Print Friendly

Ett plågsamt privilegium

Av Anders Edwardsson | 9 april 2009

När jag vårvintern 2007 fick möjlighet att börja skriva på en bok om Sveriges 1900-talshistoria visade det sig snabbt bli ett plågsamt privilegium. Plågsamt eftersom projektet krävde en rad svåra val och avgränsningar eftersom mängder av intressanta teman måste komprimeras, andra helt uteslutas, etc. Men framförallt också ett privilegium då jag samtidigt fick chansen att äntligen komplettera och systematisera de kunskaper och intryck om svensk historia och politik som jag som medborgare, tidningsläsare, fritidspolitiker och student samlat på mig under decennier. Det skriver Anders Edwardsson, historiker, frilansjournalist och debattör, som för några veckor sedan gav ut boken En annorlunda historia.

Ursprungsidén var – och förblev – att erbjuda ett alternativ till den officiella historieskrivning som dominerar skolundervisningen, vilken sedan decennier speglar en klart socialdemokratisk verklighetsuppfattning. Projektet var först tänkt att utmynna i en knappt 200-sidig pocketbok, som drog upp de stora linjerna i den historiska utvecklingen och på vägen punkterade några vanliga myter. Som att det var Hjalmar Branting som drev igenom den allmänna (manliga) rösträtten, trots att denna genomfördes av Arvid Lindmans högerregering 1907. Och att säga sanningen om kravallerna i Ådalen 1931, som i praktiken var ett patetiskt men ändå kommunistiskt revolutionsförsök.

När jag började peta i materialet blev det dock uppenbart att sådana små, lokala skönhetsoperationer inte var tillräckliga. Patienten visade sig nämligen vara så sjuk, att betydligt större och djupare ingrepp var nödvändiga. Hela den grundläggande berättelsen om och den allmänna framställningen av det moderna Sveriges framväxt visade sig ty, i bok efter bok, vara helt förryckt. Slutresultatet blev därför en 400-sidig kloss, som jag dock hoppas är skriven på ett sådant sätt att många trots detta orkar kämpa sig ända igenom ända till slutet.

Det var mycket som behövde redas ut. De flesta historieböcker, ända upp på universitetsnivå, beskriver nämligen Sverige fram till 1930-talet som ett fattigt och i det stora hela eländigt rike. Och de antyder inte sällan att orsaken till detta var att samhället dominerades av en på gränsen till ondsint borgerlig elit, som levde livets glada dagar på utmärglade arbetares och bönders bekostnad. Samt påstår att allt sedan raskt blev bättre så fort Per Albin Hansson fått tillträda som statsminister 1932, började ta pengarna från de rika och använda dem till att införa en välfärdsstat, som gjorde Sverige till ett föredöme.

Inget kunde vara mer fel. Grunden för det moderna Sverige lades nämligen av framsynta liberaler som Lars Johan Hierta, Johan August Gripenstedt och Louis De Geer redan på 1800-talet. Och fundamenten för välfärdsstaten lades av konservativa och liberala reformatorer som Adolf Hedin, Karl Staaff, Arvid Lindman, Hugo Hamilton och Nils Edén redan omkring sekelskiftet 1900. Svenska folket lyckades också under tiden – tack vare ett fritt ekonomiskt system – genom hårt arbete, flitigt sparande och intelligent investerande göra Sverige till ett av världens rikare länder redan på 1920-talet.

Inte heller påståendet att allt tack vare SAP blev mycket bättre i Sverige än i övriga världen tål dagsljus. Studerar man mer finstilta källor ser man nämligen att den svenska ekonomin vände uppåt redan före ”kohandeln” våren 1933. Dess enda praktiska resultat blev istället att SAP undvek ett nyval som troligen hade lett till en borgerlig regering som – istället för Per Albin och SAP – fått äran av de fortsatta framgångar som tack vare fortsatt kapitalism skulle prägla Sverige under ytterligare drygt tre decennier. Samhällsutvecklingen till omkring 1960 skulle nämligen mest bara bli en fortsättning på det tidiga 1900-talets försiktiga politik. Statsutgifterna skulle exempelvis under hela trettiotalet fortsätta hålla sig under 20 procent av BNP. Och de sociala utgifterna i decennier förbli lägre än i många andra industriländer.

Med kohandeln sattes dock krafter i rörelse, som i slutändan skulle leda till att den svenska framgångssagan fick ett abrupt slut efter 1970. Folkhemspolitiken delade nämligen många både mål och medel med de totalitära samhällsexperimenten ute i Europa och Sverige drabbades därför – i takt med att politiken radikaliserades under sextiotalet – av växande problem. Dessa ledde på sjuttiotalet först fram till ett närmast kroniskt kristillstånd och sedan också till ”den svenska modellens” slutliga kollaps, som symboliskt nog kom att ske parallellt med kommunismens sammanbrott i omkring 1990.

Om detta är det emellertid alltså få svenska historieböcker som vill berätta. Om min bok gör att politiker, debattörer, akademiker och andra får upp ögonen för hur vinklad och politiserad den svenska historieskrivningen faktiskt är, så hoppas jag dock att vi kan få igång en debatt. Det finns nämligen en helt annorlunda, betydligt mindre rosenröd historia om det moderna Sveriges framväxt som både behöver utredas bättre och – framförallt – förtäljas för en bredare publik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner