Ett kassandrarop i nyutgåva

Claes G. Ryn
The New Jacobinism – America as Revolutionary State
National Humanities Institute 2011 (2:a utg.)

De böcker som på sikt visar sig vara av avgörande betydelse är sällan de som springer maktens ärenden. Nej, sådana böcker reduceras med tiden till att bli på sin höjd idéhistoriska kuriosa. De som höjer sig över mängden och som står emot tidens tand är tvärtom de vilka lyckas genomskåda makten och dess kolportörers klichéer och oöverlagda försanthållanden.

Redan tjugo år efter att The New Jacobinism utkommit kan man konstatera att Claes G. Ryn lyckats prestera ett sådant verk; det är därför mer än välkommet att denna nyutgåva utgivits, vilken också utökats med ett omfattande efterord. (Dessutom har undertiteln förändrats från ”Can Democracy Survive?” till ”America as a Revolutionary State”, såsom en ytterligare accentuering med bakgrund i de senaste årens händelser.)

Norrköpingssonen Claes G. Ryn kom redan som gymnasist att åtnjuta den framstående göteborgsfilosofen Folke Leanders undervisning, och kom därmed i kontakt med den amerikanska nyhumanistiska traditionen, och perspektiv som vid den här tiden var, och fortfarande är, mycket ovanliga. Att han sedermera hamnade i konflikt med den positivistiskt färgade statsvetenskapliga ortodoxin i Uppsala bör alltså inte förvåna. Resultatet blev emigration till USA, där han med tiden blev professor i statsvetenskap (”politics”) vid Catholic University of America. Denna bakgrund förklarar att Ryn alltid ställt de grundläggande livsåskådningsmässiga frågorna i första rummet, och aldrig låtit den tillfälliga partitaktiken utgöra sin forsknings fokalpunkt.

Så är det också här. Metoden är sokratiskt begreppsutredande och låter sig inte nöja med politikens eller journalismens slogans. Stilen är knapp, exakt och åskådlig. Ryn är ingen vän av onödigt pladder. Detta gör att bokens omfång är tämligen litet, utan att den för den skull känns ytlig eller innehållsfattig.

Det mest grundläggande begreppet är det som konstituerar titeln: den nya jakobinismen. Det är delvis självförklarade såsom analogt med den jakobinism som uppträdde under franska revolutionen, men operationaliseras ytterligare i det att Rousseau förklaras som jakobinismens centralgestalt, och exemplifieras sedan rikhaltigt. Förmodligen är begreppet helt identiskt med det som Folke Leander kallade ”lägre romantik” – eller snarare: en uppenbarelseform av detsamma. En annan distinktion är den vilken han etablerade redan i sin avhandling, Democracy and the Ethical Life – distinktionen emellan konstitutionell och plebicitär demokrati. Den plebicitära demokratin betecknar en sorts ohejdad och kortsiktig demokratisyn, som Ryn menar är typisk för den nya jakobinismen, och främmande för de amerikanska grundlagsfädernas intentioner. På etikens område uppmärksammas förtjänstfullt skillnaden emellan moral i verklig mening, och den form av ersatzmoral, som tar sig uttryck i intresse för abstrakta ting som ”rättvisa” och ”frihet”.

Ett annat begreppspar som diskuteras är patriotism och nationalism. Patriotism definierar Ryn som en form av kulturtillhörighet fullt kompatibel med kosmopolitism; en tanke som erinrar om Geijer. Termen nationalism reserveras för ett slags överdriven nationalism med chauvinistiska undertoner, som också denna förklaras vara jakobinistisk. Det som verkligen gjort boken berömd är emellertid den tidiga varningen för de så kallade neokonservativa (om än att termen inte används), med sin messianskt universalistiska syn på utrikespolitiken. Man bör betänka att boken kom ut redan 1991 – långt innan både Irak- och Afghanistankriget. Vi talar alltså om en kassandragärning av rang. Denna profetiska gärning skall emellertid inte överskugga bokens grundläggande tema: den nya jakobinismen, vilken går utöver både personer och partier, och kan ta sig olika uttryck och accenter.

I det nya omfattande efterordet beskrivs neokonservatismens, och den näraliggande Straussianismens, framväxt. Speciellt intressant är här diskussionen av Barack Obamas politik, vilken Ryn menar inte väsentligt har minskat neokonservatismens inflytande. Han visar att Obama i många avseenden delar sin företrädare George W. Bushs syn på utrikespolitiken. Även för den som redan besitter boken sedan gammalt, kan det vara värt att köpa nyutgåvan för denna dels skull (eller i alla fall bläddra igenom den på ett bibliotek).

Hur intressanta och insiktsfulla Ryns analyser än är, är det viktigaste kanske ändå metoden. Vad den allmänna diskussionen verkligen behöver är denna typ av genomträngande, idéhistoriskt penetrerande, förutsättningslöst sökande analyser, som verkligen går till botten med de grundläggande begreppen, bortom medias och propagandans slagord och etiketter. Ryns brist på opportunitet kan understundom göra att hans ord verkar hårda eller överdrivna. Men om man skulle betrakta honom som en Bernhardsk übertreibungskünstler, göre man honom orätt. Bättre passar Boileaus gamla devis: ”J’apelle un chat un chat, et Rollet un fripon”. (Jag kallar en katt en katt, och Rollet en skälm.) Det är en skandal och ett fattigdomstecken för svensk höger, ja för svenskt idéliv över huvud taget, att denna skrift ännu inte föreligger i svensk översättning.

Simon O. Pettersson är fil. stud. med tyska som huvudämne.