Print Friendly

Ett nordiskt luftförsvar – några synpunkter

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT NORDISKT LUFTFÖRSVAR
– NÅGRA SYNPUNKTER
Av överste G. A. WESTRING, Västerås
PoLITISKT sett kanske ·det kan synas naivt att i nuvarande läge
spekulera över ett gemensamt nordiskt försvarsproblem och dess
praktiska lösning efter den pågående konfliktens slut. Hur stor
sannolikhet finns det för att våra grannländer – eller vi själva –
verkligen önska en gemensam lösning hellre än nära anknytning
till en stormakU Man behöver blott erinra om att norska stridskrafter i luften och till sjöss organiserats och operera som integrerande delar av den brittiska krigsmakten och att de finska försvarskrafterna efter tre eller fyra års krig knappast kunna vara
villiga att påtaga sig uppgifter utom rikets gränser eller enligt
riktlinjer, ·dragna av andra nordiska länder, som under samma tid
genomgått helt andra öden. A andra sidan finns det, sett på lång
sikt, så mycket som talar för en nordisk samling, att det militära
problemet i en sådan kan, rent teoretiskt, vara värt att redan nu
diskutera. Frågan blir då närmast: innebär ett nordiskt block,
utrustat med adekvata stridskrafter, en lättnad eller en belastning för de enskilda staterna, vilka uppgifter böra tilldelas dessa
stridskrafter, och vilka bli de praktiska återverkningarna i försvarsorganisationerna~
I det följande antages som arbetshypotes att de fyra nordiska
länderna- Island, vars försvarsproblem torde vara olÖsligt, har
ej medräknats- uppsätta försvarsorganisationer efter måttet av
vars och ens krafter, mätta efter invånarantalet. Därvid tages vad
flygvapnet beträffar den nya svenska organisationen- dock ökad
med den ännu ej beslutade sjunde jaktflottiljen- som norm och
förutsättes att de övriga länderna uppsätta flygvapen av motsvarande styrka. Det bör dock beaktas, att utgångspunkten – det
svenska flygvapnets styrka- ingalunda betecknar maximum för
vad vårt land skulle kunna prestera. Efter denna mycket summariska beräkningsgrund-endast avsedd att tjäna som konkret
underlag för en betraktelse och en diskussion – skulle Norden
475
..;,;..,
•!!’.• &/· ……… –
– – ~—— ——~~~—————
G. A. W estring
disponera sammanlagt 45 flygflottiljer med över 1,300 flygplan i
luften och lika mycket i reserv, fördelade på t. ex. följande sätt:
Antal flottiljer
Bomb- Torped- Jakt- Spanings- S:a
Sverige o o • • • • • • o • • • • o 6 l 7 3 17
Finland ………….. 3 6 l lO
Danmark o • • • • • • o • • • o 3 l 5 l lO
Norge o. o. o • • • • • o ••• o 2 l 4 l 8
Summa 14 3 22 6 45
Bombförbanden utrustas med lätta tvåmotoriga flygplan av
ungefär samma typ som ingår i de allierades »taktiska» flyg i
Medelhavet och i väster; de skilja sig endast föga från tunga jaktplan. Några tunga nattbombplan eller »flygande fä.stningar» erfordras icke.
Luftvärnet, som här av brist på sakkunskap icke närmare behandlas, antages få motsvarande styrka i grannländerna som i
Sverige.
Norden, om därmed sålunda menas Fenno-Skandia och Danmark,
har rent geografiskt tre huvudfronter, en i öster, en i söder och en
i väster. Här nedan läggas dessa geografiska riktningar till grund
för trenne »krigsfall», som- det bör understrykas- äro rent teoretiska och endast avsedda att visa exempel på nordiska flygstridskrafters uppgifter och användning. Det antages också som självfallet att Nordens stridskrafter äro till för försvar mot aggression
utifrån, icke för anfall.
Ett försvar åt ö s t e r utgör först och främst ett försvar av Finlands land- och luftgräns, därnäst- och detta blir särskilt tydligt
om den baltiska randstatsbarriären utplånas- ett försvar av Sveriges sjö- och luftgräns i Östersjön. Mångfaldiga utredningar under mellankrigsperioderna ha visat, att det- bortsett från kravet
på att rädda Finland – är lättare att försvara Sverige, om försvaret upptages längre österut. Icke minst ur luftförsvarssynpunkt blir vårt läge ohållbart med en fientlig luftflotta norr om
Finska viken, såsom visades redan i »Antingen- Eller» för 13 år
sedan. För Danmark kan försvarets upptagande så långt österut
synas långsökt; i detta fall blir väl solidariteten avgörande för
medverkan. Norge åter beröres nära av ett hot mot Ishavskalotten
och måste ha stort intresse av gemensamt försvar åt detta håll.
Om man antager, att ryggen åt väster är fri och att icke heller
något hot söderifrån föreligger, skulle alla fyra ländernas luft- 476
Ett nordiskt luftförsvar – några synpunkter
försvar kunna inriktas mot hotet från öster. Den uppgift, som därvid främst måste lösas, är strategiskt och taktiskt understöd åt
trupperna på landfronten mellan Ishavet och Finska viken. De
geografiska förhållandena där äro sådana, särskilt på frontens
norra del, att flygbas- och förbindelsebekämpning kan utföras med
fördel och få betydande verkningar, vilka i någon mån kunna utjämna underlägsenhet på marken. Härtill krävas främst medeltunga och lätta bombförband. Ett avsevärt jaktflyg erfordras för
att trygga egna trupper och deras förbindelser och sätta dem i
stånd att gå till motanfall. Finska hemortens skydd kräver likaledes jaktflyg. Den svenska hemorten och ostkusten från Ålands
hav till Skåne måste jaktskyddas samt med bomb- eller torpedflyg
i samverkan med flottan skyddas mot företag sjövägen. Ju starkare hotet på sjön är, desto viktigare blir även jaktskydd åt de
nordiska sjöstridskrafterna i Östersjön. Norska hemorten, utom
längst i norr, skyddas automatiskt av det svenska luftförsvaret.
För anfall mot Danmark däremot kan ett svenskt jaktflyg i Skåne
kringgås. Enda.st om fientliga baser kunna etableras söder om
Rigaviken, blir dock hotet mot Danmark allvarligt. Havet utanför
Norska ishavs- och Atlantkusterna slutligen måste övervakas av
flyg mot framstötar sjövägen, som böra kunna mötas med bombeller torpedflyg, ehuru denna front måste anses mindre hotad än
Östersjön.
Med de styrkeförhållanden, som hypotetiskt antagits, skulle
till den finska fronten inklusive norska delen av kalotten kunna
avses minst 12 bomb- och 15 jaktflottiljer med tillsammans 800
flygplan i första linjen, vilket är långt mer än den styrka, som
under kriget funnits på denna front. Detta vore också nödvändigt,
om aggressionen österifrån kunde insättas obunden av andra
fronter. Skulle fientliga baser finnas på ömse sidor om Rigaviken, binda dessa mera flyg i Sverige och sydvästra Finland, vilket i så fall undandrages landfronten. Eljest disponeras för Sveriges och Danmarks försvar upp till 4 bomb- och torpedflottiljer
samt 7 jaktflottiljer, vilket icke är mycket, om fienden beslutar sig
för systematisk hemortsbekä.mpning. Luftförsvarsfronten är i
detta krigsfalllång-bortåt 250mil-och kräver ofantliga krafter om försvaret skall bli effektivt. Värdet för Norden av ett fritt
Balticum är ur luftstrategisk synpunkt mycket stort.
I ett krigsfall »s ö d e r» är det främst Danmark och södra Sverige, som skola tryggas mot invasion och luftanfall. Om man förutsätter ett kustförsvar i Norge av ungefär samma slag, som
477
.<tf·.,
.~;-….,…..__………-.•.
G. A. Westring
det nuvarande, är ett anfallsföretag av samma typ som den
9 april 1940 otänkbart. Hotet mot Norge är sålunda icke lika
överhängande, ehuru den norska kusten måste binda avsevärda
krafter. Finland åter ligger tämligen undandraget och bör kunna
medverka till grannländernas försvar, även om behovet härav för
landets egen skull icke synes särskilt framträdande.
En viktig uppgift i detta läge blir att i möjligaste mån trygga
Danmark, södra och mellersta Sverige, södra Norge och södra Finland mot luftanfall. Avdelas för Norge, Finland och mellersta Sverige ett minimum av 7 flottiljer, återstår enligt här tillämpade
exempel 15 flottiljer eller omkring 450 jaktplan för huvudkrigsskådeplatsen Skåne-Danmark, vilket torde vara mer än som
skyddade London under slaget om England och bör ge vissa förutsättningar för ett framgångsrikt försvar; det är mångfaldigt mer
än som skulle kunna presteras, om varje land svarade blott för sig
självt. Danska och svenska förband uppträda i detta fall i eget land,
medan överskottet av norska och finska jaktförband borde tillföras
södra Sverige. För övervakning av Östersjön svarar den svenska
marinflygeskadern, förstärkt med motsvarande danska flygförband, medan norskt torped- och spaningsflyg övervakar egna kustfarvatten. För att möta stötar över havet mot Norge eller Finland
hållas 4 bombflottiljer i reserv, styrkan i viss mån beroende av sjö-
krigsläget. Till huvudfronten Skåne-Danmark kvarstår då 10 flottiljer med c:a 300 bombplan, som h~ till främsta uppgift att möta
och slå tillbaka invasionen, först om möjligt till sjöss och sedan
till lands. Väl ledd samt skyddad av de nyssnämnda jaktplanen
kan denna styrka utgöra ett betydande invasionshinder, ehuru den
helt naturligt så småningom inför mycket överlägset fientligt jaktflyg kan bli nedkämpad. Utsikterna för ett framgångsrikt försvar
äro i varje fall väsentligt bättre, än om varje land skötte sig själv.
Helt naturligt är det Danmark som har mest och Finland som har
minst att vinna i detta krigsfall. Men även för Sverige bli fördelarna större än nackdelen av att Danmarks försvar tillkommer
i uppgifterna – nota bene om alla fyra länderna efter måttet av
sina krafter bidraga till det gemensamma försvaret. Hjälpen består likaväl däri, att hemmafronten icke behöver blottställas för
fiendens luftanfall, sedan huvudkrafterna samlats mot invasionscentrum, som i att möjligheterna att möta invasionen bli större.
I ett krigsfall »V ä s t e r» slutligen är det helt naturligt Norge
och Danmark, som bli mest utsatta, medan Finland ligger praktiskt
taget helt undandraget. Sett på kort sikt är en .finsk medverkan i
478
Ett nordiskt luftförsvar – några synpunkter
detta fall icke ur finsk synpunkt önskvärd. Här antages dock, att
avtalet mellan de nordiska staterna är bindande för medverkan i
alla riktningar. De uppgifter, som i detta fall skola lösas, äro
främst försvar av luft- och sjögränserna vid Norges, Sveriges och
Danmarks västkust mot bombföretag mot kustsjöfart och hamnar
samt mot hemorten bakom kusten. Härtill kommer försvar mot
framstötar till sjöss och mot invasion över havet.
Luftförsvarsfronten är lång, den sträcker sig från Petsamo till
Slesvig, varvid dock företag norr om Trondheim knappast äro att
befara annat än från hangarfartyg. Dess norra del är emellertid
dessbättre delvis självförsvarad av naturen och kräver skydd endast här och var. Svenska västkusten täckes delvis av Norge och
Danmark. En stor fördel är, att lätta fientliga jaktförband – i
motsats till förhållandet vid krig söderut – icke äro att påräkna
på grund av avståndsförhållandena. Kravet på försvarande jaktflyg blir därför mindre och jaktförbanden kunna spridas ut över
fronten. De försvarande bomb- och torpedplanen behöva också i
detta fall mindre jaktskydd än eljest. De 22 jaktflottiljerna böra
vara fullt tillräckliga i detta fall, varvid man kan tänka sig att
finska jaktflottiljer i första hand skydda norra Norge, medan de
svenska, förutom att trygga hemlandet, hjälpa till i södra Norge
och i Danmark. De norska och de danska stanna självfallet i
hemlandet.
Den svenska marinflygeskaderns uppgifter ligga i detta fall i
Kattegatt och Skagerack, medan danska och norska motsvarande
förband erfordras i hemlandets farvatten. För att möta invasionsförsök över hela den långa kusten från Petsamo till Jylland disponeras de 14 bombflottiljerna – över 400 bombplan – vilka böra
vara tillräckliga för denna uppgift, om blott markorganisationen
.ordnas så, att snabba basbyten äro möjliga.
Detta krigsfall är sålunda det ur luftstrategisk synpunkt gynn·sammaste, främst beroende på avståndet till fiendens jaktbaser.
I alla tre fallen äro emellertid fördelarna av ett gemensamt för·svar uppenbara, icke minst såsom respektingivande och återhållande faktor vid en påtänkt äggression mot någon del av Norden.
Om det gemensamma uppträdande, som ovan skisserats, skall
komma till stånd, måste många praktiska organisationsproblem
lösas i de enskilda nordiska länderna.
Frågan om de svenska flygstridskrafternas styrka torde få anses
löst för en tid framåt (beslut om den sjunde jaktflottiljen fattas
479
.34-43645. Svensk Tidskrift 1943.
•. ,·;•….___……_
G. A. W estring
dock ännu). Finska flygvapnets utveckling har hindrats av materielanskaffningsbekymmcr. Personalen torde emellertid redan nu
medge en avsevärd utsvällning. Några svårigheter att på kort tid
nå upp till de nämnda 10 flottiljerna torde icke finnas, om blott
flygmateriel kan tillföras utifrån. Ett norskt flygvapen är under
stark utveckling i Amerika och förband av några flottiljers styrka
torde aktivt deltaga på västfronten. Även här blir det mera fråga
om materiel än personalproblem. I Danmark åter äro resterna av
armens och marinens flygvapen en smal bas att bygga upp det
nya på. Här erfordras åtskilliga års utbildning, innan man kan nå
upp till de önskvärda 10 flottiljerna. Materielen måste i huvudsak
tillföras utifrån under uppsättningstiden.
Då de nordiska flygvapnen skola taga form, kan det tänkas att
flygmaterielfrågan till en början kan lösas genom import från
utomnordiska länder. På lång sikt är det emellertid nödvändigt
att stå på egna ben. Den svenska flygindustrien har därvid ett
långt försteg framför de övriga nordiska länderna och bör självfallet tilldelas en ledande roll i det nordiska flygmatericlprogrammet. Det är nämligen både för uppträdandet och för underhållstjänsten av största vikt, att flygmaterielen blir såvitt möjligt enhetlig. Endast om så sker, även i detalj, blir samverkan på vitt
skilda krigsskådeplatser i praktiken utförbar. Tillverkning av
flygplan, motorer och annan· utrustning bör kanske ske i varje
land, men typbestämning och tillverkningsprogram bör uppgaras
i en gemensam teknisk överledning,
När såsom ovan antytts flyg från flera länder koncentreras i en
och samma riktning, blir behovet av flygfält vida större än vad
varje land för sig hittills räknat med. Sålunda måste nog nya
flygfält anläggas i Finland i händelse av krigsfall »öster» och i
södra Sverige i krigsfall »söder». Härtill kommer en vidlyftig
basorganisation i varje land, som skall möjliggöra snabba koncentreringar utan tidsödande godstransporter. Detta är nödvändigt,
om icke det gemensamma försvarets ide skall kunna neutraliseras
genom ett blixtanfall på någon del av blocket. Här framträder
också kravet på lika drivmedel, bomber och eldvapenammunition.
Då flera länders stridskrafter skola samordnas, är det helt naturligt fördelaktigt, om personalen är samövad. Därför erfordras
visst mätt av gemensam utbildning och gemensamma taktiska bestämmelser. Det stöter emellertid på många praktiska svårigheter
att så samöva ländernas flygvapen att de taktiska enheterna kunna
bestå av flottiljer från flera länder. Något sådant torde icke heller
480
.•
———————~~-~~~~ .
Ett nordiskt luftförsvar – några synpunkter
vara nödvändigt. Samverkan kan läggas mera på det strategiska
planet, varvid de olika flygvapnen tilldelas till tiden eller rummet
skilda uppgifter. Det blir följaktligen framför allt de högre staberna, som måste samarbeta, ett samarbete som bör inledas i god
tid och torde kräva ett gemensamt permanent organ eller i varje
fall utväxling av auktoritativa sambandsofficerare och ofta återkommande konferenser mellan flygledningarna.
Utbildningen behöver icke i detalj vara enhetlig, men vissa gemensamma riktlinjer böra överenskommas. Tillämpningsövningar
i grannländerna äro önskvärda för att skaffa personalen terrängkännedom. Särskilt viktiga äro övningar i »service» av främmande
flygförband i baserna.
Vad markluftförsvaret beträffar torde dess samordning bli relativt lätt eftersom detta antingen under alla förhållanden är bundet i hemorten eller följer med vissa förband ur armen och flygvapnet. Där framträder behovet av tekniskt samarbete – samma
ammunition! -och nödvändigheten av gemensam luftbevakning.
Därest alla fyra länderna verkligen uppbjuda sina krafter till
att medverka och om de praktiska problemen beträffande basering
och underhållstjänst samt enhetlig materiel lösas – men endast
under dessa förutsättningar -kan det nordiska blocket skapa ett
flygför·svar av högst aktningsbjudande styrka. Även om en så
långt driven nordisk samling, som här antytts, icke skulle visa sig
politiskt framkomlig på länge, kan och bör det gemensamma förberedas i god tid, framför allt genom tekniskt samarbete och
»stabssamtal». Redan i ett tidigt efterkrigsskede finnes plats för
mycken praktisk nordism i dessa hänseenden.
481
•.·,.J.-:~·.. i-. L ‘!’..’tiOL
..’ L'” …. . . – – – – · – · ·~•

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner