Print Friendly

flag_yellow_lowEU-val 2014
Från Rom till Reding

Av Joakim Tholén | 28 februari 2014

Imperiet som förutsättning för varaktig fred är ett tema som återfinns redan i Aeneiden. Joakim Tholén spårar dagens enhetssträvanden inom EU tillbaka till Vergilius. Men krävs det en stormakt för att upprätthålla freden?

Imperieförespråkarnas argument är lika bekanta som uråldriga och den äldsta handboken på ämnet finner man troligen i Publius Vergilius Maros (70-19 f.Kr.) Aeneiden. Berättelsen om den trojanske fursten Aeneas irrfärd över Medelhavet som slutligen leder fram till grundläggandet av Rom, är nämligen lika mycket ett försvarstal för imperiet som ett av litteraturhistoriens främsta epos.

Aeneiden är på alla sätt och vis ett sant propagandaverk och dess beställare var ingen mindre än Gaius Octavius Thurinus (63 f.Kr.-14 e.Kr.). Mer känd är han troligen under namnet Augustus, Roms förste kejsare som krossade republiken och lade grunden för imperiet. Argumentationen i Aeneidens tolv sånger bygger kortfattat på att imperiet är den enda garantin för varaktig fred eftersom det skänker världen civilisation och enar stridande stammar genom lag.

Det är den civiliserande missionen och det lockande fredslöftet som mässats av stormaktsförespråkare från världens alla hörn och politiska led sedan dess, till och med i våra dagar. Närmare bestämt av ledarna för den union som konstituerades genom Romfördragen 1958.

I maj månad går befolkningen i Europeiska unionens medlemsländer till val. Den envetna krisen har dock lämnat ett likgiltigt missnöje över kontinenten och få tror att valet till parlamentet ska kunna locka fler röster än tidigare – det är synd med tanke på hur mycket som står på spel, även för den som bryr sig föga om Bryssel.

Europeiska kommissionens vice ordförande Viviane Reding har under en längre tid talat högt och tydligt om behovet av ett ”Europas förenta stater”. Om årets valresultat faller ut som eurokraterna önskar, menar hon att man tar avgörande steg mot en europeisk superstat med kommissionen som unionens regering och medlemsländerna som provinser med begränsat inflytande.

Redings främste vapendragare är kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Likt Aeneas, ämnar han söka sig till underjorden på sin väg mot imperiet. Barroso har nämligen gjort det tydligt att första världskrigets kyrkogårdar kommer att användas som argument mot kommissionens kritiker under den kommande valrörelsen. Det vill säga att den som motsätter sig unionens nuvarande utveckling, riskerar att åter dra kriget över Europa.

Imperiet är alltså förutsättningen för fred även i vår tid, om man ska tro kommissionens påfallande vergiliska argumentation. Emellertid kan man knappast ha läst sina historieböcker särskilt väl om första världskriget används som försvar för några kontinentaleuropeiska stormaktsambitioner.

Första världskriget var trots allt en lika brutal som oönskad uppgörelse mellan kontinentens stormakter. I dess aska upplöstes de centraleuropeiska monarkierna medan många av Europas moderna statsbildningar växte fram i deras ställe. Det var ett led i den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons (1856-1924) utopiska ambition att förläna världens alla folk en egen stat. Så kom som bekant aldrig att bli fallet och några decennier senare skulle de fascistiska, nazistiska och kommunistiska regimerna lägga många av kontinentens unga länder under sig och bevisa att vare sig freden eller friheten kan tas för given, ens i de moderna demokratiernas tidevarv.

Då ingen tid har varit så pass civiliserad att människor inte betraktat våld som en potentiell lösning på konflikter, är unionen fortfarande ett legitimt fredsprojekt som bör vårdas av alla de som inte ser isolationismen som en önskvärd väg att vandra. Men är imperiet, eller den europeiska superstaten som kommissionen förespråkar, verkligen den enda garantin för varaktig fred på kontinenten?

Kejsare Augustus imperiepolitik ledde förvisso till två sekler av relativ fred för det romerska imperiet, vilket kontinenten knappast upplevt sedan dess. Hans tillträde markerade även slutet på andra triumviratet och det blodiga inbördeskriget mot Marcus Antonius (83-39 f.Kr.), i den meningen kan man hävda att det finns viss tyngd i de paneuropeiska planerna. Emellertid menar många att freden kunde bevaras eftersom det brokiga imperiet upplevde kraftigt ekonomisk tillväxt under samma tidsperiod, snarare än att större delen av kontinenten lydde under samme kejsare.

Tanken att handel föder fred är vad som bygger unionens bärande idé om den fria rörligheten mellan människor, varor, kapital och tjänster. Den franske ekonomen Frédéric Bastiat (1801-1850) menade att handelsvaror snart skulle ersättas av det taktfasta stöveltrampet från militärer om människor slutade mötas över landsgränserna. Men för att människor ska kunna röra sig fritt behövs knappast någon superstat och freden har kunnat bevaras mellan medlemsländerna sedan andra världskriget, trots att unionen bestått av självständiga länder. Att den strida ström av lagar som kommer från unionen skulle civilisera världen i någon romersk mening, tåls dessutom att diskuteras.

En av flera samtida anhängare av tesen att de europeiska ländernas framgång inte ligger i några enhetssträvanden utan i mångfalden är Niall Ferguson, professor i historia vid Harvard University. I Civilizations – West and the rest (2011) argumenterar Ferguson tvärt om för att västerlandets dominerande ställning genom historien har sin förklaring i den intensiva konkurrens mellan länder, idéer, traditioner och institutioner som spelats ut på kontinenten. Därmed är tesen att själva den europeiska essensen ligger i konflikten, men att de öppna gränserna förbyter pikar mot penningar, långt ifrån orimlig.

Om så är fallet, riskerar den politiska harmoniseringen inte bara att påverka den europeiska konkurrenskraften negativt utan i förlängningen äventyra västvärldens ställning i stort. Alltså en åsikt i bjärt kontrast till anhängarna av kommissionens linje som annars brukar betrakta superstaten som en förutsättning för västerlandets överlevnad i den pågående kampen mellan världens civilisationer.

Övertygande argumentation till trots är det inte bara i Bryssel som man finner enhetssträvarna. Utrikesminister Carl Bildt (M) talade i samband med årets utrikesdeklaration om hur det historiska ansvaret för att bryta sönder det europeiska samarbetet kommer att bli tungt.

På något vis är uttalandet symptomatiskt för borgerlighetens ambivalenta relation till unionens framtid i den meningen att det förblir oklart var partierna står och om kritiken riktas mot den som vill lämna samarbetet i sin helhet eller den som inte delar Viviane Redings syn på dess framtid.

Förvisso går regeringspartierna, vid sidan om Folkpartiet, till val på att kritisera maktförskjutningen till Bryssel. Samtidigt utgör de partigrupper i parlamentet som inte är fullt lika övertygade om det sunda i denna skepticism, en på det hela taget förvirrande situation för den väljare som försöker få något grepp om den inte så litet komplexa Europapolitiken.

Det minsta väljarna förtjänar att få veta under våren är om svenska partier sympatiserar med kommissionens visioner. Inte bara för att det ligger något smakfullt i att parlamentarikerna är uppriktiga med om de vill underminera de europeiska staternas självständighet, utan också för att svaret avgör unionens befogenheter och därmed gränserna för dess inflytande över medlemsländerna.

Förmår inte partierna erbjuda ett kristallklart svar på frågan riskerar man inte bara att tvinga rena unionsmotståndare, utan också sansade kritiker, till nyligen återuppståndna dagsländepartier eller den ideologiska ytterkanten. Det senare är beklagligt eftersom den som motsätter sig tanken på en superstat inte behöver vara någon lömsk missnöjespopulist.

Snarare är det en frihetlig idé att värna de europeiska staternas självbestämmande så länge det inte sker på bekostnad av den fria rörligheten. Det är dessutom en av de mest europeiska ståndpunkter man kan ha eftersom kontinentens historia i mångt och mycket är den om individers, nationers och staters strävan efter frihet, inte sällan mot makter med imperieambitioner.

Historiens facit bör under våren få den europeiska befolkningen att ställa sig frågan om det inte är kommissionens makthunger, snarare än medlemsländernas vilja till självständighet, som äventyrar freden på kontinenten.

Vergilius hade säkert opponerat sig, men så kom också det romerska imperiet att krevera.

Joakim Tholén är politisk redaktör på Västerviks-TidningenJoakim Tholén, ledarskribentByline, bana

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner