse för samgåendet men ändå
klart underordnade de politiska –
etablerandet av ett Europas Förenta Stater. Det enda gemensamma
för EFTAS:s medlemsländer å andra sidan var, att de slöt sig samman för att skydda sina handelsintressen mot Sexstatsunionen. I geografiskt hänseende fanns ingen som
helst enhet. Vad gällde försvarsoch utrikespolitiken hade tre av de
sju staterna, Sverige, Schweiz och
även Österrike deklarerat en principiell alliansfrihet. Därtill kom,
att Storbritannien, den viktigaste
av de sju staterna starkt kände sin
samhörighet med samväldesländerna. Här stod följaktligen ett synnerligen homogent block, byggt på
den europeiska idealitetens grund
mot ett lika heterogent.
Kanske var det dessvärre ingen
tillfällighet, att fem av sexstatsunionens parlament – Västtyskland var av naturliga skäl ur räkningen – visade sig ha en klar majoritet för ett Europas Förenta Stater vid den enkät, som gjordes
1947, medan samtidigt entusiasmen
i Storbritannien och Skandinavien
var påfallande ljum. I England visade sig 28 procent av parlamentsledamöterna gå på den europeiska
linjen; i Sverige, Danmark och
Norge var siffran ännu lägre, ca
10 procent. Här säges med full avsikt dessvärre, ty det är uppenbart,
att Skandinavien inte får stå utanför den europeiska gemenskapen.
Om nu ens Skandinavien är ett politiskt begrepp. Alla förutsättningar
borde ha funnits för att en nordisk
tullunion i framtiden som likaberättigad part skulle kunna ha slutit sig till den europeiska gemenskapen, men även dessa planer har
lett till intet.
Det var knappast någon överraskning, att EFTA ganska snart
efter sin tillkomst föll samman i
spillror. Organisationens heterogenitet samt den negativa attityd,
som utgjorde den enda föreningslänken, utgjorde knappast någon
jordmån för en varaktig skapelse.
Det måste emellertid te sig glädjande, att Storbritannien så snart
kommit till full insikt om sin nu- 417
mera begränsade roll i det världspolitiska skeendet och genom att
begära medlemskap i sexstatsunionen accepterat sin framtida roll
som en del av Europa. Att Danmark följt det engelska exemplet
förvånar kanske mindre. Alldeles
bortsett från de ekonomiska omständigheter, som i första rummet
kanske tvingat fram det danska
handlingssättet, kan det dock sä-
gas, att Danmark sedan länge visat
sig vara den skandinaviska stat,
som klarast och mest realistiskt förmår att bedöma vad som erfordras
i olika situationer. Det kan väl
också i detta sammanhang tilläggas, att väl ingen tvekan kan råda
om att Norge kommer att följa
Danmarks exempel.
Aterstår så det svenska ställningstagandet. Man hade gärna velat hoppas, att detta skulle varit
självklart, men så är uppenbarligen
ingalunda fallet. Från ekonomisk
synpunkt ter det sig tvivelsutan förödande för Sverige att stå utanför
sexstatsunionen i en situation, då
Storbritannien samt Danmark och
Norge vinner medlemskap. Detta
skulle innebära ett kraftigt bakslag
för den svenska levnadsstandarden,
det ideal, som för många svenskar
utgör det enda »ideal», som är av
någon betydelse. Vi skulle rent utav
som en yttersta konsekvens tvingas
att räkna med ekonomisk stagnation och arbetslöshet inom vissa
branscher, eftersom ungefär tre
fjärdedelar av den svenska utrikeshandeln i ett sådant läge skulle
418
hamna i en krissituation. Detta har
också med skärpa framhållits av fö-
reträdare för den svenska industrien – ända till dess att hans excellens statsministern bereddes tillfälle att framlägga sina tungt vä-
gande synpunkter. Det är frapperande hur lätt den svenska industriens talesmän låter sig tystas.
Det behövs blott att Erlander anbefaller tystnad eller – som det brukar heta – att en fråga skall »avpolitiseras» för att näringslivets
män helt skall finna sig i den givna
ordern. Man vill blott hoppas, att
man på näringslivets sida därmed
icke accepterat den utväg, som i
händelse av avstängning från det
övriga Europa lancerats från LOhåll: vi kan ju alltid utöka vår
handel på östblocket. Något mera
naivt torde svårligen kunna tänkas,
försåvitt det icke är fråga om en
genomtänkt uppfattning. I ett så-
dant läge ter sig situationen förvisso synnerligen allvarlig. Vår handel på Östeuropa är i dag ännu relativt blygsam. Ett orosmoment utgör dock den ökande oljeimporten
från Sovjetunionen. Utan tvekan
kan det beskrivas som livsfarligt
att i allt större utsträckning bli beroende av en i hög grad strategiskt
viktig råvara från kommunistsidan. Detta borde vara självklart för
de flesta. Vi vet ej heller vad som
kommer att hända den dag, då de
ryska krediterna från 1946 skall
återbetalas. Kanske kommer man
att föreslå att detta skall ske i form
av olja. Tvivelsutan är det mera än
en händelse som ligger bakom de
pipelines från Baku till östersjö-
kusten, vilka håller på att färdigställas. All erfarenhet visar, att
den ryska infiltrationen med förkärlek valt den handelspolitiska
vägen. Detta har varit fallet i Afrika
och Asien. Det kan ske också i
Europa. Det vore dock mera än beklagligt, om svenska importörer av
enbart förtjänstmotiv så lätt skulle
fastna i en fälla, som kan bli ödesdiger för hela nationen. Sverige
skulle i ett sådant läge löpa en
uppenbar risk att bli ett nytt Finland.
Om än industriens ledande män
tvingats till tystnad av de Erlanderska direktiven, finns det dock ingen
anledning för de politiska oppositionspartierna att tiga. Det är nu
som alltid de som har att bära det
främsta ansvaret för att utvecklingen skall länkas in på sunda
banor. Tvivelsutan förefaller det
svårt att inse, att någon som helst
förbättring av förhandlingspositionen skulle kunna inträda genom att
socialdemokratiens ledande män utbasunerar som den store busen just
den part, som man sedermera
tvingas att förhandla med.
Det är blott att beklaga, att
socialdemokratien synbarligen av
kortsiktiga partitaktiska motiv är
beredd att äventyra hela den framtida svenska välfärden. Kanske kan
man i ännu ett val inbilla den i utrikespolitiska ting oupplysta svenska allmänheten, att vi kan vara
oss själva nog. De mandat, man vid
nästa val kan vinna på okunnighetens altare, torde dock te sig synnerligen dyrköpta på litet sikt. Det
synes högst tvivelaktigt, att Sverige överhuvud skulle få igenom en
associationstraktat med EEC. Föreställningarna från Förenta staterna
häremot torde bära tillräckligt vittnesbörd. Är vi inte beredda att
acceptera de ekonomiska förpliktelserna, kommer vi ej heller i delaktighet av de ekonomiska förmå-
nerna. Finns det någon anledning
för sexstatsunionens länder att ta
någon som helst speciell hänsyn
till Sverige, som ju – enligt vad vi
själva alltför många gånger i yverboren självgodhet utbasunerat –
är Europas och kanske världens
rikaste land. Ligger det inte närmare till hands att tro, att de ekonomiska villkor, som kommer att
föreskrivas oss i en associationstraktat, skulle bli så hårda, att ett
accepterande av dem åstadkommer
något av en ekonomisk kris för
svenskt vidkommande?
Mot bakgrund härav ter sig den
socialdemokratiska propagandan
för nationell isolering som- mycket lindrigt sagt – besynnerlig.
Man har svårt att tro, att svensk
socialdemokrati skall vara så fången
i grumlig nationalism som varit
fallet. Detta inte minst mot bakgrund av den danska och norska
socialdemokratiens i det närmaste
diametralt motsatta uppfattning.
Därmed torde omdömet om den
svenska socialdemokratiens internationalism omsider vara helt fär- 419
digbildat Den internationella förståelsen i dessa kretsar står av allt
att döma i direkt proportion till
avståndet till den berörda omvärlden. Då det gäller asiatiska och
afrikanska länder är det ingen
hejd på de socialdemokratiska broderskapssynpunkterna. Är det fråga
om Europa åter, är misstänksamheten synnerligen stor. Man drar
sig inte ens för skarpa och obefogade utfall mot de stater, som under alla omständigheter måste förbli våra viktigaste bundsförvanter
i olika hänseenden. Av mindre betydelse i sammanhanget torde vara
hr Hedlunds och centerpartiets
starka intuition för att på den
nationella isolationismens altare
kunna vinna ett eller annat mandat
vid det förestående valet. Detta –
om något – borde dock ha fått så-
väl högerpartiet som folkpartiet att
besinna sitt ansvar och etablera
samverkan i den största fråga, som
det svenska folket haft att ta ställning till under de senaste decennierna.
I fråga om Sveriges anslutning
till EEC har alliansfriheten spelat
en icke oväsentlig roll. Från olika
håll har det framhållits, att Romfördraget icke stipulerar något om
politisk gemenskap. Detta är förvisso sant. Samtidigt skall det dock
även understrykas att sexstatsunionen bygger på såväl en skriven som en oskriven grund. Den
ekonomiska gemenskapen, som
regleras av Romfördraget, är otvivelaktigt en väsentlig del. Minst
420
lika väsentlig – för att icke säga
avgörande – är dock den oskrivna
del av fördraget, som förutsätter,
att en politisk gemenskap skall
uppnås via de handelspolitiska instrumenten. Under sådana omständigheter är det uppenbart, att Sverige vid en anslutning i huvudsak
måste acceptera den politiska målsättningen. Sedan är det en annan
sak, att speciella hänsyn måhända
kan tas såväl till Sverige som Storbritannien. I dagens läge torde det
också vara möjligt för Sverige att
förena ett medlemskap i EEC med
militär alliansfrihet, den enda
form av alliansfrihet, som överhuvud varit aktuell för Sverige. Politisk samverkan med det övriga
Europa är intet nytt för Sverige.
Vårt land tar aktiv del i Europarå-
dets arbete, något som ingen torde
ha ifrågasatt utom möjligen våra
kommunister. Samma – och detta
torde vara en större betydelse –
gällde de svenska insatserna i
OEEC, som ju på grund av dess
befattning med fördelningen av
Marshall-hjälpens resurser på sin
tid utsatts för Moskvas bannlysning. Ingen torde heller ha väntat
sig någon negativ svensk attityd
i OECD, som utgör fortsättningen
på OEEC. Man kan också med skäl
fråga sig, om inte Sveriges engagemang i FN redan i många fall inneburit och sannolikt för framtiden
kommer att innebära synnerligen
långtgående politiska förpliktelser.
Sveriges ställningstagande till politisk samverkan med andra länder
skiljer sig markant från exempelvis
den schweiziska attityden. Schweiz
har ju drivit den principiella
neutraliteten så långt, att landet
inte ens är medlem av Förenta nationerna.
Sedan är det en helt annan sak,
att Sveriges militära alliansfrihet på
sikt sannolikt har spelat ut sin roll.
Såväl den rent politiska som den
militärpolitiska utvecklingen kommer av allt att döma att inom en
ganska snar framtid tvinga Sverige
att öppet ansluta sig till den sida,
där landet hör hemma – den västerländska. Redan nu torde det för
övrigt vara ett hån att hyckla, att
Sverige skulle ha någon annan motståndare än kommunistsidan i händelse av en väpnad konflikt. Det
kan också på allvar ifrågasättas, om
icke vår främsta förutsättning att
verksamt kunna slå tillbaka en
kommunistisk angripare ligger i
noggranna förberedelser och övningar tillsammans med övriga
västerländska nationers försvarskrafter, främst då våra skandinaviska broderländers. Under dylika
omständigheter ter sig varje form
av :meutralitetsargumenb som förlegat och endast avsett att slå blå
dunster i ögonen på svenska folket.
Men, frågar sig otvivelaktigt
mången, vilken betydelse skulle en
svensk anslutning till EEC få för
Finland, det enda argument, som
hittills accepterats av en stor del av
svenska folket för landets alliansfrihet. Självfallet låter sig denna
fråga icke så lätt besvaras. Så mycket kan väl dock sägas, att svenska
folket i en för hela landets framtid
ödesdiger situation främst tvingas
att taga hänsyn till de egna intressena och idealen. Till detta kan
emellertid också sägas, att det torde
kunna ligga en hel del av riktighet
i de spekulationer, som velat göra
gällande, att Finland i händelse av
fullt medlemskap för Sverige i
EEC kan hoppas på en associering
men att Finland, för den händelse
Sverige skulle inskränka sig till att
begära association tvingas att stå
utanför. Måhända kan i detta sammanhang tilläggas, att det icke synes helt oberättigat att kräva, att
man även från finländsk sida bemödar sig att komma ur det sovjetryska greppet. Att i ett sådant
läge ingen förståelse från svensk
sida är att räkna för den s. k. Klinjen, borde vara helt uppenbart.
Förhoppningarna ställas nu till
Honka, som förutsättes ge en smula
mera ryggrad åt den finländska utrikespolitiken än man hittills kunnat se. Under alla omständigheter
torde hänsynen till Finland icke
gärna kunna kräva av Sverige, att
det skall bli ett nytt Finland. Detta
vore en björntjänst, som man i
längden torde vara föga betjänt av
på andra sidan hottenhavet
I viss utsträckning vill det synas
som om Europafrågan, dvs. Sveriges förhållande till de europeiska
integrationssträvandena, vore en
fråga, som i viss mån åstadkommit
generationsmotsättningar. Visserligen har såväl högerpartiet som
421
folkpartiet sagt »ja till Europa»,
men samtidigt har dock förbehåll
gjorts beträffande den »heliga»
svenska alliansfriheten. Från såväl
folkpartiets som Högerns ungdomsförbund har man dock klart och
tydligt förklarat sin anslutning till
de europeiska enhetssträvandena
oavsett villkoren. I sitt nyligen
antagna Kalmarprogram förklarar
Högerns ungdomsförbund, att »Sveriges militära alliansfrihet får icke
uppfattas som ett fjärmande från
den västerländska samhörigheten».
I programmet fortsätter man:
»Strävandena att öka det europeiska samarbetet kräver aktiva
och framsynta insatser. Att bevara
och förkovra det gemensamma västerländska arvet, är en uppgift, som
ställer stora krav på enighet och
sammanhållning. Det är också för
hela mänskligheten ett vitalt intresse att Europas kulturella och
ekonomiska insatser inte mattas
och att Europa genom att enas politiskt och socialt kan stärka sin
frihet och sitt oberoende.» Redan
dessa allmänna ordalag torde klart
antyda Högerns Ungdomsförbunds
bekännelse till Europa. Än tydligare framgår emellertid kanske
detta av följande ordalag: »Den
såväl ur ekonomisk som politisk
synpunkt allvarliga splittringen av
Europa i två ekonomiska block,
måste hävas. Den av politisk misstänksamhet betingade isolationism,
som svenska regeringen visat mot
sexstatsunionen måste ersättas med
en mera positiv och konstruktiv
422
attityd till de europeiska samarbetssträvandena. Det är vår övertygelse, att Sverige i längden varken kan eller bör stå utanför den
ekonomiska sammanslutning på
kontinenten som sexstatsunionen
utgör. I den mån ett närmande från
Sverige till sexstaterna medför en
inskränkning av den nationella suveräniteten bör ej heller detta
hindra oss från att positivt och
energiskt söka åstadkomma en
sammanslutning av Västeuropa till
en ekonomisk och politisk enhet.>
Därmed torde den borgerliga
svenska ungdomens ställningstagande vara angiven. Dess internationalism – som tvivelsutan är
djupgående- går via Europa. Dess
idealism är den europeiska idealismen i första hand. Och detta Europakrav – det bör påpekas – skapar en helt annan entusiasm än
någonsin exempelvis högerpartiets
huvudsakligen tekniskt betingade
skattesänkningsprogram mäktade
göra. Den generation ungdomar,
som har att ta över ett Europa, som
förötts av motsättningar mellan tidigare generationer, har att i kanske betydligt större utsträckning än
tidigare varit fallet känna sitt ansvar inför den framtida utvecklingen. Uppenbart torde under alla
omständigheter vara, att dagens
ungdom känner föga förpliktelse
gentemot den chauvinism, som varit vägledande för de närmast tidigare generationerna och som åstadkommit så mycken olycka för Europa.
I sitt arbete >Du principe federatif» skrev Proudhon 1863: :.Det
20:e århundradet kommer att inleda federationernas tidsålder eller
också kommer mänskligheten åter
att påbörja ett tusenårigt purgatorium.» Detta uttalande har kommit
till användning många gånger. Man
frågar sig, om de två världskrigen,
som ödelagt Europa, utgör inledningen till den annonserade skärselden? Eller är det så, att vi i den
mängd federationer, som vuxit
fram efter andra världskriget kan
se inledningen till något nytt och
mera hoppingivande? Man behöver
inte blott tänka på förbundsstatsformen, som ju faktiskt blivit den
dominerande organisationsprincipen bland de större staterna. Trots
alla nationalstater i ny form, som
uppstått på sistone, finns det dessutom anledning att erinra om såväl
Förenta nationerna som de olika
försvarssystemen och framför allt
samarbetssträvandena i Europa. I
och för sig ter de europeiska strä-
vandena sig knappast unika i jämförelse med de panafrikanska, panarabiska eller latinamerikanska enhetssträvandena. Arbetet på att
skapa ett enat Europa är dock tvivelsutan vad som angår oss europeer i första rummet. Det finns all
anledning att önska framgång åt
dessa strävanden. Det borde till och
med finnas anledning att understryka, att skulle Sveriges deltagande i den europeiska gemenskapen på något sätt äventyra eller försvaga den stora målsättningen,
Europas fullständiga enande, är det
från europeisk synpunkt lyckligare,
om Sverige beträder isolationismens väg. Europatanken är förvisso angelägnare än ett litet lands
öde uppe i den höga Norden. Att
ens tänka sig att Sverige skulle stå
utanför det Europa, varav det i
alla hänseenden utgör en del, är
emellertid tankar, som hänför sig
till en alltför nattsvart pessimism.
Man vill dock fråga sig hur länge
det skall dröja, innan svenska fol- 423
ket upptäcker, vad som håller på
att ske. Den nationella självgodhet,
som – mirabile dictu – nu förkunnas från den en gäng internationellt inriktade socialdemokratien, hör knappast hemma i vår tid.
Man vill blott hoppas, att svenska
folket snart skall känna sig icke
främst som svenskar utan som
europeer. Då, men icke förr, finns
det anledning till en välgrundad
optimism inför framtiden!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner