Print Friendly

Ett redaktörsporträtt: Erik Anners

Av Carl-Johan Westholm | 23 september 2011

När Erik Anners satt i riksdagen i början av 60-talet hade televisionen bara en kanal. I en utfrågning före ett val med de tre O-na (Lars Orup, Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark) hade kommunistledaren Hilding Hagberg på frågan hur han såg på våldet vid Berlinmuren (som hade börjat byggas 1961) svarat: ”Vilket våld?”

Läget för oppositionen var besvärligt. Det räckte inte med att vinna ett val till andra kammaren. Det eftersläpande valresultat i första kammaren, som förnyades med en åttondel varje år när landstingen valde ledamöter, gynnade sittande regering, då det största partiet blev något överrepresenterat.

Det var en tid då inte bara folkpartiledaren professor Bertil Ohlin (titlar användes alltid) undvek ordet ”borgerlig”. Ledarna för ”de icke-socialistiska partierna” ville inte framträda gemensamt på foton i pressen. Så var det inte heller länge sedan centerledaren, juris doktor Gunnar Hedlund, avgått som minister i koalitionsregeringen mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1957. Ett av de sista handslagen mellan dr Hedlund i Rådom och statsministern gällde pensioner; full statsrådspension infördes och utgick efter sex år. Den röd-gröna koalitionen hade varat just så länge, 1951-57.

Tage Erlander hade varit statsminister sedan 1946 och skulle avgå först 1969. Det är som om Fredrik Reinfeldt skulle sitta till 2029.

Tjänstepensionsfrågan (ATP) hade hjälpt socialdemokratin både i folkomröstningen 1957 och i valen 1958, 1960 och 1962 och skrämt de borgerliga partierna till tystnad. Men likt högerledaren Jarl Hjalmarson, som inte kunde låta bli att diskutera den tabubelagda neutraliteten och därför förklarades som en säkerhetspolitisk risk av regeringen, kom dennes efterträdare Gunnar Heckscher att trampa i det inrikespolitiska getingboet tjänstepension försommaren 1964, då han aktualiserade en ändrad ATP. Det blev som folkpartiledaren ursinnigt förutspådde i en snabb reaktion: nu skulle hela oppositionen anklagas för att vilja riva upp ATP och försämra för pensionärerna igen. Valet 1964 blev en framgång för regeringen.

”Stärk oppositionen. Välj folkpartiet!” kunde man läsa på en valaffisch 1966 – en uppmaning som omtolkades av DN:s kåsör Red Top till ”Stärk oppositionen. Svälj folkpartiet!” Kommunalvalet 1966 blev en stor framgång för oppositionen – den stärktes. ”Låt dom inte bli för mäktiga” – det var Bertil Ohlins råd till sina valarbetare att använda som främsta argument mot socialdemokratin. Men oavsett valutgångar fördubblades under åren 1960-80 den offentliga sektorns andel av svensk ekonomi från en till två tredjedelar.

Erik Anners var likt ”herr Ohlin” (som också var en möjlig titulatur) professor och politiker. Men han var inte nationalekonom som denne, eller statsvetare som Heckscher, utan jurist. Och hade inte beteckningen ”utomparlamentariska aktiviteter” fört tanken till stenkastande demonstranter, så hade den passat för det mesta av denne lärde mans politiska insatser. Den kanske viktigaste var som ansvarig utgivare av Svensk Tidskrift under 22 av dess första 100 år.

Tre saker framgår inte av den text om sig själv som Anners lät publicera i uppslagsboken ”Vem är det” (1997).1 Han kallade sig gärna för socialkonservativ, inte värdekonservativ, och Svensk Tidskrift hade under sitt namn på omslaget under hans tid orden ”Framstegsvänlig konservatism”. Det kunde verka som att han tyckte att det också fanns icke framstegsvänlig konservatism, och det var precis vad han tyckte.

Det andra som inte står i ”Vem är det”, och länge var fördolt, hänger ihop med samarbetet med Thede Palm. Denne hade 1943 börjat i den militära underrättelsetjänsten, och med Tage Erlanders samtycke och kanske på dennes initiativ blivit dess chef 1946 (Palm var liksom Erlander Lundastudent). Palm knöt till sig Erik Anners som nära medarbetare under några år. Ett av Olof Palmes första beslut som statsminister var att avskeda Palm.

En annan av Erik Anners vänner blev Alvar Lindencrona, försäkringsbolagschefen som hade den hemliga rollen som ansvarig för den osynliga motståndsrörelsen ”Stay behind”, en planering av hur bl a näringslivet skulle agera i händelse av en sovjetisk ockupation. Detta ledde till att Anners fick många intressanta internationella kontakter.

Europatanken var för honom i tiden och rummet näraliggande. Att Europas stater skulle samarbeta för att förhindra ett nytt krig var det primära, de ekonomiska och politiska skälen kom i andra hand.

Det tredje som inte heller syns i Vem är det, är att hans rättshistoriska verk blev översatta och utgivna i österled. Och inte bara översatta. De lästes, och han blev en auktoritet.

Erik Anners politiska karriär nådde aldrig partiledarnivå, även om han berättade för mig att Marcus Wallenberg (farfar till nuvarande) uppmanat honom att söka bli ledare. I början av 60-talet framträdde han regelbundet som högerpartiets representant i TV-programmet ”Nya kammaren”, där de andra yngre politikerna var Olof Palme, C-H Hermansson, Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin, alla sedan partiledare.

Inte heller kom han att hämtas av några regeringslimousiner i Stockholm. Chaufförerna till dessa öppnade istället dörrarna i Moskva, dit han kallats. Den sista generationens styrande ryska kommunister lyssnade på en som socialdemokrater i Sverige betraktade som ärkereaktionär; ryssarna visste var de hade honom. Gorbatjov kunde inte på samma sätt veta vad en socialdemokrat då stod för. Var det ekonomisk demokrati och politisk romantik? Då tog de hellre råd av en rättslärd än av en rättänkande.

Min egen kontakt med Anners verksamhet inträffade så tidigt som 1963, då en FPU-ombudsman från Borlänge stack några häften i handen på en snart 16-årig ordförande i Liberal ungdom i Orsa. De handlade om aktuella politiska frågor, utgivna av Forum för borgerlig debatt (FBD). Då visste jag inte att skrifterna – de första hade utgivits 1957 – hade personalunion med Svensk Tidskrift. Skriftserien bytte 1967 namn till Forum för samhällsdebatt som upphörde 1979, samma år som mannen bakom, Erik Anners, slutade som redaktör och ansvarig utgivare för Svensk Tidskrift.

FBD hade ett eget kansli på Drottninggatan, där Carl Swartz var chef. FDB gav ut informationsbrev och hade studiegrupper runt om i landet. Dessa organiserades som ”trojkor” med företrädare för h, fp och c. 1965-66 fanns grupper på mer än 40 platser. Östen Bohlin, verksam där 1963-67, hade som främsta uppgift att rekrytera ledare. I styrelsen fanns företrädare för de tre partierna. 1967 bytte stiftelsen namn till Forum för samhällsdebatt (FSD); beteckningen ”borgerlig” skulle undvikas.2

Jag kom att träffa Erik Anners på 80-talet. Första gången var troligen när han frågade mig, då chef för Näringslivets Ekonomifakta, om vi kunde ge ett bidrag till ett internationellt seminarium om Sovjetunionens ekonomi. Det låg inte i huvudfåran för vårt uppdrag, men i andemeningen. Seminariet hölls en dag i Uppsala. Anners inledde och sedan talade några ryska ekonomer. Det var inte bara snön i Uppsala som tinade.

Vid sidan av skriftutgivning organiserade Anners möten med politiker ur olika läger och med ledande näringslivsföreträdare. Det skedde i regi av stiftelsen Frihet och framsteg, som han samlade in pengar till, och som han på slutet bad mig ta över. Han ville att jag, då VD i Företagarna, skulle se till att de kvarvarande begränsade medlen (stiftelsekapitalet) användes till tänkta syften, anpassade för den aktuella politiska situationen.

I olika formationer fortsatte han samla yngre politiker, både socialdemokrater och borgerliga, för att diskutera svensk ekonomi och politik. De var inte många men de tillhör idag de ledande; en kom att ingå i den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994.

Erik Anners blev upptagen intellektuellt, emotionellt och i handling av Ryssland. Han berättade att privat egendom i västerländsk mening knappast fanns i Ryssland före 1917 heller. Det var staten, tsaren, som ägde marken. Men den svenske juristen var optimistisk. För första gången fanns det nu en ledare i Kreml som också hade juridisk skolning; Gorbatjov fattar det här med egendom och rätt, menade han.

”Vi är emot statlig och privat maktkoncentration” – den formuleringen hörs numera sällan, men den var Thorbjörn Fälldins vinnande budskap mot löntagarfondsförslaget som bar honom fram till statsministerposten 1976.

Det var till den valrörelsen som Erik Anners gav ut studien ”Den socialdemokratiska maktapparaten”, med slående teckningar av Jan-Erik Ander. Bilden av maktapparaten som en ångvält var så talande att Svenska arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson såg till att en sådan tillverkades och visades runt för allmänheten.
I Storbritannien hade tories redan under 50-talet lanserat tankar om ”property owning democracy” som Jarl Hjalmarson översatte till ”egendomsägande demokrati” eller ”ägardemokrati”. Det blev en viktig fråga också för Erik Anners som så sent som 1983 var en av författarna till pamfletten ”Personliga investeringskonton: ett sätt att främja trygghet, valfrihet och jämlikhet”.

En inkomst- och egendomsfördelning som folkflertalet upplever som omotiverad underminerar i längden både ekonomin och demokratin, och det var också en underströmning som småningom förde upp löntagarfondsförslaget till ytan. Bättre förekomma än förekommas, menade rättshistorikern.

På Erik Anners politiska agenda fanns både borgerlig samling och samling över blockgränserna. Det kan verka märkligt; antingen är man för konfrontation mellan borgare och sossar eller för konsensus. Men i ett större perspektiv, och på längre sikt, är det enklare för en betraktare som inte är beroende av ett partimaskineris avlöningskuvert att se till innehållet och inte till formerna.

Därför kunde Erik Anners förena rättshistorisk patina med politikens patos. I Svensk Tidskrift skrev han 1982 om ”Demokratin och rättsstaten” (som även ingår i tidskriftens samlingsvolym från detta år). Det är ord som fortfarande har sin bäring och får avsluta denna exposé:

”Parallellen med modern socialistisk skatterätt och skattesystemet i 1600-talets envåldsstat blir än klarare om man erinrar sig att enligt 1600-talets skatterättsliga åskådning skulle skattebonden endast få behålla så mycket av gårdens avkastning att det räckte till nödtorftig försörjning för honom och hans familj.

Vi kanske kommer tillbaka dit igen. För några år sedan framfördes från socialdemokratiskt håll den tanken att grundprincipen för skatterätten borde vara att all inkomst egentligen tillhörde det allmänna och att vad den skattskyldige fick behålla rätteligen var ett medgivande från det allmänna om bidrag till personliga utgifter.

Eftersom socialdemokraterna deklarerat att de tänker ta oss ur den nuvarande krisen genom höjda skatter är det inte otroligt att vi får fler hårresande socialistiska principförslag på skattepolitikens områden. Men kollektivt straff- och skatteansvar, generalklausuler med godtycket i högsätet och skatteuttag till (och över) utplundringens gräns är oförenliga med en rättsstat och undergräver därmed demokratin.

Folkstyret måste bygga på medborgarnas frivilliga och spontana lojalitet gentemot det allmänna. Med tvånget som huvudprincip kan demokratin inte fungera. Då förvandlas medborgaren till undersåte – och reagerar därefter.

Det är märkligt att socialdemokraterna med sin en gång starka och levande känsla för demokratins ideal och förutsättningar inte har förstått hur illa den svenska rättsstaten och därmed den svenska demokratins förmåga att fungera skadats genom deras skattepolitik.”

1 Erik Anners, 1916-1997, var redaktör för Svensk Tidskrift 1957-1979, ordförande i Heimdal 1943-1944, Sveriges konservativa studentförbund 1944-1948, landstingsman i Uppsala län 1958-1963 och ledamot i riksdagens andra kammare 1963-1964. Professor i rättshistoria i Uppsala 1964 och vid Stockholms universitet 1967-1981. Bland utgivna skrifter: doktorsavhandlingen Hand wahre Hand (1952), Äganderätt och handelsintresse (1960), Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar (1961), Humanitet och rationalism (1965), Den socialdemokratiska maktapparaten (1976), Den europeiska rättens historia 1-2 (1975, 1980), Från lagtolkning till lagstiftning – högsta domstolen och godtrosförvärvaren (1989).

2 En nystart kom 1982. Då skrev Erik Anners, Assar Lindbeck och Östen Bohlin om riskerna med löntagarfonder. Efter det årets valförlust startade en aktiv verksamhet i riksdagen. Samtliga borgerliga riksdagsledamöter inbjöds varje riksdagsår till seminarier i aktuella ämnen. Inför varje riksdagsval 1985-1991 redovisades de borgerliga partiernas gemensamma förslag i utskotten. Dessa häften distribuerades till de borgerliga partiernas valarbetare. Kristdemokraterna deltog fr o m 1985. Inför 1991 års val gjordes utredningar om bl a sjukvårds- och bostadspolitik. Under hela denna period samarbetade Erik Anners och Östen Bohlin med medlemmar från de tre (fyra) borgerliga partierna.

Fil dr Carl-Johan Westholm har varit bl a ledarskribent i Dagens Nyheter, chef för Ekonomifakta, Företagarna och Svensk Handel. Idag är han vice ordförande i Mont Pelerin Society och Uppfinnarkollegiet. Kommenterar samtiden på en egen sajt.

Texten är från Svensk Tidskrifts jubileumsbok Texter i tiden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner