Print Friendly

Ett nordiskt sjöförsvar

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT NORDISKT
SJÖFÖRSVAR1
Av kommendör STIG H:SON-ERICSON, Stockholm
DET kan synas tämligen obefogat att i nuvarande läge behandla
frågan om ett nordiskt sjöförsvar. Grunderna för en samordning
av de nordiska ländernas försvarskrafter vila ytligt sett på formerna för det politiska samarbetet. Dessa ha veterligen icke ännu
lämnat kannstöperiets stadium. Erfarenheten har emellertid visat,
att sistnämnda former i icke ringa mån måst tillrättaläggas efter
de operativa och tekniska möjligheterna att samordna försvaret.
Försvarets samordnande är i sin tur beroende av möjligheterna
och formerna för de enskilda försvarsgrenarnas samverkan.
Det är ett faktum, att en av de primära orsakerna till förbundsstaters och alliansers uppkomst alltid har varit behovet av ett gemensamt försvar. En granskning av olika utvecklingsskeden i de
samtida förbundsstaternas tillkomst visar, att även om man från
början tänkt sig helt skilda försvar, ha yttre omständigheter så
småningom lett till en mer eller mindre intim sammansvetsning
av försvarskrafterna eller i varje fall till en väl reglerad samverkan under gemensamt befäl. Även när den politiska samverkan
stannat vid tillfälliga allianser, har det visat sig nödvändigt att
under krigets tryck samordna de förbundna stridskrafterna under
gemensamt befäl – särskilt där taktisk samverkan kan ifrågakomma- trots att man i det längsta hoppats att kunna undvika
detta.
Någon anledning att befara en nordisk isolering från yttervärlden, därest ett förbund av något slag komme till stånd, förefinnes
icke- av erfarenheterna att döma. Ur försvarssynpunkt är förhållandet det motsatta. Ett starkt försvar ökar förutsättningarna
för allianser, antingen det skulle gälla »atlantisk» samverkan eller
något annat slag. Under inga omständigheter bör dock ett nordiskt samgående, hur det än utformas, vara konjunkturbetonat.
Det måste byggas på lång sikt och med ett enda mål: Nordens
integritet.
1 Denna och efterföljande uppsatser syfta till att konkretare än hittills skett
undersöka möjligheterna till ett nordiskt försvar. Red. vill tillfoga att de tre fack·
männens uppsatser äro skrivna oberoende av varandra.
451
~·.’ .t::;:· .-”4..
……
Stig H:son Ericson
Fordrar ett samgående i syfte att gemensamt försvara Nordens
integritet upprättandet av en nordisk förbundsstat eller är någon
annan form för politisk samverkan tillfyllest?
I de fall, då försvaret är ledmotivet för åstadkommande av ett
förbund- d. v. s. i praktiskt taget samtliga fall- måste det finnas en inbördes garanti för att delstaterna göra vad på dem ankommer såväl i fredstid som i farans stund. Samverkan får icke
stanna vid en fasad av pakter, ord och banketter. »Ty det är ett
conditio sine qua non för att Nordens enhet ska bli konkret verklighet i stället för fromt önskemål, att för vart och ett av länderna
ingen tvekan eller tvetydighet finns i inställningen till det nationella försvaret. Utan viljan att till det yttersta värja sig själv
borgar intet för sammanhållningen i ett Nordens förenade värn
mot yttre fara», säger Richard Sandler i sin temperamentsfulla
skrift »Nordens sak är vår», 1943.
I de fall, då varje delstats försvar bygges upp med hänsyn till
förbundets gemensamma försvar, kan läget bli hopplöst, om en
stat sviker. Gör man ‘det tankeexperimentet, att en av staterna i
ett nordiskt förbund koncentrerade sig på lantförsvaret, en annan
på sjöförsvaret och en tredje på flygvapnet, skulle en makts uteblivande betyda katastrof för samtliga. Naturligtvis måste och
kan en så extrem lösning undvikas. I fråga om fördelningen av
uppgifter inom sjöförsvaret uppstår emellertid ett liknande problem. Om de olika staternas lokala sjöstridskrafter, som i det följande närmare utvecklas, tilldelas försvaret av olika områden
– Alandsförträngningen, Östersjöinloppen etc. – fordras det
ovillkorligen att var och en gör sin plikt. Eljest uppstår blottor av
ödesdiger verkan.
Ur försvarets synpunkt fordras alltså – oberoende av stridskrafternas organisation och formen för den politiska samverkan
-att den sistnämnda har bindande karaktär. Om detta icke kan
åstadkommas (det är politikernas sak) blir den till mer skada än
nytta, enär den inger förhoppningar om ömsesidigt stöd, som kanske uteblir och därmed leder till uppenbara katastrofer.
Garantier måste också åstadkommas i fråga om de skilda staternas vilja och förmåga att vidmakthålla en försvarsmakt, som
svarar mot de gemensamma uppgifterna eller mot de särskilda
uppdrag, som i en allmän försvarsplan tilldelas dem. Härför måste
med all sannolikhet finnas ett gemensamt kontrollorgan.
452
Ett nordiskt sjöförsvar
Det står vidare klart, att en överledning fordras för förbundets
försvar.
I samtliga nuvarande förbundsstater är den högsta ledningen
av försvaret koncentrerad i en hand. Sålunda är presidenten
högste befälhavare för U. S. A:s arme och flotta – beträffande
milisen dock först sedan den inkallats till förbundstjänstgöring.
Ehuru det brittiska imperiets försvarskrafter äro tämligen löst inlemmade i det gemensamma försvarssystemet, lyda de nominellt
under engelske konungen. I Schweiz utser förbundsförsamlingen
i krig eller i övrigt, då så erfordras, en överbefälhavare för krigsmakten. I fred fyller försvarsministern – en av förbundsrådets
sju medlemmar- denna befattning.
Till de nominella högste befälhavarnas förfogande stå i samtliga
förbundsstater olika organ, såsom krigs- och marindepartement
samt i U. S. A. skilda försvarskommissioner, i Storbritannien The
Comittee of Imperial Defence etc. I det brittiska imperiet ha dock
de enskilda dominierna egna Defence Committees och egna överbefälhavare, som äro ansvariga för det lokala försvaret. För att
säkra samverkan mellan moderlandets och dominiernas stridskrafter kommenderas officerarna till gemensamma högskolor.
Växeltjänstgöring utnyttjas i stor utsträckning.
Vad särskilt de rnarina stridskrafterna beträffar, finner man huvudsakligen två olika former för den erforderliga samordningen.
Det brittiska imperiets olika flottor – Storbritanniens, Australiens, Canadas, Indiens och Sydafrikanska unionens flottor – äro
på en gång självständiga i förhållande till varandra och ändock
barn av samma familj. Den brittiska flottans direkta ledning
utövas av The Board of Admiralty i London. Australiens flotta
lyder under de australiska Naval Board, vars ledare är den australiske försvarsministern. Liknande äro styrelseformerna för de
övriga dominiernas och Indiens sjöstridskrafter. Sambandet med
Storbritanniens flotta upprätthålles genom regelbundet utbyte av
officerare och icke sällan även av fartyg. Det är en oskattbar fördel för denna samverkan, att inga språksvårigheter finnas. Inom
de förbundsstater, som utgörå delarna av det brittiska imperiet,
äro flottorna uppbyggda som i enhetsstaterna. Den amerikanska
flottan är, i motsats till den brittiska, att betrakta som en enhetsstats flotta. Embryot till en Filippinernas flotta kan i detta sammanhang lämnas ur räkningen. Under presidenten utövar marinministern ledningen av marinen.
I fråga om den rnarina organisationen i förbundsstaterna är icke
453
H’
Stig H:son Ericson
mycket att inhämta. De två skilda principerna äro tydliga och ha
praktiskt taget inga mellanformer. A ena sidan finnas således
skilda, men genom diverse åtgärder väl samarbetade flottor (det
brittiska imperiet) – i fortsättningen användes härför benämningen ett samordnat sjöförsvar – och å andra sidan en gemensam flotta liksom inom en~etsstaten – ett gemensamt sjöförsvar.
Man bör utgå ifrån, att olika principer icke komma att tillämpas
i fråga om de tre försvarsgrenarna. Det bör genomgående bli en
))samordnad försvarsorganisation)) eller en ))gemensam försvarsorganisation)). En samordnad försvarsorganisation innebär icke en
lättnad av förpliktelserna i förhållande till en gemensam. Det är
endast fråga om formen för det samfällda försvarets organisation.
En ))begränsad försvarsgemenskapl> är i princip ingenting att
sträva efter.
Det framgår av de samtida förbundsstaternas tillkomst, att försvarsorganisationerna i de flesta fallen utbyggts etappvis både
i fråga om samordnad och gemensam försvarsorganisation. Man
har i allmänhet låtit organisationen växa fram på ett naturligt
sätt utan alltför bryska eller provocerande former, som skulle
kunna såra delstaternas nationella medvetande. Denna utvecklingsform bör av många skäl eftersträvas även i fallet Norden. En
samordnad försvarsorganisation synes därför allmänt sett vara att
föredra framför en gemensam sådan, åtminstone som utgångsorganisation.
I detta sammanhang må uppmärksamheten även riktas på det
försvarssystem, som tagit sig uttryck i allianser av olika slag. Under det första världskriget samverkade brittiska, amerikanska,
franska, italienska, ryska, japanska m. fl. sjöstridskrafter på den
ena sidan, under det den andra sidan huvudsakligen utgjordes av
tyska, österrikiska och turkiska sjöstridskrafter. Samverkan hade
då huvudsakligen strategisk karaktär. I nu pågående krig filmer
man på ena sidan brittiska, amerikanska, franska, ryska, holländska, polska, norska m. fl. sjöstridskrafter och på den andra tyska,
italienska och japanska. På de allierades sida har samverkan under detta krig ofta skett taktiskt.
Krigföringen i stort har praktiskt taget alltid stått under ledning av ett gemensamt räd, antingen det varit officiellt tillsatt
eller tagit formen av täta konferenser med ))flygande ambassadörer)) elle~ t. o. m. ))flygande)) statsöverhuvuden och regeringschefer. Disponerandet av tillgängliga sjöstridskrafter förutsättes
ske på basis av beslut av en enhetlig högsta krigsledning. Svårig- 454
~; .
Ett nordiskt sjöförsvar
heterna att åstadkomma en sådan, när det gäller ett förbund (eller
en allians) av stater med starkt demokratiskt styrelseskick, få icke
underskattas. En högsta krigsledning utgöres icke av överbefälhavare, försvarsgrenschefer och militära staber. Högsta krigsledningens stomme är statsöverhuvudet och regeringen. De militära
organen äro en del av regeringens verktyg, liksom fallet är med
en rad ))civila» institutioner. Frågor, som röra den militära samverkan med andra stater, måste alltså i första hand avgöras av
regeringen, som ensam har möjlighet att sluta internationella överenskommelser. Då det inom överskådlig tid måste betraktas som
osannolikt, att Norden skulle få en gemensam regering, blir det så-
ledes nödvändigt att finna en form för snabbt och effektivt samarbete mellan de nordiska ländernas regeringar. Särskilt gäller
detta om utrikespolitiken. Häri ligger utan tvekan den största
svårigheten. Löses den på ett tillfredsställande sätt, är det lätt
att därefter organisera den militära samverkan. Detta gäller oberoende av vilken form, som väljes för den politiska samverkan.
För den militära samverkan bör det bara finnas en form, nämligen
den fullständiga. Detta betyder emellertid icke, att de militära
styrkorna måste vara gemensamma. Fullständig samverkan kan
äga rum även med nationella styrkor, under förutsättning att den
genom ett flertal åtgärder är väl förberedd i fredstid.
För att underlätta samverkan av sjöstridskrafter har det visat
sig lämpligt med en viss områdesindelning, varigenom vittgående
sammanblandningar av olika länders sjöstridskrafter undvikits.
Erfarenheterna från Medelhavet under det första världskriget
voro tydliga nog. En exakt områdesindelning visade sig då nödvändig för att icke befälsförhållandena skulle bli kaotiska. Trots
detta voro allvarliga friktioner mycket vanliga. Systemet funktionerade emellertid så •småningom. Under det nu pågående världskriget vill det synas, som om en viss sammanblandning ägt rum,
varvid dock gemensamt överbefäl konsekvent tillsatts inom de
olika sjökrigsområdena. Vid valet av befälhavare har man tydligen följt principen, att de nationella intressena inom området
gått före det inbördes förhållandet mellan de marina insatsernas
storlek. När principen med områdesindelning tillämpas, får denna
naturligtvis icke hindra »tyngdpunktsförskjutningar» till aktuella
krigsskådeplatser. Varje sammanblandning av olika nationers sjö-
styrkor fordrar dock långt drivna operativa förberedelser. Om
gemensamma föreskrifter m. m. ligga till grund för utbildningen,
underlättas samverkan, som fallet är inom det brittiska imperiets
.<- r ”• ~·
… .·.!:
455
1..~ .-
Stig H:son Ericson
olika flottor. Det allvarliga nederlag, som den allierade sjöstyrkan
led mot japanerna i Javasjön i slutet av februari 1942, kan i viss
mån tillskrivas dess heterogena sammansättning, olikartade utbildning m. m. Engelska, australiska, amerikanska och holländska
fartyg ingingo vid detta tillfälle i en och samma sjöstyrka under
befäl av en holländsk amiral.
I princip är det därför nödvändigt, att sjöstyrkor, som i krig
beräknas operera tillsammans, redan i fredstid utbildas efter
samma linjer. Det är också nödvändigt, att samverkan förberedes
icke blott i staberna i form av gemensam operativ planläggning
utan även genom samövningar, likartade taktiska system etc.
Detta är självfallet endast möjligt, om ifrågavarande stater äro
förenade i ett förbund (en allians), som icke riskerar att brista vid
allvarliga påfrestningar. Slutligen bör den grundläggande ansvarsfördelningen vara noggrant reglerad redan i fredstid, så vitt
möjligt enligt områdesprincipen med geografiska skillnadslinjer,
som icke lämna möjlighet för tvekan, förväxlingar eller tvister.
Detta krav är lättare att tillgodose ju mer det aktuella försvarsområdet är geografiskt sönderbrutet och styckat.
Det presumtiva nordiska försvarets huvuduppgift är att motsätta sig varje form av yttre våld mot Nordens självbestämmanderätt. Det kan icke bli frågan om att i detta sammanhang gå närmare in på de säruppgifter, som niåste tilldelas försvarets olika
delar för att de gemensamt skola kunna nå det önskvärda säkerhetstillståndet. Endast uppgifter, som i större eller mindre utsträckning måste påvila Nordens sjöförsvar, skola göras till föremål för en kortfattad översikt.
Vid försvaret av statssammanslutningar är en av grundförutsättningarna upprätthållandet av säkra inre förbindelser mellan
dess olika delar. I förbund med Schweiz, Sovjetunionens och
U. S. A:s geografi har denna fordran icke vållat några större bekymmer, bortsett från de två sistnämnda staternas stora territoriella utsträckning. Det brittiska riket, däremot, har alltid brottats
med enorma transportproblem. Dess sjö-(och flyg-)makt utgör alltjämt den främsta garantin för att ifrågavarande grundförutsättningar icke rubbas.
En blick på Nordens karta ger oss omedelbart åtskilligt att tänka
på i fråga om de inre förbindelserna. Behärska vi de oss omgivande haven (från sjön och luften) komma de att förena oss med
456
~. .
Ett nordiskt sjöförsvar
våra nordiska grannar. I motsatt fall komma haven att utgöra
oöverstigliga barriärer. Detta förhållande får under inga omständigheter förbises. Det är å andra sidan ett uppenbart misstag att
beteckna de nordiska staterna såsom geografiskt föga sammanhörande. »Det torde icke finnas någon stat i världen, som geografiskt har en så disparat karaktär som en nordisk förbundsstat
skulle få», uttalar professor Tingsten i sin skrift »Debatten om
nordisk enhet», 1943. Detta är en sanning med många och betydelsefulla modifikationer. Det är ett historiskt faktum, att den
»motliggande kusten» alltid utövat stor dragningskraft på en
kuststat. Den maktställning, som uppnås, om »motliggande kust»
och de mellanliggande sjöförbindelserna behärskas, är väl dokumenterad. Man behöver bara peka på Italien-Nordafrika, Frankrike-Nordafrika, Japan-Korea. Vår egen historia är icke heller
utan bevis för denna sats. Det är av samma skäl en betydande
styrka, om två förbundna stater vända kusterna mot varandra –
under förutsättning att de behärska mellanliggande vattenvägar.
Sverige, Norge och Finland ha direkta landförbindelser. Danmark – och Island- kan endast nås över sjön. Landförbindelserna mellan Sverige och Finland äro emellertid svaga ur transportsynpunkt. Kapaciteten är liten och olika spårvidd försvårar
ett rationellt ordnande av kommunikationerna. Erfarenheterna
från de sista åren visa, att ett gemensamt försvar skulle kräva
betydande sjöförbindelser mellan de båda länderna. Beroende
bl. a. på krigsfallet samt isförhållandena i Bottniska viken kunna
dessa förbindelser läggas antingen norr eller söder om Ålandshav.
Eftersom ett gemensamt försvar under alla omständigheter krä-
ver, att Bottniska viken betraktas som ett nordiskt innanhav, såväl
ur internationellrättslig som försvarssynpunkt, böra förbindelserna mellan Sverige och Finland i första hand spännas över Bottniska viken. Vintern med dess isläggning kräver dock under alla
omständigheter, att särskild uppmärksamhet även ägnas landförbindelsernas förbättrande. Våra egna östersjööar, Gotland och
Öland, samt den danska Bornholm måste samtliga förbindas med
det nordiska fastlandet över sjön. Inte ens Storbritannien har
kunnat underhålla exempelvis Malta endast genom luften. Man
får heller icke bortse från behovet av skydd för kusttrafiken, som
måste hållas i gång för att underlätta förbindelserna mellan vårt
eget lands olika delar. Detsamma är förhållandet i Norge.
Sjöförbindelserna mellan Sverige och Danmark, ha en säregen
karaktär och fordra särskild uppmärksamhet, då de icke i någon
457
; ::….
ltl ‘ ,;·.., ..~—-
Stig H :son Ericson
utsträckning kunna avlastas genom än så obetydliga landförbindelser. Liknande äro förhållandena mellan Danmark och Norge;
bortsett från transiteringsmöjligheterna över Sverige finnas endast sjöförbindelser att tillgå. Den långa direkta landkontakten
mellan Sverige och Norge skapar förutsättningar för betryggande
förbindelser mellan de båd~ enheterna på skandinaviska halvön.
Likväl kunna dessa landförbindelser knappast göras så säkra.
(ex.-vis för anfall från luften) och så omfattande, att icke krav
kunna uppstå även på sjöförbindelser, dels mellan Sverige och
Norge över västkusten och dels mellan Norge och Finland runt
kalotten. Härtill kommer, att förbindelserna mellan Norges nordliga och sydliga delar i stor utsträckning måste gå sjöledes längs.
norska kusten. Vid en gemensam försvarsplanläggning kan möjligen de svenska järnvägarna och landsvägsnäten uppta någon del
av det norska trafikbehovet. Detta förutsätter dock, att Sveriges
egna landkommunikationer kunna avlastas genom en säkerställd
kusttrafik i Östersjön och Bottniska viken. Det är således utomordentligt stora vattenområden och förbindelselinjer till sjöss, som
måste försvaras, för att Norden skall kunna betraktas som en
militärgeografisk enhet. Nordens totala sjögräns (utom Island)
längs territorialvattengränsen omfattar 7,800 km., dess landgräns
endast 1,300 km. Som jämförelse må nämnas, att U. S. A:s sjögräns
är 7,800 km. samt att Tysklands, Italiens och Spaniens sammanlagda utgöra 7,300 km. Spaniens landgräns är 1,200 km. och Italiens 1,000 km. Som en ytterligare jämförelse må nämnas, att förhållandet mellan längden på Sveriges sjö- och landgränser är som
5: 4, under det att motsvarande förhållande för Norden i dess helhet är som 16:3. Ytan av de vattenområden, som måste försvaras
uppgår till mer än hälften av hela vårt lands ytinnehåll. Att
Norden kräver ett starkt marint försvar är tämligen uppenbart,
liksom att kustförsvaret måste ges en dominerande plats i fråga.
om alla tre försvarsgrenarna.
För att tillgodose skyddet av Nordens »inre» sjöförbindelser och
härigenom skapa den nödvändiga geografiska enheten Norden
fordras bl. a. att ett säkert lås upprättas vid inloppen till Bottniska.
viken. Sjöförbindelserna mellan Sverige och Finland över den
stängda havsarmen skulle härigenom behöva skyddas endast mot
anfall från luften (bomber, torpeder och minor). För skyddet av
förbindelserna med Gotland och Bornholm samt i någon mån även
med Öland fornras relativt starka sjöstridskrafter med möjlighet
att operera till sjöss i hela västra delen av Östersjön. Farvattnen
458

Ett nordiskt sjöförsvar
mellan Skåne och J ylland äro särskilt lämpade för ett marint
positionsförsvar med lokalt rörliga specialfartyg av olika slag i
ytterzonerna. Ett starkt försvar i detta område sträcker sina verkningar ut över Kattegatt och underlättar skyddet av förbindelserna i Västerhavet. Dessa säkras bäst genom omfattande minfält
och beredskapsstyrkor av olika slag. Eskortering kan bli erforderlig med hänsyn till minor, ubåtar och flygstridskrafter. Raider
av övervattensfartyg äro icke heller uteslutna. De fordra snabba
motstötar av sjögående stridskrafter. Skyddet av förbindelserna
längs den norska kusten samt mellan Norge och Finland runt
kalotten kan komma att kräva betydande sjöstridskrafter av
olika slag.
Redan det uppställda kravet på säkra inre förbindelser mellan
Nordens olika delar- bortsett från Island- uppvisar således ett
starkt behov av sjöstridskrafter av olika slag. Detta behov kan
leda till, att ett försvarsförbund mellan Nordens stater kräver
större marina .stridskrafter än vad som eljest erfordras för varje
stat för sig.
Självfallet komma dessutom Nordens yttre förbindelser med
andra länder och statsblock att spela en betydande roll. Man bör
förutsätta, att Norden kan komma att bilda en regional sammanslutning, ingående i ett större •system av stater. Nordens sjöstridskrafter komma dock knappast att få den omfattningen, att de ensamma kunna överta skyddet av sistnämnda förbindelser. Endast
i kusthaven• kunna förbundna stater ställa ett sådant krav på
Nordens sjöstridskrafter. Ett visst mått av rörliga stridskrafter
måste därför avses för sådana uppdrag, som åtminstone inom en
del av de berörda områdena kunna kombineras med skyddet av
de inre förbindelserna.
Det återstår att beröra de nordiska sjöstridskrafternas del i det
direkta försvaret mot invasionsanfall av olika slag. Med utnyttjande av de säregna geografiska förhållandena gäller det att begränsa eller avskärma de kuststräckor, som kunna bli föremål för
invasionshot. Inloppen till Östersjön äro av den allra största betydelse. Kan ett inträngande i’ Östersjön förhindras under ett krig
1 Alla oss omgivande randhav falla numera under begreppet kusthav. Till öppna
hav kunna ur militär synpunkt endast hänföras oceanerna. Flygvapnet och den
ökade användningen av undervattensvapen ha skjutit ut gränsen mellan kusthaven
och de fria vattnen så långt, att ett nordiskt sjöförsvar under alla omständigheter
blir hänvisat till att operera i kustfarvattnen (d. v. s. Östersjön, Kattegatt, Skagerack och de norska territorialvattnen). Dess struktur bör avpassas härtill.
459
i.·
-.
Stig H:son Ericson
med utombaltiska stater, avlastas försvaret ett avsevärt kustområde. En spärr mellan Jyllånd och norska kusten är på samma
sätt en säkerhetsfaktor för norska kusten mellan Kristiansand och
Fredrikstad, svenska västkusten och jylländska ostkusten. Den
skulle sålunda tjäna ett trefaldigt ändamål. Detsamma gäller endast i begränsad utsträckning Nordsjö- och Atlantkusten vid krig
mot Östersjöns stormakter, som båda ha konstgjorda förbindelser
mellan Östersjön och de yttre sjöfronterna. Bottniska vikens
kuster, däremot, kunna anses helt tryggade, därest låset kring
Åland håller.
Maktkombinationerna äro emellertid många och lägets utveckling alltför ovisst för att ett sjöförsvar skulle kunna byggas upp
uteslutande med tanke på möjligheten att effektivt dra till dessa
reglar. Hur än situationen kommer att gestalta sig, är det dock
säkert, att maktmedel, som medge en spärrning av ifrågavarande
genomfarter, kunna bli av utomordentlig betydelse för försvaret
av No:vden. I de flesta tänkbara krigsfall äro sådana spärrar helt
enkelt nödvändiga för att försvarsproblemen skola kunna lösas.
Härvidlag sammanfalla alltså försvarsbehoven i fråga om invasionsföretag med vad som ansetts nödvändigt för skyddet av sjö-
förbindelserna.
Men även frontala anfall mot Nordens öppna kuster måste kunna
avvisas. Överstelöjtnant T. Holm har i sin välskrivna bok »Norden och världen» förenklat probl~met på följande sätt: »Nordens
gränser utgöras till övervägande del av havskuster. Häri ligger
en oskattbar fördel. Det är vida svårare att invadera över hav än
över land, ja havet är numera den enda gräns, som har karaktären
av strategisk barriär.» Härtill måste göras det betydelsefulla tilllägget, att denna gräns måste ha ett starkt försvar för att bli en
strategisk barriär.
Förutsättningarna för ett sådant försvar av Norden äro relativt
gynnsamma. Den finska sydkustens begränsade utsträckning och
utpräglade skärgårdskaraktär medger organiserandet av ett positionsförsvar med inslag av rörliga kraftenheter, huvudsakligen
enligt de principer, som hittills tillämpats på denna kuststräcka.
Under förutsättning, att låset kring Åland är hållfast, skulle de
långa kuststräckorna i Bottniska viken vara undandragna invasionshot. Först om en fiende framträngt till endera av dess stränder, kan det bli frågan om att skydda motliggande kust för anfall
över detta »innanhav».
Annorlunda ställer sig förhållandena på svenska östersjökusten
460
Ett nordiskt sjöförsvar
och i fråga om de svenska och danska öarna. De ligga öppna för
invasion såväl ost- som sydifrån. För deras skydd krävs ett försvarssystem, vars gräns – i den mån man kan tala om gränser i
detta sammanhang – sträcker sig från trakten av Åbo skärgård
ost Gotland, runt Bornholm och fram till de sydligaste danska
öarna. Havsområdet väst och nord om denna ungefärliga linje
ligger helt inom det nordiska försvarets intressesfär. Lägen kunna
även uppstå, då en spärr tvärs över Östersjön med Gotland som
pivå vore att föredra framför den längsgående »barriären». De
faktorer, som öva inflytande på var denna linje skall dras, äro,
förutom de sannolika anfallsriktningarna, i första hand de marin- (och flyg-)stridskrafter, som stå till förfogande; vidare havstopografiska och klimatiska förhållanden m. m. Särskilt utövar möjligheten att utlägga minor samt uppträda med ubåtar och motortorpedbåtar ett betydande inflytande. Å ven det bakomliggande
landet och dess försvar sträcker sina verkningar utåt över havet.
Förekomsten av flygbaser och kustbatterier, öar och skärgårdar,
örlogsbaser m. m. övar inflytande på de marina dispositionerna.
Det gäller för flottan att i samverkan med de andra försvarsgrenarna hålla maktmedel i sjön, tillräckligt starka för att kunna
hävda överhögheten inom området i fråga. För detta ändamål
krävs sjöstridskrafter av relativt stor omfattning.
Försvaret av svenska västkusten mot invasion västerifrån
hänger samman med försvaret av J yllands ost- och nordkust samt
Norges Sörlandskust. Ledningen av sjöförsvaret inom det vattenområde, som begränsas av nyssnämnda kuststräckor, Skagerack
och Kattegatt, måste ligga i en hand och vara av icke obetydlig
styrka.
De danska farvattnen söder om Hanstholm utgöra ett område
för sig. Jylländska västkusten anses dock relativt lätt att försvara
mot invasionsförsök, enär den erbjuder dåliga landstigningsmöjligheter, åtminstone i fråga om för större urskeppningar lämpade
hamnar.
Hela norska Atlantkusten från Lindesnäs till Vestfjorden är ett
för Nordens försvar utomordentligt viktigt område. Det tyska försvarssystemet med talrika fasta kustartilleribatterier och en slagkraftig sjöstyrka längst i norr öppnar möjligheter till intressanta
studier. Den norr härom liggande »kalottkusten» sträcker sig fram
till Fiskarhalvön och omfattar huvudsakligen norska farvatten
men även den lilla finska kustremsan vid Petsamo. Dess försvar
erbjuder samma problem som Norges västkust, ehuru den ur inva- 461
‘!·. ~’ … .. ‘ –····—–
____________ l
Stig H:son Ericson
sionssynpunkt knappast är lika utsatt som den sistnämnda. Vägfattig och svårframkomlig terräng samt kustens och klimatets
säregna typ innebära i och för sig ett visst hinder.
Denna kortfattade översikt av det hypotetiska nordiska sjöförsvaret och dess uppgifter visar en mäktig omfattning. Skyddet av
de inre förbindelserna mellan de särskilda staterna och försvaret
mot invasion står i första rummet, skyddet av de yttre förbindelserna i det andra. Man har all anledning att fråga sig, om Nordens krafter räcka till för dessa uppgifter.
Vid denna anhalt av studierna framstår det som en nö·dvändighet att behandla frågan om sjöstridskrafternas organisation. Skall
Norden skyddas av ett samordat sjöförsvar eller av ett gemensamt
sjöförsvar’ Ehuru politiska och andra skäl kunna öva stort inflytande på denna fråga, är det nödvändigt att i första hand lägga
de operativa synpunkterna till grund för bedömandet.
Av det föregående framgår, att det nordiska sjöförsvaret blir
ett typiskt områdesförsvar. Den militärgeografiska strukturen
pekar på specialisering av sjöstridskrafterna. Det ligger i sakens
natur, att stridskrafter, som äro ägnade att försvara de grunda
och trånga strategiska förträngningarna, icke lämpa sig för strid
till sjöss vare sig i Östersjön eller på norska atlantkusten. Och
vice versa.
Innan man går frågan närmare inpå livet, måste det också
konstateras, att det Nordiska sjöförsvaret måste ha sådan styrka,
att alla de berörda områden samtidigt kunna försvaras. En viss
tyngdpunktsförflyttning, d. v. s. omgruppering av områdesförsvaret, kan dock beräknas bli möjlig, så länge östersjöinloppen behärskas av Norden. Vikten av att så är fallet kan inte nog understrykas. Ett hot mot Norden österifrån kan utsträckas till en samtidig omfattning från norr och väster. Detsamma gäller ett hot
från söder. Endast vid ett primärt hot västerifrån finns det utsikter att i östersjöinloppen effektivt skärma av hela Östersjö-
kusten.
Härmed är man framme vid, att det under alla omständigheter
krävs lokala sjöstridskrafter, i fråga om materiel, personal och
utbildning lämpade efter särskilda kustfarvatten. Det kommer att
visa sig, att ifrågavarande »lokala» uppgifter inom vissa .områden
bli omfattande och fordra avsevärda styrkor. Det är därför troligt, att varje land för sig tvingas begränsa uppsättandet av rörliga sjöstyrkor, som äro oberoende av särskilda områden. Desto
större vikt kommer det då att ligga på att dessa styrkor avpassas.
462
Ett nordiskt sjöförsvar
för gemensamt uppträdande. Kravet på möjligheten att kunna
koncentrera försvaret måste lösas genom samordning av de rörliga
sjö-(och flyg-)stridskrafter, som stå till buds. I en del fall kan man
visserligen räkna med en förstärkning genom omgrupperingar av
lokala sjöstridskrafter från områden, som icke äro aktuella,
»tyngdpunktförskjutningar». Dessa kunna dock aldrig beräknas
bli tillfyllest.
Det anförda visar likväl, att det knappast finns skäl för att
komplicera försvarets organisat~on med en långt driven sammanslagning av sjöstridskrafterna. Lokalförsvarsuppgifterna komma
att utgöra en betydande del av det hela. Operativa synpunkter
tala för att ett samordnat sjöförsvar kan lösa de föreliggande uppgifterna.
Det gäller därför närmast att undersöka, dels hur arbetsfördelningen kan tänkas organiserad, dels om varje stat för sig kan anses
vara mäktig att lösa sina lokala uppgifter, och samtidigt bidra till
en rörlig styrka avsedd för gemensamt uppträdande, där så krävs.
En sådan undersökning måste baseras på en mångfald faktorer
av strategisk och ekonomisk art. Det är icke möjligt, att inom
ramen för denna studie ens närma sig detta vittomfattande problem, vars lösning i väsentliga delar måste anstå tills freden är
ett faktum. Så mycket bör dock sägas, att det ur sjömilitär synpunkt är möjligt att finna godtagbara utvägar på basis av ett
samordnat försvar. Självfallet kan detta icke ske med mindre än
att viljan till samarbete är så stark, att prestigehänsyn icke göra
sig gällande på det helas bekostnad. Detta är särskilt brännbart
i områden, där styrkor från två eller flera nationer måste samarbeta redan i lokalförsvaret. Så är fallet exempelvis i Nordens
strategiska förträngningar och i Västerhavet, där såväl svenska
och norska som danska försvarsintressen sammanstråla.
Om man bortser från den långa norska atlantkusten, komma de
svenska sjöstridskrafterna naturnödvändigt att beröras av praktiskt taget samtliga marina försvarsproblem i Norden. I samverkan med sjöstridskrafter från de övriga nordiska länderna ligger
det likväl inom möjligheternas ram att lösa uppgifterna. Endast
i fråga om ovannämnda atlantkust måste ett frågetecken utskrivas. Flera militära skribenter ha visserligen yttrat sig i positiv
riktning i fråga om Norges potentiella möjligheter att skydda sin
långa kust. »Av dessa områden är Norges västkust», säger T. Holm
i förut citerat arbete, »den mest lättförsvaraide på grund av belägenheter innanför ett vidsträckt svårnavigabelt hav och på
463
33- 43645. Svensk Tidskrift 1943.
•-w
…:~·-_.,,_..___…—
Stig H:son Ericson
grund av strändernas brutna beskaffenhet.» I överste W. Kleens
uppsats i »Nordens Förenta Stater» framhålles, att »Norges västkust bildar en naturlig kustfästning, där dessutom ett starkt kustförsvar uppstått som en följd av det pågående kriget». Båda dessa
uttalanden förefalla emellertid väl optimistiska. Utan att ingå på
några detaljer, kan man göra det uttalandet, att försvaret av dessa
kustfarvatten och den där framgående trafiken kräver stridskrafter, som kunna bedömas ligga på eller t. o. m. över gränsen för
Norges förmåga att anskaffa och underhålla. Det är därför ej uteslutet, a tt ett samfällt nordiskt försvar i fråga om denna kuststräcka
kräver insats av sjöstridskrafter från övriga länder i Norden.
Vid en mera detaljerad granskning av den naturliga uppgiftsfördelningen finner man, att Sverige genom sitt centrala läge i
Norden måste åta sig lejonparten av de föreliggande uppgifterna. Även andra skäl tala för att den svenska flottan, därest en
mer eller mindre intim samverkan kommer till stånd, blir kärnan
i det nordiska sjöförsvaret, särskilt i fråga om de rörliga sjöstridskrafter, som icke avses vara bundna av lokalförsvaret. De skisserade uppgifterna kunna dock knappast lösas utan en ökning av
det nuvarande (och under byggnad varande) svenska fartygsbeståndet. Särskilt är detta fallet i fråga om de lätta fartygen.
Det måste dock särskilt framhållas, att de för samverkan med sjö-
stridskrafterna avsedda flygförbanden samtidigt måste avsevärt
utvidgas. I Finland och Danmark synas förhållandena vara likartade de svenska. De oundvikliga kraven på utvidgningar av
flottorna äro tämligen begränsade. I Norge ligger saken, som tidigare nämnts, något annorlunda till, då dess kuststräcka utgör
hälften av Nol’dens samfällda kust, om Bottniska viken utelämnas.
Mot bakgrunden av vad som framförts i denna kortfattade
studie är man berättigad att bidra till svaret på den i början
uppställda frågan med, att upprättandet av en nordisk förbundsstat (gemensam förbundsstatsledning, gemensamt försvar etc.)
icke är nödvändigt för att åstadkomma ett nordL’1kt sjöförsvar.
Det är icke heller sannolikt, att en liknande granskning av samverkanskravet i fråga om lant- och flygstridskrafterna skulle leda
till ett annat resultat. Andra, mindre kategoriska former synas ur
försvarssynpunkt kunna vara tillfyllest. Förutsättningen härför är
dock det oundgängliga uppfyllandet av en rad i det föregående
nämnda fordringar rörande samverkan i fred och krig. Främst av
alla står, dels att utrikespolitiken samordnas, dels att det ömsesidiga biståndet måste få karaktären av bindande förpliktelser.
464

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner