Print Friendly

Europa och Marshallplanen

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EUROPA
OCH MARSHALLPLANEN
Av PATRICK BRANDON, London
MARSHALLPLANEN har tillkommit för att häva den europeiska krisen. Utgångspunkterna härvid äro tre: Den första är,
att Europas återuppbyggnad främst beror på tillförseln av kol
och andra nödvändiga konsumtions- och kapitalvaror. För det
andra måste Europa kompensera sina förluster av intäkter genom
en avsevärt ökad produktion, baserad på ett omfattande kapitalinvesteringsprogram i kol, elkraft och stål. Slutligen måste
Europa och resten av världen återvända till en vettig ekonomi,
som tar sig uttryck i stabila valutor, budgetbalans och återvändande till den multilaterala handeln. Det är denna utveckling
som Marshallplanen vill bidra till att forma.
Marshallplanens tillkomst och politiska sammanhang.
Sedan England i fjol förklarat att det ej längre kunde bistå
Grekland och Turkiet och Gromyko i sitt tal den 5 mars gjort
klart att en överenskommelse rörande atomkontrollen var omöjlig, höll president Truman påföljande dag det tal, i vilket han
förklarade att USA var världens främsta ekonomiska makt, och
att freden berodde på dess sätt att handla. I sitt tal till kongressen den 12 mars påyrkade han hjälp till Grekland och Turkiet,
eftersom FN inte hade möjligheter därtill, och Främre Asiens
säkerhet berodde på dessa båda länders oavhängighet. Han framhöll också att USA:s politik var att upprätthålla de demokratiska
staternas oberoende.
Den 5 juni talade Marshall i Harvard. Han uppmanade Europas
stater att tillsammans utarbeta en återuppbyggnadsplan och lovade
dem ekonomisk hjälp. Efter fransk och engelsk inbjudan till
Ryssland hölls eu konferens i Paris 27 juni till 2 juli, som emellertid misslyckades på grund av Molotovs hållning. Då inbjödo Eng- .34
Europa och Marshallplanen
land och Frankrike alla europeiska länder utom Spanien, Tyskland och Ryssland till en konferens i Paris den 12 juli. 16 nationer
antogo inbjudan men östblocket uteblev. Den 15 juli avslutades
konferensen med att sex kommissioner bildades med uppgift att
beräkna det europeiska hjälpbehovet: deras rapporter förelågo
den 23 september. Marshall hade den 10 september framhållit att
underhandshjälp skulle bli nödvändig också innan Marshallplanens
hjälp kom igång, och den 30 september föreslog Truman kongressen att överväga behovet av interimshjälp till Frankrike, Italien
och Österrike. Harrimankommitten, den viktigaste av de kommitteer som bildats för att överväga Marshallsplanens avvägning,
avgav sin rapport den 9 noveinber. Denna nedskar Parisrapportens totala önskemål avsevärt. Den 19 december offentliggjorde
Truman utkastet till »Economic Go-Operation Act of 1948» i vilken
han anhöll om 17 miljarder dollars för perioden 1948-52 samt
skapandet av en administration för det ekonomiska samarbetet, i
vars spets en uppsyningsman över användandet av anslagen och
lånen skulle stå; de deltagande nationerna skulle bli tvungna att
avsätta vissa medel i egen valuta för stabiliseringsändamål men
skulle ej behöva återbetala lån med leveranser av råvaror. Man
hoppas att hjälpen skall kunna börja under april 1948.
Denna snabba förändring i Amerikas utrikespolitik, som går
under namn av Trumandoktrinen, skulle kunna framkalla förvå-
ning, om den inte förklarades genom världshändelsernas utveckling. Intill dess England blev tvungen att överge sin ställning i
Främre Asien, ville Amerika ogärna utvidga sin intressesfär.
Situationen ändrades genom Englands nödtvungna hållning, FN:s
misslyckande, USA:s oro för Främre Asiens olja, Amerikas intresse för Europa inte endast som den västliga demokratiens hemvist utan också som en kontinent med inemot halva världshandeln, samt – sist men inte minst – kommunistfaran. Dessutom
ha vikande konjunkturer under någon tid förutsagts för Amerikas del; en tvär inskränkning i exporten på omkring tre eller
fyra biljoner dollars – värdet av de lån som utlöpa 1947/48 –
skulle förorsaka inte blott en vikande tendens utan rent av
en allvarlig kris. I själva verket markerar planen slutet på
Byrnes’ låne- och multilaterala handelspolitik och dess ersättande
med Marshalls självhjälpspolitik, som visar en avsevärt klarare
uppfattning av Europas behov.
När man betraktar planens natur och dess problem är det av
vikt att komma ihåg att Marshallplanen inte var en plan, utan
35
•’
!
Patrick Erandon
en inbjudan till de europeiska staterna att göra upp ett återuppbyggnadsprograrn, genom vilket största möjliga självhjälp och
ett minimum av amerikansk hjälp skulle göra den europeiska
ekonomien arbetsduglig igen. Den avsåg absolut inte att bli en
»shopping list», som Molotov önskade, utan i stället ett försök att
lösa den europeiska krisen genom europeiskt samarbete.
Många svårigheter stå i vägen för planens genomförande. Den
måste godkännas av en republikansk kongress, innan 1948 års
presidentvalskampanj gör en politik över partierna omöjlig, och
eftersom hjälpprogrammet sträcker sig över en period av fyra år,
är det beroende av fortsatt stöd från kongressen. Då exporten
kornmer att tävla med efterfrågan på hemmamarknaden, fordras
som stödåtgärd priskontroll och ransoneringar; genomsnittsamerikanen kornmer att vara villig att dra in på sin egen konsumtion
för att hjälpa Europa – exempel på amerikansk generositet saknas inte – men kornrna republikanerna att ändra sin non-interventions-politik efter de obehagliga minnena av krigstidens OPA,
även trots att administrationen är angelägen att trycka ner prisspiralen? Arnerika kan lugnt fråga sig om det går i land med
kostnaderna och om det har tillräckliga resurser för att genomföra planen. Trots att den skulle kosta omkring 5,610 miljoner
dollar per år, är detta bara 2,5 °/o av Arnerikas nationalinkomst
(1946) och 3/s av vad som gavs ut på alkoholhaltiga drycker förra
året.
Harrimankornmitten uppskattade USA:s kostnader för Europahjälpen till en väsentligt lägre siffra än vad Parisrapporten uppgav, främst beroende på att brist på säd (såvida inte 1948 blir ett
gott skördeår), stål och skrot i USA kornmer att begränsa tillgången. En stor del av programmet kan lämpligen dessutom
finansieras av Internationella banken; man måste vidare räkna
med privat finansiering, och kornmitten anser inte att USA ensamt skall finansiera hela den skuld som Europa kornmer att
få till de andra staterna på den amerikanska kontinenten. Om
man antager att prisnivån endera förblir konstant eller faller till
den nivå som anges i Parisrapporten, uppskattar kornmitten totalkostnaderna till mellan 12 och 17 miljarder dollar, järnfört med
siffran 19,330 miljarder dollar som uppgavs i Parisrapporten.
Hjälp i denna skala kornmer att kräva obestridliga uppoffringar
för USA samt göra ransoneringar och ett prioritetssystern nödvändiga. Inflationen i Europa måste kontrolleras; därför anser
kornmitten att Parisrapportens program för kapitalinvesteringar
36
Europa och Marshallplanen
var avsevärt för stort, eftersom en stor penningström till den
europeiska ekonomien utan ett motsvarande utflöde av konsumtionsvaror avsevärt skulltl öka inflationen.
En annan svårighet är att den amerikanska hjälpen måste
hindras från att hitta vägen till Ryssland. Bilaterala avtal mellan Amerika och varje deltagande land skulle strida mot den ursprungliga avsikten med europeiskt samarbete; hur Amerika skall
övervaka hjälpens tillämpning i Europa är också ett svårt problem. Att Tyskland är avskuret från normala förbindelser med
det övriga Europa hindrar det från att återta sin ofrånkomliga
roll i europeisk ekonomi. Dessutom kan integrationen av Europas
resurser inte fullföljas utan att Spanien och de östeuropeiska länderna, som alla äro stora livsmedelsproducenter, delta. Det är
också ovisst, om Europa kommer att åtnjuta det lugn som är nödvändigt för att varje land skall kunna fullfölja sin tilldelade uppgift; händelser i Frankrike och Italien ha visat vilken skada som
kan åstadkommas genom organiserat sabotage (i Frankrike uppgå
förlusterna till uppskattningsvis 300 miljoner pund). Det finns
emellertid tre fakta värda att komma ihåg: den fart, med vilken
Pariskonferensen uppnådde överenskommelser, visar en verklig
samarbetsvilja i Europa; hjälpprogrammet har tack vare senator
Vandenbergs insatser fått ett verkligt stöd från båda partierna i
USA; och Rysslands uppträdande vid Londonkonferensen har
övertygat den amerikanska allmänheten om nödvändigheten av
att rädda Europa.
Parisrapporten och Europas behov.
De sexton nationer, som deltogo i Pariskonferensen, voro: England, Frankrike, Belgien, Danmark, Eire, Grekland, Island, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Sverige, Schweiz,
Turkiet och Österrike. Tyskland representerades av dess ockupationsmakter utom Ryssland. Arbetet vid konferensen var uppdelat
mellan en central samarbetskommitte, en exekutivkommitte och
fyra tekniska kommitteer (livsmedel och jordbruk, järn och stål,
bränsle och elkraft samt transport). I centralkommitten voro alla
16 länderna representerade.
Ett frågeformulär sändes till de deltagande nationerna innehållande tre huvudfrågor: Vad gjorde varje land för att med egna
medel övervinna de av kriget betingade svårigheterna? Vad slags
hjälp kunde det ge till andra europeiska länder~ Och vilket var
37
Patrick Erandon
den minimihjälp, som varje land fordrade för att kunna genom·
föra sin återuppbyggnadf Svaren skulle ange medel att öka produktionen och visa upp rekonstruktionsplaner fram till 1952; slutligen skulle en enkel tablå över tillgångar och hjälpbehov visa
varje nations överskott och brister, betalningsbalansen och vad
staten i fråga kunde bidraga med i varor, arbetskraft, kredit osv.
Kommitteerna sammanställde svarsuppgifterna och gav ut Parisrapporten, som sedan expedierades till MarshalL
I rapporten understrykes hur nödvändigt det är att produktionen stegras. Produktionen måste räcka till för en ökning i
befolkningen, som år 1951 väntas uppgå till 11 Ofo med 1938 som
basår. Livsmedelsproduktionen är av särskild betydelse. Den
fordrar återställande av jordens bördighet, tillräcklig produktion
av lantbruksmaskiner, särskilt traktorer, och import av livsmedel.
Ökad framställning av bränsle och elkraft är också oundgängligen nödvändig. Kolproduktionen har minskat med 20 Ofo jämfört
med förkrigsnivån beroende på långsam återhämtning i Ruhr och
England. 1951 års produktion bör överstiga 1947 års med 50 miljoner ton som en följd av större arbetarstyrka och förbättring av
kapitalutrustningen. Mekaniseringen beräknas kosta 1,000 miljoner dollar varvid alla maskiner skola tillverkas i England. Man
hoppas kunna börja kolexporten till de deltagande länderna efter
april 1948 (från 6 miljoner ton 1948 till 29 miljoner ton 1951).
Tabell I.
Produktionen av kol och brunkol (miljoner ton).
19381 1947 l19481 1951
England ………. 231 199 214 249
Västtyskland ….. 220 143 163 210
Frankrike …….. 48 51 51 63
Belgien ………. 30 24 26 31
Andra länder ….. 23 22 24 31
Summa 552
l 439
l 478
l 584
En plan för utvecklingen av vattenkraften och brunkolsproduktionen har antagits; den omfattar sex hydroelektriska anläggningar i Italien, Frankrike och vid gränsen mellan Österrike,
Italien och Schweiz samt två brunkolsfabriker i Tyskland och en
i Italien. Produktionen beräknas stiga med 40 Ofo från 1947 till
1951.
38
Europa och Marshallplanen
Oljekonsumtionen väntas stiga från 12 miljoner ton (1947) till
28 miljoner 1951 beroende på kolbristen och den ökade mekaniseringen. Raffinaderiernas kapacitet skall 1951 vara 2 1/2 gånger
så stor som före kriget.
Produktionen av järn och stål har att kämpa med brist på koks,
skrot och högprocentig järnmalm. Trots detta måste 1951 års produktion överstiga 1947 års med 80 °/o. Denna ökning strider inte
mot fyrmaktsöverenskommelsen om Tyskland, och den europeiska
produktionen kommer inte att i nämnvärd grad överstiga förkrigsproduktionen, främst beroende på att den tyska produktionen
minskat så avsevärt jämfört med den abnormt höga nivån under
upprustningsåren.
Tabell II.
Produktionen av obearbetat stål (miljoner ton).
19381 B~!ta l19471 19481 1951
England …………… 10,6 13,2 12,7 14,0 15,0
Frankrike ………….. 6,2 9,7 5,8 10,4 12,7
Belgien och Luxemburg.. 3,8 7,0 4,6 7,3 7,9
Italien …………….. 2,3 2,3 1,6 2,5 3,0
Västtyskland ……….. 20,8 20,8 3,6 5,8 12,7
Andra länder ……….. 1,8 1,8 2,0 2,3 4,1
Summa 45,5 l54,8 l30,3 l42,3 l 55,4
Avslutningsvis understryker rapporten i denna del, att varje
element i planen beror på de andra elementen, och att den i sin
helhet inte kan genomföras utan de transatlantiska resurserna,
inhemsk finansiell stabilitet och ett varaktigt samarbete.
Vidare behandlar rapporten frågan om ekonomiskt samarbete
för att uppnå fri transport av varor. De deltagande länderna ha
beslutat att avskaffa onormala restriktioner, som hindra deras inbördes handel, och sträva efter ett sunt multilateralt handelssystem. Ehuru bildandet av en tullunion skulle kunna leda till
större effektivitet, är detta inte lösningen på ett världsproblem:
Beneluxunionen har emellertid inbjudit de övriga länderna att
skicka observatörer. Frankrike skall konferera med Italien och
Grekland med Turkiet om möjligheten av regionalunioner.
Rapporten fastställer också de deltagandes viktigaste behov. De
totala behoven äro något större än före kriget, men den del som
skall komma från Amerika ökar från omkring hälften till 2/s av
39

}
Patrick Erandon
1948 års behov, beroende på förlusten av icke-amerikanska tillgångar, vilka representera ungefär en fjärdedel av 1948 års import
från Amerika. En del av denna import är endast temporär, vilket
gäller tonnage, kol, brunkol, liksom viss kapitalutrustning, t. ex.
gruvmaskiner, elektriska motorer, lastbilar och traktorer, vilka
länderna i fråga ännu inte kunna producera i tillräcklig omfattning.
Tabell III.
Importbehov (i 1,000 miljoner dollar, efter priserna l juli 1947).
Från övriga
Från andra
Från U.s.A. ej deltagande Summa
Amerika länder
1948 6,0 3,2 4,7 13,9
1949 5,3 3,9 5,4 14,5
1950 4,8 3,8 5,9 14,5
1951 4,3 3,9 6,2 14,4
Tabell IV.
Importprogrammet (i tusen miljoner dollar, efter priserna l juli 1947).
1948 1951 Summa Hl48-5l
U.S.A., Övri?a
Amenka
U. S.A., Övri?a
Amerika
U.S.A., Övri?a
Amenka
Livsmedel + gödningsämnen …. 1,5 1,8 1,2 2,2 5,4 8,3
Kol •••••••••.• o. 0,3 – 0,05 – o,7 –
Oljor ………… 0,5 – 0,55 – 2,2 –
Stål och järn ….. 0,4
l obet. 0,3 obet. 1,2 0,1
Trä …………. 0,1
l
0,2 0,1 0,1 0,4 0,6
Maskiner ……… 1,1 obet. 0,6 obet. 3,3 0,1
Diverse ………. 2,1 1,2 1,5 1,6 7,2 5,7
Summa
~l 3,2
l
4,3
l
3,9
1~1
14,8
Tonnage 0,6 l – 0,3 – l, 7 –
Importen av livsmedel är lägre än behovet och representerar
endast en uppskattning av tillgängliga kvantiteter. Så är t. ex.
importen av brödsäd endast tillräcklig för att hålla konsumtionen
1947/48 på samma nivå som föregående år eller 158 kg pr invånare
(jämfört med förkrigsnivån på 196 kg). 1950/51 skall förbrukningen höjas till 179 kg. Faktum är att det inte finns tillräckligt
med födoämnen i världen för att hålla konsumtionen i Europa vid
40
Europa och Marshallplanen
förkrigsnivå. Även under 1951 kommer tillgången att vara knapp,
ehuru fettbristen beräknas avta.
Tabell V.
Importbehov av livsmedel m. m. (i miljoner dollar).
1947/8
l 1950/1
lSumma
Livsmedel ………………… 6,763 8,425 31,339
Traktorer och jordbruksmaskiner 353 ll8 932
Gödningsämnen ……………. 138 81 449
Tyskland skärskådas i ett appendix till rapporten. Inkorporeringen av västzonerna i planen medför svårigheter, eftersom
ännu inget beslut om deras framtid kunnat fattas. Tysklands
ekonomi kan ej få utvecklas på bekostnad av andra nationer,
heter det, men den måste ändå samordnas med det övriga Europas.
En ökad produktion av Ruhrkol är väsentlig för europeisk återuppbyggnad. Denna bör distribueras rättvist, och förnödenheter,
inklusive livsmedel, som äro nödvändiga för denna ökning, böra
tillerkännas prioritet. D9 andra europeiska staterna kunna inte
hämta sig utan en väsentlig ökning av produktionen i Västtyskland. Dock kan en överdriven produktion av varor, som tidigare
kommo från andra länder, skapa brist på ekonomisk balans. Inte
desto mindre kunna västzonerna först uppnå betalningsbalans år
1951 genom en större utrikeshandel än före kriget. Den tyska
handelspolitiken måste hindra att den tyska krigspotentialen utvecklas och i stället uppmuntra till multilateral handel.
För livsmedels- och jordbruksproduktionen ha vissa mål ställts
upp. Husdjursstocken skall nyskapas så att boskaps- och fjäderfä-
besättningarna kommer att öka med 7 °/o respektive 13 °/o 1951
jämfört med förkrigsnivån. Man hoppas kunna öka fisket från
3,7 milj. ton (1934–38) till 4,7 milj. ton (1950-51). Slutligen avser
planen för jordnötsodling i Brittiska Ostafrika och ett motsvarande franskt projekt en framställning av 500,000 ton år 1951,
vilket avsevärt skulle förbättra fettsituationen.
Bristen på tunga traktorer har uppskattats till 50,000 under
fyraårsperioden, vartill kommer ett litet underskott på mellanstora och små traktorer. Produktionen av jordbruksmaskiner
under samma tid skall uppgå till 4,9 milj. ton (Frankrike 2,7 milj.,
England 1,2, Västtyskland 0,8 och Italien 0,2). Gödningsämnesproduktionen skall ökas. Bristen på livsmedel kan endast täckas
41
•’
·, ! ,.;-·
Patrick Erandon
Tabell VI.
Jordbruksproduktionen i 1,000 ton.
1934/8
l 1946/7
l 1947/8
l 1950/l
Brödsäd ………. 34,0 28,3 21,4 34,0
Potatis ……….. 57,7 50,7 61,6 68,2
Socker ……….. 3,4 3,3 3,4 3,9
Kött …………. 9,0 5,9 6,0 8,1
Fett, olja, smör … 2,8 2,0 2,2 2,9
Mjölk ………… 71,5 55,7 57,0 73,4
genom import; Härvidlag är 1948 års behov av vital betydelse, och
man måste hoppas att det kan tillgodoses, trots att bristen på
foderkakor i Amerika är oroande. Den inhemska produktionen
skall svara för halva totala födoämnesbehovet 1950/51 mot två
femtedelar nu. Västtyskland kommer att bli svårt utsatt, eftersom huvudparten av dess livsmedel brukade komma från de östra
provinserna. Dessutom har dess befolkning genom omflyttning
ökat med 21 °/o över förkrigsnivån.
Bristen på kol väntas försvinna fram emot 1951, då de deltagande länderna med hjälp av import från Polen borde vara i.
stånd att möta även den höjda efterfrågan, som följer den industriella expansionen. Planeringen för ökad elkraftproduktion har
givits avsevärd förhandsrätt för att en höjning av kapaciteten
med 22 milj. kw under tiden 1948-51 skall möjliggöras; 1950 skall
förkrigsnivån ha uppnåtts. Kostnaderna beräknas uppgå till 5,000
milj. dollar. Oljeproduktionen skall ökas genom expansion i
hemmaländerna, i kolonierna och i de transatlantiska konsessionerna. En ökad raffinaderikapacitet hemma spar dollars och
frambringar viktiga kemiska biprodukter; därigenom kan man
också utnyttja den nödvändiga oljeproduktionen i Främre Asien,
för vilken det inte finns tillräckligt med oljeraffinaderier.
Järn- och stålindustrin måste moderniseras och utvidgas. Den
nuvarande kapaciteten kan endast fullt utnyttjas om avsevärt
större kvantiteter råmaterial och halvfabrikat finns tillgängliga.
Konsumtionsbehovet av slutprodukter inom stålindustrin i de
berörda länderna väntas stiga från 26,8 milj. ton 1948 till 29,7 milj.
ton 1951.
Träproduktionen fordrar utrustning, av vilken de deltagande
länderna blott kunna producera mindre än en tredjedel. Det råder
ingen brist på hardwoods; bristen på pitprops kan klaras genom
42
Europa och Marshallplanen
att dessa ersättas med metallprops. Emellertid är bristen på soft
woods och slipers både allvarlig och återkommande.
Landtransportmedlen måste förnyas och krigsskadorna repareras. Det fattas 103,000 järnvägslastvagnar, främst avseende det
tyska trafikbehovet. Åtminstone 1,300 passagerarvagnar måste
importeras, och bristen på sovvagnar måste gottgöras genom
import eller användandet av substitut.
Vad skeppsfarten beträffar så ha de berörda länderna lidit svåra
förluster under kriget. Dessutom behövs mycket tonnage för att
skeppa över de amerikanska bidragen till återuppbyggnadsprogrammet. Bristen på tonnage kan endast avklaras genom anskaffande av tonnage betalbart i dollars; denna brist kommer att
minska från 10,3 milj. ton 1948 till 2,2 milj. ton 1951.
Tabell VII.
Tonnagebehov (i miljoner ton d.w.).
1948
l 1949
l 1950
l 1951
Lastfartyg …….. 50,5 50,0 49,5 49,5
Tankfartyg ……. 15,1 16,7 18,4 19,7
Tabell VIII.
Tonnageprogrammet (i miljoner ton d.w.).
1938 lSlutet av lSlutet av
1947 1951
Lastfartyg ….. 36,1 32,0 39,2
Tankfartyg….. 10,1 11,1 14,4
Arbetskraftsbristen uppskattas till omkring 680,000 arbetare
men täcks mer än väl genom de två miljonerna arbetslösa italienare och 500,000 displaced persons. Att det fattas 60,000 gruvarbetare är mer allvarligt. Bristen på arbetskraft kan dock inte
väntas hindra återuppbyggnadsprogrammet.
I ett annat appendix behandlas betalningsbalansen. Kriget har
rubbat de inkomstkällor genom vilka de berörda länderna finansierade sina deficit i handeln med den amerikanska kontinenten,
från vilken de importerade dubbelt så mycket som de exporterade
till denna (motsvarande ett deficit i den synliga handeln med 1,450
milj. dollar 1938). 1948 är ett år av avgörande betydelse. Radikala
43
Patrick Erandon
finansiella reformer måste omedelbart genomföras för att återställa förtroendet till respektive länders valuta. Ingenting kan
dock göras utan en tillräcklig ström av konsumtionsvaror. En
sådan skulle sporra alla arbetare, främst livsmedelsproducenterna,
att öka produktionen, vilket i sin tur skulle komma att reducera
importbehovet, främst av livsmedel, och hjälpa till att återställa
betalningsbalansen. Många av de berörda länderna ha måst skära
ner importen, och ändå kan produktionen ej ökas och ekonomien
stabiliseras utan ökad import. De deltagande länderna komma att
vidta individuella och avtalade åtgärder för att i fortskridande
takt reducera dollarbristen. Detta allvarliga problem kommer
dock att kvarstå någon tid, eftersom produktionsansträngningen
under 1948 endast kan hållas vid makt genom en fortlöpande
importström. Man hoppas att internationella banken kommer att
lämna sitt bistånd. Denna dollarbrist är det finansiella uttrycket
för det behov av import från den amerikanska kontinenten, som
är förhanden. Det största element, som ingår däri, är livsmedel
och jordbruksutrustning; de därefter största grupperna äro olja,
bomull, trä och andra råmaterial. Onaturlig import, som t. ex. av
kol, kommer att reduceras efter hand.
1948 års importbehov från Amerika belöper sig till 9,200 milj.
dollar mot 6,000 milj. dollar 1946. Denna ökning, som återspeglar
dels den europeiska ekonomiska aktivitetens expansion, dels prishöjningarna, är minimum för europeisk återuppbyggnad. Men
genom att öka produktionen komma de berörda länderna att
efterhand kunna minska sin import från den amerikanska kontinenten av vissa varor, såsom vete och kol, och därigenom minska
gapet i betalningsbalansen. Det har emellertid antagits att en
växande del av importbehovet kommer att kunna täckas genom
utbud från Östeuropa, Asien och andra traditionella eller förmånliga inköpsmarknader. Tyskland måste bli i stånd att täcka sitt
behov från Östeuropa.
Problemet kan inte lösas, om inte en starkt ökad export från
de berörda länderna finner köpare. Det är därför nödvändigt att
en tillräcklig dollarström flyter in inte endast direkt genom handel med Amerika utan också indirekt genom handel med andra
länder. Detta kan ej åstadkommas utan samarbete med USA och
nationer som ej delta i planen för att återupprätta den internationella handeln.
Om världsläget blir gynnsamt, hoppas de deltagande länderna
att under 1951 få ett överskott i sin handel med de länder, som stå
44
Europa och Marshallplanen
utanför planen, på 1,800 milj. dollar (2,810 milj. dollar under perioden 1948-51).
Tabell IX.
De deltagande ländernas underskott gentemot den amerikanska kontinenten
(i tusen miljoner dollar).
1948
l 1949
l 1950
l 1951 lsumma
U.S.A…………………… 5,64
l
4,27
l
3,28
l
2,62 115,81
Övriga Amerika ………….. 2,40 2,08 1,37 1,04 6,63
Summa 8,04 6,35 4,65 3,40 22,44
Internationella bankens bidrag
(lägsta uppskattade summa) . 0,92 0,89 O, 70 0,60 3,11
Summa 7,12
l 5,46
l 3,95
l 2,80 119,33
Tabell X.
Dollarbrist (i miljoner dollar).
1948 1
l 1949 2
l 1950 2
l 1951 2
Gentemot Amerika …… -8,035 -6,350 -4,650 -3,400
Gentemot övriga ej deltagande länder ………. – 240 + 250 + 1,000 +1,800
1 Uppskattad enligt prisnivån l juli 1947.
2 För exporten: uppskattad efter priserna l juli 1947. För importen: enligt prisema l juli 1947 minus 7,5 % reduktion för 1949, 10% reduktion för 1950 och
12,5 % reduktion för 1951.
Tabell Xl.
Betalningsbalansen 1948 (i miljoner dollar).
Med ameri- Med andra
kanska ej deltagande
kontinenten länder
Synliga intäkter ……… -7,006 -405
Osynliga intäkter …….. – 574 +384
Nettobrist hos kolonierna – 455 -219
Summa -8,035
l -240
Slutligen behandlar rapporten Europas finansiella stabilisering,
utan vilken konvertibilitet för de europeiska valutorna ej kan
uppnås och amerikansk hjälp vore meningslös. Handeln inom
Europa föres numera med bilaterala avtal, där betalning sker i
45
Patrick Erandon
guld eller konvertibla valutor, vilket tvingar varje land att spara
på dessa betalningsmedel. Därför är det nödvändigt att de europeiska valutorna äro konvertibla, så att ett land med överskott i
produktionen kan göra detta överskott tillgängligt för andra länder som kan behöva det. Konvertibiliteten måste emellertid ytterst
vila på principen, att överskottet är konvertibelt i guld eller
dollar, ty vissa länder, som med nödvändighet måste ha ett överskott med andra europeiska länder och som samtidigt ha ett
underskott med utomeuropeiska länder, måste vara i stånd att
utnyttja sina krediter i Europa för att därmed kunna betala de
utomeuropeiska skulderna. Sålunda måste USA inte endast hjälpa
de deltagande länderna att stabilisera sina inhemska finanser,
utan dessa länder måste också klart bekräfta sina beslut att hålla
sina valutor konvertibla.
Europa och självhjälpen.
Marshallplanen betonar med rätta självhjälpens vikt. Parisrapporten förutsätter, att en stor del av Europas behov skulle tillfredsställas av de deltagande staterna själva. Men kan inte
Europa hjälpa sig självt i än större utsträckning~ Vilka äro i
själva verket dess grundläggande behov~ Svaret blir givetvis:
kol, livsmedel och inflationens upphörande.
ökad produktion i Ruhr är obestridligen den omedelbara lösningen på kolbristen. Men man kan inte undgå att undra, varför
England, som producerar en del av Europas bästa kol, är oförmöget att före 1949 utöka produktionen till förkrigsnivån, när
Frankrike hoppas att i år väsentligen överträffa förkrigsproduktionen.
Det är otvivelaktigt att oförmågan att producera livsmedel har
varit en av huvudanledningarna till Europas brist i betalningsbalansen. Men Spanien, en viktig livsmedelsproducent, har lämnats utanför Marshallplanen. Om landet lämnades den rätta utrustningen, skulle det kunna öka jordbruksproduktionen avsevärt.
England har, om än i sista laget, kommit underfund med Afrikas
möjligheter, som jordnötsplanen visar, och fransmännen undersöka resurserna i sina afrikanska kolonier. Det finns ingen anledning att tro, att livsmedelsproduktionen inte skulle kunna ökas i
Nord- och Sydamerika, om utrustningen bättrades och de rätta
brukningsmetoderna komme till användning. Ehuru det engelska.
imperiet inte kan bli självförsörjande i livsmedelshänseende,
46
Europa och Marshallplanen
skulle en inventering av resurserna och en kraftig produktionsansträngning från dominiernas sida göra det möjligt att nå och
t. o. m. överträffa krigstidens produktionstoppar; en sådan ansträngning skulle vara ovärderlig i dollarsparande hänseende.
Inflationen är ett mer svårlöst problem. Den beror i Europa
på böndernas och arbetarnas misstroende till den egna valutan.
Ingen av dessa grupper har någon anledning att producera, eftersom det inte finns något att köpa, och även om de förtjänade mer
pengar, skulle skatter och inflation drastiskt reducera förtjänsten.
På så sätt tvingar bristen på livsmedel och konsumtionsvaror
regeringarna att importera till höga kostnader, vilket endast ökar
inflationstrycket. Ett återställande av förtroendet till den inhemska valutan skulle betyda mycket, men vad som verkligen
behövs är tillräckligt med livsmedel och konsumtionsvaror. Det
är inte lätt att finna var dessa varor kunna erhållas utan att sätta
exportkapaciteten i fara eller förvärra betalningsbalansen. Skulle
inte Japan och Tyskland, som specialiserat sig på billiga varor,
kunna arbeta för Europas behov, medan Europa exporterade sina
kvalitetsvaror i utbyte mot dollar1
Denna analys av Marshallplanen och av orsakerna till den
europeiska krisen bör ha klargjort, att Europas ställning i världen har ändrats. Europa måste göra rätt för sig. För att detta
skall kunna ske och för att kunna reparera krigets skador är en
fortlöpande tillförsel av amerikanska varor nödvändig. Men det
är inte allt. Europa måste göra rätt för sig genom att exportera.
För att citera Parisrapporten: Detta kan inte ske utan »en tillräcklig dollarström till den övriga världen, så att de deltagande
länderna och Västtyskland ha möjlighet att förtjäna dollar inte
endast direkt genom export till den amerikanska kontinenten, utan
också indirekt genom export till den övriga världen».
4-4854 Svensk Tidskrift 1948 47
…~ .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner