EU -SAMARBETET KAN BLI SLUTET FÖR EUROPA


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EU-SAMARBETET KAN BLI SLUTET
FÖR EUROPA
NILS LUNDGREN
Det är inte subsidiaritetsprincipen som avgör EU:s dagordning. Därför håller den europeiska
unionen på att utvecklas till ett svåröverskådligt och ineffektivt nytt Bysans; ett centraliserat välde som
faller samman av sin egen tyngd.
om historikern Paul
Kennedy påpekar i sitt
stora verk The Rise and
Fall of the Great Powers
(Kennedy 1988), kunde
ingen omkring år 1500 ha gissat att
Europa skulle komma att dominera
världen kulturellt, ekonomiskt,
politiskt och militärt under de
följande århundradena. Dåtidens
självklara stormakter var romgdynastins Kina, det ottomanska
väldet och stormogulens Indien och
det sägenomspunna Persien var
under safaviddynastins grundare,
lsmail I, åter statt i uppsving. Japan
och det moskovitiska väldet var
visserligen just
svaghetsperiod,

men
mne en
uppfattades
dock som mycket betydande.
Dessa stormakter vid den nya
tidens början var folkrika,
Fil dr NILS LUNDGREN är
Nordbat·zkens chefekonom och
ordföraride i Friskolornas riksförb11nd.
ekonomiskt och kulturellt ledande,
men centraliserade, likriktade och
inställda på att utestänga impulser
utifrån. Som politiska och
ekonomiska enheter kom de alla att
sjunka tillbaka under de följande
århundradena och hamna under
europeisk dominans politiskt,
militärt, kulturellt och ekonomiskt.
Genom sin centralisering saknade de
förmåga att anpassa sig till nya
förhållanden.
I ständig f ejd
Europa däremot var en världsdel
uppsplittrad på ett mycket stort antal
mer eller mindre självständiga stater i
ständig fejd med varandra i olika
allianser. Dess befolkning var mindre
än hälften av Kinas och det turkiska
hotet var överhängande. Efter
Konstantinopels fall ett halvt
århundrade tidigare hade den
turkiska expansionen fortsatt genom
Grekland och Balkan upp mot Italien
och Wien.
Paul Kennedy sammanfattar sin
SVENSK TIDSKRIFT
förklaring till att Europa kom att
erövra världen i förordet till sin bok
(Kennedy 1988, s xvi, vår översättning):
”Vid femtonhundratalets början
var det ingalunda uppenbart att den
sistnämnda regionen (dvs Europa, vår
anm) var förutbestämd att överflygla
alla de övriga. Men hur imponerande
och välorganiserade än flera av dessa
orientaliska imperier framstod i
jämförelse med Europa, led de alla av
följderna av att ha en central
maktinstitution som krävde likriktning av synsätt och verksamheter, inte bara vad gällde den av
staten officiellt påbjudna religionen
utan också på sådana områden som
kommersiell verksamhet och vapenutveckling. Frånvaron av en sådan
centralmakt i Europa och den
krigsliknande rivaliteten mellan dess
olika kungadömen och stadsstater
stimulerade ett ständigt sökande efter
militära förbättringar, vilka samverkade fruktbart med nya tekniska
och kommersiella framsteg som
7
också alstrades i denna miljö präglad
av konkurrens och företagsamhet.
Tack vare att hindren mot förändring
var farre kom de europeiska
samhällena in i en ständigt uppåtriktad spiral av ekonomisk tillväxt
och ökad militär effektivitet som
med tiden skulle komma att ge dem
ett försprång framför alla andra
regioner i världen.”
Historikern Kennedys förklaring
till Europas enorma framgång sedan
medeltidens slut ligger väl i linje med
ekonomiska forskningsresultat. Ekonomhistoriker har visat att det
framför allt är skillnaderna
institutionella lösningarna som
förklarar skillnaderna i ekonomisk
utveckling mellan länderna. Strävanden att centralisera makten och
isolera s1g från omvärlden i olika
avseenden skiljde sig knappast mellan
Tokugawas Japan och Colberts
Frankrike, men det senare landet var
ur stånd att hindra intensiva
kontakter med sma europeiska
grannar och utsattes därmed för
institutionell konkurrens från
mängder med större och mindre
stater på alla områden.
EV och den institutionella
konkurrensen
Den historiska bakgrunden till det
integrationsprojekt som vi idag kallar
EU var en strävan att säkra fred i
Europa genom att knyta länderna
sanm1an ekonomiskt, politiskt och,
på sikt, militärt. Den europeiska
integrationens grundtanke var således
att försöka hindra den institutionella
8
konkurrensen på det militära
området i ett skede då den tekniken
och organisationsförmågan hade
kommit så långt att militär tävlan
hade blivit ett direkt hot mot
europeernas fysiska överlevnad.
Euroscleros
Ingen kan invända mot målet att
hejda den formen av institutionell
konkurrens. Problemet är att denna
angelägna strävan oavsiktligt (och
ibland kanske avsiktligt) leder till att
institutionell konkurrens på andra
områden också hindras till förfaug för
ekonomisk, social och kulturell
utveckling. Syftet med EU är ju idag
inte bara att hindra framtida krig i
Europa utan också att höja den
ekonomiska tillväxten och därmed
unionsmedborgarnas levnadsstandard, öka Europas inflytande i världen
och bryta de tendenser till
ekonomisk och kulturell eftersläpning i förhållande till USA och
Ostasien som har kommit att kallas
euroscleros
Den europeiska integrationens
stora bidrag till att nå dessa mål är den
fortlöpande liberaliseringen sedan
1950-talet. Denna kulminerade i
enhetsakten som nu lett till en
gemensam marknad för varor,
tjänster, arbetskraft och kapital.
Därigenom har konkurrensen skärpts
och förändringstakten ökat i hela det
europeiska näringslivet.
EU innebär emellertid också ett
upprättande av centrala maktinstitutioner Bryssel och
Strassbourg, vars huvuduppgifter är
SVENSK TIDSKRIFT
att harmonisera lagstiftningen för alla
medlemsstater över allt vidare falt.
Det paradoxala är att detta kan ra
följder rakt motsatta de avsedda.
Europa kan därmed komma att
undergräva den decentralisering och
institutionella konkurrens som under
de senaste århundradena har gjort
Europa kreativt, ekonomiskt
framgångsrikt och politiskt dominerande. De gränsland mellan
nationella kulturer som varit
nyskapandets vagga skulle försvinna.
Liberaliseringen är nu åtminstone
principiellt genomförd, även om en
hel del återstår att genomföra i
praktiken. Hur samarbetet i övrigt
skall se ut är huvudfrågan vid denjust
påbörjade regeringskonferensen. Det
är nu det avgörs, om den europeiska
integrationen rar en utforniDing som
främjar eller stäcker den institutionella konkurrensen och därn1ed
skapar ett dynamiskt eller ett
selerotiskt Europa.
Målet är en superstat
Någon djupare politisk debatt om
dessa principfrågor förs emellertid
inte vare sig i Sverige eller i andra
länder. Moderaterna och folkpartiet
stöder i stort sett allt som föreslås och
beslutas i EU och socialdemokraterna
presenterar nu som ett huvudsyfte
med EU en strävan att utvidga den
politiska domänen på marknadens
bekostnad och hindra institutionell
konkurrens. För stora och växande
delar av hela det europeiska politiska
etablissemanget är målet en superstat
som kan ge dess företrädare en
internationell plattforn1.
Det politiska utgångsläget for EV:s
framtid är mörkt i detta avseende.
Det latinska södra Europa har en
centralistisk, detaljreglerande och
protektionistisk tradition jämfort
med det germanska norra Europa.
Genom att grunden till dagens EV
har lagts av de sex grundarstaterna
under en epok då Tyskland har haft
en extremt låg politisk profil, har
EV-samarbetet präglats av den
forstnämnda traditionen. Det brittiska medlemskapet från 1973 har
inte lett till någon omorientering
utan bara till en uppbromsning av
rörelsehastigheten, eftersom Storbritannien av olika skäl nöjt sig med
nejsägande i stället for att fonnulera
andra mål for EV och verka for
dessa. Föreställningen att målet for
EV-samarbetet är central harmonisering över ständigt växande fålt
och en ansamling av makt for att
bjuda USA och Japan spetsen har
kommit att dominera.
De nordeuropeiska medlemmar
som har tillkommit efter EV:s
Criinderzeit har i och for sig en
liberalare tradition med mer
decentraliserade politiska system och
en starkt frihandelsvänlig ekonomisk
politik. Åtminstone de tre nordiska
länder som tillkommit har emellertid
också en starkt interventionistisk
tradition, som innebär att stat och
kommun anses ha ansvar for det
mesta och därfor bör ingripa med
regleringar och omfordelningar i
mycket stor utsträckning. Sett i ett
internationellt perspektiv har
utvecklingen i t ex Sverige blivit
lyckosam ändå, trots riskerna med en
sådan tradition, tack vare att landet å
ena sidan har varit litet, etniskt
homogent och präglat av en lång
historia av folkligt inflytande i
politiken och å den andra sidan har
varit utsatt for institutionell
konkurrens från andra västeuropeiska
länder. Vi har därfor svårt att inse hur
SVENSK TIDSKRIFT
orimligt det skulle vara att låta vår
politiska tradition vägleda våra tankar
om hur en mångnationell enhet med
flera hundra miljoner invånare som
den Europeiska unionen bör
konstrueras politiskt.
Argumenten för centralisering
Problemet är naturligtvis inte så
enkelt som att man skulle kunna
9
undvika faran genom att avstå från
allt beslutsfattande på EU-nivå. Det
finns goda skäl att skapa en europeisk
rättsordning, som jämställer stora och
små nationer infår lagen och därmed
minskar de stora nationernas
möjligheter att använda sin ekonomiska och politiska styrka får att
avgöra
länderna.
motsättningar mellan
En sådan rättsordning
kräver dock inte att lagstiftningen på
olika områden måste vara gemensam
utan bara att det finns ett sätt att
rättsligt slita sådana tvister mellan
BU-länderna som inte faller under
folkrätten utan på något sätt har att
göra med ländernas medlemskap i
EU. För det andra fårutsätter en
välfungerande marknadskonkurrens
att det finns centrala myndigheter
som kan övervaka och hindra att
protektionismen återkonm1er.
Marknadsmisslyckanden
För det tredje är institutionell
konkurrens i sig en marknadslösning
som också skulle kunna kallas
marknaden får institutionella
arrangemang. En sådan marknad
ställs infår problem med k
marknadsmisslyckanden på samma
sätt som konventionella marknader.
Marknadsmisslyckanden är ett i
vanlig ekonomjsk teori väletablerat
begrepp. Dänned menas en klass av
problem som medfår att marknadsekonomin inte kan åstadkomma en
effektiv resursfårdelning. Dit hör
externaliteter som miljöfårstöring,
kollektiva nyttigheter som fårsvar
och grundforskning och avtagande
10
styckkostnader infrastruktureDa
projekt. Det kan visas att dessa
fåreteelser leder till marknadsmisslyckanden även får mekanismen
institutionell konkurrens i de fall de
är gränsöverskridande.
När marknadsmisslyckanden fårekommer på vanliga marknader får
varor, tjänster och arbetskraft, är det
ofta, ehuru ingalunda alltid, möjligt
att genom olika politiska ingrepp
fårbättra läget. När det är på
marknaderna får institutionell konkurrens som dessa misslyckanden
uppträder, är det övernationell
lagstiftning och övervakning som
aktualiseras, varvid EU kan vara den
lämpliga politiska nivån, om
problemen är i huvudsak intraeuropeiska. Omfattningen av gränsöverskridande, men intraeuropeiska,
marknadsmisslyckanden som kan
hanteras av det politiska systemet är
inte välstuderad, men det kan
betvivlas att det är fråga om mycket
vida fålt.
Centraliseringen är ett hot
Det finns således vissa skäl får
beslutsfattande på EU-nivå i syfte att
ra marknaderna får varor, tjänster,
arbetskraft, kapital och institutionella
lösningar att fungera tillfredsställande.
När utvecklingen under senare år
steg får steg går mot en central
harmonisering och uppflyttning av
ekonomiskt beslutsfattande till EUnivå, fårefaller detta emellertid i
huvudsak ske ad hoc och på grundval
av fåreställningar om att sådana
fårändringar i största allmänhet är av
SV EN SK TID S KRIFT
godo och ligger i tiden. Risken får
att resultatet av en sådan fortlöpande
centraliseringsprocess alltmera kommer att motverka sitt syfte att höja
välståndet och kreativiteten är
därmed betydande. Det krävs en
fårdjupad analys och debatt får att
bygga upp det europeiska samarbetet
så att nödvändig samordning
möjliggörs utan att samtidigt den
mångfald och den institutionella
konkurrens som har varit grunden
får den europeiska dynamiken
fårstörs.
”Risken fiir att resultatet aP c11
sådm1 fortlöpande cmtraliseritl,f!Sproccss alltmera kommer att
motPerka sitt syfte att höja
välstandet och kreativiteten år
dänned betyda11de.

Forskning kring dessa frågor
bedrivs nu längs flera olika linjer. Ett
antal tyska forskare (t ex Siebert, S.
Sinn, H-W. Sinn) har mera explicit
angripit frågan med utgångspunkt
från begreppet institutionell
konkurrens. l en nyligen publicerad
rapport från CEPR (Centre for
Eecnornie Policy Research) har nio
statsvetare och ekonomer analyserat
frågan om centraliseringsgraden i
BU-samarbetet och dragit slutsatsen
att riskerna får en allt får långtgående
centralisering är betydande
(Dewatripont m fl1995).
Det finns också ett politisktdemokratiskt skäl att varna får en
central hannonisering över allt vidare
fålt. Med ett växande antal
medlemmar växer också heterogeniteten i unionen. Gemensarruna
lösningar får hela EU måste därmed
komma att möta växande motstånd
från länder och stora medborgargrupper. Om detta motstånd körs
över med hjälp av majoritetsbeslut,
såsom nu föreslås, är det stor risk får
att EU:s politiska legitimitet helt
förstörs. Folkomröstningar, EU-val
och opinionsundersökningar över
hela Europa v1sar att denna
legitimitet redan är svårt undergrävd
till och med i de ursprungliga
grundarstaterna.
Även omsorgen om politisk
legitimitet och demokratisk effektivitet kan därfår antas stödja de
slutsatser som här dras om vikten av
att bevara den institutionella konkurrensen genom att undvika gemensam lagstiftning och centralt
beslutsfattande
utsträckning.
största möjliga
Subsidiaritetsprincipen
Det finns i dag en stark tendens till
att det som olika länders fåreträdare
betraktar som viktigt (sysselsättning,
miljö, säkerhet, utbildning, osv) drivs
upp till behandling på EU-nivå. Att
fåra upp frågor på EU:s dagordning
under hänvisning till deras stora
betydelse är emellertid feltänkt.
Kriteriet får uppflyttning av beslut
till EU-nivå är inte angelägenhetsgraden utan det påvisbara
fårhållandet att politiken blir effektivare än på nationell nivå genom
förekomsten av gränsöverskridande
marknadsmisslyckanden. Detta är
innebörden i den s k subsidiaritetsprincipen, som inte har givits
något konkret innehåll i debatten än
så länge. Dessa gränsöverskridande
marknadsmisslyckanden måste samtidigt ha sådan karaktär att de i
huvudsak stannar inom EU-området,
får att inte ett än vidare internationellt samarbete skall vara
motiverat.) Detta innebär att frågor
som arbetslöshet, miljöförstöring av
icke gränsöverskridande slag,
tobaksrökning och jordbruksproblem
i huvudsak inte hör hemma på EUnivå, trots att de självklart är av
mycket stor betydelse får de
europeiska folken.
Bryssel – ett nytt Bysans
Det är också ett återkommande och
förståeligt krav från EUparlamentariker att EU skall ta upp
jordnära frågor som berör
människornas vardag får att
Europasamarbetet skall vinna demokratisk förankring. Risken är
emellertid stor att resultatet blir det
motsatta, nämligen att inflytandet
över jordnära frågor som berör
människornas vardag lyfts bort från
den lokala nivån och sköts högt över
huvudet på medborgarna.
Den fårhärskande inställningen att
frågor som är viktiga skall tas upp på
EU-nivån medfår att verksamheten
där växer och kräver allt större
resurser genom att olika särintressen
kan fa upp sina intressen på EU:s
SVENSK TIDSKRIFT
dagordning. Eftersom frågorna inte
är lämpliga att hantera där, blir
resultatet allmän ineffektivitet och
eftersom avkastningen på lobbying
blir extremt hög i ett system där en
regelfårändring gäller hela EU, kan
lobbyverksamheten konuna att växa
över alla bräddar. Omfattningen kan
antas bli långt större än
Washington, eftersom Europa både
är en större ekonomi och framfår allt
har långt fler regleringar. Ett
svåröverskådligt och ineffektivt nytt
Bysans hotar att växa fram, dvs just
ett sådant centraliserat välde som
sjönk sanmun under sin egen tyngd.
Bryssel kan i europeernas förseställningsvärld konuna att bli en symbol
inte får fred och framsteg utan får
maktmissbruk och korruption.
Tecknen syns redan i skyn.
Referenser
Dewatripont, Mathias et al., Flexible
Integration – Towards a More Effective and
Demoeratic Europe, Monitoring European
Integration 6, CEPR, London 1995
Kennedy, Paul, TI1e Rise and Fall ofthe Great
Powers, Economic Change and Military Conjlict
from 1500 to 2000, Unwin-Hyman, London,
Sydney, WeiJington, 1988
Lundgren, Nils, Institutionell konkurrens eller
cmtral harmonisering, Vad vill Sverige med EU?,
Ko.ljunkturrådets rapport 1996, SNS, Stockholm
Siebert, Horst, Europas nya ekonomiska karta,
Stockholm, SNS forlag (1992)
Siebert, Horst, och Koop, M., Institutional
Competition versus Centralization: Quo Vadis
Europe?, Oxford Review ofEconomic Policy,
Spring 1993
Sinn, Hans-Werner., How Much Europe?
Scottish Journal of Political Economy,
February 1994
Sinn, Stefan, ”Competition for Capita/”,
Kieler Stuclien, nr 253, (1993)
11