Ett folk i vapen

«ETT FOLK I VAPEN«
l vintras fick försvarsdebatten ett nytt och märkligt
tillskott, när författaren Sivar
Arner i en artikel pläderade
för ett hela försvarets omorganisering till guerillaförband. Men hur reagerar individen i ett läge där hans land
plötsligt är ockuperat? Hur
mycket kan uträttas sabotagevägen? Fil. mag. Gunnar Barke diskuterar här
guerillakrigföringens problem
utifrån de erfarenheter som
gjordes i Danmark under
den tyska ockupationen och
ifrågasätter om tyskarna på
allvar stördes av de danska
sabotagen. Motståndsrörelsens
väsentliga insats ligger på ett
annat plan. Den åstadkom en
samling kring de demokratiska och nationella ideerna, och
den avtvådde nesan från den
9 april 194-0. Dess betydelse
var inte av politisk eller militär, utan snarare av moralisk
karaktär.
I vintras framträdde författaren
Sivar Arner i Stockholms-Tidningen och riktade till försvarsminis- 291
Av fil. mag. GUNNAR BARKE
tern ett förslag om att den svenska
krigsmakten skulle omorganiseras
till guerillaförband. Han utgick
frän antagandet att en stormakt
vid ett anfall mot Sverige sannolikt
inte ”skulle besvära sig med att
sända marktrupper mot oss.” Han
menade vidare att kampen mot inkräktaren skulle tas upp först efter
en snabb kapitulation och då fö-
ras av de redan i fredstid uppsatta
guerillaförbanden. Han drar sig
sålunda inte för att ge motständaren den oerhörda fördelen att
snabbt och lätt klara av det
svåra inledningsskedet, själva invasionen. Arner vill tydligen helst
slåss på hemmaplan.
En av Sivar Arners slutsatser är
att en krigföring av guerillatyp
ställer betydligt större krav på individen, ”ett sådant försvar flyttar
händelserna närmare den enskildes
aktivitet. Behovet att inte stå passiv i en farlig tid blir tillmötesgått.
– Det är inte avgjort, att utvecklingen går emot en alltmer robotaktig organisation, där den mänskliga insatsen inskränker sig till
att trycka på olika knappar.”
Avsikten är inte att här leverera
kritik av Arners teser, utan att ta
dem till utgångspunkt för ett re- 292
sonemang kring närliggande frå-
gor: hur reagerar individen i ett
läge, där hans fosterland plötsligt
är ockuperat, hur uppstår en motståndsrörelse, vad kan den uträtta?
Ett studium av förhållandena i
Danmark under den tyska ockupationen 1940-45 erbjuder goda
möjligheter till en diskussion av
det slaget. Dels intog Danmark en
särställning bland de övriga av
Tyskland besatta länderna, dels
pågår i Danmark sedan omkring
1950 en intensiv och alltmer breddad forskning i den tidens danska
historia.
”Lugn och ordning”
Bakgrunden till händelseutvecklingen under ockupationen kan
tecknas i få ord. Det väsentliga
var, att Danmark inte kunde göra
ett allvarligt menat militärt motstånd. Tvärtom beordrade regeringen ett par timmar efter det att de
tyska trupperna hade trängt in
över gränsen, att allt motstånd
skulle upphöra, och senare samma
dag utfärdades ett upprop till befolkuin~?en, som uppmanades att
iakttaga en ”helt igenom värdig
hållning” i den nya situationen;
”lugn och ordning” skulle upprätthållas. Det betydde i klartext, att
den som ville vara lojal mot danska myndigheter inte på något sätt
fick störa den tyska verksamheten
i Danmark, t.ex. genom demonstrationer eller sabotage. Tyskarna var
å sin sida mycket ivriga att framhålla att det var frågan om en
”fredsockupation”, avsedd att skydda Danmark från engelsk aggression, och att den danska statens
suveränitet skulle kränkas i minsta
möjliga mån. Därmed var grunden
lagd för den så kallade förhandlingspolitiken, som i korthet innebar att tyska krav skulle ersättas
av dansk-tyska förhandlingar. Men
det skall ju sägas, även om det är
ett understatement, att den danska
förhandlingspositionen var ytterst
svag.
Det är helt naturligt att Danmark inte kunde väcka omvärldens
smickrande intresse så som Norge
gjorde. ”Det fredliga livet går sin
gilla gång i Danmark; man skall
hålla ögonen bra öppna om man
skall upptäcka något osedvanligt.
Härifrån finns bara ett undantag,
ett, men ett lejon. Det är den tyska ockupationsmakten”, men ”de
främmande uniformerna ha smält
in i stadsbilden.” Så skrev Fredrik
Böök, som dock inte kan sägas ha
iakttagit händelserna i Danmark
med vad man kallar oförvillad
blick, i ett resebrev till Svenska
Dagbladet sommaren 1940. Han
lyckas frammana bilden av en
idyll, och för honom framstår den
tyska ockupationen som en ”moralisk och militär prestation”.
Hans rapport förmedlar intrycket
att danskarna fogligt har funnit
sig i den nya situationen.
Hela landets allsing
Hur reagerade nu folket, och än
viktigare, vad ansågs vara ett sant
dansk-patriotiskt handlingssätt?
Det är ingen tvekan om att de allra
flesta accepterade förhandlingspolitiken som en bitter nödvändighet,
men därmed är absolut inte sagt
att de accepterade ockupationen.
Tyskarna måtte ha förvånat sig
storligen över dessa danskar: de
sjöng! ”Alsangen” är ett märkligt
fenomen, som uppträdde sommaren 1940. Sångföreningar i olika
städer inbjöd till allsångsmöten,
och kulmen nåddes den l september 1940, då ”hele Danmark” sjöng. Deltagarantalet beräknas till 740.000. Allsången var
ett uttryck för danskarnas behov
av att känna samhörighet och gemenskap och samtidigt isolera
tyskarna; man visade dem ”den
kolde Skulder”. För många blev
dock den snabba kapitulationen en
besvikelse, och de menade att nå-
got måste göras. För dem var inte
allsången till fyllest. Ett motstånd
i egentlig mening var inte att tänka
på – den tyska övermakten tedde
sig sommaren 1940 fullkomligt
överväldigande – men situationen
erbjöd vissa möjligheter. Man kan
urskilja tre viktiga initiativ, som
småningom leder fram till den
danska motståndsrörelsen.
Redan några dagar efter den 9
april vidtog man inom den danska
generalstabens underrättelseavdelning åtgärder för att få kontakt
med omvärlden, framför allt England. I dr phil. Jörgen Haestrups
”Kontakt med England” (1954)
och ”Hemmelig alliance” (I-Il,
293
1959) visas hur denna från början
ganska tunna förbindelse växer ut
till en verkligt imponerande organisation. Den åtog sig ursprungligen endast att illegalt ge engelsmännen informationer om tyska
militära förhållanden i Danmark,
men den blev senare indragen i
allt större uppgifter: organiserandet av en underjordisk arme, insmuggling och fördelning av vapen.
Haestrup menar att detta initiativ
var betydelsefullt därför att motståndsrörelsen, sådan den kom att
utformas, hade varit otänkbar
utan denna kontakt, som för övrigt
kunde upprätthållas via Sverige.
Den illegala pressen inriktade sig
på att upplysa folket om vad som
verkligen skedde i de dansk-tyska
förhandlingarna, och den anses ha
fått sitt elddop redan sommaren
1940. Då fördes (efter tyskt önskemål hemliga) förhandlingar om en
dansk-tysk tull- och myntunion,
vilken om den hade kommit till
stånd skulle ha medfört Danmarks
inlemmande i Tyskland. I illegala
pressalster fick emellertid befolkningen reda på vad som förestod,
och regeringen, som inte kunde
undgå att lägga märke till den
växande opinionen mot unionen,
föll undan och diskussionen avbröts.
Samverkan mellan politiska
ungdomsförbund
I ”På dansk friheds grund”
(1963), skriven av Henrik Nissen
och Henning Poulsen, båda cand.
294
mag., belyses ett tredje väsentligt
initiativ, som dock inte ledde direkt
till motståndsrörelsen. Boken behandlar en organisation som tillkom sommaren 1940 och fick namnet ”Dansk Ungdomssamvirke”.
Det byggde på samverkan mellan
de olika politiska ungdomsförbunden, och dess uppgift var att
skapa en enig dansk nationell front
mot nazismen. Det fanns i Danmark inte bara klart nazistiska
grupper, utan också antiparlamentariska. De så kallade genrejserne
– reaktionärerna – såg i 9 april
ett helt följdriktigt resultat av förkrigstidens demokratiska, parlamentariska vänsterstyre. Inom
Dansk Ungdomssamvirke ansåg
man det nödvändigt att i det nya
läget göra allt för att stödja regeringen och inte stå splittrade
.gentemot tyskarna. Det var viktigt
att slå vakt kring de demokratiska
värdena, att ”inympa ett motgift
mot nazismen”. D. U. förde utåt
regeringens talan, även om det
många gånger var svårt, och motsatte sig alla former av sabotage,
men det uppmanade till ett passivt,
”andligt”, motstånd, och dess betydelse ligger i att det förberedde
sinnena för ett aktivt motstånd.
År 1940 fanns ingen motståndsrörelse, knappast heller 1941, men
1942 kan man skönja något som
liknar en frihetsrörelse. Då har
den illegala pressen ett relativt
stort omfång, och då kommer också
sabotagen i gång, dock utan att ha
helhjärtat stöd i befolkningen. ”Sabotören” betraktas ännu med misstänksamhet. Först 1943, den 29
augusti, kommer omsvängningen,
och då kommer också brytningen
mellan regeringen och de tyska
myndigheterna, som proklamerar
undantagstillstånd och övertar den
utövande makten. Förhandlingspolitiken har brutit samman. I den
lagliga regeringens ställe träder en
hemlig – Danmarks Frihedsråd,
som var motståndsrörelsens ledning. Vad var det som drev fram
motståndsrörelsen, vilka faktorer
inverkade?
Oppositionen mot
förhandlingspolitiken växer
I förordet till ”Kontakt med
England” diskuterar Haestrup dessa frågor. Han menar att förhandlingspolitiken i princip var riktig,
men att dess möjligheter inte togs
till vara. Den som utformade den
var Erik Scavenius, utrikesminister
från juli 1940 och från november
1942 även statsminister. Han hade
beklätt utrikesministerposten också
under första världskriget, da han
hade fört en tyskvänlig politik, och
hans utnämningar nu var i hög
grad frukten av tyska krav. Det
skall dock klart sägas ifrån att han
inte var nazist eller ens hyste sympati för Hitler-Tyskland. Han var
inte politiker utan yrkesdiplomat
och utan tvekan en mycket skicklig förhandlare, men han tycks inte ha tagit någon som helst hänsyn
till skiftande folkstämningar och
märkte inte att han i folkets ögon
misskrediterade förhandlingspolitiken genom för stora eftergifter,
och därigenom kom han mer än
någon annan dansk att ”spille bolden op til den aktive modstand.”
Han försatte på så sätt många
danskar i ett svårt dilemma, i en
samvetskonflikt, om man så vill:
det blev allt svårare att vara lojal
mot en regering, som inte förde
politiken så som en allt större del
av befolkningen ville. Många krävde hans avgång, och i den illegala
pressen blev han lika svartmålad
som tyskarna, men svårigheten var
att dessa aldrig skulle godkänna
någon annan än Scavenius som utrikesminister. Han satt alltså sä-
kert på sin post så länge det överhuvud fanns en dansk regering.
Själv såg han som sin viktigaste
uppgift att hålla spelet flytande så
länge som möjligt, detta för att
danskarna skulle förskonas från
”norske Tilstande” och onödig
blodsutgjutelse. Han var därför
beredd att gå långt i förhandlingarna med tyskarna, men givetvis hade även han satt sina gränser för
eftergifterna, vilket visades den 29
augusti 1943. Han menade också
att danskarna inte bara skulle vänta på tyska utspel utan själva komma med förslag för att inte förlora
handlingsfriheten. I sin bok ”Forhandlingspolitiken under Besättelsen” (1948) betecknar han sig som
en realpolitiker: Danmark är för
litet för att kunna föra en självständig politik och måste anpassa
sig efter sina mäktiga grannar, och
295
frågan är om förhållandet till utlandet skall dikteras av förståndet
eller känslan. ”En stor Del af Publikum foreträkker Fölelsen
navnlig bagefter, naar Forstanden
har faaet Lov til at raade, og det
Hele har förlöbet relativt vel.”
Två målsättningar i brytning
Det är sålunda fråga om två helt
olika målsättningar: Scavenius ville hålla förhandlingspolitiken vid
liv i det längsta, därför att han
ansåg det vara lyckligast om Danmark slapp undan kriget med så
litet ödeläggelse som möjligt, medan männen inom motståndsrörelsen snarast ville se en brytning
mellan regeringen och ockupationsmakten för att därigenom kunna
sälla sig till de allierade i kampen
mot Hitler och visa att den danska
frihetskänslan inte var död, att
danskarna ville vara ett fritt och
stolt folk. Man kommer osökt att
tänka på Mobergs ”Rid i natt!” och
motsättningen mellan den obändige Ragnar Svedje och JonStånge,
byåldermannen som böjer sig för
en hård nödvändighet. Man kan
konstatera att både Scavenius och
motståndsmännen handlade från
patriotiska motiv, men att deras
patriotism tog sig olika uttryck.
Det nämndes ovan att den danska
förhandlingspositionen var svag,
men det betyder inte att den tyska
var helt osårbar. Man kan enklast
uttrycka det så, att tyskarna försökte sitta mellan två stolar, och
det brukar sällan lyckas. De ville
296
nämligen i det längsta upprätthålla
fiktionen att danskarna vore herrar i eget land, att den tyska ockupationen inte innebar förtryck, eftersom det betydde en oerhörd propaganda- och prestigevinst för
Tyskland, och särskilt då för Ribbentrop, vars ombud hade stränga
order att inskrida i minsta möjliga
mån mot tendenserna till opposition. Denna politik såg också ut
att lyckas i början, men när tyskarna trots löftena från den 9 april vidtog åtgärder, som beskar den
danska friheten, födde detta ett
mottryck som i sin tur besvarades
med en hårdare tysk linje, som
slutade i terror. I en uppsats betitlad ”Motåtgärder i subversiv krigföring”, publicerad i år i Kungl
Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, har överstelöjtnanten Nils Palmstierna analyserat möjligheterna att bekämpa
en motståndsrörelse, och han kan
klart visa att man mot en guerilla
aldrig får tillgripa terror, som
visserligen synes vara den enda
logiska lösningen, men som bara
leder till tempoära framgångar.
Tyskarna föll för frestelsen att
med stränga straff hålla motståndsrörelsen nere, men det resulterade bara i ett än mer hårdnackat motstånd. ”Sabotören” blev
frihetskämpe och martyr, som
framstod som ett mönster för folket. Men det är klart, att det
växande danska motståndet inte
berodde enbart på tyska åtgärder,
utan från början i hög grad på den
illegala pressens envetna propaganda.
Sabotagens effekt
Detta leder över till frågan vad
den danska motståndsrörelsen kunde uträtta. Någon guerillakrigföring var av naturliga skäl inte
möjlig. Danmark är för litet helt
enkelt; där kan man inte som i t.ex.
Jugoslavien dra sig undan i öde
bergstrakter och bygga upp en
slagkraftig arme. Den danska insatsen bestod framför allt i underrättelsetjänstens verksamhet, men
den ansågs också av engelsmännen
vara utmärkt och till stor hjälp.
Däremot kan man ifrågasätta om
tyskarna på allvar stördes av de
danska sabotagen, som främst riktades mot järnvägarna.
Den danska motståndsrörelsens
väsentliga insats ligger på ett annat plan. Den åstadkom en samling kring de demokratiska och
nationella ideerna, och den avtvådde nesan från den 9 april 1940. Dess betydelse var
inte av politisk eller militär, utan
snarare av moralisk karaktär.
Detsamma kan sägas om den forskning, som för närvarande bedrivs
i Danmark: man vill visa att det
från början fanns vilja till motstånd, men det bör i rättvisans
namn framhållas, att ”behovet att
inte stå passiv i en farlig tid”, för
att nu tala med Sivar Arner, inte
blev påtagligt förrän 1943, då det
tyska järngreppet över Europa
började slappna.