EU kommer igen
1996
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EU KOMMER IGEN
CECILIA STEGÖ CHILO
Det europeiska samarbetet förefaller alltid att göra några missmodiga . Det ligger i den goda sakens natur.
Och är därför inte så mycket att bry sig om .
e flesta av våra mest inflytelserika EDkommentatorer har bestämt sig för att
1996 och de resterande åren fram till
det magiska sekelskiftet inte kornmer
att bli någon bra tid för det europeiska
samarbetet. Europa mår dåligt, europatanken pyton. EU
är handlingsförlamat och hela samarbetet riskerar att
haverera eftersom politikerna inte konuner att klara att
hantera en lång rad svåra och delvis motstridiga
framtidsfrågor.
Är det verkligen så illa? Knappast.
Ett är dock fullständigt klart. EU har fler och svårare
uppgifter framför sig än någonsin tidigare i samarbetets
historia. Och denna gång finns inga enkla politiska eller
diplomatiska genvägar att ta till för att nå framgång.
Senast vid toppmötet i Madrid band EU:s stats- och
regeringschefer upp sig ytterligare vid ett förverkligande
av den ekonomiska och monetära unionen. Syftet var att
undanröja tvivel, men ännu är umonen inte
fardigdiskuterad, än mindre förverkligad. Att genomföra
EMU konuner att kräva mycken politisk kraft. Och
CEC ILIA STEGÖ C HIL O är ledarsk ribent i Svenska
Dagbladet och Svensk Tidskrifts europakrönikör.
fortfarande kan ekonomiska realiteter, i det korta
perspektivet närmast omöjliga för politiken att förändra,
filla hela projektet.
Lika känslig är utvidgningsprocessen. I mer än fem år
har EU nu hälsat de forna kommunistiska staterna i öst
välkomna till Europa. I princip. Några efterlängtade
medlemskap har ännu inte beviljats och nu är tanken att
medlemskapsförhandlingarna skall inledas först efter ett
annat gigantiskt projekts slutförande. Det senare handlar
förstås om regeringskonferensen (IGC) som skall se över
Maastricht-avtalet.
Så kan alltså pessimisten känna vattenflödet på sin
kvarn. Enbart regeringskonferensen öppnar för så många,
svåra och söndrande frågor att en någorlunda vettig och
fullt uppbackad lösning förefaller minst sagt osannolik.
Och utan en ny fördragstext som rydligt pekar mot en
utvidgning kommer nästa budgetprocess knappast att
omfatta en konkret omprövning av den kostsamma
jordbruks- och regionalpolitiken. Och utan en sådan och
de nödvändiga institutionella förändringarna kornn1er
Europas enande att dra ut ytterligare på tiden.
Det skulle innebära att inte ett utan båda EU:s klassiska
hjul, integrationens och utvidgningens, slutar att snurra.
Cykeln tappar fart, stannar och faller.
Som sagt, det är inget fel på den analysen. Särskilt om
36 SVENSK TIDSKRIFT
den inte foljs av en forutsägelse om Europas undergång till
foljd av den omkullfallna cykeln. Ändå är det inte
självklart att allt kommer att gå åt skogen. Och de flesta
av de tillkortakommanden som BU-samarbetet nu
uppvisar kan faktiskt också betraktas som något nomult
och till och med positivt.
Den europeiska integrationsprocessen har sedan
begynnelsen rört sig framåt i en valsliknande takt; två steg
framåt och ett tillbaka. Under vissa perioder har cykeln
inte bara stannat utan stått regelrätt parkerad. Att ra saker
och ting gjorda inom EEC, EG och EU har tagit sin tid.
Och trots krigsgenerationens övergripande och
värdeorienterade utgångspunkter har arbetet faktiskt varit
mer praktiskt än visionärt och mer präglat av en
balansering av nationella och ideologiska intressen än av
europeisk idealism.
Unik harmoni
Detta är lätt att glömma efter det i alla avseenden speciella
80-talet. Den kraftiga högkonjunkturen dämpade den
nationella politiska aktiviteten. Medborgama var lagom
intresserade av vad deras politiker höll på med. Samtidigt
ebbade konfrontationen mellan höger och vänster i den
central- och sydeuropeiska politiken ut. En unik
ham1oni – i samhället och i politiken – bäddade for en
europeisk kraftsamling och ett forverkligande av i
grunden mycket gamla samarbetsplaner, som den inre
marknaden.
Att 90-talet ser annorlunda ut är inte så konstigt. Med
decennieskiftet kom inte bara de östeuropeiska
revolutionerna som omkullkastade den västeuropeiska
idyllen, utan också ett omslag i den politiska och
ekonomiska konjunkturen. Maastricht-revolterna visade
att folken inte alls ville räknas bort i de europeiska
sammanhangen och politikerna tvingades att återvända
hem där de fick ta itu med de stormande opinionerna och
de ekonomiska svårigheterna.
Men minnena från 80-talet lever forstås kvar. Det var
härliga dagar for många. I kommissionen var skissblocken
lika rena som stora. I politikerkretsen, anford av det
historiska paret Kohl och Mitterrand, var stämningen så
god att man till och med kunde kosta på sig att uppskatta
den motspänstiga brittiska järnladyn. Och runt omkring
allt detta återfanns observatörerna som starkt bidrog till att
pumpa upp den så kallade feel-goodfaktorn. Bravo-ropen
kom från så gott som alla europeiska eliter, inklusive de i
massmedierna. Under 80-talet var det minsann inte bara
ekonomier som blåstes upp …
Mot bakgrund av kraften i väderomslaget från 80- till
90-tal kan man faktiskt se det som ett smärre under att
den europeiska samarbetscykeln inte parkerades fOr länge
sedan utan att BU-maskineriet har hakat på sin gamla
vana att mala sig fram och söka kompromisser mellan
olika intressen och värderingar. Det kanske inte är så
tjusigt, och det höjer knappast några feel-goodfaktorer,
men det kan visa sig nog så framgångsrikt, givet lite extra
tid.
’ ’ Me11 minnenafråtl 80-talet leverförstås
kvar. Det var härliga dagar för må11ga. l
kommissior~en var skissblocket! lika rena som
stora. l politikerkretsen, anförd av det
historiska paret Kolli och Mitterrand, var
stämningw så god att man till och med kunde
kosta på sig att uppskatta de11 motspänstiga
brittiska jämladyn. ’ ’
Så handen på hjärtat, pessimisten, ta bort de
psykologiska effekterna av den svaga konjunkturen och
säg vad som egentligen är sämre i dagens Europa i
jämforelse med gårdagens.
Bättre ställt är i alla fall politikernas kontakt med sina
väljare och uppriktigheten i europadebatten.
Och om det foder en bättre forankrad europatanke och
ny kraft for samarbetet – ja då kommer BU-historien
ännu en gång motbevisa dem som inte vill erkänna att
valstakten är en naturlig – och i grunden god komponent
– i det demokratiska samarbetet mellan Europas stater.
SVENSK TIOSKRIFT 37
CECILIA STEGÖ CHILO
Det europeiska samarbetet förefaller alltid att göra några missmodiga . Det ligger i den goda sakens natur.
Och är därför inte så mycket att bry sig om .
e flesta av våra mest inflytelserika EDkommentatorer har bestämt sig för att
1996 och de resterande åren fram till
det magiska sekelskiftet inte kornmer
att bli någon bra tid för det europeiska
samarbetet. Europa mår dåligt, europatanken pyton. EU
är handlingsförlamat och hela samarbetet riskerar att
haverera eftersom politikerna inte konuner att klara att
hantera en lång rad svåra och delvis motstridiga
framtidsfrågor.
Är det verkligen så illa? Knappast.
Ett är dock fullständigt klart. EU har fler och svårare
uppgifter framför sig än någonsin tidigare i samarbetets
historia. Och denna gång finns inga enkla politiska eller
diplomatiska genvägar att ta till för att nå framgång.
Senast vid toppmötet i Madrid band EU:s stats- och
regeringschefer upp sig ytterligare vid ett förverkligande
av den ekonomiska och monetära unionen. Syftet var att
undanröja tvivel, men ännu är umonen inte
fardigdiskuterad, än mindre förverkligad. Att genomföra
EMU konuner att kräva mycken politisk kraft. Och
CEC ILIA STEGÖ C HIL O är ledarsk ribent i Svenska
Dagbladet och Svensk Tidskrifts europakrönikör.
fortfarande kan ekonomiska realiteter, i det korta
perspektivet närmast omöjliga för politiken att förändra,
filla hela projektet.
Lika känslig är utvidgningsprocessen. I mer än fem år
har EU nu hälsat de forna kommunistiska staterna i öst
välkomna till Europa. I princip. Några efterlängtade
medlemskap har ännu inte beviljats och nu är tanken att
medlemskapsförhandlingarna skall inledas först efter ett
annat gigantiskt projekts slutförande. Det senare handlar
förstås om regeringskonferensen (IGC) som skall se över
Maastricht-avtalet.
Så kan alltså pessimisten känna vattenflödet på sin
kvarn. Enbart regeringskonferensen öppnar för så många,
svåra och söndrande frågor att en någorlunda vettig och
fullt uppbackad lösning förefaller minst sagt osannolik.
Och utan en ny fördragstext som rydligt pekar mot en
utvidgning kommer nästa budgetprocess knappast att
omfatta en konkret omprövning av den kostsamma
jordbruks- och regionalpolitiken. Och utan en sådan och
de nödvändiga institutionella förändringarna kornn1er
Europas enande att dra ut ytterligare på tiden.
Det skulle innebära att inte ett utan båda EU:s klassiska
hjul, integrationens och utvidgningens, slutar att snurra.
Cykeln tappar fart, stannar och faller.
Som sagt, det är inget fel på den analysen. Särskilt om
36 SVENSK TIDSKRIFT
den inte foljs av en forutsägelse om Europas undergång till
foljd av den omkullfallna cykeln. Ändå är det inte
självklart att allt kommer att gå åt skogen. Och de flesta
av de tillkortakommanden som BU-samarbetet nu
uppvisar kan faktiskt också betraktas som något nomult
och till och med positivt.
Den europeiska integrationsprocessen har sedan
begynnelsen rört sig framåt i en valsliknande takt; två steg
framåt och ett tillbaka. Under vissa perioder har cykeln
inte bara stannat utan stått regelrätt parkerad. Att ra saker
och ting gjorda inom EEC, EG och EU har tagit sin tid.
Och trots krigsgenerationens övergripande och
värdeorienterade utgångspunkter har arbetet faktiskt varit
mer praktiskt än visionärt och mer präglat av en
balansering av nationella och ideologiska intressen än av
europeisk idealism.
Unik harmoni
Detta är lätt att glömma efter det i alla avseenden speciella
80-talet. Den kraftiga högkonjunkturen dämpade den
nationella politiska aktiviteten. Medborgama var lagom
intresserade av vad deras politiker höll på med. Samtidigt
ebbade konfrontationen mellan höger och vänster i den
central- och sydeuropeiska politiken ut. En unik
ham1oni – i samhället och i politiken – bäddade for en
europeisk kraftsamling och ett forverkligande av i
grunden mycket gamla samarbetsplaner, som den inre
marknaden.
Att 90-talet ser annorlunda ut är inte så konstigt. Med
decennieskiftet kom inte bara de östeuropeiska
revolutionerna som omkullkastade den västeuropeiska
idyllen, utan också ett omslag i den politiska och
ekonomiska konjunkturen. Maastricht-revolterna visade
att folken inte alls ville räknas bort i de europeiska
sammanhangen och politikerna tvingades att återvända
hem där de fick ta itu med de stormande opinionerna och
de ekonomiska svårigheterna.
Men minnena från 80-talet lever forstås kvar. Det var
härliga dagar for många. I kommissionen var skissblocken
lika rena som stora. I politikerkretsen, anford av det
historiska paret Kohl och Mitterrand, var stämningen så
god att man till och med kunde kosta på sig att uppskatta
den motspänstiga brittiska järnladyn. Och runt omkring
allt detta återfanns observatörerna som starkt bidrog till att
pumpa upp den så kallade feel-goodfaktorn. Bravo-ropen
kom från så gott som alla europeiska eliter, inklusive de i
massmedierna. Under 80-talet var det minsann inte bara
ekonomier som blåstes upp …
Mot bakgrund av kraften i väderomslaget från 80- till
90-tal kan man faktiskt se det som ett smärre under att
den europeiska samarbetscykeln inte parkerades fOr länge
sedan utan att BU-maskineriet har hakat på sin gamla
vana att mala sig fram och söka kompromisser mellan
olika intressen och värderingar. Det kanske inte är så
tjusigt, och det höjer knappast några feel-goodfaktorer,
men det kan visa sig nog så framgångsrikt, givet lite extra
tid.
’ ’ Me11 minnenafråtl 80-talet leverförstås
kvar. Det var härliga dagar för må11ga. l
kommissior~en var skissblocket! lika rena som
stora. l politikerkretsen, anförd av det
historiska paret Kolli och Mitterrand, var
stämningw så god att man till och med kunde
kosta på sig att uppskatta de11 motspänstiga
brittiska jämladyn. ’ ’
Så handen på hjärtat, pessimisten, ta bort de
psykologiska effekterna av den svaga konjunkturen och
säg vad som egentligen är sämre i dagens Europa i
jämforelse med gårdagens.
Bättre ställt är i alla fall politikernas kontakt med sina
väljare och uppriktigheten i europadebatten.
Och om det foder en bättre forankrad europatanke och
ny kraft for samarbetet – ja då kommer BU-historien
ännu en gång motbevisa dem som inte vill erkänna att
valstakten är en naturlig – och i grunden god komponent
– i det demokratiska samarbetet mellan Europas stater.
SVENSK TIOSKRIFT 37