Europa och tjuren


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS RUDBERG:
Europa och
.
tJuren
Som jag råkar känna det- och jag
tror många med mig – är en fullvärdig
livsinsats omöjlig, ja hela livet en
meningslöshet utan stödet av ett
historiskt sammanhang, skriver bruksdisponenten, fil dr Hans Rudberg.
Europas historia tagen som helhet är
skrämmande och motsägelsefull. Men i
denna väv kan vi århundrade efter
århundrade finna några ledmotiv.
Tillsammans bildar de detta något svårbestämda men ändå oerhört vitala,
som i högtidliga sammanhang brukar
benämnas den västerländska kulturtraditionen. Det är här vi skall hämta
vår styrka och inte i Maos lilla röda.
Det var en gång en prinsessa. Hon var
mycket vacker. En sommardag badade
hon vid en strand i Östra Medelhavet
och frestelsen blev Zeus övermäktig.
Han förvandlade sig tillfälligt till en
tjur och simmade med henne över havet
till Kreta. Hennes två söner Minos och
Rhadamanthys härskade över Kreta så
länge de levde och fick sedan ta hand
om underjorden därför att deras far inte
ville lämna ifrån sig makten över gudarnas boning. Den sköna prinsessans namn
var Euro’pe.
Vi moderna människor har inte så
mycket till övers för myter av det här
slaget. Vi anser oss vara så rationella.
Hur stor är inte vår kunskap och hur
vidskepliga var inte våra förfäder? Andå har den medvetna lekfulla sagomyten
en stor betydelse. Ofta tar myten fasta
på en stark kollektiv upplevelse, omtalkar den till en berättelse och fixerar därigenom ett historiskt innehåll, som annars kanske alltför snabbt och lätt skulle
förflyktigas. Myten är släkt med konsten och även religionen är alltid noga
med att söka både konstens och mytens
stöd.
Låt oss fundera litet över den gamla
myten om Europa och Tjuren. Carl Fries
har skrivit en bok med detta namn. Den
innehåller skarpsynta reseskildringar
från Medelhavet. I det kapitel som givit
boken dess namn bevittnar han en oskyldig och nästan ofarlig lantlig tjurfäktning och registrerar noga dess många
rituella ekon. Med dem som utgångspunkt drömmer han sig tillbaka genom
årtusenden till den minoiska kulturens
barndom. Han talar om tjurkultens tidiga spridning över hela medelhavsbäckenet. Han citerar även bibeln:
”Därefter skall prästen med blodet
bestryka hornen på den välluktande rö-
kelsens altare, som står inför Herrens
ansikte …”
Eller översteprästen Aron som ber
”gör oss en Gud som kan gå framför
oss” varefter alla satte sig ner att äta
och dricka som inledning till den mångomtalade ”dansen kring guldkalven”.
Fries mediterar över offrets innersta
väsen – utmaningen av döden – sanningens ögonblick då döden antingen
segrar eller viker undan för en tid.
Fries skriver väl och om vi lyssnar inåt oss själva kan vi känna hur liksom
dolda strängar vibrerar i vårt undermedvetna och kanske en sorg över något
som gått förlorat. Eller har det inte det?
Kanske inte ännu, kanske inte ohjälpligt. Det är frestande att spekulera över
några skärvor från Kreta, som nått ned
till oss genom årtusenden. Skärvor är
ordet även bokstavligen.
På fresker och krukor från den nu
4000 år gamla minoiska kulturen visas
med betagande skönhet i linjespelet hur
unga välgymnastiserade människor istället för att döda tjuren leker med den,
fattar hornen och låter kraften i huvudkastet ge styrka till ett språng och en
volt över tjuren i hela dess längd. Dessa
bilder kan stå som symbol för något vä-
sentligt i Europas världshistoriska insats.
Vad det ständigt gäller är inte styrkan
185
utan förmågan att tämja styrkan. Detta
sker genom mod och genom kroppens
och andens målmedvetna träning. Det
sker med den lätthet, som i grekisk föreställningsvärld vittnar om gudarnas närhet.
Arvet från Jerusalem och Aten
Men låt oss i historien vandra tusen år
framåt i tiden från den minoiska kulturens blomstring. Vi möter då i Aten en
man med fult runt ansikte men med
utomordentliga karaktärsegenskaper och
ett bländande intellekt. Vad Sokrates
bland annat lärde ut av bestående värde
var betydelsen av att använda språket
och dess begrepp konsekvent och begripligt på alla mänskliga förhållanden
och alla samhällets svåra problem. Men
han var också en vishetslärare och lika
djupsinnig som någon modern tänkare.
En av hans mest berömda dialoger är
den ovanligt harmoniska och lyckliga
Symposium. Man firar Agaton, en ung
och framgångsrik författare, som just
haft en succe på teatern och festen varar
natten igenom under samtal, som genom
på en gång glad och djup spiritualitet
lever ett odödligt liv i världslitteraturen.
Vad man talar om är kärleken i alla dess
former och yttringar från sinnligheten
till den fullständiga hängivenheten inför
uppgifter där egenintresset måste träda
tillbaka. ”Undra inte på” säger Sokrates ”om allting i naturen vördar sin egen
avkomma. Det är för odödlighetens
skull, som denna omsorg och denna kärlek innebor i allt och alla.” Ytterligare
186
fyrahundra år senare talar Jesus från
Nasaret om kärleken och godheten med
ännu djupare allvar. Mot den världsliga
makten vågade han ställa Guds vilja.
Vad vi i våra dagar har anledning
att besinna oss över som nation och som
enskilda människor är det ansvar vi är
skyldiga ett historiskt skeende, som vi
själva är del av, vare sig vi så önskar
eller ej. Hela den europeiska historien
har varit en oavbruten, men knappast
särskilt framgångsrik kamp för att sammansmälta ”arvet från Jerusalem och
arvet från Aten”. Jag säger detta medveten om att frasen är sliten, men det
kan omöjligt sägas enklare och sannare.
Vad man också kan säga om oss europeer är att vi lyckas tämja allt starkare
krafter – men också ständigt till slut
frambesvärjer krafter som vi inte längre
behärskar. Det verkar ofta som om Tjuren skall bli Europa övermäktig.
Den värld som Västeuropa under några århundraden i nya tiden behärskat
med en så märkvärdigt självklar och
obestridd överlägsenhet har i våra dagar
blivit mycket stor och helt kaotisk.
överbefolkningen och livsmedelsbristen
är redan närmast katastrofal och prognosen för resten av vårt århundrade är
helt skrämmande. Till detta och antagligen nära sammanhängande med svälten
och otryggheten kommer den oförsonliga ideologiska konflikten mellan kollektiva strömningar och det som vi står för
i västerlandet. Maoismen i Kina är en
religion och ordföranden Mao har utnämnt sig själv till gud. Den ryska kommunismen däremot börjar på något
märkvärdigt sätt alltmer att likna en
urartad kapitalism där ett dussin storföretag fått hand om hela produktionen
och militären har den politiska makten.
Världen är verkligen förvirrad i överkant, knappast längre att likna vid en
beskedlig guldkalv, mera vid en flock
av ilskna stridstjurar som när som helst
samfällt kan vända sig mot oss.
Europas tillstånd
Hur är tillståndet i det Europa som finner sig ställt inför denna historiens ödesmättade prövning? Jag vill uppmana var
och en att läsa Anthony Sampsons ”De
nya europeerna”. Med stor omsorg och
skarpsyn söker han svar på frågor som
– vilka har makten i Europa? – vilka
är de ledande industricheferna, politikerna, visionärerna, militärerna? – vilka äger produktionsmedlen? En fråga
som han varken ställer eller besvarar är
– vilka är våra andliga ledare? Som
jag ser det, saknar Europa av idag just
andlig ledning och in i detta skräckinjagande vacuum är det som den extrema
vänstern gjuter sitt gift.
Ett Europa utan andlig ledare är dömt
att förbli ”Asiens glasveranda” riskabelt
utlämnat åt ödets nycker. Män som de
Gaulle, Wilson och Kiesinger blir tvungna att söka stöd i tillfälliga nationella
stämningar och det europeiska enhetsverket blir ett lappverk och vår insats
i världen en parodi på vad den kunde
vara. Tala inte om en europeisk vision,
den existerar inte – annat än möjligen
som stora företags V1s10n av en stor
marknad. Utmärkande för dagens Europa är nämligen inte bara den politiska
vanmakten och splittringen utan även
det växande välståndet och rikedomen
som på ett märkvärdigt sätt står i kontrast till vissa enskilda staters kroniskt
dåliga affärer.
Detta är sålunda den bakgrund mot
vilken vi har att bedöma vårt eget lands
politik: En fattig och lidande värld i
uppbrottsstämning, ett välbärgat och industriellt livaktigt Europa som är politiskt lamslaget. På allt sätt är vi beroende av detta Europa. Vi byter varor med
det, vi får våra impulser i konst och
vetenskap mest från Europa, vi tillbringar en stor del av vår semester i Södern.
Hur vi än bär oss åt är vårt öde förenat
med Europas. Dessa band är så starka
att till och med den framtida ekonomiska och politiska organisationen av
Sverige och Norden måste bedömas med
hänsyn till hur bra eller hur illa den
passar ihop med Europa. Med vilket Europa alltså? Med ett socialistiskt Europa
eller med ett liberalt statsförbund där
varje stat är lika egensinnig och oberoende som de Gaulles Frankrike eller med
ett federalt Europa där de enskilda staterna överför en hel del av sin självbestämmanderätt på övernationella europeiska organ? På dessa frågor finns för
närvarande inte något säkert svar.
En nordisk ekonomisk union
I denna situation så präglad av ovisshet
har frågan om en gemensam skandina- 187
visk marknad aktualiserats både av nä-
ringslivet i våra länder, av fackföreningsrörelsen och av de politiska makthavarna, som råkar ha olika färg i nästan vart och ett av de berörda fyra länderna. Man måste se detta som ett intressant och löftesrikt initiativ, som sä-
kert kommer att följasmedspäntintresse
även av iakttagare nere på kontinenten.
Kr detta verkligen möjligt, så frågar
man sig, med Finlands korrekta och nästan vänskapliga förbindelser med Sovjet, med Norges och Danmarks anslutning till Nato och med Sveriges principiella neutralitet. Om det är möjligt att
med sådana utgångspunkter ändå gå
samman ifråga om praktiskt taget allt
utom försvars- och utrikespolitiken, så
är detta en stor sak. Bland annat skulle
de belysa hur de militära aspekterna av
staternas umgängesformer i denna del av
världen avtar i betydelse. I högre grad
än nu skulle Skandinavien kunna framstå som en brygga mellan Öst och Väst.
Men jag tror att betydelsen av Nordek, en nordisk ekonomisk union, kommer
att vara större än så. I Europa diskuterar man sedan tio år fruktlöst hur egentligen ett förbund av Europas stater skall
vara beskaffat. Vi har plötsligt, väl inom räckhåll, möjligheten att ge ett exempel, som kan få karaktären av ett experiment varur många lärdomar kan
dras. Naturligtvis vet jag att här finns
en hel del hinder och hämningar som
måste övervinnas.
Jordbrukspolitiken är den största stö-
188
om kultur och forskning ej att förglömma.
Det mest intressanta med planerna på
Nordek är hela den organisation av ett
långtgående samarbete med vissa övernationella institutioner men ändå helt
intakta nationella identiteter, som avtecknar sig. Inom ramen av Nordek
kommer en norrman att kunna känna
sig som norrman och en finne som finne, ändå kommer vi alla att hämta extra
styrka och en viss trygghetskänsla ur
medvetandet att tillhöra en så homogen
och livskraftig del av världen som Norden representerar. Våra insatser i Europa och i världen bör rimligtvis vinna på
detta ökade självmedvetande.
Europa – ett föredöme
testenen liksom i det övriga Europa, så
låt oss dröja något vid den. I stora drag
råder numera enighet om vårt lands
jordbrukspolitik. Av någon underlig orsak vill visserligen regeringen att jordbruksproduktionen och antalet människor som sysslar med den skall minska
ännu fortare än vad som är naturligt
med hänsyn till åldersfördelningen i
jordbruket. Man vill snabbt ner till en
självförsörjningsgrad omkring 80 %
medan vi i moderata samlingspartiet anser att så som det ser ut i världen nå-
gonting omkring 90 % är mer betryggande. Men inte minst den sista prisöverenskommelsen visar ändå att det går
att komma överens. Allt vi behöver krä-
va i förhandlingarna om Nordek är därför rätt att fullfölja huvudlinjerna i vår
interna jordbrukspolitik.
Det sorgliga med Europa – och med
USA- är att vi erbjuder världen ett så
fruktansvärt dåligt föredöme. Se på de
båda världskrigen eller på nazismen i
Tyskland, eller översteväldet i Grekland
med USA:s stöd, eller på vår oförmåga
att komma tillrätta med industrialismens
avigsidor. Ju mer man funderar över
förhållandet mellan Europa och den stora fattiga delen av världen, desto tydligare inser man att det bästa bidrag vi
kunde lämna vore vår egen politiska hälsa och stabilitet. Med en sådan förändrad och sundare bakgrund borde Europas insatser för u-hjälpen kunna förstärkas enormt både kvantitativt och
kvalitativt. Vi skulle kunna lära världen
både hur man vinner materiellt välstånd
och vad detta kan användas till. Charity
Vi kommer alltid att exportera och
importera en hel del livsmedel. Danskar
begär en favoriserad ställning när det
gäller vår import. Här bör det tydligen
finnas utrymme för medgivande utan att
för den skull några ytterligare bördor
behöver läggas på vårt egna jordbruk.
Klarar man dessa problem så bör man
rimligtvis också klara alla andra ekonomiska frågor. Att märka är att alla tullar inbördes redan är borta tack vare
Efta. Vad det hela handlar om är att
skapa en gemensam yttre tullmur och
dessutom att vidta en rad åtgärder för
att få fria kapitalrörelser, fri arbetsmarknad för alla yrkesgrupper, en harmonisering av skatte- och sociallagstiftning etc. Intensifierat samarbete ifråga
J
begins at home. Europas svaghet gör att
tredje världen ser sig om efter nya ledare och missförstår avsikten med våra
välmenande gåvor.
Styrka och svaghet är i våra dagar
inte längre riktigt detsamma som militär makt eller vanmakt. Världsdramat
har under 1960-talet fått en tydligare
andlig dimension. Det räcker inte längre
med att vara en supermakt – inte ens
för att besegra Vietnam – inte ens för
att krossa det tjeckoslovakiska folkets
motståndsvilja. Men vad är det då som
räcker, vad begärs av oss? Jag är inte så
förmäten att jag tror mig veta ett svar,
men vad jag vet är att frågan är ställd
av hela den historiska situation vi befinner oss i. Man måste förstå ungdom, som
med hela den radikalism och känslighet
som hör ungdomen till reagerar desperat
i en situation där den har rätt att känna
sig sviken.
Åtskilliga undrar säkert vad det kan
vara för mening med att börja en sådan
här artikel med en gammal grekisk myt,
med några lösa funderingar om hedersmannen Sokrates och med en erinran om
det som är oss mest heligt? På den frå-
gan är bara ett subjektivt och uppriktigt svar möjligt. Som jag råkar känna
det – och jag tror många med mig –
är en fullvärdig livsinsats omöjlig, ja
hela livet en meningslöshet, utan stödet
av ett historiskt sammanhang.
Europas historia tagen som helhet är
skrämmande och motsägelsefull. Men i
189
denna väv kan vi århundrade efter århundrade finna några ledmotiv. Tillsammans bildar de detta något svårbestämda men ändå oerhört vitala, som i högtidliga sammanhang bmkar benämnas
den västerländska kulturtraditionen. Det
är här vi skall hämta vår styrka och inte
i Maos lilla röda katekes. Detta kan låta
som en konservativ trosbekännelse i då-
lig mening. Men det råkar vara så att
en viss mycket radikal chefredaktör har
skrivit den bästa boken på många,
många år om den tradition jag har i
tankarna. Jag menar Olof Lagercrantz
Dantebok ”Från helvetet till paradiset”.
Våra vanligaste stereotypa partipolitiska småmynt är inte längre särskilt gångbara. Europas sanna anda är faustisk. Vi
bryter ständigt upp och går vidare. Tänk
på Goethes strof:
”Werd’ich zum Augenblicke sagen:
Verweile doch! Du bist so schön!
Dann magst du mich in Fesseln schlagen
dann will ich gern zu Gmnde gehn.”
Så sannerligen vi har någon anledning
att låta en bondeledare i Kina visa oss
vägen till ett bättre samhälle.
De politiska demagoger i vårt land,
som utnyttjar ungdomens naturliga villrådighet i en förvirrad tid, som med
hjälp av lögner och vantolkningar ger
en vrångbild både av vårt samhälle och
dess näringsliv, de sviker sin plikt och
försöker släcka den eld andra bär som
en budkavle genom tiden. Jag beklagar
dem för deras ansvarslöshets och enfaldighets skull!
190
Vårt alternativ
Men detta avståndstagande är inte nog.
Vad begärs då av oss? På den frågan
finns ett svar. I stort sett vet vi alla här
vad för slags samhälle vi önskar oss. I
alla detaljer är vi kanske inte eniga, men
de stora linjerna är klara. Vi vill ha en
levande demokrati med bred folklig förankring. Vi vill ha ett dynamiskt nä-
ringsliv, som i största utsträckning äges
av enskilda människor, men med en vittförgrenad och välbalanserad maktstruktur. Vi vill ha en förtänksam miljöpolitik, som ser till att inte 80 °/o av alla
vårt lands innevånare klumpar ihop sig
i tre storstadsområden, som vårdar våra
landskaps skönhetsvärden, våra vattens
renhet och vår lufts friskhet. Vi vill ha
ett försvar av pålitlig styrka och en socialpolitik som tar god vård om de människor som behöver hjälp. Vi vill ha en
kultur som genomtränger hela samhällskroppen ut i dess finaste förgreningar,
som ger oss värdighet och säkerhet men
också hjälper fram den spontana livsglädjen.
Men det är till slut inte dessa mål eller visioner som är viktigast utan den
väg, som vi tror leder säkrast till dem.
Aven den går att finna. Var och en
som i sitt politiska arbete verkligen gör
sitt allra bästa, med samma självklarhet
som i sin vardagliga yrkesutövning, hon
eller han vandrar på den vägen. Tro
mig!
I praktiken betyder detta mestadels
– var verksam. Tänk – tala – handla
– tag initiativ – fullfölj dem med envishet. Du bör besinna att inte bara världen och problembarnet Europa kännetecknas av förvirring. Aven vårt gamla
Sverige är i dag i behov av fastare ledning. Under den senaste valrörelsen kastades mycket smuts och lämnades många
fagra löften om allt vad staten skulle
göra för oss alla. Våra socialdemokrater
predikar alltid öppet välsignelsen av
ständigt ökat statsinflytande. De vann
valet, men allt de lyckats åstadkomma
är nya bevis för att orden saknar täckning. Jag menar nu att i denna situation
präglad av mångordig velighet och passivitet är fältet fritt för initiativ. Väljarna kommer att lyssna och reagera positivt.
Men en sådan handlingskraft förutsätter ändå i längden en insikt som omfattar mer än stora linjer. Inte minst vid
fördjupning är den sokratiska andan till
hjälp. Men nu skall jag inte trötta mina
ärade läsare med mera filosofi. Ty vad
vi inte bör glömma, när vi mödosamt
väljer ståndpunkter är att Sokrates och
hans samtida lärjungar liksom sentida
efterföljare bland filosofer, vetenskapare
och oss andra inte bara intresserar sig
för den så kallade platonska kärleken
eller för abstrakta principer som exempelvis att med den rätta insikten alltid
följer det rätta handlandet. Sokratisk
anda betyder också att eftersträva ett
”filosofiskt sinnelag” – en attityd med
förvånande, ibland något chockerande
variationsrikedom. Tänk bara att kunna bevara sitt goda humör även under
besvärliga programdebatter med partivänner. Eja vore vi där!
Hur underbart livsbejakande slutar
för övrigt inte Symposium, den dialog
jag berättat om. Det djupsinniga resonerandet ebbar ut. Stämningen lättar. In
träder med sällskap och blommor i håret
Alkibiades lindrigt berusad och bekransar Agaton. Samtalen fortsätter visserligen natten igenom. Men ingen kan efteråt riktigt tydligt minnas vad de till slut
gick ut på. Något om släktskap mellan
tragedi och komedi. Sokrates avtvingar
sina vänner medgivanden men de var för
sömniga att riktigt följa med. Först somnade Aristofanes, sist Agaton när det
191
började dagas. Sokrates själv gick till
Lykeion, tog ett bad, tillbringade dagen
där som vanligt och gick först på kvällen hem till vila.
Vad jag försökt säga på olika sätt,
och även med detta sista, är att vi för
att någonsin kunna vinna väljarsympatier på tillräckligt bred front, som
bundsförvanter behöver många sorters
människor, många sorters krafter,
många sorters stämningar och känslor.
Vi behöver den hetaste vilja, den klaraste tanke, det bästa humör, all vår Hthållighet. Och våren – ja den kommer
så saktelig – men tro mig, den kommer!