Print Friendly

Europafrågorna i Strasbourg

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.-: ·.
EUROPAFRÅGORNA
I STRASBOURG
KRING EUROPARÅDETs ANDRA FÖRSAMLINGSSESSION
Av direktör KARL WISTRAND
EUROPARADET har – ehuru ännu ej stort mera än årsgammalt -redan vuxit in i det allmänna medvetandet, och dess rådgivande församling påverkar uppfattningen inom hela Västeuropa.
Det vore också underligt annat – i församlingen sitta en del av
de förnämsta parlamentarikerna i Europa; det är ingen överdrift
att konstatera, att den politiska eliten inom Europa finnes representerad inom Europarådets båda organ: ministerkommitte och
rådgivande församling.
A andra sidan finnes en stark europeisk opinion, företrädd framför allt inom de latinska länderna, som förledd av rådets initialframgångar, väntat sig, att det skulle vara mäktigt att på kortaste
tid åstadkomma en europeisk statsbildning. Det är svårt att i omständigheterna vid rådets tillkomst finna material till dessa förväntningar; allt i rådets både konstitution och tillkomsthistoria
talade häremot, för ha däremot mest talat de heta önskningarna
och tilltron att genom en ivrig agitation hastigt kunna besegra
hindren. Inom den rådgivande församlingen hava dessa federalistiska stämningar haft en stark återklang. Det andra av Europarådets båda organ, ministerkommitten, har åter anlagt en mycket
återhållsam hållning, vartill anledning finnes att återkomma, och
därför mot sig framkallat en stark opposition. Dess ställningstagande har i allmänhet ansetts dikterat av Englands labour, förkroppsligat i Bevin.
Det var sålunda redan på förhand uppenbart att Europarådets
församlings andra session skulle emotses med stora förväntningar
och stort intresse. Församlingens första sammanträde år 1949
måste med naturnödvändighet bliva av grundläggande natur; där
uppdrogos riktlinjerna för det blivande samarbetet, och de kunde
434
Europafrågorna i Strasbourg
den gången vanligen fastställas enhälligt. Det andra sammanträ-
det i augusti 1950, vilket för övrigt ej är avslutat utan endast
ajournerat till en senare tidpunkt under året i syfte att möjliggöra
ett fördjupat utskottsarbete under mellantiden, gick ingalunda på
samma sätt i enighetens tecken. Den federalistiska falangen, starkt
understödd och hetsad av en rad kontinentala pressorgan, krävde
en lösning av det europeiska problemet i form av en överstatlig
regeringsmakt, om ock på begränsade områden, nu, omedelbart och
i ett sammanhang, medan å andra sidan de engelska labourrepresentanterna, följande regeringsdirektiv i de flesta frågor, intogo
en hållning, som man icke gör dem orätt med att beteckna som
diehard. Motsättningarna voro ibland så stora – och de förstorades samvetsgrant av pressreferenterna, som varje dag ivrigt från
kommissionernas sekreta sammanträden eller från annat håll uppfiskade, vad som kunde anses användbart eller i brist på sådant
tillverkade sensationsstoff – att man kunde tala om en verklig
kris i institutionens utvecklingshistoria.
Denna kris hade man sökt undvika genom ett förslag, som skulle
möjliggöra för de länder, vilka trodde tiden vara mogen för en
omedelbar sammanslutning av överstatlig natur att göra så, under
det att samarbetet inom Europarådet fortsattes med övriga länder
på sin nuvarande bas. Förslaget avsåg att öppna en utväg för dem,
som icke anse sig kunna vänta till samarbetet vuxit sig så starkt,
att förutsättningarna för en för alla gemensam statsbildning förelåge. Denna lösning skulle, översatt på realiteternas språk, möjliggöra en federation mellan Frankrike-Tyskland-Italien. Förutsättningarna härför föreligga dock knappast i verkligheten. Frankrike
riskerar icke en union ensamt med de båda forna fiendeländerna;
redan av detta skäl kräver det Englands medverkan i den form av
statsbildning, som Europarådets församling en gång förklarat som
sitt slutmål. Förslaget innebär en säkerhetsventil, men knappast
någon, som kan fungera.
Med dessa motsättningar har utskottsarbetet inom församlingen
ställt stora krav på sina utövare. Under skicklig ledning av Bidault
och framför allt genom ett utomordentligt framstående arbete av
rapportören Guy Mollet hade församlingens politiska kommission
dock lyckats åstadkomma en enhällig rapport. Det stora värdet
härav står klart, då man betänker att den ensamt avgörande institutionen inom Europarådet är Ministerkommitten, och att enhälliga betänkanden måste på ett helt annat sätt göra intryck på denna
än sådana som voterats mot en avsevärd minoritet. Guy Mollet
435
Karl Wistrand
blev emellertid i församlingen föremål för häftiga angrepp för
att kommissionen sökt arbeta sig fram i enighetens tecken och
därför framlagt förslag, som icke tillfredsställde federalisterna. I
detta fall gick hans partivän Andre Philip sida vid sida med en
gammal högerpolitiker som Paul Reynaud, båda med höga brösttoner. I ett stort och värdigt anförande svarade Guy Mollet, att för
det katedralbygge, varmed en gång det europeiska samarbetet liknats, man i denna stund hade behov icke i främsta rummet av
predikanter utan av arbetare, som voro villiga att lägga sten på
sten till verket. Vilda rykten gingo genom pressen, att federalisterna ville återuppliva 4:de augustinattens bollhused och icke åtskiljas förrän de givit Europa en konstitution; därav hördes
emellertid intet och i de avgörande voteringarna gick det dem
uppenbarligen emot. A andra sidan var det lika klart, att labourregeringens mot många förslag helt avvisande hållning icke heller
– eller kanske ännu mindre – vann gehör hos församlingen.
Tvenne frågor beträffande vilka båda råder stor tveksamhet, om
de över huvud kunna lösas inom Europarådets ram, behärskade
den allmänna diskussionen: Schumannplanen och det europeiska
försvarsproblemet. Beträffande den förra segrade i voteringen, under motstånd från labour och även en del kontinentala socialister,
ett förslag av den engelske konservative delegaten Mae Millan,
att ännu ett försök borde göras, att i denna fråga skapa en allmännare bas än en överenskommelse endast mellan Frankrike och
Tyskland kunde utgöra.
Frågan om ett europeiskt försvar framkastades redan under sessionens första dagar av Winston Churchill- med sin statsmannablick hade han obunden av formella hinder fångat vad som i dessa
dagar ivrigt sysselsätter den europeiska opinionen. Europarådets
stadgar lägga hinder i vägen för behandling av militära frågor
och det är därför antagligt, att därest församlingen i denna fråga
skulle fatta något beslut, detta icke skulle vinna Ministerrådets
godkännande. Därmed är dock icke frågan avförd från dagordningen. Västtysklands upptagande i Europarådet och naturligtvis
främst Koreakriget hava akutiserat frågan, och en gång väckt
kan den icke dö. Något beslut har ännu icke fattats av församlingen; frågan ligger för utredning inom den politiska kommitten,
vilken kommer att till det ajournerade sammanträdet avgiva sin
rapport.
Bland församlingens positiva beslut, utgör konventionen om de
mänskliga rättigheterna det hittills viktigaste resultatet av Europa- 436
·:z::·
Europafrågorna i Strasbourg
rådets arbete. Denna konvention, som möjliggör, att brott mot
primära medborgerliga rättigheter skola kunna avgöras av en övernationell domstol, fastslår huvudförutsättningen för det europeiska
samarbetet, i vilket ingen kan deltaga, som ej bekänner sig till
rättsstatens ide. Den är en symbolisk handling på samma gång
som den bryter ny mark på ett föga utforskat internationellt rättsområde.
Det är alltid svårt att summera erfarenheterna från ett handlingsförlopp, som endast har kort tid bakom sig. Alldeles särskilt
svårt måste det vara i Europarådets fall. Skulle man tro federalisternas yttersta grupp, har redan ett stort historiskt tillfälle försuttits, å motsatt sida ha röster hörts, som mena att strasbourgförsamlingen icke är arbetsduglig och ett hem mest för parlamentarisk vältalighet för dess egen skull. Båda dessa riktningar ha
burit bränsle till den eld, som man tänt på motsidan.
Det är emellertid utan tvivel oklokt att redan nu draga förhastade slutsatser av flygelmännens bravader. Ur förvirringen kan
man klart spåra en koncentration kring mitten. En stor skara, helt
säkert församlingens majoritet, ser som sin uppgift att ur de olika
riktningarna få fram en fruktbärande syntes, som vill enhetsverket,
men som tror att dess växt endast kan ske organiskt. Detta kan ej
ske genom proklamerande av principer, som man på förhand vet
icke kunna godkännas av dem, vilkas gillande är förutsättning för
realiserandet. Man måste i första hand se till vad de nuvarande
organen förmå. Då måste man emellertid redan nu konstatera
brister i Europarådets konstruktion, vilka verksamt bidragit att
giva stoff åt kravet på det snabba tillskapandet av en gemensam
överstatlig myndighet.
En verksamhet, sådan som Europarådets, kräver obönhörligt ett
ledande organ. stadgarna har i Ministerkommittens händer lagt
hela avgörandet, medan församlingen åter gjorts endast konsultativ. För att en sådan funktionsfördelning skall kunna fortfara
kräves en stark och positiv verksamhet från det maktägande organets sida. I stället har Ministerkommitten utmärkt sig genom en
så gott som fullständig passivitet och inskränkt sin verksamhet
till att taga ställning till förslag från församlingen. Genom denna
passivitet ha rollerna blivit helt omkastade; varje initiativ har
kommit från församlingen. Denna situation är ohållbar; varken
församlingen eller den allmänna opinionen kan i längden vara tillfredsställd med att det organ inom Europarådet, som förbehållit
sig ensamt makten, utnyttjar den uteslutande under sådana for- 437
.0: •,
Karl Wistrand
mer, att den upptager till granskning församlingens beslut, vrakar
dem eller för dem vidare till obekanta öden allt efter eget skön.
Härtill bidrager den korta tid av 2-3 dagar, som Ministerkommitten kunnat sätta till för sina sammanträden och som icke tilllåtit ett fördjupat studium av problemen. Allt detta har samverkat
till att Ministerkommitten för stora delar av den europeiska opinionen kommit att framstå som en förhatlig vetoinstitution, vilken
förhindrar varje progressivt arbete inom Europarådets ram.
Hur litet grundad denna uppfattning än må vara, har den i hög
grad medverkat till att komplicera rådets arbete genom att framkalla allt häftigare rop på en fristående europeisk statsmakt. Maktutövning förutsätter aktivitet och ledning för att någorlunda obestritt kunna verka; göra sig dessa faktorer icke gällande växa
kraven på att andra institutioner träda till, som förutsättas kunna
utöva dem.
Ministerkommittens passivitet kan emellertid förklaras. Det är
knappast möjligt för utrikesministrarna att till sin redan förut
tunga arbetsbörda lägga utövandet av de nya och väsentliga uppgifter, som samarbetet inom Europarådet kräver. Det ligger över
deras förmåga och ingen må rättvisligen klandra dem personligen
för arbetsresultatet. Europafrågorna äro numera av det omfång
och den betydelse att de helt kräva sin man. Om Ministerkommitten
skall fungera på ett sätt, som motsvarar dess centralställning inom
Rådet, måste arbetsuppgifterna anförtros åt andra personer, som i
det dagliga arbetet ersätta utrikesministrarna. Församlingen har
föreslagit, att de olika länderna måtte tillsätta särskilda ministrar
för europeiska ärenden, och Frankrike och Belgien ha redan tagit
detta steg, som, om det allmänt efterföljdes vore ägnat att i hög
grad stabilisera den verksamhet, vilken här, som annorstädes i
livet måste bygga på inbördes samverkan. Kombinationen en aktiv
men maktlös församling kontra en passiv, enligt mångas uppfatt·
ning negativ, men allenarådande ministerkommitte leder åter ofelbart till en våldsam kris.
I den någon gång mycket bullrande interparlamentariska orkestern i Strasbourg ha skandinaverna i den öppna diskussionen spelat en andrahandsroll, vilket emellertid icke hindrat att »le bloc
scandinave» ofta fått paradera i den kontinentala pressen som ett
utvecklingshämmande element av betydelse. Detta är avgjort olyckligt, särskilt med hänsyn till denna press inverkan på amerikansk
opinion. övergången från de insmickrande tongångarna gentemot
särskilt Sverige vid förra konferensen till de numera mycket sträva
438
Europafrågorna i Strasbourg
tonfallen är påtaglig. Förändringen har varit mera påkallad av ett
förändrat stämningsläge än av någon ny skandinavisk politik.
Inom de skandinaviska delegationerna ha nyanser i uppfattningen
om problemlösningen gjort sig gällande, och de ha kunnat observeras av iakttagare, som haft ögonen med sig. Tyvärr ha skandinaverna genom en viss förkärlek att uppträda blockvis bidragit
till det allmänna talet om blockbildning. Vid avgörande tillfällen
-i vissa fall även vid icke avgörande -ha skandinaviska delegationer föredragit formen av gemensamma deklarationer, vilka
upptagits på ungefär samma sätt som i vår riksdag en enhällig
deklaration från t. ex. Älvsborgsbänken, d. v. s. med förvåning och
möjligen en lätt känsla av obehag. En lättare form av inlägg borde
kunna förtaga intrycket av kompakt massivitet, som verkat mera
utmanande än övertygande på omgivningen. skandinavernas
rykte som trogna vapendragare för en extrem labourpolitik är om
ej helt ogrundat, dock betydligt överdrivet.
Härtill har bidragit den beklagliga kulturorientering, som andligen isolerat oss i Norden långt mera än som är nyttigt. Endast
en del nordiska delegater behärska franskan ens i den omfattning
att de kunna nå en nödtorftig personlig kontakt med den majoritet
av församlingen, för vilken franskan är det internationella tal- och
umgängesspråket. Ett konstaterande av detta faktum och dess
innebörd är ett bidrag till belysningen av vart ytterligare beskurna möjligheter till undervisning i franska i vårt land kommer
att leda. Tankeutbytet blir ensidigt åt ett håll; misstron ömsesidig
å det andra.
439

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism