Print Friendly

Ett konstliv

Av Sten Niklasson | 3 november 2017



En privilegierad men olycklig uppväxt leder till ett liv präglat av flykt och samlande – av både älskare och konst. Sten Niklasson tecknar Peggy Guggenheims porträtt.

Både hennes farfar och morfar hade flytt misstron mot judar i Europa och i slutet av 1800-talet emigrerat till Amerika utan vare sig pengar eller kunskaper i engelska. Med okuvlig energi och uppslagsrikedom hade de grundat var sitt imperium inom bank och industri. Trots att hon tillhörde en av New Yorks rikaste familjer och hade en privilegierad uppväxt kallade hon sin barndom ”en enda lång, utdragen vånda”.

Marguerite Guggenheim, som hela livet skulle kallas Peggy, hatade familjens hus på East 72d Street med sin påkostade inredning i fransk 1700-talsstil. Fadern, Benjamin Guggenheim, tillbringade sin mesta tid tillsammans med sin älskarinna. Modern, Floretta var nervklen, varför Peggys uppfostran anförtroddes ett par kärva barnsköterskor, som hotade att skära ut barnets tunga vid minsta skrik. I sin självbiografi berättar Peggy att de förhatliga utomhusaktiviteter hon tvingades till av sköterskorna skapade en livslång avsky för Central Park hos henne.

1911, då Peggy var tretton år, lämnade fadern familjen för gott och flyttade till Paris, där han bland annat övervakade sitt företags installation av hissar i Eiffeltornet. Ett år senare, på väg till Amerika på ett tillfälligt besök, följde han Titanic i djupet. Som förstaklasspassagerare hade han en garanterad plats i en av livbåtarna men avstod från den. Enligt sin älskarinna, som överlevde katastrofen, satt han istället lugnt kvar i matsalen iklädd frack och njutande en cigarr och ett glas konjak, medan fartyget sjönk.

I tonåren var Peggy plågad av sitt utseende, framför allt den framträdande Guggenheimska näsan. Hon gjorde ett misslyckat försök att med en plastikkirurgs hjälp rätta till problemet, men resultatet blev än värre. Detta fysiska särdrag skulle emellertid inte annat än i undantagsfall hindra hennes vidlyftiga amorösa liv som vuxen.

När efter flera år bouppteckningen efter fadern var upprättad, tilldelades Peggy i arvsskiftet en betydande summa pengar, vilket tillät henne att vid tjugoett års ålder lämna det instängda familjelivet och träffa människor med helt andra värderingar. Hon blev biträde i en bokhandel, som stöddes av familjens kulturintresserade rebell, kusinen Harold Loeb. Kort därefter flyttade Loeb till Paris för att skriva på en roman. Peggy såg sin chans att se en ny värld och flyttade med.

I Paris upplevde hon mellankrigstidens avant-garde i umgänget med konstnärer och författare. Marcel Duchamps och Constantin Brancusi blev hennes nära vänner. Scott Fitzgerald, James Joyce, Henry Miller och Anaïs Nin bodde alla nära henne. I ett berömt foto av surrealisten Man Ray syns den tidigare hårt hållna Peggy iförd en slinkig klänning av guldlamé, en turban på huvudet och en rykande cigarett i ett halvmeterlångt munstycke.

Efter en tid blev hon häftigt förälskad i en dadaistisk målare vid namn Laurence Vail, av sina vänner kallad ”Bohemernas kung”, och berättar öppenhjärtigt i sina memoarer hur hon övertalar honom att gifta sig med henne. Men så osäker var hon, om han verkligen skulle dyka upp till bröllopsceremonin, att hon inte skaffat sig någon brudklänning.

Äktenskapet med Vail var stormigt. Han lät henne förstå att hon varken ägde skönhet eller talang, och att allt hon kunde erbjuda var pengar, (vilka han av allt att döma spenderade utan betänkligheter). Hon beskriver i otäck detalj hur Vail i stunder av ursinne kletade marmelad i hennes hår, försökte dränka henne i badkaret och slita av henne kläderna på en restaurang. Paret fick trots misshälligheterna två barn, sonen Michael, kallad Sindbad, och dottern Deidre, kallad Pegeen.

Ironiskt nog innebar det nya, fria liv Peggy så starkt eftertraktat samma förödmjukelser som tillvaron i den strikta tysk-judiska borgerlighet hon lämnat bakom sig i New York. Umgängestonen bland bohemerna i Frankrike var minst av allt mild och tolerant. 1926 publicerade Hemingway boken ”The Sun Also Rises”, i vilken han tecknade ett grymt porträtt av Peggys kusin Harold Loeb i form av romanfiguren Robert Cohn, en föraktad jude, vars förnämsta kvalitet var förmågan att utan reaktion utstå de mest brutala smädelser.

Peggy tycks inte ha tagit illa vid sig av angreppet på Harold. Samma år gav emellertid hennes man Laurence Vail ut en egen roman, ”Murder, Murder!”, som innehöll ett vidrigt, anti-semitiskt porträtt av författarens lätt igenkännbara hustru, som påstods tala i sömnen om sina pengar. Peggy blev förtvivlad och tvingade Vail att skriva om avsnittet.

Äktenskapet var dömt att misslyckas. Makarna inledde förbindelser med andra. Peggy hade för sin del häftiga romanser med ett antal män, bland dem krigshjälten och författaren John Holms, med vilken hon slog sig ner i ett stort hus på Dartmoorheden. Förhållandet tog ett abrupt slut, då Holms vred sin handled ur led och under en rutinmässig operation av skadan oväntat avled. Peggy skulle under resten av sitt liv betrakta Holms som sin stora kärlek.

Författaren Anton Gill skräder inte orden när han avger sitt omdöme om Peggy i sin bok ”Art Lover: A Biography of Peggy Guggenheim” (2002). Han beskriver en kvinna med dålig självkänsla, som saknade förmågan att ge något i gengäld för det hon tog. Enligt honom var hon”an inadequate friend, an inept wife and a catastrophic mother”. Och nog misslyckades hon med att ge sina barn den trygghet hon själv saknat under sin uppväxt. Hon bekänner i sina minnen att hon ibland kände sig ha förlorat sin rätt att ha barn. Känslan förstärktes säkert av de olyckor som drabbat hennes två systrar. Den äldre av dem, Benita, hade efter många försök att bli gravid dött i barnsäng. Den yngre, Hazel, hade två barn som störtat till döds ur sin mammas famn från ett tak i New York. Bara familjens inflytande räddade Hazel från ett åtal för mord.

Efter alla tillfälliga och känslomässigt grunda förbindelser, var den rastlösa, snart fyrtioåriga Peggy uppfylld av en känsla av personligt misslyckande. 1937 dog hennes mor och lämnade efter sig ett betydande arv. På förslag av en god vän, som sett Peggy gräva ner sig i missmod, använde hon en del av arvet och etablerade med hjälp av Duchamps ett konstgalleri på Cork Street i London med namnet Guggenheim Jeune. Galleriet öppnade med Jean Cocteaus teckningar och visade under sitt första år också verk av Wassily Kandinsky, Cedric Morris och en ung Lucien Freud.

Hon hade korta kärleksaffärer med Duchamps, surrealisten Yves Tanguy men framför allt med en mystisk person som hon kallade ”Oblomov”, men som alla i hennes krets visste var Samuel Beckett. Enligt Mary Dearborns biografi ”Mistress of Modernism: The Life of Peggy Guggenheim” (2004) kom Peggy emellertid snabbt till insikt om att Beckett inte kunde ge henne vad hon ville ha ”because he is a pederast at heart”.

Jeune-galleriet blev inte någon finansiell succé. För att konstnärerna skulle få åtminstone något sålt, köpte Peggy själv minst ett verk från var och en. Det blev början till hennes sedermera berömda samling av modern konst. Efter två säsonger stängde hon galleriet och flyttade tillbaka till Paris. Hon hade förlorat en hel del pengar men fått ihop en imponerande samling älskare.

Två män kom att påverka hennes fortsatta liv. Den ene var konstkritikern Clement Greenberg, som hävdade att han var den ende heterosexuelle mannen i Peggys umgängeskrets som inte landat i hennes bädd. Den andre var den unge och föga belevade konstnären Jackson Pollock, som lät omvärlden veta att ”you´d have to put a towel over Peggy´s head to fuck her”.

Med hjälp av en lista sammanställd av Greenberg tillbringade Peggy tiden i Paris med att köpa på sig representativa verk från sina konstnärsbekanta. Krigsmolnen hopades över Europa, och ett tyskt anfall på Frankrike väntades. Många konstnärer var angelägna att sälja allt de kunde, innan de flydde landet. Peggy köpte flera verk direkt från dem för mindre än USD 1000 styck.

Hon besökte också Picassos ateljé, där mästaren som vanligt höll hov omgiven av en skara beundrare. Han ignorerade henne en lång stund men tittade till slut upp och meddelade henne att hon kommit fel. ”Madame”, påstås han ha snäst, ”avdelningen för underkläder finns på andra våningen”.

Till slut tvangs Peggy inse att hon som judinna befann sig i direkt fara, om tyskarna skulle inta Paris. Hon var emellertid mera mån om sin konstsamlings säkerhet än sin egen och tog kontakt med Louvren för att försöka få den ärevördiga institutionen att upplåta lagringsutrymme. Museet svarade högdraget att man inte bedömde att samlingen var värd att sparas. Den innehöll då över 150 verk av Kandinsky, Gris, Braque, Miró, Chirico, Dali, Magritte och många fler.

Till slut lyckades hon övertala en intendent på konstmuseet i Grenoble att tillfälligt hysa samlingen. Medan tyska stridsvagnar rullade in i Paris ytterområden, satt Peggy med en ny älskare på sitt stamcafé och drack champagne.
Med krevader ringande i öronen flydde hon i sista ögonblicket till Marseille, där hon förklarade sig villig att dela säng med en lokal redare mot att han lovade skeppa konstsamlingen till New York. Båda uppfyllde sin del av uppgörelsen, och hon fortsatte till Lissabon, där hon i juli 1941 lyckades köpa plats på ett PanAm-plan, inte bara för sig själv, utan för sin exmake Laurence Vail, dennes nya hustru, målaren Max Ernst samt sju barn i deras släptåg.

Peggy Guggenheim och Max Ernst gifte sig i New York. Men inte heller detta äktenskap blev lyckligt. Peggy skriver: “Peace was the one thing Max needed in order to paint, and love was the one thing I needed in order to live. As neither of us gave the other what he/she most desired, our union was doomed to failure.”

I början av 1940-talet hade konstlivet I USA ännu inte tagit till sig särskilt mycket av den europeiska modernismen. Peggy förkunnade frankt att The Museum of Modern Art i New York såg ut som en båtklubb för miljonärer och hade samma atmosfär som en flickskola.

1942 öppnade hon ett kombinerat galleri och museum på West 57th Street, kallat Art of This Century. Etablissemanget mottogs med blandade känslor av New Yorkpubliken. Men Peggy lät sig inte nedslås av de negativa kommentarerna. En sur recensent avfärdade hon på följande sätt:”With regard to surrealism, he seems to be in perfect accord with Hitler”.

Peggys galleri var ett av de första i USA som upplät plats också åt de fåtaliga amerikanska modernisterna. Utan Peggys hjälp hade knappast de abstrakta expressionisterna Jackson Pollock och Mark Rothko nått gensvar hos publiken.

1943 beställde hon en väggmålning av Pollock, som skulle pryda entrén i hennes hus på New Yorks East side. Efter att ha suttit som förlamad framför en tom duk i veckor, färdigställde Pollock målningen under en enda natt av feberaktig inspiration. Målningen var nästan sju meter lång och två meter hög. När den provades på plats, visade den sig vara tjugo cm för lång. Medan Pollock försvann upp till en övre våning för att inventera Peggys spritförråd, föreslog Duchamps, som var på besök, att man helt enkelt skulle klippa bort en del av målningens ena sida, eftersom ett sådant ingrepp ”i en målning av den typen” inte skulle märkas. Historien slutar med att den förbannade och fulle Pollock senare på natten kliver in på en fest som Peggy anordnat i huset och till gästernas förfäran urinerar i den öppna spisen.

Det var hennes vän Greenberg som fick Peggy att börja skriva sina memoarer. Hennes bok ”Out of this Century” publicerades 1946 och blev en skandal, eftersom hon i detalj skildrar sitt mångskiftande sexliv och under lätt tolkade pseudonymer porträtterar alla sina älskare. Greenberg ansåg sig vara tvungen att fördöma boken: ”As a Jew, I am disturbed in a particular way by this account of the life of another Jew”. Men, som de flesta sensationella böcker sålde Peggys bok bra.

1947 flyttade Peggy till Venedig, där hon köpt ett av de få återstående privata 1700-talspalatsen vid Canal Grande. Som enda sällskap hade hon en flock av sina favorithundar Lhasa Apsos. Hennes avsikt var att leva ett bekvämt och tillbakadraget liv i Palazzo Venier dei Leoni. Men gästerna strömmade snart till. Marc Chagall, Paul Newman och Truman Capote kom dit, och så många fler att Peggy för första gången i sitt liv började vidta åtgärder för att freda sin avskildhet.

Peggys önskan om ett stillsamt privatliv torpederades definitivt när hon accepterade erbjudandet att ställa ut sin konstsamling i en egen paviljong vid biennalen 1948, det första större konstevenemanget i Venedig efter kriget. Denna explosion av modern konst placerade åter Peggy i publikens och mediernas fokus, och hon bidrog som vanligt generöst till att skapa en bild av sig själv som excentrisk femme fatale. Hon började solbada naken på taket till sitt palats som låg mitt emot fönstren i polishuset på andra sidan kanalen och betade av en hel rad lokala män för att stilla sin återvunna sexuella aptit. Vid något tillfälle frågade en gäst henne hur många äkta män hon haft. Med en rapp replik svarade hon:”Do you mean my own or other people´s?”

Uppmärksamheten kring Peggys konstsamling ökade markant, när tidskriften Life publicerade en stort uppslagen artikel om Jackson Pollock, i vilken målaren presenterades som den störste levande konstnären i USA. Artikeln illustrerades av en bild på Pollock i cowboystövlar och jeans med en cigarett i mungipan. Bilden av den bohemiske hjälten etsades fast i folks medvetande och bekräftades när Pollock, precis som skådespelaren James Dean, några år senare dog i en bilkrasch, svårt alkoholpåverkad. Priserna på hans verk rakade omedelbart i höjden.

I början av 1950-talet öppnade Peggy sitt palats för den konstintresserade allmänheten under tre eftermiddagar i veckan. Hon konstaterar lakoniskt i andra delen av sina memoarer, ”Confessions of an Art Collector”, som kom ut 1960, att många människor tyckte att hon själv borde ingå bland utställningsföremålen.

Två saker slår besökaren i detta museum. Den ena är Picassos ”Flickor med en leksaksbåt”, en bild i vilken två märkligt skapta småflickor med framträdande bröst och svullna magar leker på stranden. Den bilden skattades högt av Peggy, som lät hänga den i museets entréhall ovanför en bordsskulptur av Giacometti. Den andra är det rum, där dottern Pegeens barnsliga målningar av dockliknande figurer är permanent utställda.

I mars 1967 fick Peggy bud om att Pegeen, då fyrtioett år gammal, hade begått självmord i sitt hem i Paris till följd av en överdos av alkohol och tabletter. Pegeen hade fyra barn och befann sig mitt i ett rämnande andra äktenskap. Nyheten om dotterns död tog Peggy hårt. Hon var medveten om att hon försummat sina barn, och att hon bar en del av ansvaret för det som hänt dottern. Peggys skuldkänslor är den sannolika förklaringen till rummet med Pegeens alster i museet.

I början av 1970-talet började Peggy på allvar dra sig tillbaka. Hon närmade sig sjuttiofem år. Hennes konstsamlande hade i stort sett upphört. Hennes vänner hade åldrats eller dött undan. Hon brydde sig inte längre om att ersätta sina älskade hundar, efterhand som hon tvingades begrava dem i sin trädgård. På morgnarna sov hon länge i den magnifika silversäng som Calder ritat åt henne, och under de sena eftermiddagarna gled hon stillsamt runt på stadens kanaler i sin privata gondol.

”Den sista hertiginnan”, som venetianarna kallade henne, fick 1974 uppleva triumfen att få sin konstsamling, nu innefattande 260 verk, utställd på Louvren, det museum som trettio år tidigare inte ansett samlingen värd att räddas undan de annalkande tyskarna. Utställningen blev en enorm publikframgång.

Peggys hälsa blev allt sämre och dagen före julafton 1979 dog hon, 86 år gammal. Hon begravdes i palatsträdgården i närheten av sina hundar. Hennes konstsamling kan i orört skick beses i hennes hem. Adressen är 704 Dorsoduro, Venedig, och museet är numera öppet dagligen.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

____________________________________________
Mer information om Peggy Guggenheims liv kan sökas i Dearborn, ”Mistress of Modernism: The Life of Peggy Guggenheim”, (2004); Gill, ”Art Lover; A Biography of Peggy Guggenheim”, (2002); Guggenheim, Out of This Century – Confessions of an Art Addict”, (1980) samt Unger, “The Guggenheims: A Family History”, (2005).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner