Print Friendly

Ett betydelsefullt år

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT BETYDELSEFULLT ÅR
UNDER 1942 har världskrigets utveckling på fronterna i Europa
och kring Medelhavet i viss mån företett samma bild som under
de båda föregående åren. Våren och sommaren ha uppvisat stora.
tyska framgångar, medan hösten och förvintern medfört påtagliga bakslag för axelblocket. Så till vida har emellertid bilden
väsentligt ändrats, som axelns framgångar under det år, vilket
nu gått till ända, varit avsevärt mindre, dess följande motgångar
vida allvarligare än under 1940 eller 1941.
När 1942 ingick, stod opinionen under intryck av tvenne världshistoriska förlopp, vilkas betydelse och omfattning klarnade först
under de följande månaderna. Det ena var den japanska offensiven
i södra Stilla havet, det andra det tyska bakslaget utanför Moskva.
Redan december 1941 hade uppvisat stora japanska framgångar.
Men den amerikanska censuren hade så pass väl lyckats dölja
omfattningen av skadegörelsen i Pearl Harbor – först ett år
senare blev det officiellt känt, hur nära nog fullständigt stillahavsflottans slagfartyg för en tid framåt hade satts ur spelet –
att den stora allmänheten till en början ej hade fullt klart för sig,
att japanerna tills vidare kunde spela nästan oinskränkta herrar
i de indonesiska farvattnen. Deras väldiga framgångar under de
närmast följande tre månaderna kommo därför för de flesta som
en stor överraskning, vilket i sin tur småningom bragte många att
övervärdera deras omfattning och betydelse på lång sikt.
Under januari erövrade japanerna Filippinerna – så när som
på den av general Mae Arthur med stor seghet och skicklighet
försvarade Batanhalvön – samt vidare Malaeka ända ner till
Singapore, varjämte de började ockupera Burma, Nederländska
Borneo och Celebes. Framryckningen på Malaekahalvön gick så
snabbt, att överraskningen framkallade åtskilliga reflexioner om
undermåligheten ej blott i försvararnas rent militära anordningar
utan även i själva de brittiska koloniseringsmetoderna. Att den
militära ledningen i Singapore ej stod på höjden av vad den
engelska armen annars är mäktig, förefaller rätt troligt. Men vad
man senare fått veta om själva maktförhållandena i Stilla havet
1
‘ ·~ …
Ett betydelsefullt år
i början av 1942 ger – liksom även erfarenheterna en månad
senare på det nederländska J ava, vars egenskap av verklig
mönsterkoloni få torde vara hågade att bestrida – god anledning
att varna för alltför vittgående slutsatser om engelsk kolonisationsförmåga. Debaclet på Malaeka var i första hand betingat av
rent militära förhållanden. ·En del av dessa berodde på tidigare
underlåtenhetssynder, andra åter voro ofrånkomliga följder av
Pearl Harbor och den engelska östasieneskaderns undergång i
december 1941.
Redan i mitten av februari föll så Singapore, trots sina livligt
uppreklamerade befästningar, sedan japanerna vällyckats forcera
sundet. Den stora flottbasen, på vars försvar ofantliga summor
nedlagts, visade sig alltjämt sakna en betryggande landfront.
Detta förhållande är ägnat att ge anledning till åtskilliga reflexioner om bristande förutseende hos dem, som planerat dess fästningsverk. En garnison på över 70,000 man föll i japansk fångenskap.
Samtidigt därmed började invasionen på Sumatra och något senare
på de mindre Sundaöarna. Det var tydligt, att ett koncentriskt
angrepp mot Java förestod från norr, öster och väster. Avgörande
därvid måste bli styrkeförhållandena till sjöss. Visserligen hade
holländarna, vilkas indiska flotta synes ha opererat med stor beslutsamhet, i slutet av januari illa tilltygat en stor japansk konvoj
i Makassarsundet, men därmed hade blott en kort tidsfrist vunnits. I
slutet av februari blev i Javasjön en kombinerad engelsk-holländskamerikansk eskader i det närmaste tillintetgjord av en ungefär
jämnstark japansk; slagfartyg medverkade ej på någotdera hållet.
Denna seger, som främst torde ha berott på en enhetlig styrkas
överlägsenhet över en ur olika flottor hopplockad och föga samövad, gav japanerna möjlighet att från flera håll landstiga med
stora styrkor på Java. Efter ungefär en veckas strider måste
försvararna sträcka vapen. Därmed var praktiskt taget hela
Nederländska Indien i angriparnas hand. Samtidigt började
ockupationen av Nya Guinea och erövrades Rangoon, vilket blev
inledningen till överväldigandet av hela Burma. Indien och
Australien voro omedelbart hotade, och deras försvarsmöjligheter
bedömdes ganska pessimistiskt av åtskilliga experter.
Den oavbrutna serien av svåra, delvis nära nog förkrossande
nederlag övade starkt tryck på den brittiska opinionen, allra helst
som de ej kommo ensamma. Kring årsskiftet hade engelsmännen
lyckats driva ut Rommel ur Cyrenaica, men redan i slutet av
januari vände sig bladet liksom ett år tidigare, och tyskar och
2
Ett betydelsefullt år
italienare skredo till motoffensiv. Rommel återtog Bengasi och
Derna, och engelsmännen lyckades hejda honom först ett stycke
väster om Tobruk. Till denna motgång kom, att i mitten av
februari de båda tyska slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau,
vilka man trott ligga halvt sönderbombade i Brest, lyckades taga
sig ut ur denna hamn och under skydd av stark flygeskort passera
Kanalen på väg till hemlandshamnar. Händelsen väckte en storm
av harm i England mot de ansvariga myndigheterna. Den torde
i viss mån ha varit missriktad, ty de båda fartygen voro tydligen
så pass illa åtgångna, att de sedan dess ej hörts av.
Inför alla dessa motgångar – vilka naturligtvis icke kunde
balanseras genom att offentligen tala om de motåtgärder, som
redan förbereddes – sviktade till och med Churchills ställning.
En förtroendekris utbröt, som åtminstone utifrån ter sig som den
allvarligaste sedan våren 1940. Den fick emellertid en snabb lösning på det sätt, som det parlamentariska statsskicket medger,
genom en omstöpning av krigskabinettet. Den viktigaste, i och
för sig rätt besynnerliga förändringen var sir Stafford Cripps’
inträde. Denne ärelystne och rent intellektuellt förvisso väl utrustade, extremt radikale politiker och advokat – med jätteinkomster-som tidigare genom sitt ej alltid så säkra omdöme och
sin fallenhet för indiskreta och utmanande yttranden hade framstått som arbetarpartiets enfant terrible, hade nu plötsligt, i mycket utan egen förskyllan eller värdighet, kommit att framstå som
situationens och nationens man och premiärministerns potentielle
rival och efterträdare. Churchill tillgrep alltså den metod med en
besvärlig medtävlare, som tidigare använts av bl. a. Napoleon;
han »absorberade» Cripps genom att taga in honom i krigskabinettet såsom storsigillbevarare och ledare för underhuset, en post, där
hans – som stundom är fallet med förmögna salongsradikaler –
mera högdragna än egentligen folkliga uppträdande dock snart
skulle undergräva hans ställning, i den mån som en del av hans
offentliga uttalanden ej gjorde det fort nog. Dessutom fick Cripps
åtaga sig ett uppdrag, som visserligen för stunden var utomordentligt hedersamt men som på lång sikt icke visade sig ägnat att
stärka hans politiska ställning. Det uppdrogs nämligen åt honom
att företaga en resa till det hotade Indien för att söka övertyga
sina radikala vänner inom kongresspartiets ledning om nödvändigheten av att, med japanerna utanför Indiens portar, lägga bort
den speciella indiska formen av partipolitik och lojalt medverka
i imperiets krigsansträngningar. Annars förelåge överhängande
3
‘H
———-~ — –~——-‘—
”‘””-~ ~~~ -~–‘——.:’.:..__—
~~
————~— -··– ~ -.—-
Ett betydelsefullt år
risk för att hinduerna skulle få utbyta det brittiska herraväldet
mot ett japanskt, som förvisso ej skulle ge Gandhi och hans
kolleger samma reklammöjligheter och svängrum som ditintills.
Oripps’ indiska mission stod i förgrunden för världens uppmärksamhet under slutet av mars och början av april. Den slutade med
ett misslyckande; det visade sig omöjligt att få .Gandhi och majoriteten av hans verktyg att inse stundens realiteter. Det synnerligen
vittgående anbud om självstyrelse, som Oripps medfört, förkastades. I stället kom det till en fullständig brytning mellan den indiska regeringen och kongresspartiet. Då Gandhi ådagalade sitt
politiska verklighetssinne genom att- med den japanska armen
framme vid Indiens östgräns- förbereda en ohörsamhetskampanj,
lät vicekonungen häkta honom och hans medhjälpare. De oroligheter, vilka blevo följden därav, fingo ej på långt när den omfattning, som man på många håll fruktat eller hoppats. Indiens
övergång på krigsfot har sedan dess, såvitt utifrån kan bedömas,
fortskridit rätt ostört ehuru naturligtvis ej med den hastighet,
som partiernas medverkan skulle ha möjliggjort.
Det skulle emellertid visa sig, att japanerna i och med erövringen av Bortre Indien och hela dess övärld i själva verket för
överskådlig tid nått gränsen för sin expansionsförmåga. De allmänt väntade angreppen mot Indien och Australien ägde ej rum,
bortsett från några flygraider mot Ceylon och Queensland. På
Nya Guinea misslyckades försöken att från nordkusten över högfjäll och genom djungler taga sig fram till den brittiska stödjepunkten Port Moresby på sydsidan. Sedan Salomonöarna väl
besatts, blev i början av maj en stor japansk transportflotta under
stark eskort på väg till nya erövringar slagen av amerikanerna i
Korallhavet och tillbakadriven med stora förluster. Samma öde
mötte en månad senare ett liknande företag mot Hawaji. Denna
armada blev hejdad vid Midwayöarna och tvangs att vända med
svåra förluster. I fråga om bägge dessa sjöslag gå parternas uppgifter starkt isär, men det konstaterbara resultatet- den avsedda
invasionens uteblivande – ger otvetydigt vid handen, vilkendera
som kommit sanningen närmast. överhuvud taget förefaller det,
som om de officiella japanska uppgifterna om förlusterna till sjöss
böra behandlas med alldeles särskild försiktighet.
Sjöslagen i Korallhavet och vid Midway blevo av stor betydelse
för den vidare utvecklingen i Stilla havet framför allt därigenom,
att de tillsammans med amerikanernas reparationsverksamhet och
nybyggnader till stor del åter utjämnade den rubbning i styrke- 4
Ett betydelsefullt år
förhållandena, som varit en följd av Pearl Harbor. Särskilt var
det av vikt, att japanernas bestånd av de på de väldiga havsytorna
så oumbärliga hangarfartygen blev starkt minskat.
Efter dessa bakslag och sedan industrier och försvarsmedel i
Indien, Australien och på Nya Zeeland satts på krigsfot, blev
J apans till det yttre så imposanta ställning i de väldiga nyerövrade områdena rätt prekär. Klar överlägsenhet till sjöss och
i luften måste utgöra en oundgänglig förutsättning för att kunna
hålla alla dessa vitt skilda öar med deras långa, sårbara och
tonnageslukande förbindelselinjer. För den ej alltför prestationskraftiga japanska varvsindustrin måste det vara ett mycket svårlöst problem att ersätta de omfattande förlusterna av transportfartyg. Och om beståndet av sådana icke hålles uppe, blir ställningen ur japansk synpunkt snart mycket farlig.
Medan världens blickar voro fjättrade vid den snabba japanska
framryckningen i länderna kring ekvatorn, hade en fruktansvärd
kraftmätning pågått på de ryska vidderna under en av de kallaste
vintrar, som Europa på länge skådat. På senhösten 1941 hade
Hitler själv och i än pregnantare ordalag hans rikspresschef meddelat, att ryssarnas motståndskraft definitivt brutits och kriget
i öster slutgiltigt avgjorts. Efter stora framgångar för de tyska
armeerna ända in i november vände sig bladet emellertid fullständigt, då ryssarna återtogo Rostov, »gångjärnet till Kaukasien»,
och därefter började fördriva tyskarna från östra delen av Krim.
Det blev uppenbart, att man på tyskt håll icke var rustad för
den hårda ryska vinterkölden utan tydligtvis räknat med att de
aktiva operationerna i stort skulle vara slut till dess. En improviserad insamling av vinterkläder och pälsverk i Tyskland och de
ockuperade länderna kunde endast nödtorftigt avhjälpa de värsta
följderna av detta fel i organisationen. Vad som egentligen inträffade i december och januari, är ännu oklart, men senare offentliga anföranden av Hitler själv och andra tyska ledare ge klart
vid handen, att man ej var så långt från en fullständig katastrof.
Lägets allvar blev klart, då rikskanslern avskedade fältmarskalk
von Brauchitsch och själv övertog det högsta befälet.
Tydligt är, att läget i början av det nya året var synnerligen
bekymmersamt för den tyska ledningen. Viktiga stödjepunkter
lågo bakom den framrullande ryska fronten som isolerade motståndsöar, vilkas försörjning måste uppehållas luftledes. Så små-
ningom lyckades man likväl genom skickligt improviserade för- 5
j .·’-. ·•
l \ ~)
Ett betydelsefullt år
svarsåtgärder bemästra den mest överhängande faran för ett
direkt nederlag. Men följderna voro dock vittgående. I söder förblevo Rostov och Kertsjhalvön t. v. i rysk hand. I centern hade
fronten trängts långt tillbaka från Moskva och längre norrut tidtals kommit rätt nära Lettlands gräns. Det isolerade Leningrad,
vars fall många gånger sagts yara omedelbart förestående, hade
över Ladogas is kommit i förbindelse med Rysslands centrum.
Framför allt hade de svåra påfrestningarna medfört, att en ny
stor tysk offensiv måste dröja och ryssarna sålunda vinna ytterligare tid. 1942 måste bjuda på mycket av det två- eller flerfrontskrig, som man på tyskt håll så gärna velat undvika.
Efter en i jämförelse med 1940 och 1941 ganska lång paus i den
större krigföringen kommo operationerna åter på allvar i gång i
mitten av maj. Dels lyckades tyskarna ånyo fördriva ryssarna
från Krim, varefter de övergingo till att belägra Sevastopol, dels
satte marskalk Tirnosjenka till icke ringa överraskning i gång en
stor offensiv i riktning mot Charkov. Efter några veckors ursinniga strider slutade detta företag visserligen med ett ryskt
nederlag. Men fortsättningen tyder på att detta ingalunda var
av så förintande natur, som det tyska högkvarteret sökte göra
gällande. Framför allt förefaller det icke uteslutet, att denna
ryska våroffensiv derangerade tyska angreppsplaner och tvang
motståndaren till omgrupperingar. Den väntade stora tyska offensiven försenades i så fall än mer och förvandlades till en sommaroffensiv – med de följder, som måste komma, om den ej kunde
slutföras före vinterns inbrott.
I slutet av maj igångsattes i stället ett stort tyskt anfall på en
helt annan front, nämligen i Cyrenaica. Efter ett par veckors
mycket hårda oavgjorda strider bröt plötsligt det engelska motståndet samman, sannolikt till följd av taktiska missgrepp, vilka
vållade, att en stor del av pansarvapnet förintades. Tobruk kapitulerade med en manstark garnison, de gamla stridsfälten vid
Sollum, Bardia och Halfaya övergåvos i största hast, den mycket
omtalade huvudförsvarslinjen vid Mersa Matruh utrymdes nästan
lika skyndsamt. Pressen meddelade redan, att ingen vidare försvarslinje existerade väster om Nildeltat, och man började kannstöpa om den i Alexandria internerade franska eskaderns blivande
öde. Då, i början av juli, hejdades Rommels segerlopp vid elAlamein, några få mil väster om Alexandria, där återstoden
av den engelska åttonde armen och anlända förstärkningar intagit
en linje, som den tyske fältmarskalken visade sig ur stånd att
6
Ett betydelsefullt år
forcera. Den överhängande fara för Nildalen och Suezkanalen,
som framkallat så pessimistiska betraktelser i engelsk press, hade
i elfte timmen besvurits, möjligen tack vare oljebrist hos Rommel.
Just vid samma tidpunkt, i övergången mellan juni och juli,
hade händelser av största räckvidd börjat utspelas på östfronten.
Det med utomordentlig tapperhet försvarade Sevastopol stormades, och i samma dagar började den så länge väntade tyska storoffensiven. Det hade förut förmodats inom militära kretsar, att
tyskarna efter vinterns händelser icke skulle mäkta att som 1941 gå
till storms utefter hela den långa stridslinjen från Murmansk till
Taganrog utan inskränka sig till lokala företag, om ock sådana
av största betydelse. Det var egentligen två sådana, som förutspåddes. Det ena var en framstöt på den södra flygeln, vars mål
skulle vara att förinta marskalk Timosjenkos armegrupp, erövra
Kaukasien med dess oljefält, avbryta Volgafarten vid Stalingrad
samt hejda tillförseln av engelsk och amerikansk krigsmateriel
över Persien och Irak. Den andra offensiven väntades utgöra en
motsvarighet härtilllängst i norr. Dess mål skulle vara att intaga
Leningrad och Murmansk samt avskära förbindelsen med västmakterna över Archangelsk. Sedan dessa båda angrepp förts till
ett lyckosamt slut, kunde man beräkna, att det isolerade Centralrysslands motståndskraft så småningom skulle bringas att sina
och verkligt stora operationer på östfronten i fortsättningen kunna
anses såsom överflödiga.
Den norra offensiven har emellertid helt lyst med sin frånvaro.
Resurserna räcka antagligen ej längre till för två så stora företag,
men även ovana vid denna nordliga terräng och Finlands ovilja
mot offensiva företag torde ha medverkat. Visserligen antyddes
det i början av hösten i Berlin, att åtminstone Leningrad skulle
avverkas före vinterns inbrott, sedan Stalingrad väl intagits. Men
eftersom förutsättningen aldrig inträffade, så uteblev även denna
förminskade upplaga av angreppet i norr.
Offensiven i söder igångsattes däremot med våldsam kraft. Den
ryska fronten söder om Kursk kastades över ända, och de tyska
armeerna nådde snabbt Don på bred front. Vid den viktiga staden
Voronesj i norra ändan av anfallsfronten mötte emellertid ett
mycket hårt motstånd, som tydligen icke kunnat övervinnas.
Följden blev, att den stora stöten så att säga gled av åt sydöst, in
i själva Donbågen. Detta vållade i sin tur, att angreppets bredd
blev vida mindre, än man har anledning förmoda från början
varit meningen. Olägenheterna härav ha senare framträtt.
7
·~
Ett betydelsefullt år
Inledningsframgångarna voro i alla händelser mycket stora.
Donetsbäckenet med dess viktiga industrier erövrades, Rostov intogs, och så småningom besattes hela området kring nedre Don,
ett av Rysslands största spannmålscentra. Don överskreds. Enligt
en ganska vanlig uppfattning ställdes det tyska överkommandot
därmed inför ett viktigt val. Skulle man gå vidare österut mot
Stalingrad och Volgalinjen eller i stället vända huvudkraften mot
söder för att erövra Kaukasien och i norr blott sätta in den styrka,
som tarvades för att täcka förbindelserna bakåU Den högste ledaren valde – om nu valet klart ställdes – att försöka bäggedera.
I båda riktningarna har den avgörande framgången uteblivit.
I den sydliga anfallsriktningen besattes visserligen det rika
Kubanområdet liksom oljefältet vid Majkop – det minsta av de
tre stora kaukasiska – och erövrades örlogsbasen Novorossijsk.
Men det har varken lyckats att bryta fram till de vida viktigare
oljefälten vid Groznyj och Baku eller att gå över Kaukasus’ kam
in i Georgien. Mot öster åter lyckades man i slutet av augusti nå
fram till Stalingrad och så småningom att under oerhört blodiga
strider steg för steg intaga större delen av staden. Men trots att
Hitler i ett tal den 30 september utlovade dess totala erövring,
befann den sig delvis alltjämt i rysk hand i slutet av november,
när den ryska motoffensiven satte in.
Redan i oktober stod det klart, att den stora tyska offensiven,
av vilken så mycket berodde, hade förfelat sitt mål trots den imponerande kraft, med vilken den satts in, och trots de stora territoriella vinster, som den medfört. De låga fångsiffrorna liksom det
hela tiden lika förbittrade ryska motståndet visade, att de ryska
sydarmeernas motståndskraft var obruten. Geografiskt hade de
flesta målen ej heller nåtts. Det var uppenbart, att de tyska armeerna efter alla ansträngningar och blodsoffer gingo ett nytt
vinterfälttåg och en sommarkampanj 1943 till mötes i öster.
När den tyska offensiven pågick som häftigast i Ryssland,
krävde man i England och U. S. A., särskilt på radikalt håll, i
upprörda tonfall en andra front för att bereda de hårt trängda
ryssarna avlastning. Man torde därvid främst ha åsyftat en landstigning på själva den europeiska kontinenten. Någon dylik kom
emellertid icke till stånd, ehuru man i samband med Molotovs
besök i London redan på våren hade officiellt antytt – troligen i
vilseledande syfte- att en dylik operation inginge i de allierades
planer redan för 1942. Vad som företogs, var blott mindre com- 8
Ett betydelsefullt år
mandoraider, vilkas syfte väl var dels att känna motståndaren
på pulsen, dels att tvinga honom att hålla stora styrkor på Europas
västkust. I övrigt ägnade sig engelsmännen under våren framför
allt åt flygraider mot vidsträckta delar av Tyskland, delvis av
mycket stor omfattning (»1,000-planraider») och förödande verkan
(Lybeck, Rostock, Köln). Dessa raider liksom flygverksamheten
i Egypten och de förhärjande angreppen mot italienska hamnoch industristäder under årets senare del ha, särskilt mot bakgrunden av det tyska flygets i jämförelse med föregående år stillsamma verksamhet, givit ett intryck av att lufthegemonin under
1942 hållit på att skifta ägare och att die Luftwaffe ej längre förmår
uppfylla kraven från alla de många krigsskådeplatserna. En så-
dan utveckling kan knappast annat än påskyndas av den amerikanska industrins jätteinsatser på detta område, ehuru åtskilligt
tyder på att det amerikanska flyget kvalitativt ännu icke kan
tävla med vare sig det engelska eller det tyska.
Under årets senare del ha de allierade emellertid mer och mer
övergått till offensiven på olika fronter, för Englands och
Amerikas del dock alltjämt icke i Europa.
Den 10 augustilandstegoamerikanska trupper på Salomonöarna.
Under särdeles förbittrade strider, där deras läge ibland förefallit
rätt bekymmersamt, ha de lyckats hålla sig kvar på denna för
det strategiska läget i farvattnen kring Australien synnerligen
viktiga ögrupp. Av allt att döma ha de så småningom befäst sina
positioner därstädes, medan den. japanska flottan under sina
aktioner mot dem utsatts för en ganska omfattande och svårersättbar kraftavtappning. .Även på Nya Guinea ha australier och
amerikaner så småningom gripit till offensiven. Undan för undan
ha japanerna fördrivits från den ena stödjepunkten efter den
andra, så att Papuaterritoriet vid årsskiftet är praktiskt taget
befriat. Bilden fullständigas av smärre engelska anfallsföretag i
december i nordvästra hörnet av Burma och av kinesernas alltjämt lika oförtrutna och åtminstone delvis rätt framgångsrika
kamp mot inkräktarna i trots av bristen på tillförsel efter Burmas
utrymning. J apans defensiva hållning är utpräglad under de
sista månaderna av 1942. Om den för denna gång är övergående
eller redan nu bestående, synes ännu ovisst.
I slutet av oktober inleddes ett nytt allierat offensivföretag av
helt annan omedelbar betydelse. Den rekonstruerade åttonde
armen under generalerna Alexanders och Montgomerys ledning
gick till storms mot Rororoels starka ställningar vid el-Alamein
9
-~~ -~ -~—————- —-=—..&..—
Ett betydelsefullt å1·
och tillfogade honom efter någon veckas förbittrad kamp ett avgörande nederlag. Det brittiska flygets överlägsenhet och skicklig
infanteritaktik synas ha spelat den största rollen för denna dramatiska vändning i stridslyckan. Resultatet blev icke blott, att axelarmen fördrevs ur Egypten utan även att Cyrenaica erövradesför tredje gången – av engelsmännen. Och till sist lyckades det
ej för de tysk-italienska styrkorna att denna gång som de båda
föregående hålla de starka ställningarna kring el-Agheila vid
Syrtenbuktens innersta ände. Vid årsskiftet pågår jakten efter
dem långt in i Tripolis. Rommels utsikter att försvara denna sista
rest av d-et italienska imperiet förefalla knappast ljusa.
Omedelbart efter genombrottet videl-Alamein inträffade den hittills mest dramatiska händelsen i den allierade offensiven, nämligen det lyckliga genomförandet av den kolossala överskeppningen till Franska Nordafrika. På kort tid övergingo Algeriet
och Marocko i de allierades besittning. Den mest sensationella
episoden var därvid, att den gamle Vichymannen amiral Darlan
– i april ersatt av Pierre Laval som marskalk Petains major
domus-medverkade i ledande ställning. Inom kort avbröts dock
detta hans sista framträdande på den stora scenen ännu mer
dramatiskt av mördarens kulor.
Hela landstigningsföretaget var ett imponerande bevis på engelsk och amerikansk dådkraft och organisationsförmåga. Dess
fortsättning har emellertid ej till fullo motsvarat de högt spända
förväntningarna i London och .New York. Det första försöket att
genom överrumpling erövra även det för hela stridsläget i Medelhavet avgörande nordöstra hörnet av Tunisien misslyckades.
Kapplöpningen dit vanns av en tysk kår under general Nehring,
som opererat med stor skicklighet. Om intet oförutsett tillstöter,
borde utgången dock här vara given, även om de allierade förlorat
åtskillig tid. Ett annat moment med avkylande verkan i det nordafrikanska dramat har varit den splittring, som i samband med
Darlanepisoden framträtt inom det franska patriotiska lägret och
sannolikt även i viss mån mellan engelsk och amerikansk Afrikapolitik. Källorna för dessa förvecklingar äro likväl så sparsamma,
att ett omdöme än så länge är omöjligt om motsättningarnas betydelse och intensitet i framtiden.
Händelserna i Afrika yppade hos västmakterna en offensivkraft,
varav de dittills icke visat sig mäktiga. De beteckna därigenom
en viktig milstolpe i kriget. stämningslägets fullständiga förvandling framgår bl. a. av att Churchill numera utan att möta
lO
Ett betydelsefullt år
någon allvarlig gensaga kunde överföra den ett halvt år tidigare
så feterade Stafford Cripps till en vida blygsammare syssla. De
sista månadernas tilldragelser ha överhuvud taget inneburit en
lysande upprättelse för premiärministerns modiga och på lång
sikt ställda politik. Sedd mot bakgrunden av läget vid hans makttillträde kan den redan betecknas som en av de märkligaste och
mest imponerande insatserna i Englands och världens historia.
Den är ett vittnesbörd om vad en enskild personlighets mod och
viljestyrka kunna betyda även för de största historiska sammanhang. I Churchills insats har Englands traditionsrika »styrande
klass» än en gång rättfärdigat sin ställning.
Det visade sig även, att den stora afrikanska aktionen var väl
samordnad med betydelsefulla företag på annat håll. Den ryska
armen, vars eliminering så många gånger bebådats eller meddelats
som verkställd, har mot årets slut i sin tur tagit till offensiven
icke endast på ett frontavsnitt utan på en hel rad. Denna vinteroffensiv förefaller ur militär synpunkt kraftigare än1
föregående
års. Betydande framgångar ha före årets slut vunnits vid den
viktiga vägknuten Velikije Luki, där den tyska Leningrad-armens
kommunikationer äro i fara, i Kaukasus och framför allt i Donområdet. Den tyska armen vid Stalingrad har åtminstone temporärt fått sina förbindelser avskurna och svävar i fara att förintas.
Den pågående ryska framstöten från två eller tre håll mot Rostov
öppnar än större perspektiv. Utgången av dessa väldiga drabbningar är emellertid ännu osäker; ryssarna ha tidigare visat en
viss oförmåga att utnyttja inledningsframgångar. Den tyska
högsta ledningen synes likväl befinna sig i en situation, minst så
brydsam som den, vilken på sin tid kostade marskalk von Brauchitsch hans befäl. Sylvesterproklamationerna i Berlin äro också
avfattade i en vida mer dämpad ton än vid något föregående nyår.
Ett genomgående inslag av ohygglig natur i detta års händelser
har varit den systematiska terrorn i många bland de av Tyskland
ockuperade länderna. Redan tidigare har regimen där varit av
ett slag, som man trott vara försvunnet sedan århundraden, men
under 1942 har den ytterligare skärpts. Det gisslansystem med ty
åtföljande massavrättningar av oskyldiga personer, som tillämpas
i växande skala, har krävt talrika offer i en rad länder. J udeförföljelserna och skräckväldet i Polen ha antagit den kallblodiga
utrotningens karaktär och krävt offer, säkerligen till sitt övervägande flertal skuldlösa, som kunna räknas i hundratusental,
måhända i millioner. De åtgärder, som utlöstes av tjeckiska patrio- 11
‘ ·~
Ett betydelsefullt år
ters mord på protektorn Heydrich, sakna likaledes motstycke i
det moderna Europa, Ryssland undantaget. Dessa tilldragelser
måste skapa svåra vedergällningsproblem vid slutuppgörelsen.
Allt tyder på att kriget under de närmaste månaderna nalkas
sin höjdpunkt och sitt reella avgörande, ehuru naturligtvis slutskedet sedan kan bli långvarigt nog. Desperationen hos den part,
som ser sig hotas av nederlaget, hänsynslösheten hos den, som
bereder sig att måtta de avgörande dråpslagen, komma troligen
icke att stanna inför några rättsliga eller geografiska gränser,
om man väl tror sig ha praktiska skäl att överskrida dem. För
de få verkligt neutrala länderna – till vilka efter de senaste må-
nadernas händelser och Serrano Suiiers fall även Spanien synes
böra räknas- kan inom kort läget vara lika farofyllt som under
de hektiska vårmånaderna 1940. Krigets vidare geografiska utbredning är för ögonblicket omöjlig att förutsäga; landstigningen
i Nordafrika visar, hur snabbt och oförutsett en alldeles ny utveckling kan sätta in. Beredskap, militär såväl som moralisk, är nödvändigare än någonsin inför den stora, avgörande kraftmätningen,
vars närmare förlopp ännu ingen med säkerhet kan skönja.
För Sveriges del innebär det gångna året betydelsefulla förskjutningar. Å ena sidan synes utvecklingen avlägsna faran för
ett nationalsocialistiskt storvälde, vars oförenlighet med de mindre
folkens – ej minst de nordiskas – frihet, rättsordning och ekonomiska intressen övertygande visats av vad som skett under de
senaste åren. Å andra sidan har händelsernas gång ånyo framhävt
det farofyllda i Finlands ställning och därmed i vår egen. Lika
klart som 1939-1940 borde det framstå- även för den som ej vill
räkna med historisk och kulturell samhörighet som en politisk
realitet – att Finlands medlemsskap i den fria nordiska statskretsen är en grundförutsättning för Sveriges trygghet i den moderna kommunikationsteknikens tidsålder. Aggressiva syften och
lust att bevara eller fördjupa motsättningar till andra makter äro
oss främmande, och därom borde ingen kunna hysa tvivel. Våra
egna livsintressen äro· vi däremot förpliktade att tillvarataga.
Torvald T:son Höjer.
12

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner