Print Friendly

Ett välgörande krig´´

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

45
”ETT VÄLGÖRANDE KRIG”?
Bertil Häggman är en au
HUF:s och Konservativa studentförbundets mest framstå-
ende utrikespolitiska kännare
och debattörer. Han har redan
hunnit göra sig ett aktat namn
som en au dem som främst
tagit på sig den otacksamma
bördan att engagera den
svenska ungdomen för de västerländska värderingarna
kampen mot den vänsterradikala hetsen. Han är bl. a. en
au initiativtagarna till ”Kommitten för ett fritt Asien”,
som med framgång på fältet
motarbetar den prokommunistiska aktiviteten i Vietnamfrågan.
Som ”ett välgörande krig” betecknar författaren Artur Lundkvist
kriget i Vietnam i maj 1966 vid ett
estradsamtal över ämnet ”Vad
Au jur. kand. BERTIL HÄGGMAN
krävs av ett socialistparti?” vid
SKP :s rikskonferens. Nu tillhör visserligen Lundkvist den extremt aktivistiska falangen inom SKP, men
hans beteckning av Vietnamkriget
som ”välgörande” är säkert representativ för vad man på vänsterradikalt håll anser kriget vara. Förgäves har man under hela efterkrigstiden på den kanten letat efter någonting att hänga upp sin
hätska antivästliga propaganda på.
Nu har man äntligen funnit det
man letat efter: det, som man tycker, bevis för västlig ”imperalism
och kolonialism” vilket skall bli utgångspunkten för en allt mer hatisk kampanj mot Västerlandet,
”alla krigs ondskefulla motor”.
För många människor ter sig sä-
kert kriget i Vietnam i sin tekniska
fulländning som grymt och vedervärdigt, ett den västerländska tekniska fulländningens krig mot ett
fattigt folk, som den vänsterradikala frasen lyder. Nordvietnam blir
det tappra, fattiga lilla landet, en
David, som kämpar mot de tekniskt välutrustade allierade, en Goliath.
För organisatörerna, för yrkesdemonstranterna, för Artur Lundkvist blir emellertid kriget något
46
positivt, ”välgörande”, hur svårt det
än är för oss att förstå att det verkligen finns människor, som hyllar
kriget.
För dem är landet och folket i
Vietnam ointressant och enbart ett
medel i den brett upplagda kampanjen mot Väst, mot västerländska
värderingar. Litet längre fram skall
jag försöka att som hastigast belysa den teknik man använder.
Först bör emellertid i korthet registreras de organisationer som i
Sverige är aktiva i stödet av guerillan i Sydvietnam.*
Mest aggressiv och högröstad är
den klart kineskommunistiska ”Arbetsgruppen för FNL”. Ledande organisatörer är med. stud. Sköld Peter Matthis och f. d. metodistpastorn Hjalmar Montelius samt den
från Holland inflyttade indonesiern
Joy Benigh. Lokalkommitteer finns
i ett tiotal städer över hela landet
och koordinator tycks vara den
”marxistiske revolutionären”, civilingenjören Kurt Lundgren. Bland
medlemmarna finns en stor grupp
clarteister, men man har gjort stora inbrytningar inom SSU, framför
allt i stockholmsdistriktet.
Man utger en ”Vietnambulletin”,
som är fylld av direktöversatt propagandamaterial från Nordvietnam
och material från vänsterradikala
amerikanska organisationer.
* Denna betecknar sig som FNL (Nationella befrielsefronten) för att ge
sken av ”folkfront”. Samtliga ickekommunistiska bedömare är emellertid
överens om att ”fronten” ledes och dirigeras av kommunister.
Ett flertal moment i gruppens arbete är kända rekvisita hos antidemokratiska organisationer: bokbål, flaggskändningar, olagliga demonstrationer, vars syfte bl. a. är
att provocera till vad man senare
kallar ”polisbrutalitet”, samt mö-
tesstörningar.
Maoister
Maoistiska medlemmar i organisationen gör ingen som helst hemlighet av att man tror på våldsrevolutioner och ”folkets demokratiska
diktatur”.
”Svenska Clarte{örbundet”, anrik f. d. socialistisk studentorganisation, har en längre tid varit i fast
revolutionärt marxistiskt-leninistiskt grepp och har en klart antidemokratisk linje.
Förbundet intar en närmast paranoid anti-amerikansk hållning.
”Den amerikanska” imperialismen
”ligger bakom” de flesta politiska
förändringar i världen, som går
kommunismen mot. Mest kända
”vietniker” i Clarte är Asa Hallström, Gösta Ågren och Gunnar Bylin.
”Svenska Kvinnors Vänsterförbund”, SKP:s kvinnoförbund, är
anslutet till en av de mest aktiva internationella kommunistiska
frontorganisationerna, ”Womens’
International Demoeratic Federation” (WIDF) med säte i Östberlin,
alldeles bakom muren med adress
Unter den Linden 13.
SKV anordnade under hösten
1966 en barnkonferens, som påpassligt länkades in i vietnamaktiviteten. Organisationen understödes av
den ”neutralt analyserande” ”Studiegruppen Unga Filosofer”, som
stöder FNL. Ledande organisatörer
är lektor Eva Palmuer och sekreterare Valborg Svensson.
”Demokratisk Ungdom” (DU),
SKP:s ungdomsorganisation, har en
omfattande aktivitet för stöd åt
FNL. DU är medlem i den internationella kommunistiska frontorganisationen ”World Federation of
Demoeratic Youth” (WFDY) med
högkvarter i Prag.
Kommunistungdomarna organiserade i december 1966 en ”teachin”, varvid man gav den s. k. internationella krigsförbrytartribunalen
mot president Johnson en plattform. Mera om denna längre fram.
”Forum Vänster”, en blandad
kommunistisk och socialdemokratisk organisation, som tillkommit
för att slå en brygga mellan SKP
och SAP, stöder också den s. k. befrielsefronten.
PacHbrierna blir våldsdyrkare
Förvånansvärt nog har ett flertal
pacifistiska organisationer engagerat sig på det våldsrevolutionära
och ytterst militanta FNL :s sida.
Under den senaste tiden har inom
flera av dessa organisationer höjts
röster för aktivt stöd åt kommunistiska våldsrevolutioner, en intressant företeelse, som är värd ett ingående studium.
Det aktivaste FNL-stödet finns
inom ”Kampanjen mot atomva- 47
pen”, vars verksamhet fört en tynande tillvaro och därför nu länkats in på Vietnamfrågan, samt
”Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen”.
”Världsmedborgarrörelsen” har i
sina led en av de ledande flaggbrännarna, läraren Tord Lundgren,
och man har givit öppet stöd åt
FNL, något som förmodligen förvånat många. Mycket av den vänsterradikala aktiviteten i Vietnamfrågan kommer förmodligen den
närmaste tiden att inriktas på den
s. k. ”International War Crimes
Tribunal”, som förberedes av den
94-årige engelske filosofen Bertrand
Russels ”Peace Foundation”. Den
drivande kraften bakom spektaklet
är amerikanen Ralph Schoenman,
Russels sekreterare. Denne har
gjort flera resor till Nordvietnam
och konfererat med de kommunistiska ledarna om tribunalen.
Schoenman betecknar sig själv som
”revolutionär socialist” och den
amerikanska regeringen som ”en
grupp män som ständigt handlar
mot det amerikanska folkets och
den amerikanska nationens intressen”.
Den anti-amerikanska hetsen
från de vänsterradikala grupperna
har gjort att vietnamproblemet
kommit att bli ett för eller mot
USA och inte ett: representerar
verkligen guerillan i Sydvietnam
som en äkta ”nationell befrielserörelse” befolkningen i den södra zonen av det delade Vietnam.
Mycket talar för att ”fronten”
48
knappast har mer än mellan 10-
20 % av befolkningen bakom sig.
Man har helt misslyckats i sina
försök att få fram ett representativt ledargarnityr av kända sydvietnameser. Sydvietnam har ingen Ben
Bella, ingen Nasser eller Castro. Att
tysta ner detta faktum och inrikta
intresset helt på kritik av USA är
ett av de centrala knepen i den
vänsterradikala anti-västkampanjen.
De mest radikala grupperna går
t. o. m. så långt att man öppet försöker förhindra ”olämplig” information om Vietnam.
Clarte organiserade tillsammans
med ”Arbetsgruppen för FNL” den
29 november 1966 en mötesstörning efter klassiskt kommunistiskt
mönster. Talare vid mötet skulle ha
varit medlemmen av Sydvietnams
nationella direktorat, socialdemokraten dr Tran Van An. Han kom
aldrig till tals, något som Clartes
stockholmssektion betecknar som
”en seger för Vietnamrörelsen”:
”Detta faktum att representanten
för en veritabel mördarregim i Vietnam p. g. a. den starka oppositionen tvingas lämna Sverige utan att
någonstans ha vågat (förf. kursivering) uppträda offentligt måste
betraktas som ett stort framsteg
för vietnamrörelsen här i landet.”
Mot fritt åsiktsutbyte
Något fritt utbyte av synpunkter
på vietnamkonflikten och information om situationen i Vietnam behövs inte: ”Men vi måste komma
ihåg att åsikter inte bara har ett
akademiskt intresse av att framfö-
ras på en debatt, utan att de också
står för något i verkligheten. Och
vad representanterna för Cao Kys
quislingregering står för i verkligheten vet vi (även om man inte lå-
ter dem komma till tals? förf. anm.)
och deras argument kan vi lätt vederlägga.”
Jämsides med försöken att skapa
förvirring i informationen om Vietnam går teorier om ”västindoktrinering” och beskyllningar mot alla
som inte delar vänsterradikalernas
syn på vietnamkonflikten för att
vara ”fascister”, ”reaktionärer”,
”rashetsare” m. m.
Samtidigt som debatten om det
”välgörande kriget” går vidare i
Sverige nås vi då och då av informationer från Sydvietnam, som på
ett talande sätt demonstrerar vad
det är för system och vilka politiska metoder ”befrielserörelsen” i
Vietnam står för.
I början av december mördades
medlemmen av Sydvietnams konstituerande församling, Tran Van
Van, av en av ”befrielsefronten”
utsänd mördare på öppen gata i
Saigon.
”Ceylon Daily News” kommenterade den 9 december 1966 mordet
i en ledare: ”Gårdagens nyhet om
hur en vietnamesisk parlamentariker brutalt mördades i det centrala
Saigon sätter åter strålkastaren på
det medvetna försöket att använda
anarkistiska metoder för att upprätthålla spänningen i det landet …
Herr Van Van’s ställning i den vietnamesiska politiken är också viktig. Han var en parlamentariker, en
medlem av den nyligen valda nationalförsamlingen och förmodli- . gen en man som trodde på sitt lands
rätt till demokratisk frihet . . . Det
tycks därför att hans åsikter och
handlingar torde ge motiv för att
kalla honom en ”liberal”. Men varför mördades han? De insatta svarar förmodligen: just därför att
han var en liberal. Det är ett klart
och entydigt faktum att liberalism
och överhuvudtaget alla ideer som
på något sätt liknar demokratiska
49
ideal fullständigt avvisas av de
kommunistiska aktivisterna i det
härjade Iandet …
Ända sedan misstaget Diem har
den amerikanska administrationen
utövat allt möjligt inflytande för
att liberalisera och demokratisera
Sydvietnam. Den pågående processen är med säkerhet ett steg mot
stabilitet i Sydvietnam – och stabilitet är just vad de kommunistiska elementen motsätter sig med
all kraft och till vilka kostnader
som helst, något som mordet på
Tran Van Van entydigt visar”
(förf. kursivering).
Köp
Solstickan

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner