Print Friendly

Ett splittrat Tories, ett splittrat UK

Av Örjan Hultåker | 9 juni 2017

Englands Prime Minister Theresa May utlyste ett nyval när hon ledde i opinionsundersökningarna med cirka 20 procentenheter. En hög höjd att falla från, och föll gjorde hon. Örjan Hultåker tittar närmre på varför.

Hon ville öka den konservativa majoriteten i underhuset. Hon ville få ett eget mandat i stället för att luta sig mot David Camerons överraskande valseger 2015, hon ville få ett stärkt mandat inför förhandlingarna med EU om Brexit. Hon ville också slippa ett nyval under eller strax efter brexitförhandlingarna; hon var tvungen att utlysa ett nyval senast år 2020.

Men allt gick fel.

När detta är skrivs återstår det att räkna två av 650 valkretsar, men det är sedan flera timmar klart att Theresa May och det konservativa partiet har förlorat. Theresa May får återvända skadskjuten till underhuset utan en egen majoritet, hon kommer att ifrågasättas inte bara av oppositionen utan även av det egna partiet och hon står försvagad i brexitförhandlingarna med EU.

Det är ingen överraskning att Theresa May inte vann med de 20 procentenheter som hon ledde med när hon utlyste nyvalet. Försprång brukar minska under valrörelser och valresultaten brukar bli jämnare än skillnaderna i väljarbarometrar under mellanvalsperioder. Många som mellan valen vill markera mot sådant som de inte tycker om hos sitt traditionella parti blir lojala när det verkligen gäller på valdagen.

Många felbedömde kampanjkraften hos Labours partiledare Jeremy Corbin. Partiet har inte haft en så radikal partiledare på decennier. Många ansåg att han absolut inte skulle kunna vinna val med sin politik, Labour förklarades ovalbart med Corbin som partiledare. Och, en majoritet av hans egen parlamentsgrupp saknade förtroende för honom.

Men de politiska observatörerna missade hans kampanjkraft. I efterhand kan det synas konstigt därför att Jeremy Corbin har blivit vald inte av en partielit utan av en majoritet bland partimedlemmarna.

Socialdemokratiska partier har haft svårigheter i europeiska val under senare år, men Jeremy Corbin är mer populist än vad socialdemokratiska partiledare brukar vara. Det gav poäng i torsdagens val och lyfte Labourpartiet som inte framstod som ett traditionell socialdemokratiskt parti.

Theresa May har kritiserats både för beslutet att utlysa nyval och för det sätt på vilket kampanjen bedrevs. Men frågan är hur trovärdig hon var i den politiska frågan som toppade bland väljarnas prioriterade frågor: Brexit.

Själv kampanjade hon under referendum för att Storbritannien skulle vara kvar i EU. Men hade i den nu avslutade valrörelsen som uppgift att försvara inte bara beslutet om att lämna EU utan även att det skulle vara ”Hard Brexit”. Frågan är hur förtroendefullt det var inför väljarna att propagera för en politik som hon egentligen inte trodde på.

En tidig analys antyder att Theresa Mays konservativa parti förlorade i valkretsar där många i förra årets referendum röstade för att Storbritannien skulle vara kvar i EU. Valdeltagandet i årets val var högt och det finns, kanske osäkra, rapporter om att många unga gick till valurnorna, det vill säga personer som ville vara kvar i EU.

När David Cameron utlyste referendum om Brexit var det för att få bort frågan från dagordningen och för att stoppa splittringen i det egna konservativa partiet. Han förlorade referendum när britterna röstade för att lämna EU och avgick som premiärminister. Splittringen bland konservativa parlamentsledamöter lär bestå efter årets närmast katastrofala valresultat.

Frågan om Brexit kommer att leva vidare. Visserligen förlorade det starkt EU-fientliga partiet UKIP sin enda parlamentsplats, men deras föregående partiledare Nigel Ferage signalerade tidigt under röstsammanräkningen att han var beredd att återvända till politiken för att driva EU-frågan eftersom han befarar att brexitförhandlingarna skall bli mindre hårda efter Theresa Mays valförlust.

Valet visar att Storbritannien är på väg mot ett tydligare tvåpartisystem eftersom båda de stora partierna – Konservativa och Labour – ökade sin andel av rösterna; upp nästan 10 procentenheter för Labour och upp nästan 6 procentenheter för de konservativa. Partierna ökade på de mindre partiernas bekostnad.

Den stora förloraren var det skotska nationalistpartiet SNP, som ironiskt nog vill vara kvar i EU. De minskade med 13 procentenheter och tappade 21 av sina tidigare 35 mandat i det brittiska underhuset. Det kan få effekter för den pågående diskussionen om att hålla en ny folkomröstning om att Skottland skall lämna unionen med England.

Theresa May och hennes konservativa får, när detta skrivs, 318 platser i det nya undehuset, det vill säga de saknar åtta för att få egen majoritet. Hon kan dock troligen räkna med stöd från de 10 parlamentsledamöter som valts in för det nordirländska DUP (Democratic Unionist Party).

Frågan är vilka eftergifter som Theresa May måste göra för att DUP skall stödja en konservativ minoritetsregering. Och i synnerhet, hur sådana eftergifter påverkar hennes strategi för en ”Hard Brexit”.

Sedan återstår frågan: när kommer hennes ledarskap att utmanas av kritiska konservativa parlamentsledamöter? Och, hur länge dröjer det innan väljarna åter måste gå till valurnorna för att skapa en stabil majoritet i underhuset?

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner