Print Friendly

EU-kommissionen finansierar sin egen hejaklack

Av Philip Lerulf | 27 februari 2015

År 2020 ska minst hälften av EU:s befolkning gilla EU, enligt kommissionens måldokument. Men det är inte förändringar av den förda politiken som ska vända opinionen utan skattefinansierad opinionsbildning.

”Vi är alla medvetna om att kommunikation har en avgörande betydelse för att övertyga opinionen om fördelarna med EU”, sade Frankrikes dåvarande EU-minister Jean-Pierre Jouyet sommaren 2008 kort efter att Irland hade röstat nej till Lissabonfördraget.

Uttalandet är symptomatiskt. När idén om ett alltmer omfattande EU-samarbete stöter på motstånd väljer förespråkarna i regel att blunda. Hellre än att medge att unionsbygget, både i innehåll och process, saknar djupare stöd bland medborgarna skyller man väljarnas nej på bristande kommunikation. Om vi bara kunde få medborgarna att förstå EU:s betydelse skulle de inte motsätta sig fortsatt politisk och ekonomisk integration, resonerar många beslutsfattare.

Sedan början av tjugohundratalet har EU-kommissionen ett generaldirektorat för kommunikation, DG Kommunikation. Syftet med verksamheten är att på olika sätt stärka stödet för EU. År 2020 ska minst hälften av EU:s befolkning gilla EU, framgår i nuvarande måldokument.

Men det är inte förändringar av den förda politiken som ska vända opinionen. Istället ska jag och alla andra som är skeptiska övertalas med ordets makt. Aktiva kommunikationsinsatser ska bidra till att skapa en europeisk medvetenhet där samhällsutvecklingen diskuteras, inte som idag utifrån ett nationellt perspektiv, utan utifrån ett upplyst europeiskt perspektiv.

I den nya rapporten ”Till varje pris” som jag skrivit för tankesmedjan OEIC (Organization for European Interstate Cooperation) granskar jag en av DG Kommunikations många satsningar, ”Europe for Citizens” (Ett Europa för medborgarna). Programmet, vars syfte sägs vara att föra Europa nära dess medborgare och göra det möjligt för dem att fullt ut delta i ”byggandet av Europa”, förfogade under perioden 2007-2013 över inte mindre än två miljarder kronor.

I rak motsats till vad kommissionen hävdar är Europe for Citizens inte ett försök att stödja en fri och öppen diskussion om EU:s framtid. För att beviljas projektstöd måste aktiviteten som det heter ”bidra till medborgarnas förståelse för EU, dess historia och mångfald” samt ”fostra att europeiskt medborgarskap”. De organisationer som vill ansöka om löpande driftsstöd, det vill säga pengar som hjälper en organisation att hålla sig med en lokal och personal i Bryssel samt bedriva olika påverkansaktiviteter, måste först få en särskild inbjudan av kommissionen.

Givet förutsättningarna bör det inte förvåna någon att en betydande del av det finansiella stöd som betalas ut via Europe for Citizens går till etablerade och uttalat pro-europeiska tankesmedjor. Faktum är att programmet över tid utvecklats till en permanent försörjningskälla för ett tiotal aktörer som samtliga aktivt arbetar för ytterligare stärka den politiska och ekonomiska integrationen och fördjupa EU-samarbetet.

Notre Europe är den organisation som får mest pengar från Europe for Citizens. Verksamheten grundades 1996 av Jacques Delors, kommissionens ordförande 1985-1995. Notre Europe är en stark pådrivare för ökad överstatlighet och på senare år har man aktivt förespråkat att EU ska utveckla ett fiskalt samarbete och inrätta en bankunion, att EU ska enas kring en gemensam energipolitik samt att EU ska inrätta en gemensam militär försvarsförmåga. Åren 2007-2013 utbetalades sammanlagt 4,4 miljoner euro, motsvarande drygt 42 miljoner kronor, till tankesmedjan i projekt- och driftsstöd.

I rapporten ges ytterligare exempel samt finns en lista över programmets tio enskilt största bidragsmottagare. Ingen av dessa förespråkar ett ökat mellanstatligt samarbete eller ett mindre omfattande EU.

Den här hanteringen av skattemedel är oacceptabel. När kommissionen försöker påverka skattebetalarnas attityd och inställning till EU:s framtida inriktning träder man långt in på politikens territorium. Det må vara ytterst tveksamt om Europe for Citizens har avsedd effekt, men det gör inte tillvägagångssättet mindre uppseendeväckande. Istället för att låta EU-samarbetet utvecklas som ett resultat av en fri debatt försöker kommissionen för skattemedel köpa sig favörer i debatten genom att dopa vissa specifika politiska grupperingar och åsikter.

Författaren Nicolas Moussis skrev i början av 1990-talet att medborgarnas begränsade entusiasm för EU berodde på okunskap och oförståelse. ”När medborgare bättre förstår betydelsen av det europeiska bygget för hans egen säkerhet, välfärd och frihet blir han mer än en passiv åskådare – han blir en förkämpe for den europeiska unionen.”

Men det var inte nödvändigtvis politikerna som skulle vinna medborgarnas stöd. I stället efterlyste Moussis att EU:s institutioner skulle ta ett större ansvar för att förklara unionens förtjänster. ”I framtiden måste denna upplysning genomföras i kampanjer ibland annat audiovisuella medier samtidigt som lättbegripliga yttre tecken skall visa på [EU:s] existens, vilket också bidrar till medborgarens känsla av samhörighet.”

Två decennier senare kan vi konstatera att Moussis idéer har förvandlats till ett ideologiskt ramverk för kommissionens kommunikationsarbete. När det folkliga stödet för djupare politisk och ekonomisk integration visar sig svagt väljer man inte att lyssna till kritiken. Istället ska medborgarna, som bevisligen inte vet sitt eget bästa, uppfostras och upplysas.

I slutet av 2013 stod det klart att Europe for Citizens får fortsätta och i januari i år inleddes en ny sjuårig programperiod. Fram till 2020 öronmärks drygt två miljarder kronor till aktiviteter och organisationer som ska få oss att gilla EU mer. Den här verksamheten borde givetvis få varje demokrat att instinktivt rygga tillbaka, men hittills har varken DG Kommunikations målsättningar eller Europe for Citizens rönt någon debatt i Sverige. Vad tycker egentligen den svenska regeringen om kommissionens oblyga försök att påverka vad vi tycker om EU? Vad anser våra nuvarande svenska ledamöter i EU-parlamentet? Hur ställer sig de borgerliga ledamöterna?

Philip Lerulf är borgerlig debattör och ordförande i tankesmedjan OEIC. Följ honom på twitter på @Lerulf

Läs rapporten ”Till varje pris” på www.oeiceurope.com/attachment/OEIC_tillvarjepris_FINAL.pdf

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner