Ett pedagogiskt konkursbo

Lektor BENGT GEHLIN:
Ett pedagogiskt
konkursbo?
Lektor Bengt Gehlin kritiserar i denna
artikel grundskolan och de premisser
enligt vilka en omorganisation bör ske
enligt skolöverstyrelsen. När riksdagen
fattade sitt grundskolebeslut, byggde
man på en enda undersökning, den s.k.
stockholmsundersökningen, vilken
betecknas som ett vetenskapligt falsifikat. Det nya skolsystemet innebär
förluster både ifråga om kunskaper och
personlighetsdaning. Räddningen ligger i
en långt driven differentiering.
”Åtgärder skola vidtagas för genomfö-
randet … framdeles … av en på nioårig
allmän skolplikt grundad enhetsskola,
avsedd att i mån den tillämpade försöksverksamheten ådagalägger lämpligheten,
ersätta folkskolan … och realskolan.”
Detta 1950 års skolbeslut hade föregåtts av ett utredningsarbete av imponerande omfattning. Det är därför anmärkningsvärt, att det som historiskt betecknade beslutet skrevs så oklart, att man
inte visste, vad man hade beslutat. Klart
var visserligen, att skolpliktstiden skulle
förlängas till nio år och att en försöksverksamhet skulle äga rum – men hade
man avskaffat parallellskolesystemet
(folkskola-realskola) eller inte?
Frågan har nyligen utretts av docent
Richardson i statsvetenskaplig Tidskrift, n:r 5 1967. -Genom att utnyttja
den då rådande oklarheten om innebörden av termen enhetsskola hade man försökt dölja – men samtidigt också gett
indirekt uttryck för – motsättningarna
inom kamrarna. skrivningen innebar allenast, att man beslutat om ett skolsystem, som var enhetligare än det tidigare
-inte, att man avskaffat realskolan. Genom att termen enhetsskola så småningom fick ett innehåll, som uteslöt förekomsten av realskolan, kunde man senare – felaktigt – hävda, att man 1950
fattat beslut om realskolans avskaffande.
Differentieringsfrågan
1950 års rökridå hade endast nödtorftigt
dolt motsättningarna. I riksdagen men
framför allt i dagspress och facktidskrifter stod snart striden het kring differentieringsfrågan – en förlängning och ett
förtydligande av problemet folkskolarealskola. De frågor, som man ställde och
på olika sätt besvarade, var: Hur skall
den demokratiska skolan organiseras?
Vilka åtgärder skall vidtagas för att avpassa undervisningens innehåll till eleverna? Skulle eleverna grupperas efter
förmåga? I så fall – när? Vilka kunskapsmässiga följder skulle en utebliven
eller sent insatt gruppering få? Vilka sociala följder skulle en tidigt insatt förmågegruppering medföra?
1962 års grundskolebeslut, föregånget
av Visbyöverenskommelsen 1960, avgjorde striden i den sena differentieringens favör. Atta års delvis sammanhållen,
delvis fritt vald skolgång skulle följas av
fritt linjeval för det nionde skolåret.
Den punkt, kring vilken stridens vågor
häftigast brutit sig, var frågan om kunskapsnivån vid sen differentiering. Trots
att den sena differentieringens föresprå-
kare med iver framhöll, att den nya skolans målsättning var en annan och högre
än den gamla odemokratiska pluggskolans, ville de ha enhets- eller grundskolan
till realskolans värdiga arvtagare även
på kunskapssidan.
Den s.k. försöksverksamheten, som
enklast kan beskrivas som ett successivt
införande av en mer eller mindre odifferentierad skolform, skapade inte klarhet.
Visserligen drog enhetsskolan det kortaste strået vid kunskapsjämförelserna, men
.antalet osäkra faktorer var förvisso stort
och försvårade bedömningen. Det var
137
emellertid klent beställt med viljan hos
de skolpolitiskt ledande att skapa klarhet. Professor Sjöstrand framlade 1958
ett förslag om ett pedagogiskt experiment
med ypperliga förutsättningar att ge
hållpunkter för en jämförelse mellan differentierade och odifferentierade skolmiljöers inverkan såväl på kunskapsinhämtandet som på personlighetsdaningen
och skapandet av sociala attityder –
denna senare faktor sammanhållningsideologernas stora slagnummer.
Behandlingen av förslaget skedde
kommunalt. I SOU 1948: 27 hette det:
”De lokala skolmyndigheterna . . . bör
ha rätt att igångsätta experiment av organisatorisk och pedagogisk art.” De
statliga myndigheterna, skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet, ingrep
i ärendets gång och stoppade förslaget. –
Före inträffandet av denna oegentlighet
hade skoldirektören för egen del avstyrkt
förslaget, bl.a. under hänvisning till att
det vid Lärarhögskolan i Stockholm bedrevs forskning rörande effekten av olika differentieringsmiljöer.
Ett vetenskapligt falsifikat
När riksdagen fattade sitt grundskolebeslut, fanns det endast en undersökning att
åberopa, nämligen den vilken använts
som tillhygge mot det sjöstrandska förslaget. Inte heller denna, den s.k. stockholmsundersökningen, utförd av NE
Svensson och avseende enbart kunskapsinhämtningen, blev i sin helhet klar förrän just till den slutliga riksdagsbehand- 138
lingen. Underhandsrapporter av för
grundskaleanhängarna hugnesamt slag
hade emellertid ingått. Dessa gick i korthet ut på att tidig förmågedifferentiering
på sikt inte spelade någon positiv roll för
de bättre eleverna men en negativ för de
sämre; allså skulle grundskolan, utan att
behöva betala priset av kvarsittning och
utkuggning, nå samma kunskapsmått
som realskolan. Ja, under nionde skolåret
tycktes rentav de senare differentierade
nå högre.- Ett förvisso sensationellt resultat!
Docent Urban Dahllöf har nyligen utkommit med ett vetenskapligt verk, betitlat skoldifferentiering och undervisningsförlopp. Detta innehåller bl.a. en
synnerligen omfattande genomgång av
stockholmsundersökningen och främst
där kunskapsmätningarna i matematik;
Dahllöf analyserar de prov, med vars
hjälp Svensson mätt kunskapsnivåerna.
Man tycker att det vore rimligt, att
prov, som använts för sjätte årskursen,
avsåge undervisningsmoment, som behandlats i just denna årskurs. Så visas
ingalunda ha varit fallet. Ifrågavarande
prov avser helt moment, som behandlats
i årskurs 4, då alltså ännu inte den differentiering inträtt, vars effekt på kunskapsinhämtandet Svensson säger sig vilja mäta. På liknande sätt har han gått till
väga också i fråga om årskurs 7 och 8.
Sammanfattningsvis speglar proven undervisningens innehåll och inriktning på
ett särdeles uselt och för realskolans systematiskt orättvisande sätt. Orättvisande
på ett annat sätt är tillvägagångssättet
för bedömningen av resultatet i årskurs
9. Där låter Svensson realexamensproven
fälla utslaget. Detta hade givetvis kunnat
passera invändningsfritt, om bara de bästa eleverna i realskolan hade kunnat deltaga, vilket inte var fallet. De befann sig
i ring 14• -Det vore under dessa omständigheter närmast uppseendeväckande,
om resultaten för de olika skolformerna
skilde sig nämnvärt åt. Det gör de inte
heller, men Svenssons tolkning av de
skillnader som finns är felaktig. Det
framgår av Dahllöfs analys, att den enda
möjliga tolkningen går i motsatt riktning.
Tendensen för de negativt differentierade
var visserligen negativt men ytterst obetydligt; tendensen för de positivt differentierade var klart positiv.
Det räcker emellertid inte med att
Svensson har utfört prov och tolkningar
som han gjort. Tydligen helt oberörd underlåter han- för säkerhets skull- att
beakta den omständigheten, att realskolans studieresultat har nåtts med betydligt färre undervisningstimmar. När så
sker, visar det sig, att realskolan, trots
provbatteriets egendomliga utseende,
nått bättre resultat efter en undervisningsinsats, som är så mycket mindre, att
den motsvarar ett helt läsår.
För ett knappt år sedan bekantgjordes
resultatet av en kunskapsjämförelse i matematik mellan tolv länders skolelever.
För de svenska U-åringarnas vidkommande blev resultatet föga uppmuntrande: de räknade sämst av alla.
Den sociala vinsten
Låt vara då, att kunskapssektorn blir lidande; det viktigaste momentet i skolans
målsättning är ju ändå något annat –
personlighetsdaningen och skapandet av
gynnsamma sociala attityder, som bygger
broar mellan samhällsklasserna! -Man
har på ledande skolpolitiskt håll utgått
ifrån att eventuella sänkningar i kunskapshänseende skulle motverkas av en
”social vinst”.
Den s.k. växjöundersökningen, vars
resultat förelåg 1963, innefattar dels en
kunskapsundersökning, skoldifferentieringens inverkan på elevernas kunskapsprestationer, dels en undersökning av
”Skoldifferentieringens inverkan på elevernas personlighetsdaning”. Resultatet
av kunskapsundersökningen sammanfaller med resultatet av stockholmsundersökningen, så som Dahllöf analyserat och
tolkat denna utom i det avseendet, att
det inte kan spåras någon negativ tendens för de negativt diffentierade.
Enligt sammanhållningstanken skulle
eleverna i de differentierade klasserna
uppvisa en ”social förlust” i fråga om inställningen till tankegångar, väsentliga
för det demokratiska samhällets bestånd.
En motsvarande social vinst skulle de elever hembära, som nivågrupperats i några
ämnen men för övrigt hade fördelen av
den sammanhållna klassens allsidigare
sociala miljö. – Så hade inte skett.
Attityden till såväl jämlikhetstanken
. som tanken på det berättigade i tillvaratagandet av individuella differenser genomgick för de endast nivågrupperade
139
en klar förändring till det sämre. Kven
den allmänna inställningen till skolan,
uppmärksamhet och samarbetsförmåga
genomgick en försämring hos de nivå-
grupperade. Utvecklingstendensen för de
helt differentierade var i dessa och andra
hänseenden en annan och positivare.
Pedagogiska institutionen vid Universitetet i Göteborg har i projektet Ungdom i Göteborg undersökt attityderna till
skolan och skolarbetet hos eleverna i
folkskola-realskola och grundskola.
Den hypotes, som uppställts och skulle
undersökas, var, att den elevcentrerade
grundskolan skulle skapa en i dessa stycken gynnsammare attityd än folkskolan
-realskolan.
För de mindre begåvade elevernas del
blev resultatet det motsatta. Den ständiga konfrontationen med bättre rustade
elever hade en nedslående inverkan på
grundskolans elever. Likaledes försämrades deras attityder till lärarna; skolmotivationen sjönk. – Däremot tycktes
grundskolan ha ökat de gyronasieinriktades motivation att gå vidare i annan
skola. Ytterligare en synpunkt på denna
sociala vinst! Det vore rimligt, att förbättrade sociala attityder till kamrater,
lärare, skolgång och samhälle i övrigt
skulle ge något positivt utslag under skolans vardag i fråga om samarbetsvilja
och arbetstrivsel eller, om man så vill, i
ordningsfrågor. Det är ingen hemlighet,
hur det förhåller sig härmed i grundskolan.
Det nya skolsystemets balansräkning
är alltså inte uppmuntrande: förluster
140
både i fråga om kunskaper och personlighetsdaning. För några månader sedan
överlämnade skolöverstyrelsen ett enhälligt förslag till ecklesiastikdepartementet
angående omorganisation av grundskolan. Denna skall enligt förslaget bli praktiskt taget helt odifferentierad under alla
nio åren. – Det saknas inte fog för frå-
gan om vart skolpolitiken syftar.
Metodisk förnyelse
Nästan varje form av kritik mot det sammanhållna skolsystemet har man ansett
sig kunna bemöta och avvärja under allmänna hänvisningar till en kommande,
metodisk förnyelse. Det kan vara av intresse att något granska innebörden av
dessa kommande pedagogiska landvinningar. – Det bör i det sammanhanget
kraftigt understrykas det ansvarslösa i
att bryta sönder det gamla skolsystemet
utan att grundligt ha förberett det nya i
avseende på lärarutbildning och undervisningsrnateriel.
Genom avkortning, förlängning, breddning, fördjupning och överinlärning av
stoffet – med andra ord, genom individualisering inom klassens ram skall
skolföretaget så småningom bringas att
ge vinst såväl kunskapsmässigt som i
fråga om socialt värdefull gemenskapskänsla. Vad kan nu förväntas ske, när
ett i alla avseenden differentierat material presenteras för en odifferentierad
klass?
Inom kort gör skillnaderna i framstegstakt eleverna emellan, att klassen
som undervisningsenhet tappar sin funktion. Möjligheterna till arbetsgemenskap
och samverkan blir kraftigt reducerade;
i samma mån minskas möjligheterna till
ett förverkligande av målsättningens sociala komponenter.
Det är inte uteslutet, att långt driven
individualisering kan höja kunskapsmåttet. I den fördelaktigare pedagogiska miljö, som differentierade klasser utgör,
skulle denna höjning kunna kombineras
med arbetsgemenskap och samverkan. I
odifferentierade klasser är detta en omöjlighet.