Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

”Ett skepp kommer lastat” – ”Med vadå?”

Av Sten Niklasson | 8 juli 2016

Den första fartygskapningen i Europeiska vatten på flera hundra år – eller en spektakulär härva av vapenförsäljning, spioneri och toppdiplomati bakom stängda dörrar? Sten Niklasson berättar historien om Arctic Sea.

Den 23 juli 2009 lämnade torrlastfartyget MS Arctic Sea den finska hamnen Pietersaari med en last av 6 700 ton virke, värd ca SEK 15 miljoner, med planerad lossning den 4 augusti i Bejaia, Algeriet. Vad som sedan hände påminner starkt om en thriller från det kalla krigets dagar.

Arctic Sea, som är knappt 100 meter över stäv, hade femton mans besättning, alla ryssar, och seglade under maltesisk flagg. Den 24 juli bordades fartyget på svenskt vatten mellan Öland och Gotland av en snabbgående rib-båt med ordet ”polis” målat på sidorna. Gummibåten uppgavs ha haft ett tiotal svartklädda och beväpnade män ombord. De engelsktalande männen, som påstod sig vara narkotikapoliser, genomsökte under flera timmar Arctic Seas alla skrymslen och misshandlade enligt vittnesuppgifter flera besättningsmän. Enligt hennes ägare lämnade sedan männen fartyget. Denna uppgift visade sig senare vara falsk. Den svenska polisen förnekade varje inblandning i händelsen.

Den 28 juli mottog kustbevakningsstationen i Dover ett radiomeddelande från Arctic Sea som uppgav att fartyget skulle påbörja passagen genom Engelska kanalen. När den engelska kustbevakningen den 3 augusti av Interpol ombads hålla fartyget under uppsikt, hade emellertid Arctic Sea redan smitit igenom kanalen. Hennes position utanför Brest hade under natten till den 30 juli registrerats av det automatiska AIS-systemet. Därefter försvann hon spårlöst, och intresset för vad som såg ut att vara den första fartygskapningen i europeiska farvatten på flera hundra år vaknade på allvar.

Spekulationer i media och motstridiga uppgifter från officiellt håll bidrog till förvirringen kring fartygets öde. Enligt EU-tjänstemän skulle till exempel ytterligare en attack på fartyget ha utförts utanför Portugals kust, varefter hennes AIS-system stängts av. Uppgiften kunde inte bekräftas. Vad som däremot föreföll korrekt var uppgiften från den finska polisen att Arctic Seas ryska ägare Oy Solchart i Finland fått ett krav avseende en lösensumma för fartyg och besättning motsvarande ca SEK 10 miljoner. Det visade sig också att fartyget, innan det lastade virke i den finska hamnen, legat på varv i Kaliningrad, en rysk enklav på Östersjökusten som sedan länge är känd som tillhåll för smugglare av alla slag.

I augusti meddelade den ryska nyhetsbyrån Tass att president Dmitri Medvedev beordrat enheter ur den ryska flottan, bland annat en fregatt och två atomubåtar att lokalisera och uppbringa Arctic Sea. Chefen för de ryska flottstyrkorna, amiralen Vladimir Vysotsky bekräftade att samtliga flottenheter i Atlanten fått order att hjälpa till i sökandet.

Nitton dygn efter kapningen i Östersjön, hittades fartyget nära Kap Verde, långt ifrån sin från början uppgivna destination. Enligt den ryske försvarsministern befann sig samtliga besättningsmän väl och ombord på fregatten Ladny, där de förhördes. Åtta misstänkta kapare hade dessutom gripits.

Fartyg på internationellt vatten lyder normalt under flaggstatens jurisdiktion. Arctic Sea var registrerat på Malta. Men enligt FNs havsrättskonvention utgör piratdåd ett brott under universell jurisdiktion, vilket innebär att gärningsmän som grips på internationellt vatten lagförs enligt reglerna i det land som svarar för gripandet, det vill säga i detta fall Ryssland.

De ryska myndigheterna sände två transportplan av typen Ilyushin Il-76 till flygplatsen Amilcar Cabral i Kap Verde för att hämta de åtta misstänkta kaparna samt elva av besättningsmännen. Varför detta uppdrag ansågs kräva två flygplan med en lastkapacitet av ca 45 ton vardera, har aldrig klarlagts, men misstankar yppades omgående om att också annan last än passagerare skulle tas ombord. Efter ankomsten till Moskva hölls besättningsmännen i förvar och belades med yppandeförbud vid äventyr av fängelse i upp till sju år.

Två och en halv månad efter det att Arctic Sea uppbringats av den ryska flottan, återbördades hon till sin ägare i Maltas huvudstad Valetta. Ingen förklaring har lämnats till denna tidsutdräkt.

Mysteriet tätnade när den ryske journalisten Michail Voitenko, redaktör för online-tiskriften Maritime Bulletin, efter att ha blivit hotad till livet av personer på ”hög nivå”, visade sig ha flytt från Ryssland till Turkiet. Skälet var en artikel som antydde att Arctic Sea haft en helt annan och mycket mera känslig last än virke.

Den ovanligt storskaliga flottoperation som beordrats av Kreml gav stöd åt Voitenkos teori, liksom det faktum att den israeliske presidenten Simon Peres dagen efter meddelandet att Arctic Sea påträffats gjort ett blixtbesök hos sin ryske kollega Medvedev i Sochi vid Svarta Havet. Enligt en israelisk talesman hade Peres tagit upp Rysslands försäljning av vapen till länder som är fientligt inställda till Israel. Också EUs expert på fartygskapningar, den estniske förre amiralen Tarmo Kouts uttalade i en intervju att man visserligen inte fått bekräftelse på vilken last Arctic Sea hade, men att det fanns skäl att tro att den bestod också av annat än virke, möjligen vapen och/eller nukleär utrustning till Iran eller Syrien.

Chefen för den finska strålskyddsmyndigheten, Jukka Laaksonen, avvisade ryktena att Arctic Seas last skulle ha innefattat nukleärt material men bekräftade att hon innan hon lämnade finsk hamn ”av misstag” hade utsatts för en undersökning i syfte att spåra radioaktiv strålning. Förklaringen var inte ägnad att stilla ryktesspridningen.

De åtta misstänkta kaparna, varav sex uppgavs vara estniska och två lettiska medborgare, fördes till åklagarmyndigheten i Moskva, där rättslig utredning inleddes. Flertalet visade sig ha vuxit upp i det område i Lasnamae, som bebos av Estlands ryskspråkiga minoritet. Enligt de åklagare som utredde fallet hade sex av de åtta avtjänat fängelsestraff mellan 2001 och 2005 för en rad olika brott. Estniska källor bekräftade vidare att två av de misstänkta var villkorligt frigivna, när kapningen skedde.

2010 och 2011 dömdes de åtta kaparna till fängelse i mellan fem och tolv år. En av dem vid namn Dmitri Savins var enligt den ryska åklagarmyndigheten ledare för gruppen. I förhör hade denne utpekat diplomaten och f.d. chefen för den estniska underrättelsetjänsten Eerik Niiles Kross som hjärnan bakom operationen. Omständigheterna kring rättegångarna är oklara och några bevis mot de uppgivet ansvariga har inte företetts.

Ur myllret av spekulationer om Arctic Sea har efterhand en allt tydligare bild börjat framträda. Ett scenario, som fått stöd av åtskilliga analytiker, är att fartyget utrustades med hemliga lastutrymmen i samband med varvsbesöket i Kaliningrad. Via sina agenter fick den israeliska underrättelsetjänsten Mossad kännedom om att dessa utrymmen skulle utnyttjas för att i hemlighet frakta ryska S-300 eller Kh-55 missiler som sålts till Iran. Skulle dessa avancerade vapen nå Iran, skulle enligt israelisk militär expertis förlusterna komma att fördubblas vid en eventuell attack mot de iranska anläggningar som antas kunna tillverka material till atombomber.

Det finns tecken som tyder på att kapningen av Arctic Sea var iscensatt av Mossad som med hjälp av bulvaner hyrde in och utrustade ett antal brottsligt belastade figurer, vilka sannolikt utlovades en del av lösensumman, men vilka inte visste något om den hemliga last som fraktades av det fartyg de skulle kapa. Det kan noteras att de misstänkta kaparna var småbrottslingar utan resurser att självständigt planera och genomföra en sådan operation. Kaparna skulle i varje fall kunna hindra Arctic Sea att nå någon hamn i Mellanöstern. Israelerna räknade med, och kanske också bidrog till, att nyheten om den spektakulära kapningen i europeiska vatten snabbt skulle nå media, vilket skulle leda till internationell uppmärksamhet och därmed göra leveransen av de ryska vapnen till Iran politiskt omöjlig.

Vidare underrättades då regeringen i Moskva underhand om att vapenförsäljningen sannolikt arrangerats av ryska medborgare som var involverade i svart handel med militär materiel. Därmed hade den ryska regeringen – medskyldig eller inte – erbjudits en väg ut ur en brydsam politisk situation. Följaktligen utlöstes på direkt order från Kreml en massiv ”räddningsoperation” i syfte att snabbt få tag i Arctic Sea, åtala kaparna, belägga den ordinarie besättningen med yppandeförbud samt, inte minst, lägga vantarna på den politiskt glödheta lasten. Det är mot denna bakgrund man i så fall bör se Peres blixtvisit hos Medvedev dagen efter det att de ryska flottenheterna hittat Arctic Sea, liksom uttalanden från medlemmar i fartygets besättning av innebörd att de tillhållits att inte avslöja ”statshemligheter”. Det är också därför den officiella ryska versionen av händelseförloppet konsekvent varit att fartyget utsatts för ett piratdåd i syfte att utverka en större summa pengar i lösen. Men enligt militära källor är denna version, mot bakgrund av virkeslastens och fartygets relativt ringa värde, den oproportionerligt stora sökoperationen och det direkta engagemanget på allra högsta politiska nivå, närmast löjeväckande.

Sex år efter den spektakulära kapningen är fortfarande de viktigaste frågorna obesvarade. Ingen vill eller kan uttala sig. Locket ligger på.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism