Europa – Modell Schweiz
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
224
EUROPA- MODELL SCHWEIZ
Trots de olika svårigheterna pekar utvecklingen hän
mot ett förenat Europa. Frå-
gan är hur detta skall vara
beskaffat. Ett intressant bidrag till diskussionen kommer från schweizaren Denis
de Rougemont, som icke förvånande pläderar för ett fe·
deralistiskt Europa. Direktö-
ren för Svenska Handelskammaren i Tyskland, Göran Hedin, diskuterar i denna artikel de Rougemanis teser.
Även om de som förfäktar och
som arbetar för ett mera enat Europa sannerligen inte är skyddade
mot besvikelser, har väl ändock de
flesta reflekterande europeer en
känsla av, att vi nu befinner oss
mitt inne i en utveckling emot ett
närmare samgående, vilket det inte
är möjligt att helt bromsa. Till optimisterna har nyligen bekänt sig
den schweiziske författaren Denis
de Rougemont, som i en bok, La
Suisse ou l’histoire d’un peuple
hereux, har gett en insiktsfull, synpunktsrik och delvis också originell syn på Schweiz i denna euroAv direktör GöRAN HEDIN
peiska utvecklingsfas. På samma
sätt som vår världsdel en gång ledde utvecklingen mot nationalismen,
så är Europa nu i färd med att
finna vägen bort igen från dessa
tendenser, i riktning emot ett bredare och intensivare samgående
mellan länder som historiskt och
geografiskt ligger varandra nära.
Men i vad slags nytt internt jämviktsläge kommer vi då att hamna?
Vad slags mekanism bör de europeiska staterna i det viktiga avseendet eftersträva?
Med hjälp av en kanske något
förenklad uteslutningsmetod kommer Denis de Rongemont fram till
en tes, som sannolikt skulle förtjäna att vidare diskuteras. Europa måste i denna utveckling bestämma sig för endera av tre alternativa linjer, menar han. Antingen måste det, efter de Gaulles
modell, bli ett Europa av fortfarande helt suveräna stater, som
mer eller mindre bilateralt reglerar
sina relationer genom system av
politiska, militära och ekonomiska
avtal. Det alternativet avvisar de
Rougemont. Det skulle i varje fall
aldrig kunna bli mer än en tekniskt betingad övergångsform, eftersom förutsättningarna för suveräniteten ifråga sedan länge inte
mer är för handen. Eller också
måste resultatet bli ett slags förenat Europa, karakteriserat av
stark centralisering, vilken oundvikligen skulle leda till uppgivandet av mycket av den i sig värdefulla individualitet som de europeiska länderna nu besitter. Bortsett från att inte bara den egna
världsdelen utan världen överhuvudtaget därigenom på något vis
skulle bli fattigare, så riskerar
man också – med större eller
mindre rätt hänvisar författaren
här till Napoleon och Hitler – att
ett sådant tilltvingat järnviktstillständ en vacker dag skulle brytas
av nationalistiska reaktioner och
motståndsrörelser. Hur mycket
bättre vore det inte då, menar han,
att välja en balanserad och förnuftig mellanlösning mellan dessa bå-
da alternativ. Och den lösningen
skulle vara ett federalistiskt Europa.
Lärdom av Schweiz
Att just en schweizare lanserar
en sådan tanke är naturligtvis inte
särskilt förvånande. Hans eget land
erbjuder ju en modell. Och den modellen är, menar alltså de Rougernont, verkligen användbar för ett
sådant resonemang. När Schweiz
1848 korn till stånd var skillnaderna mellan de olika kantonerna – i
seder och bruk, i välståndsgrad och
språk, i konfession och regeringsform – inte mycket mindre än
vad som idag är fallet i avseende
225
på Europas mer eller mindre suveräna stater. I detta betraktelsesätt kan man ju lätt skönja en parallell till den bedömning som ofta,
mer eller mindre klart tänkt och
uttalat, möter från amerikanskt
håll. Likheten är inte förvånande.
Schweiz och USA är ju båda förbundsstater, med ett sätt att tänka
hos sina medborgare, som ofta i
hög grad står under intryck av den
egna statsformen.
Alldeles tydligt har de Rongemonts lanserande av en sådan tes
också en annan, även utifrän sett
rätt intressant bakgrund. Han hör
till de schweizare som är helt fria
frän rationalisering och moralisering i sin syn på det egna landets
neutralitet. Denna är, säger han,
helt enkelt inte något annat än
ett uttryck för vad som i praktiken
bäst svarar mot Sch,veiz’ intressen;
i varje fall har det hittills varit så.
Den politiska, den tekniska och
den strategiska utvecklingen ger
emellertid mänga skäl att nu kritiskt ompröva den traditionella bedömningen. Men om då denna
mångomtalade neutralitet inte, eller inte längre, förtjänar att ideaIiseras och hällas fram som modell, har då inte Schweiz något annat, någon annan erfarenhet, som
skulle kunna vara till nytta i större sammanhang? Och hans eget
svar är alltså att federalismen, som
visserligen schweizarna hittills alls
inte har bemödat sig om att göra
lika känd som neutraliteten, i verkligheten är mycket mera värdefull
226
och användbar. Den schweiziska
federationens tillkomst var, påpekar han, mycket mindre tidskrä-
vande och mindre smärtsam än vad
man i regel föreställer sig.
Schweiz skulle dessutom i sammanhanget kunna göra mer än att
bara tillhandahålla själva modellen för lösningen. Ett mera enat
Europa behöver ett centrum. Det
är visserligen sant att den officiella politiken i Schweiz ofta har varit snarast avvisande mot internationella sammanslutningar. Men det
är också oförnekligt, att mycket av
vad som hittills tilldragit sig i avseende på enhetsrörelser i Europa,
har utspelats på schweizisk botten.
Den Europaunion som fanns under
1930-talet grundades under möten
i Schweiz. Den nuvarande europeiska federalistunionen hade sitt
första möte i Montreux före den
stora kongressen i Haag 1948.
CERN är byggd på schweizisk
mark, i Geneve finns också Centre
Europeenne de la Culture (som Denis de Rongemont för övrigt själv
är direktör för). Ronsseau och Jacob Burckhardt verkade i Schweiz.
Där etablerade Coudenhove-Kalergi under sin aktiva tid sitt högkvarter, och som bekant var det i
Zurich som Churchill året efter det
senaste världskrigets slut höll sitt
berömda tal om den europeiska enheten. Antagligen, menar författaren, skulle Schweiz inte i första
omgången få så många röster, ifall
det skulle gälla att välja centrum
för ett federativt Europa. Men med
stor sannolikhet skulle det få så
många röster till andraplatsen, att
ändock inget land skulle göra det
rangen stridig. Och varför, fortsätter han resonemanget, då inte ta
seden dit man kommer, och undvika en alltför koncentrerad tyngdpunkt: utse överhuvudtaget inte
någon bestämd plats till huvudstad, utan gör istället hela Schweiz
– det är ju ändock inte så stort
till »europeiskt förbundsdistrikt». Med federationens organ,
fördelade på Ziirich, Geneve och
Basel (under det att Bern skulle
fortsätta att vara säte för landets
egna myndigheter), allt skyddat av
den schweiziska försvarsmakten,
som ett slags federationens nationalgarde.
Realism
Troligen har de Rongemont –
genom hela sin karriär som vetenskapsman och journalist och som
förfäktare genom årtionden av
sameuropeiska ideer – inga orealistiska illusioner om genomförbarheten av sådana ideer. Men han
menar att han har en alldeles särskild orsak att klart formulera
dem, och framför allt också att tillse att de blir lanserade, så att de
verkligen kommer med och blir beaktade i den europeiska diskussionen. Med den kraftiga blandning
av isolationism och självtillräcklighet som – vid sidan av utåtvändhet och internationalism –
karakteriserar schweizisk opinion,
och inte minst schweiziska myndigheter, är det visserligen fullt möjligt att det skulle befinnas att
många av de Rongemonts landsmän under stillsamt intellektuellt
pokulerande skulle bekänna sig vara hans meningsfränder. Men de
nyss nämnda dominerande egenskaperna skulle ändock förbli ett
definitivt hinder för schweizisk ofOm vetenskap
227
ficiell politik att någonsin torgföra
sådana tankegångar och förslag.
Därför är det, stryker författaren
själv kraftigt under, för honom
själv så mycket mera angeläget att
klart och hörbart föra fram dessa
synpunkter till beaktande i den på-
gående europeiska debatten.
Nationalekonomen får icke glömma, att de ekonomiska förhållandena blott äro en sida av mänsklighetens livsvillkor. Och både
sociologer och ekonomer, både statskunskapare och psykologer
måste hålla i minnet, att ett studium av samtida förhållanden är
möjligt endast mot historisk bakgrund. Samhällsforskarnas berättigade strävan att draga allmänhetens intresse till sig och deras
behov av beröring med den sociala verkligheten torde innebära
tillräckliga garantier mot att statskunskap och ekonomi förvandlas
till övervägande historiska vetenskaper. Åtminstone just nu föreligger det nog större risk för att överdrivet aktualitetsjäkt skall
kunna förleda nybörjare på dessa områden till ett ytligt ohistoriskt
betraktelsesätt.
Professor Gunnar Heckscher i Svensk Tidskrift 1936
EUROPA- MODELL SCHWEIZ
Trots de olika svårigheterna pekar utvecklingen hän
mot ett förenat Europa. Frå-
gan är hur detta skall vara
beskaffat. Ett intressant bidrag till diskussionen kommer från schweizaren Denis
de Rougemont, som icke förvånande pläderar för ett fe·
deralistiskt Europa. Direktö-
ren för Svenska Handelskammaren i Tyskland, Göran Hedin, diskuterar i denna artikel de Rougemanis teser.
Även om de som förfäktar och
som arbetar för ett mera enat Europa sannerligen inte är skyddade
mot besvikelser, har väl ändock de
flesta reflekterande europeer en
känsla av, att vi nu befinner oss
mitt inne i en utveckling emot ett
närmare samgående, vilket det inte
är möjligt att helt bromsa. Till optimisterna har nyligen bekänt sig
den schweiziske författaren Denis
de Rougemont, som i en bok, La
Suisse ou l’histoire d’un peuple
hereux, har gett en insiktsfull, synpunktsrik och delvis också originell syn på Schweiz i denna euroAv direktör GöRAN HEDIN
peiska utvecklingsfas. På samma
sätt som vår världsdel en gång ledde utvecklingen mot nationalismen,
så är Europa nu i färd med att
finna vägen bort igen från dessa
tendenser, i riktning emot ett bredare och intensivare samgående
mellan länder som historiskt och
geografiskt ligger varandra nära.
Men i vad slags nytt internt jämviktsläge kommer vi då att hamna?
Vad slags mekanism bör de europeiska staterna i det viktiga avseendet eftersträva?
Med hjälp av en kanske något
förenklad uteslutningsmetod kommer Denis de Rongemont fram till
en tes, som sannolikt skulle förtjäna att vidare diskuteras. Europa måste i denna utveckling bestämma sig för endera av tre alternativa linjer, menar han. Antingen måste det, efter de Gaulles
modell, bli ett Europa av fortfarande helt suveräna stater, som
mer eller mindre bilateralt reglerar
sina relationer genom system av
politiska, militära och ekonomiska
avtal. Det alternativet avvisar de
Rougemont. Det skulle i varje fall
aldrig kunna bli mer än en tekniskt betingad övergångsform, eftersom förutsättningarna för suveräniteten ifråga sedan länge inte
mer är för handen. Eller också
måste resultatet bli ett slags förenat Europa, karakteriserat av
stark centralisering, vilken oundvikligen skulle leda till uppgivandet av mycket av den i sig värdefulla individualitet som de europeiska länderna nu besitter. Bortsett från att inte bara den egna
världsdelen utan världen överhuvudtaget därigenom på något vis
skulle bli fattigare, så riskerar
man också – med större eller
mindre rätt hänvisar författaren
här till Napoleon och Hitler – att
ett sådant tilltvingat järnviktstillständ en vacker dag skulle brytas
av nationalistiska reaktioner och
motståndsrörelser. Hur mycket
bättre vore det inte då, menar han,
att välja en balanserad och förnuftig mellanlösning mellan dessa bå-
da alternativ. Och den lösningen
skulle vara ett federalistiskt Europa.
Lärdom av Schweiz
Att just en schweizare lanserar
en sådan tanke är naturligtvis inte
särskilt förvånande. Hans eget land
erbjuder ju en modell. Och den modellen är, menar alltså de Rougernont, verkligen användbar för ett
sådant resonemang. När Schweiz
1848 korn till stånd var skillnaderna mellan de olika kantonerna – i
seder och bruk, i välståndsgrad och
språk, i konfession och regeringsform – inte mycket mindre än
vad som idag är fallet i avseende
225
på Europas mer eller mindre suveräna stater. I detta betraktelsesätt kan man ju lätt skönja en parallell till den bedömning som ofta,
mer eller mindre klart tänkt och
uttalat, möter från amerikanskt
håll. Likheten är inte förvånande.
Schweiz och USA är ju båda förbundsstater, med ett sätt att tänka
hos sina medborgare, som ofta i
hög grad står under intryck av den
egna statsformen.
Alldeles tydligt har de Rongemonts lanserande av en sådan tes
också en annan, även utifrän sett
rätt intressant bakgrund. Han hör
till de schweizare som är helt fria
frän rationalisering och moralisering i sin syn på det egna landets
neutralitet. Denna är, säger han,
helt enkelt inte något annat än
ett uttryck för vad som i praktiken
bäst svarar mot Sch,veiz’ intressen;
i varje fall har det hittills varit så.
Den politiska, den tekniska och
den strategiska utvecklingen ger
emellertid mänga skäl att nu kritiskt ompröva den traditionella bedömningen. Men om då denna
mångomtalade neutralitet inte, eller inte längre, förtjänar att ideaIiseras och hällas fram som modell, har då inte Schweiz något annat, någon annan erfarenhet, som
skulle kunna vara till nytta i större sammanhang? Och hans eget
svar är alltså att federalismen, som
visserligen schweizarna hittills alls
inte har bemödat sig om att göra
lika känd som neutraliteten, i verkligheten är mycket mera värdefull
226
och användbar. Den schweiziska
federationens tillkomst var, påpekar han, mycket mindre tidskrä-
vande och mindre smärtsam än vad
man i regel föreställer sig.
Schweiz skulle dessutom i sammanhanget kunna göra mer än att
bara tillhandahålla själva modellen för lösningen. Ett mera enat
Europa behöver ett centrum. Det
är visserligen sant att den officiella politiken i Schweiz ofta har varit snarast avvisande mot internationella sammanslutningar. Men det
är också oförnekligt, att mycket av
vad som hittills tilldragit sig i avseende på enhetsrörelser i Europa,
har utspelats på schweizisk botten.
Den Europaunion som fanns under
1930-talet grundades under möten
i Schweiz. Den nuvarande europeiska federalistunionen hade sitt
första möte i Montreux före den
stora kongressen i Haag 1948.
CERN är byggd på schweizisk
mark, i Geneve finns också Centre
Europeenne de la Culture (som Denis de Rongemont för övrigt själv
är direktör för). Ronsseau och Jacob Burckhardt verkade i Schweiz.
Där etablerade Coudenhove-Kalergi under sin aktiva tid sitt högkvarter, och som bekant var det i
Zurich som Churchill året efter det
senaste världskrigets slut höll sitt
berömda tal om den europeiska enheten. Antagligen, menar författaren, skulle Schweiz inte i första
omgången få så många röster, ifall
det skulle gälla att välja centrum
för ett federativt Europa. Men med
stor sannolikhet skulle det få så
många röster till andraplatsen, att
ändock inget land skulle göra det
rangen stridig. Och varför, fortsätter han resonemanget, då inte ta
seden dit man kommer, och undvika en alltför koncentrerad tyngdpunkt: utse överhuvudtaget inte
någon bestämd plats till huvudstad, utan gör istället hela Schweiz
– det är ju ändock inte så stort
till »europeiskt förbundsdistrikt». Med federationens organ,
fördelade på Ziirich, Geneve och
Basel (under det att Bern skulle
fortsätta att vara säte för landets
egna myndigheter), allt skyddat av
den schweiziska försvarsmakten,
som ett slags federationens nationalgarde.
Realism
Troligen har de Rongemont –
genom hela sin karriär som vetenskapsman och journalist och som
förfäktare genom årtionden av
sameuropeiska ideer – inga orealistiska illusioner om genomförbarheten av sådana ideer. Men han
menar att han har en alldeles särskild orsak att klart formulera
dem, och framför allt också att tillse att de blir lanserade, så att de
verkligen kommer med och blir beaktade i den europeiska diskussionen. Med den kraftiga blandning
av isolationism och självtillräcklighet som – vid sidan av utåtvändhet och internationalism –
karakteriserar schweizisk opinion,
och inte minst schweiziska myndigheter, är det visserligen fullt möjligt att det skulle befinnas att
många av de Rongemonts landsmän under stillsamt intellektuellt
pokulerande skulle bekänna sig vara hans meningsfränder. Men de
nyss nämnda dominerande egenskaperna skulle ändock förbli ett
definitivt hinder för schweizisk ofOm vetenskap
227
ficiell politik att någonsin torgföra
sådana tankegångar och förslag.
Därför är det, stryker författaren
själv kraftigt under, för honom
själv så mycket mera angeläget att
klart och hörbart föra fram dessa
synpunkter till beaktande i den på-
gående europeiska debatten.
Nationalekonomen får icke glömma, att de ekonomiska förhållandena blott äro en sida av mänsklighetens livsvillkor. Och både
sociologer och ekonomer, både statskunskapare och psykologer
måste hålla i minnet, att ett studium av samtida förhållanden är
möjligt endast mot historisk bakgrund. Samhällsforskarnas berättigade strävan att draga allmänhetens intresse till sig och deras
behov av beröring med den sociala verkligheten torde innebära
tillräckliga garantier mot att statskunskap och ekonomi förvandlas
till övervägande historiska vetenskaper. Åtminstone just nu föreligger det nog större risk för att överdrivet aktualitetsjäkt skall
kunna förleda nybörjare på dessa områden till ett ytligt ohistoriskt
betraktelsesätt.
Professor Gunnar Heckscher i Svensk Tidskrift 1936