Europarådets dubbla standard: Ryssland, Turkiet, Ungern

Under dryga 60 händelserika år har Europarådet tillhandahållit verktygen för att länder ska kunna nå upp till EU-standard. Men samtidigt har en slags dubbelstandard utvecklats i hur olika länder behandlas, en ökad undfallenhet mot Ryssland är ett exempel. För rådet finns också nödvändiga förändringar, fältverksamheten borde omorganiseras och prioriteras. Europarådets relevans minskar om man fortsätter på den inslagna vägen till diversehandel. Det skriver Göran Lindblad.

Europarådet bildades 1949 av 10 länder, däribland Sverige. Idag är 47 länder medlemmar. Grundtanken var, och är, att värna politiska fri- och rättigheter, demokratin och rättsstaten. Länderna har genom sitt medlemskap förbundit sig att följa stadgan. Dessvärre är det sämre med efterlevnaden.

I samband med kommunismens kollaps för 20 år sedan var tanken att fort omfamna många nya medlemsländer och så att säga krama dem till demokrati. Resultatet är minst sagt blandat. Till exempel Ryssland uppvisar en återgång till auktoritärt styre. Valen där är ett skämt; en och samma maktelit styr ett allt mer korrupt samhälle. Likaså har länderna i Kaukasus i högst varierande grad demokratiserats. Däremot har de tre baltiska staterna klarat den demokratiska transitionen.

I samband med att kommunistdiktaturerna imploderade i skiftet 80-90 tal utgjorde Europarådet en viktig kraft och skola för dessa länder, av vilka många saknade erfarenhet av demokrati. Genom en interaktiv så kallad monitoring (övervakningsprocess) byggdes fungerande demokratiska institutioner i före detta sovjetrepubliker och satellitstater.

Förutsättningarna varierade givetvis stort. De ockuperade baltiska länderna hade fortfarande ett levande minne av självständighet och frihet medan Ryssland saknade varje erfarenhet av demokrati.

När nya länder beviljats medlemskap har tanken varit att det bästa sättet att uppnå positiv utveckling är den interaktiva monitoringprocessen. Erfarenheten visar att detta inte alltid varit optimalt. EU har använt motsatt metod, att kräva av ansökande medlemmar att de uppfyller tydliga villkor innan medlemskap beviljas. Sett i Europarådets backspegel är detta nog en effektivare metod.

Man skulle kunna säga att Europarådet har tillhandahållit verktygen för att länder ska kunna nå upp till EU-standard. Många länder använde villigt dessa verktyg och är nu EU-medlemmar. Andra länder valde en annan mer totalitär väg.

Ett problem med detta är den dubbelstandard som utvecklats vid bedömningen av små respektive stora länder. Trovärdigheten i kritiken skadas allvarligt om ekonomiska eller politiska överväganden gör att länder bedöms efter olika skalor.

Medlemsländerna har förbundit sig att följa Europadomstolens utslag. Detta har varit en mycket viktig del i Europas modernisering. Vissa länder har fler fall anmälda än andra; en del såsom Turkiet har oftast rättat sig efter besluten och ändrat i sin egen rättstillämpning. Ryssland har tvärtom valt att betrakta domstolens beslut som politiska och antiryska och är nu det land som har flest fall i den ständigt växande kön av cirka 160 000 ärenden.

Efter många svåra turer har dock även Ryssland gått med på att ändra det så kallade protokoll 14 som reglerar domstolens verksamhet. Förhoppningsvis kommer den moderniseringen att korta väntetiderna och minska anhopningen.

Antalet väntande fall, per land:

Ryssland 43 800
Turkiet 18 500
Rumänien 13 500
Italien 12 500
Ukraina 11 300
Polen 7 400
Serbien 5 700
Moldova 4 300
Bulgarien 3 900
Storbritannien 3 600

Övriga 36 stater 37 000

Under våren 2011 aktualiserades frågan om Ungerns nya medielagstiftning. En motion om monitoring av Ungern väcktes på svenskt initiativ. I sak råder ingen tvekan om att lagstiftningen strider mot såväl konventioner som demokratiska principer.

I arbetet gäller det att vara vaksam så att inte dubbelstandard utvecklas; detta inträffar dessvärre ibland, eftersom det är lättare att kritisera ett litet land än ett stort. Under senare år har det till exempel uppstått en ökad undfallenhet mot det stora medlemslandet Ryssland. Både Ryssland och Europarådet skulle vinna på en större tydlighet i kritiken och mer interaktivitet. En ständigt återkommande fråga är hur landet kan kvarstå som medlem med tanke på demokratins bakslag och Georgienkriget, som borde ha medfört sanktioner.

Europarådet har upprepade gånger tagit avstånd från nationalsocialism och fascism; detta är bra och behöver upprepas. Parlamentariska församlingen var föregångare när man i januari 2006 också fördömde övergrepp som begåtts av kommunister i Europa och världen.

Europarådet borde förmå medlemsländerna att ordna undervisning och upplysning om 1900-talets blodiga europeiska historia. På samma sätt är det mycket angeläget att parlamentariska församlingen och rådets övriga delar ständigt står upp för förtryckta människor i diktaturer.

För närvarande pågår en reformering av hela Europarådet. Generalsekreteraren Thorbjörn Jagland fick direkt efter tillträdet 2009 ett mandat till förändring (läs rationalisering). Av direktiven framgår att kraften i arbetet måste koncentreras på kärnuppgifterna. Under årtionden har kostnaderna för till exempel domstolen ökat kraftigt utan att medlemsländerna tillfört mer pengar

Jaglands reformprogram syftar till ökad fokusering och prioritering. Han sade i sitt anförande vid aprilsessionen 2011 att reformen inte är administrativ utan politisk. Syftet är att Europarådet ska bli relevant då det gäller verkliga förändringar i Europa. Stora ord – det återstår att visa att det går att sortera bort irrelevanta frågor och fokusera på väsentligheterna.

Främst på agendan står två förändringar: antalet utskott under ministerrådet borde minskas rejält. Fältverksamheten borde omorganiseras och prioriteras. Det skulle bli resultatet om man äntligen tog besluten från Warszawatoppmötet 2005 på allvar. Då beslutade ministrarna att Europarådets fokus ska vara kärnområdena rättigheter, demokratin och rättstaten

Det låter sig sägas. Europarådets relevans minskar om man fortsätter på den inslagna vägen till diversehandel. Istället borde tiden och resurserna ägnas de områden där kompetensen och uniciteten är störst. Men vill alla medlemsstater detta, med risken att få sina egna fögderier granskade och kritiserade?

Därmed inte sagt att Europarådet har spelat ut sin roll, snarare tvärtom. Behovet av att värna politiska fri- och rättigheter, demokratin och rättstaten har inte minskat utan ökat i takt med att Europa vidgats. En kombination av Europarådets kompetens och EU:s muskler skulle förstärka demokratiarbetet.

Göran Lindblad, riksdagsledamot (M) 1997-2010 och ordförande i Europarådets svenska delegation 2006-10, är politisk konsult. En längre version av texten finns i rapporten Europarådet: Reformering eller marginalisering? från den utrikes- och säkerhetspolitiska tankesmedjan Frivärld.