Print Friendly

Ett naturvårdsdepartement behövs

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


Förste intendent KAI CURRY-LINDAHL:
Ett naturvårdsdepartennent
behövs·
l föreg&ende nummer av Sv.T.
diskuterade förste intendent Kai CurryLindahl den enskilda människans
plats i vad han kallade miljökrisen. l
denn·a artikel utreder han närmare
vad som kan göras fr&n myndigheternas
sida för att p& ett effektivt sätt sl&
vakt om naturv&rden. För att
medborgarnas intressen p& s&väl kort
som Ung sikt skall kunna iakttas
efterlyser emellertid förf. inrättande av
ett särskilt naturv&rdsdepartement
eller i vart fall i avvaktan p& ett s&dant
att ett konsultativt statsr&d f3,r till
särskild uppgift att beakta alla med
naturv&rden förknippade problem.
Förslaget om ett naturv&rds- eller
miljödepartement ställdes av förf. redan
under för&ret 1967. Det upptogs i
oförändrat skick av högerpartiets
programkommitte och framlades samma
år i programskriften ”Miljö och
hälsa”.
Människan bär på två arv. Ett biologiskt
och ett kulturellt. Utgör dessa egenskaper, som är arvegods från olika stadier av
vår utveckling, en dualism av karaktärsrekvisita? Vad är instinkt och vad är inlärning hos människan? Med vår långa
evolution bakom oss eller varför inte med
oss, vem kan då undra över att människan är sexuell, aggressiv, förvärvslysten
och utforskande nyfiken? Det här nämnda egenskaperna tycks vara utmärkande
för människan. De utgör ett biologiskt
arv, utmejslat av utvecklingen inte blott
under den tid vi existerat utan jämväl så
länge liv funnits på vår jord.
Det kan vara skäl att erinra sig detta,
då vi bedömer vår egen ekologi. Det finns
också anledning att i samband med människans framtid i alltmer urbaniserad
miljö ägna en tanke åt den biologiska
evolutionen, vilkens lagar vi likaledes är
bundna av. Vi lever f.n. i en tid, som man
kan säga delvis domineras av molekylärt
och nukleärt tänkande. Människans fortsatta existens på detta klot kan bero av
att vi på ett riktigt sätt förstår hur evolutionskrafterna fungerar och hur de verkar på oss själva. Forskningen inom genetik och evolutionsbiologi bör för människans egen skull upprustas till likvärdig nivå med atomforskningen. Annars
får vi måhända aldrig nytta av den senare.
Sverige har bland ett fåtal europeiska
nationer förmånen och lyckan att ännu
äga stora områden av relativt orörd natur, vartill kommer att’även kulturlandskapet mångenstädes är så mångfasette- 92
rat och rymligt att där alltjämt finns
stora naturvärden. Detta är ett värdefullt, i Europa nära nog unikt kapital,
som det gäller att bevara och förvalta för
nuet och framtiden.
Vad beträffar det rekreativa utnyttjandet av fri natur kan det konstateras
att såväl den svenska allmänhetens som
utiandsturisternas utnyttjande av svensk
natur som rekreationskälla blivit alltmer
omfattande. Sportfiskets explosiva utveckling är ett exempel härpå, ehuru
hämtat från blott en sektor av friluftslivet. Uppenbarligen befinner vi oss f.n.
blott i starten för den mänskliga lavin
som är i färd med att invadera svensk
natur. När andra länder i Europa nått
samma medellevnadsstandard och biltäthet som Sverige, kan vi med största sannolikhet vänta en ännu starkare ström av
bilburna turister, vilkas främst färdmål
blir våra vildmarkspräglade områden,
den del av Sverige som för många turister har den största lockelsen.
Sverige har ännu den för Europa enastående förmånen att kunna välja väg
för morgondagens naturutnyttjande.
Målet bör vara: l. Långsiktig, biologisk
planering av de levande naturtillgångarna. 2. Många och stora naturparker för
befolkningens behov. 3. Flera och representativa nationalparker som särskilt
kvalificerade reservat för forskning och
vildmarksvandringar. 4. Bevarandet av
flera representativa älvsystem från källorna till havet för nutida och framtida
forskning.
Sannolikt kommer rekreationsfrågorna, dvs. den sociala naturvården nu och
framdeles att utgöra ett väsentligt, kanske dominerande inslag i modern naturvårdspolitik i Sverige. Men naturvårdspolitiken måste vara grundad på en ingående kännedom om de biologiska sammanhangen i naturen. Särskilt är ekologin, som sysslar med samspelet mellan
jordarter, klimat och andra miljöfaktorer, vegetation och djurliv, av grundläggande betydelse. Aven humanekologin,
som ägnar sig åt naturförhållandena och
kulturmiljöns inverkan på människan i
egenskap av levande organism är mycket
viktig.
Nationalparkerna
Sverige måste anses ha ett särskilt ansvar
såväl nationellt som internationellt för
ett effektivt skydd av nationalparkerna.
Dessa borde vara helt undantagna från
all exploatering frånsett sådan turism
som inte inverkar på nationalparksmiljö-
erna. En dylik uppfattning kommer med
visshet framdeles att tränga sig på när
det för varje år alltmer framgår vilken
roll nationalparkerna spelar för människan som en nationell och internationell
tillgång.
Beklagligt är att statsmakternas nyvaknande intresse för naturvård och nationalparker inte synes innefatta någon
förståelse för den betydelse nationalparker har för vetenskapen resp. att forskning är nödvändig för nationalparkers
skötsel. Det sker f.n. medvetet en klar
och konsekvent överbetoning av nationalparkernas sociala syfte, varvid de direkta naturvårdsintressena ofta får ge
vika. Detsamma har också varit fallet
så snart ett statligt exploateringsintresse
förelegat. När det gäller nationalparkernas vetenskapliga utnyttjande är intresset hos statsmakterna obefintligt. Naturresursutredningen förbigår i sitt nyligen
lämnade betänkande nationalparkernas
betydelse som naturtillgång.
Genom att Sverige på ett tidigt stadium avsatt mycket stora nationalparker
har vårt lands insatser på detta område
uppmärksammats inom och utom Europa. Därtill kommer att många av de
svenska nationalparkerna representerar
de i egentlig mening sista resterna av vildmarksområden i vår världsdel. Många
tror att Sovjetunionen är rikligt försedd
med dylika. Så är tyvärr inte alls fallet,
inte ens detta lands nationalparker och
naturreservat utgör vildmarker. Härigenom har Sverige ett internationellt ansvar för hur vi behandlar våra nationalparker, hur de utnyttjas rekreativt och
vetenskapligt. Det vore beklagligt om
Sverige, som äger några av de värdefullaste nationalparkerna i Europa, skulle
halka efter i utvecklingen.
Förutom att fortlöpande vetenskapliga undersökningar i nationalparkerna är
nödvändiga för att rätt kunna sköta, vårda och bevara dessa kvalificerade reservat, utgör de också en indikator på vår
vetenskapligt-kulturella standard. Detta
förhållande markeras successivt allt
kraftigare genom det snabbt växande internationella intresset för nationalparker.
93
Sverige med sina stora nationalparker
representerande i stort sett ostörda miljöer har på detta område särskilt stora
förpliktelser.
Nationalparker är som enheter ofta
ekologiskt komplicerade. Det finns
knappast någon fråga gällande en nationalpark, som kan besvaras tillfredsställande utan att baseras på vittomfattande
kunskaper om berörda område. Erfarenheten visar att sådana endast kan erhållas genom fortlöpande vetenskapliga undersökningar inom resp. nationalparker.
Att en permanent forskningsavdelning
tillföres de svenska nationalparkerna är
en tidsenlig utveckling, som redan genomförts i flera andra länder. En dylik
utbyggnad kan ske som komplement till
nuvarande organisationsform. I detta
sammanhang önskar jag endast framhålla att i många länder har det för förvaltningen av nationalparker av flera
skäl visat sig vara praktiskt och lämpligt
med ett organisatoriskt fristående nationalparksorgan.
Naturvårdsförvaltning och
naturvårdsforskning
Statens naturvårdsnämnd har fungerat
under fyra år. Vad den härunder uträttat
ger starkt fog för åsikten att den inte
tillnärmelsevis motsvarat de förhoppningar naturvårdens organisationer ställt
på detta organ. Trots att naturvården
opinionsmässigt f.n. otvivelaktigt seglar
i medvind har dess röst inom statsförvaltningen inte förrän på allra sista tiden
94
kunnat urskiljas, vilket medfört att den
biologiska och ekologiska grundsynen på
samhälls- och planeringsfrågor gått förlorad.
Enligt beslut av 1965 års riksdag sammanfördes den 1 juli 1967 Statens vatteninspektion, Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå samt Statens luftvårdsnämnd med Statens naturvårdsnämnd till ett centralt organ, Statens naturvårdsverk. Detta är otvivelaktigt en organisatorisk förbättring, men
vad som bör vara det centrala i naturvårdsverket, nämligen den ekoiogiskabiologiska grundsynen och bakgrunden,
eller, med en annan term, den vetenskapliga naturvården, har tyvärr kommit ytterligare i skymundan. Det förefaller som
om den egentliga naturvården inom den
nya organisationen trängts tillbaka och
därmed reducerats i betydelse.
Önskemålet borde i stället för människans egen skull vara ett slagkraftigt och
av statsförvaltningen allmänt respekterat naturvårdsorgan, som med ekologiska bedömningsgrunder tar ställning i olika frågor gällande miljöutnyttjande. Ett
sådant organ bör utrustas med ett institut för naturvårdsforskning, som bör
vara inriktat på såväl grundforskning
som tillämpad forskning. I slutet av föregående år har 1964 års naturresursutredning i sitt betänkande föreslagit ett ”ledningsorgan” för miljövårdsforskning genom att Statens nämnd för miljöforskning inrättas. Forskningsverksamheten
föreslås dock ske inom i stort sett redan
befintliga institutioner. Något särskilt
institut för naturvårdsforskning föreslås
sålunda inte.
Den föreslagna nämnden för miljö-
vårdsforskning utgör förvisso ett framsteg jämfört med nuvarande förhållande.
Den avses ha en självständig ställning
under Jordbruksdepartementet. Det är
alltså ett helt nytt ämbetsverk som föreslås.
Emellertid frågar man sig om det inte
vore tryggare och rationellare att ha miljövårdsforskningsorganet förankrat inom det redan existerande Naturvårdsverket. Där kunde det nu föreslagna forskningsorganet genom att verksamheten utformas elastiskt och praktiskt få utvecklas i fastare former och småningom leda
fram till ett naturvårdsforskningsinstitut. Hithörande forskning måste av naturliga skäl i regel utföras på lång sikt.
Ett sådant institut utgör ett nödvändigt komplement till den i Sverige i sen
tid upprustade statliga naturvården. Det
bör administrativt utgöra ett annex till
Statens Naturvårdsverk men ha en ur
forskningssynpunkt relativt självständig
ledning och vara ”vetenskapligt” fristå-
ende. Utan ett sådant, effektivt arbetande, forskningsorgan kan samhällsproblemen inte bedömas mångsidigt och med
biologiskt-ekologiskt perspektiv, vilket
hittills saknats. En sådan uppläggning
utesluter givetvis inte att många av de
verksamhetsgrenar, som skulle åvila den
föreslagna nämnden, också kan utföras
av naturvårdsforskningsinstitut. Särskilt
kontakterna med andra forskningsinstitut är viktiga.
Målet bör alltså vara ett naturvårdsforskningsinstitut, men vägen att nå dithän kan gå över den nämnd, som föreslagits av naturresursutredningen. Den
skulle sålunda under ett utbyggnadsskede
vara av provisorisk karaktär.
Detta gäller alltså forskningssidan.
Dess resultat måste bli vägledande för på
vilket sätt mark och vatten skall utnyttjas, m.a.o. för utformningen av en naturresurspolitik, som vårt land är i stort behov av.
Därmed är vi åter inne på den administrativa naturvården. Naturvårdstänkandet utvecklas snabbt. Naturvården i ett
land kan sägas ha nått mogen ålder i den
stund myndigheter börjar förstå, att man
inte med framgång kan skydda eller utveckla en naturtillgång som om den vore
en oberoende enhet utan samband med
andra naturresurser. När man börjar tänka ekologiskt samt har förmåga till överblick och förståelse för de mycket komplexa relationerna mellan olika miljöer,
växt- och djurarter- m.a.o. biologiska
samhällen och ekosystem – då först kan
naturvårdsåtgärder bli framgångsrika.
Ett naturvårdsdepartement
är nödvändigt
I nuläget arbetar ofta myndigheter och
organisationer med snäva målsättningar,
var och en inom sin intressesfär. Vattnens
utnyttjande utgör ett exempel härpå: offentliga och privata organ arbetar med
vattenkraft, vattentäkter, sjöregleringar,
sjösänkningar, sjörestaureringar, bevattningsåtgärder, föroreningar, industriut- 95
nyttjande, fiskerifrågor, sjöfågeljakt,
rekreation m.m., men samordningen av
alla dessa olika sätt att exploatera vattenresurserna är bristfällig eller obefintlig.
Som bakgrund till praktiskt taget varje naturvårdsproblem och naturexploatering avtecknar sig det ekologiska sambandet, det vill säga relationen mellan
förnyelsebara naturtillgångar (jord, vatten, flora och fauna) och mänskliga populationer. De kan dock inte bedömas
korrekt utan en biologisk-ekologisk
grundsyn. Denna saknas i regel helt hos
ingenjörer, arkitekter, sociologer, ekonomer och andra teknikergrupper med inflytande på samhällsplaneringens instanser. De är vid sidan av politikerna de
främst ansvariga för den enorma naturförstöring, som dagligen äger rum. Det är
deras yrke att föra tekniken framåt, så
de skall inte klandras för sin ekologiska
blindhet, när de biträder vid olika former av naturexploatering. Men deras
åsikter måste i samhällets intresse balanseras av sansade biologiska och ekologiska bedömningar. Detta har hittills inte
skett beroende på att naturvården varit
för svag. Dess synpunkter har ofta inte
inhämtats eller har negligerats. Vad så-
dan självtillräcklighet kan leda till får vi
nu så gott som dagligen skakande bevis
på: förgiftningar och föroreningar av
vårt lands natur har nu fortskridit så
långt i luften, på marken, i jorden och i
vattnen att drastiska steg måste tas för
att skydda oss själva mot deras negativa
verkningar.
96
Naturvården är en så väsentlig samhällsfråga att det bör allvarligt övervä-
gas att låta fackområdet företrädas direkt i regeringen. Framtiden kommer
med visshet att accentuera detta behov.
Det är ett steg, som bör tas snarast möjligt.
När det gäller naturvårdsförvaltningens organisation i flera afrikanska och
asiatiska u-länder har vi från den internationella naturvårdens sida under de senaste åtta åren pläderat för att naturvård och naturresurser skall vara representerade på departementsnivå. Det har
under dessa överläggningar med olika regeringar varit intressant och stimulerande att erfara med vilken resonans våra
förslag bemötts. Resultaten har inte uteblivit. Flera länder har nu ministerier för
”natural resources” och ” wildlife”. De
har visat sig vara till stor nytta för dessa
stater. Den nya naturvårdskonventionen
för Afrika föreskriver att staterna bör
samordna frågor om naturresursernas
vård och utnyttjande till ett centralt organ på helst departementsnivå.
USA:s naturvård
I den västerländska kulturkretsen är det
främst i USA och Canada som naturvårdens talan förs på departementsnivå genom Department of the Interior i USA
resp. Department of Northern Affairs
and National Resources och Department
of Fisheries i Canada. Särskilt effektivt
ur naturvårdssynpunkt har USA:s inrikesdepartement visat sig vara. Det är
genomsyrat av en ytterst positiv natur- – – – – – – – – – –
vårdsanda, som haft en påtaglig och välbehövlig effekt på naturvårdens ställning
i det stora landet med dess hårda exploateringstryck på naturtillgångarna.
Främsta drivkraft till denna utveckling
är inrikesministern själv, Stewart L.
Udall, som är en märkligt kunnig naturvårdare med globala perspektiv. Också
Udalls närmaste man (biträdande minister) är aktiv naturvårdare och tidigare
professor i naturvård. Denna kombination på topposterna i inrikesdepartementet visar vilken vikt världens mäktigaste
nation tillmäter naturvården.
Svenska reformer
Låt oss återgå till Sverige. F.n. svarar
Jordbruksdepartementet för naturvårdsfrågorna, men detta departement är också talesman för andra intresseområden,
som är kontroversiella i förhållande till
naturvården. Det är en av anledningarna
till att naturvårdens ställning i Sverige
inte är stark, trots att betydande summor nu upptas i statsbudgeten för ändamålet.
Om ett Naturvårdsdepartement upprättas, bör därunder höra de verk och
verksamhetsgrenar som vårdar och exploaterar de levande naturtillgångarna
med undantag för sådana som är helt artificiella, dvs. jordbruket. (Skogsbruket
är ehuru kulturbetonat av annan karaktär, ty det baserar sig huvudsakligen på i
Sverige inhemska trädarter.) Det skulle
betyda att följande centrala ämbetsverk
överfördes från Jordbruksdepartementet till Naturvårdsdepartementet: Domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Naturvårdsverket.
Därutöver bör det övervägas om inte
också organ sådana som Lantmäteristyrelen (f.n. under Jordbruksdepartementet), Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (f.n. under Kommunikationsdepartementet), Sveriges geologiska
undersökning (f.n. under Handelsdepartementet), Renforskningsnämnden (f.n.
under Jordbruksdepartementet) och
Giftnämnden (f.n. under Socialdepartementet) borde sortera under Naturvårdsdepartementet. Alla organ inom sistnämnda grupp sysslar visserligen inte
med levande naturtillgångar men med
· miljötillgångar av stor naturvårdsbetydelse och intimt samband med de förnyelsebara naturtillgångarna. Giftnämnden har visat sig vara ett ur naturvårdssynpunkt bokstavligen livsfarligt organ
genom att den på ett uppseendeväckande
sätt trots upprepade varningar förbisett
och undervärderat biociders skadeverkmngar.
Många skäl talar för att dessutom en
. direkt under berörda departement sorte·.. rande Nationalparksnämnd inrättas.
, F.n. sorterar nationalparkerna under
· Domänstyrelsen.
Alternativ
Ett alternativ till Naturvårdsdepartementet är att naturvårdens talan inom re- . geringen föres av ett konsultativt stats- 97
råd med denna särskilda uppgift. En så-
dan lösning kunde vara ett första steg
till den departementsindelning, som skisserats ovan och som skulle ge naturvården slagkraft.
Utan en plats vid Konungens rådsbord
kan naturvården inte representeras effektivt inom statsförvaltningen ty i underordnad ställning blir dess röst inte beaktad. Det har vi sett alltför många prov
på hitintills.
Det är i själva verket anmärkningsvärt
att man så länge ansett och fortfarande
anser sig kunna undvara att naturvården
är direkt representerad i regeringen. Ingen generation har så i grund förändrat
och förstört svensk natur som innevarande sekels. Denna natur är dock grundvalen för vår existens och för senaste århundradets ekonomiska uppsving.
Slentrianen och liknöjdheten i vad gäller den levande naturens exploatering och
kontinuerliga förstörelse måste brytas.
Det kan inte ske utan att naturvården ges
den plats som rätteligen tillkommer den
såsom varande den på lång sikt bästa hushållningen med Sveriges naturtillgångar.
All exploatering måste underordnas denna grundsyn. Av människan vållade miljöförändringars skadeverkningar på
samhällets ekenomi, individers hälsa och
kommande generationers öde kan inte
tryggas utan att den fundamentalt betydelsefulla naturvården placeras i förvaltningstoppen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner