Print Friendly

Ett år närmre katastrofen

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

• <
ETT ÅR NÄRMARE
I(ATASTROFEN?
Av professor TORVALD HÖJER
FöREGÅENDE årsöversikt på denna plats slöt med att konstatera, att den avspänning, som man på sina håll hade hoppats på
efter Berlinblockadens avblåsning, hade uteblivit och att läget vid
1949 års slut var lika mörkt som någonsin, krigsfaran lika öveThängande. Händelseutvecklingen under 1950 har ytterligare bekräftat denna bedömning. Däremot måste det erkännas, att de i föregående översikt till sist uttalade reflexionerna om den tilltagande
politiska och militära beredskapen på den till själva sitt liv hotade
västsidan ha visat sig alltföT optimistiska, om man i dem inlade
en tillförsikt om att denna beredskap redan nått en relativt respektingivande styrka. Året 1950 har ur västerländska synpunkt
varit ett hårt år, trots att uppmuntrande moment ej alldeles
saknats.
Det var i tecknet av den fullständiga kommunistiska triumfen
på hela det kinesiska fastlandet, som 1950 började. På längre sikt
måste perspektiven därför te sig olycksbådande för de mera klarsynta. I Europa hade däremot efter Berlinblockadens slut de internationella förhållandena tett sig relativt lugnare- för de ringa
anspråk, vartill den västerländska mänskligheten i våra dagaT
seT sig dömd. Det var i stället den påfallande långsamheten i den
militära och politiska kraftsamlingen bland de europeiska atlantpaktstaterna, som tilldrog sig om inte den stora allmänhetens så
dock de politiskt mera initierades uppmärksamhet. Och i det sammanhanget stod vid 1950 års början det stundande engelska underhusvalet i centrum. Det regerande arbetarpartiet hade, med sin
motvilja mot den europeiska enhetsrörelsen och med sin känslighet
för den egna lilla men energiska och högröstade vänsterflygelns
antipati mot Amerika och välvilja mot det marxistiska Ryssland,
i allt fleras ögon blivit ett hinder för den effektiva samverkan
mellan ett enat Västeuropa och AmeTika, som alltmera framstod
som oundgänglig. Med största spänning motsågs därför det val i
14
—-~—~— -~-‘ ·–
Ett år närmare katastrofen?
februari, som skulle avgöra, om socialdemokratin även i England
skulle möta samma motgångar, som vid flera val ute på kontinenten liksom i brittiska dominions. I allmänhet bedömdes kabinettet
Attleesvalchanser emellertid såsom rätt gynnsamma. Att dess väldiga majoritet skulle bli avsevärt reducerad, var visserligen en
allmän förmodan, men man räknade dock gemenligen med att
Labour skulle lyckas bevara den övervikt på ett 40-tal mandat,
som brukat anses nödvändig för att effektivt kunna utöva den
engelska regeringsmakten.
Sammanräkningen blev, som de flesta torde påminna sig, en av
de mest dramatiska i den nyare engelska parlamentariska historien, tack vare de konservativas exempellösa upphämtning av det
stora labourförsprånget från de tidigast räknade kretsarna. Resultatet blev i det närmaste dött lopp- 315 Labour, 298 konservativa,
9 liberaler och 3 andra. Det var ett svidande bakslag för regeringspartiet och en stor framgång för de konservativa. Den knappa återstående labourmajoriteten bedömdes med stöd av tidigare erfarenheter såsom alldeles otillräcklig för att mer än för en mycket kort
tid upprätthålla regeringen. Utvecklingen har emellertid på denna
punkt givit spåmännen orätt: Labour har hittills lyckats vinna
alla viktigare voteringar, även om majoriteterna varit knappa.
Regeringskris och nyval ha alltså än så länge kunnat undvikas,
vilket utgör ett vältaligt vittnesbörd om hur mycket starkare partibanden äro nu än på den klassiska parlamentarismens tid liksom
väl även om de allvarliga tidsomständigheternas återhållande verkan såväl på oppositionen som på fronderande medlemmar av regeringspartiet. Höstens fyllnadsval ha emellertid visat en ytterligare försvagning av Labour och motsvarande frammarsch för
högern, varför ett under den närmaste tiden företaget nyval –
om ett sådant skulle bli nödvändigt – allmänt förutsättes skola
medföra ett regeringsskifte. Det är under dessa omständigheter
anmärkningsvärt, att Attlee, trots att han numera alldeles klart
saknar valmanskårens mandat och trots de utrikespolitiska stormmolnen, som borde utesluta alla kontroversiella åtgärder, ansett
sig böra genomföra den häftigt omstridda socialiseringen av stålindustrin, detta till på köpet vid en tidpunkt, då upprustningen
gör denna industri mer än vanligt känslig för störningar. Åtgärden
måste väl tolkas som en av inre partihänsyn nödvändig eftergift
åt partiets bullersamma vänsterfalang och speciellt åt den – annars tack vare valresultatet åtminstone tills vidare något reducerade – populäre och hänsynslöse demagogen Aneurin Bevan.
2-513451 Svensk Tidskrift 1951 15
Torvald Höjer
I så fall är det ännu ett exempel på vänsterpartiers gamla svaghet,
så snart som det blir fråga om att underordna partitaktiska hänsyn
under riksintressenas krav.
Ur utrikespolitisk synpunkt innebar det engelska valet således
ej någon förändring. Man kunde visserligen ha väntat sig, att
Labours valmotgångar skulle göra regeringens utrikespolitik ännu
svagare och tveksammare än förut, men så har knappast blivit
fallet. Utrikesminister Bevin har ju i stort sett trots meningsskiljaktigheter i detalj fört en politik, som även – och kanske framför
allt – oppositionen kunnat ansluta sig till. Egentligen har han
ju t. o. m. haft att söka sina motståndare inom sitt eget parti och
ej till höger. Ur denna speciella synpunkt innebar valutgången
väl snarast en lättnad, allrahelst som åtskilliga löss skakats ur den
röda fanans veck, för att citera ett gammalt svenskt ord. Kursen
är sålunda allmänt accepterad, men Englands vänner kunna med
oro iakttaga, att den nuvarande regeringen alltjämt är påfallande
ljum och senfärdig, när det gäller åtgärder för Europas enande,
liksom att den på många håll i U. S. A. inte åtnjuter det förtroende,
som just nu vore önskvärdare än någonsin. Därtill kommer, att
Bevins fysiska krafter förefalla så hårt medtagna, att det torde
vara en tidsfråga, när han måste lämna sitt ansvars- och arbetsfulla värv. Fråga är, om partiet just nu kan bjuda på någon efterträdare, som på en gång är sakligt kvalificerad och acceptabel
för partiets mera verklighetsfrämmande element. Det på många
håll nämnda namnet Hugh Dalton ingiver sannerligen onda
aningar. En annan av sjukdom föranledd personförlust, Sir Stafford Cripps’ avgång, har ytterligare försvagat kabinettets redan
förut ej alltför imposanta personuppsättning, även om den unge
efterträdaren Gaitskell hittills tycks ha ridit för rusthållet med
en viss framgång.
Av de övriga stora västeuropeiska länderna har Frankrike i
fråga om sina inrikespolitiska förhållanden erbjudit en troge:r
parallell till den tredje republikens mörkare perioder. De stora
världspolitiska konflikterna ha på traditionellt sätt ackompanje·
rats av franska regeringskriser; en begränsad krets av politikm
har växlat på de skilda taburetterna på ett sätt, som erinrar orr
den gamla leken »Hela havet stormar»; partiernas, i detta fal
främst socialdemokraternas, partiegoistiska hänsynslöshet har ut
satt regeringskoalitionerna för de hårdaste prövningar. överhuvuc
taget har regeringsmaktens svaghet inför en självsvåldig kam
mare – numera nationalförsamling – på traditionellt sätt ex
16
Ett år närmare katastrofen?
ponerats för all världen. Fasta punkter ha varit vissa framskjutna
politiker – Pleven, regeringschef under senare halvåret, Robert
Schuman, utrikesminister hela året, Jules Moch, energisk men
starkt omstridd försvarsminister och kraftkarl inom det tack vare
sin plats på det parlamentariska spektrum och trots sin krympande
numerär så betydelsefulla socialdemokratiska partiet.
I Tyskland har Adenauers borgerliga koalition lyckats hålla sig
kvar vid makten trots en ovanligt skarp socialdemokratisk opposition och trots ett mycket knappt parlamentariskt flertal. Mot årets
slut ha emellertid valen i flera viktiga delstater gjort det rätt
tvivelaktigt, om Adenauer verkligen numera uppbäres av väljarkårens flertal. Att få till stånd en annan bärkraftig regeringskoalition torde emellertid erbjuda stora svårigheter, allra helst
som organisationen av ett särskilt, stort parti bland de talrika
flyktingarna från öster gjort det politiska läget i Tyskland än
oöverskådligare och labilare. Den enda solida kombinationen, en
stor koalition, i vilken båda de stora partierna, socialdemokrater
och kristligt-sociala, skulle inträda, torde i hög grad försvåras av
de personliga motsättningarna mellan de båda skarpt utpräglade
ledarpersonligheterna, den lidelsefulle Schumacher och den maktfullkomlige, utpräglat borgerlige Adenauer.
Det fjärde stora europeiska landet, Italien, har under hela året
styrts av de Gasperis regering. Parlamentariskt är dess ställning
orubbad, men de ekonomiska svårigheter, som präglat årets senare
del, ha självfallet underlättat vänsteroppositionens verksamhet för
att undergräva förtroendet.
Av de mindre staterna är det särskilt Belgien, vars inre politik
under 1950 dragit till sig större uppmärksamhet. Då krisen kring
konung Leopold nyligen utförligt behandlats i Svensk Tidskrift
(1950, s. 411-417) av B. Swedenborg, saknas anledning att här närmare erinra om detaljerna i dess förlopp. Det bör blotL framhållas, att en folkomröstning på våren gav mellan 57 och 58 °/o av
rösterna för konungens återkomst till att utöva sina lagliga rättigheter, alltså en ställning i den allmänna opinionen betydligt starkare än exempelvis den svenska eller den engelska arbetarregeringens. Likaså erhöllo katolikerna, det parti som ställt sig bakom
konungen, klar om ock knapp majoritet i parlamentet vid valen
i juni. Det intressanta – och djupt oroväckande – i saken är, att
fastän folkviljan således två gånger uttalat sig för Leopold, socialdemokraterna, en klar minoritet bland folket, intedrogosig för att
mobilisera gatans parlament, skärpa de olyckliga motsättningarna
17
Torvald Höjer
mellan valloner och flamländare och föra Belgien tätt till inbördeskrigets brant för att beröva konungen hans rätt. Som ledare för
denna våldsaktion framträdde en av den internationella socialdemokratins främsta personligheter, Europarådets president Spaak,
en omständighet som fick ett visst eko i Strassburg något senare.
Aktionen lyckades, ty det katolska partiet, som bildat regering
för att genomföra konungens återkomst, vågade eller kunde inte
fullfölja sin politik, trots att det hade den formella rätten liksom
folkmajoriteten på sin sida. – Det hela är ett beaktansvärt vittnesbörd om den obenägenhet att acceptera även de mest elementära
demokratiska principer, som stundom kan bryta fram hos socialdemokratin, när den genom väljarnas dom finner sig berövad
makten. Det belgiska fallet är det hittills grövsta, men märkliga
yttranden ha fällts även i England, främst självfallet av Bevan,
och den finska socialdemokratins hållning efter regeringen Fagerholms fall har ej heller alltid varit fullt lojal, trots landets utsatta läge.
Vad som emellertid egentligen givit 1950 dess karaktär, är ej de
inre förvecklingarna i de skilda staterna utan det internationella
lägets försämring. Det förra halvåret var i detta hänseende relativt
händelselöst. Det märkliga där var egentligen den frampå vårkanten växande oron inom Atlantblocket över den allt mer synbara
långsamheten, för att ej säga planlösheten, i rustningsarbetet, särskilt hos vissa europeiska stater, främst bland dem Frankrike.
Därtill kom samtidigt ett växande missnöje i U. S. A. med att
Europas ekonomiska enande gick så trögt, ett förhållande vartill
skulden ej utan fog främst tillskrevs den engelska regeringen.
övergången mellan vår och sommar fick också se försök att i
båda hänseendena sätta fart på utvecklingen.
En utrikesministerkonferens i London ledde visserligen inte till
vad många hoppats – skapande av en enhetlig högsta militärledning – men åtminstone till tillsättning av ett koordinerande och planerande råd med relativt vidsträckta befogenheter.
Vid ungefär samma tid togs från franskt håll ett dramatiskt
initiativ i arbetet för västeuropeisk enhet. Det var utrikesminister
Schuman, som föreslog en gemensam förvaltning av de stora europeiska kol- och stålindustrierna. Det uppseendeväckande förslaget
var nog förestavat av flera motiv. Det gällde att övertyga de otå-
liga amerikanarna om Frankrikes goda vilja. Men det var även
särdeles önskvärt att återge ett visst initiativ åt den franska diplomatin, som eljest efter kriget spelat en ganska blygsam roll vid
18
Ett år närmare katastrofen?
sidan av den amerikanska och engelska. För mera vittskådande
franska politiker kunde det också te sig önskvärt att på detta sätt,
i det förtroendefulla samarbetets form, få en viss kontroll över
Ruhr och den tyska krigspotentialen, en kontroll, som man måste
förutse inte i längden kunna upprätthållas enbart med tvångsåtgärder och inspekterande kommissioner.
schurnanplanen fick ett gynnsamt mottagande i Amerika liksom
i Tyskland, där man i den såg en möjlighet till snabbare återställande av Tysklands likaberättigande. Däremot ställde sig England
från början kallsinnigt, och vissa av motiven härtill avslöjades
på ett utomordentligt klumpigt sätt i en under Daltons ledning
tillkommen partiofficiös broschyr, som väckte stor förargelse i
Amerika. Planen fick sålunda inskränkas till att gälla Frankrike,
Tyskland, Italien och Beneluxländerna. Det. var emellertid lättare
att framkasta själva tanken och organisationens huvuddrag än
att utforma de ytterst ömtåliga och svårformulerade detaljerna.
Därtill kom vidare frampå hösten, att tiden ridit mycket fort för
Tysklands vidkommande. Västmakternas bristande militära resurser i Europa, särskilt den lakun, som skulle föreställa den franska
armen, gjorde- allra helst när utvecklingen i Korea på ett synnerligen konkret sätt blottade, hur begränsade Amerikas egna lantmilitära resurser för tillfället äro och en ej obetydlig tidrymd
framåt måste förbliva- att man mer och mer såg sig nödsakad
att falla tillbaka på vad amerikansk och i viss utsträckning engelsk
militär sakkunskap redan en tid hade yrkat: Tysklands återupprustning. Därmed blev Tysklands förhandlingsläge åtminstone i
vissa avseenden så gynnsamt, att det i Bonn kunde te sig förhastat
och oklokt att acceptera Schumanplanen, vilken måste ålägga den
vida effektivare tyska tunga industrin besvärande servitut gentemot de tekniskt och driftmässigt mindre försigkomna grannarna.
Den tyska upprustningen har alltså sedan sommaren i mycket
hög grad satt sin prägel på den västeuropeiska debatten. Ingen
kunde bestrida, att den rent kvantitativt sett var det enklaste och
effektivaste sättet at skapa en europeisk försvarsmakt, ägnad att
ingiva även kolossen i öster respekt. Men frågan hade fler sidor
än så. För normal fransk opinion med enstaka mera upplysta
undantag tedde det sig, i och för sig begripligt nog, allt annat än
lockande att nu åter beväpna den granne, som i tre stora krig
visat sig Frankrike överlägsen i militärt hänseende och vars sista
ockupation lämnat så fruktansvärda minnen efter sig. Få ha fantasi nog för att tänka sig, hur en rysk ockupation skulle arta sig
19
‘ ·,
—–~ ——-~—–
Torvald Höjer
och vad den skulle lämna efter sig vid en eventuell befrielse. Åven
i England mötte åtskilligt motstånd, bl. a. utifrån det i och för sig
ovedersägliga resonemanget, att ett upprustat Tyskland skulle
kunna känna sig högeligen frestat att så att säga sätta sin allians
på auktion mellan de båda stora blocken; det vore följaktligen
något ovisst, till vems fördel man egentligen skulle sätta vapen i
händerna på den tyske Michel. Ett särskilt skäl för obenägenheten
att sätta en återupprustning i gång i Tyskland har varit rädslan
att just genom dylika åtgärder framkalla ett omedelbart ryskt
angrepp. Denna fruktan har vidmakthållit8 och stimulerats av de
officiella förklaringarna från Moskva, att en tysk remilitarisering
vore ett fördragsbrott, som inte kunde tolereras.
Men även i Tyskland mötte och möta stora svårigheter. En
betydande del av opinionen är efter erfarenheterna från 1914–
1918 och 1939-1945 emot en ny militarisering av det försvagade
tyska folket och menar, att det får bli segrarnas sak att skydda
den besegrade. Andra starka opinionsströmningar motsätta sig
varje upprustning, som ej innebär dels ett »återupprättande av
den tyska soldatäran», dels fullständig likställighet mellan Tyskland och övliga makter i fråga om armeernas rekrytering, beväpning och kommandoförhållanden. Det franska projektet om små
lättbeväpnade tyska enheter utan eget högre befäl, enligt tysk
uppfattning endast avsedda till kanonmat, har med största skärpa
avvisats av dessa meningsriktningar. Den till själva grundtanken
positivt inställde kanslern Adenauer har under sådana omständigheter en mycket svår ställning, allra helst som oppositionen är
redo att mot honom tillfullo utnyttja både frågans emotionella
sida och de med en upprustning utan föregående vädjan till folket
i val förbundna statsrättsliga betänkligheterna. De underhandlingar mellan de tre västmakterna och en tysk delegation, i vilken
även ett par generaler ingå, som öppnats i mitten av januari 1951,
komma förvisso att möta många och stora svårigheter. De bli en
prövosten på de europeiska huvudfolkens förmåga att komma förbi
mindre väsentliga intresse- och prestigehänsyn inför den mest
dödliga fara, som någonsin hotat Västerlandet och dess kultur.
Det är emellertid främst händelserna i Korea, som givit det senare halvåret dess egen, djupt hotfulla karaktär. Det hade tidigare
av insiktsfulla bedömare påpekats, att den på ett onaturligt sätt
längs den 38:e breddgraden delade halvön utgjorde en av världens
värsta farozoner. Den amerikanska utrymningen av Sydkorea, som
därmed var överlämnat åt sina egna mycket blygsamma resurser,
20
Ett år närmare katastrofen?
medan en stark modern arme under rysk egid organiserades i norr,
utgjorde en ytterligare skärpning av faromomentet. Åndå torde
det för de alla flesta ha kommit som en överraskning, när vid
midsommartid »nordkoreanska» trupper överskredo 38:e breddgraden. Att det här förelåg ett klart och oprovocerat överfall, stod
utom varje tvivel. FN:s råd var för en gångs skull i stånd att
handla snabbt, eftersom Ryssland sedan åtskillig tid tillbaka
underlät att deltaga i överläggningarna på grund av den omständigheten, att Kina alltjämt i FN representeras av Chiang-Kai-Sjek
och inte av den kommunistiska Pekingregeringen. Under dessa
förhållanden kunde rådet redan den 25 juni konstatera angreppshandlingen och uppmana angriparna att draga sig tillbaka över
gränsen. När så ej skedde, proklamerade president Truman den
27 amerikansk intervention å FN:s vägnar, och samma dag beslöt
rådet uppmana alla FN:s medlemmar att bispringa Sydkorea.
Det föreföll då, vid själva tillfället, som en märklig blunder på
rysk sida, att man med sin frånvaro hade satt rådet i stånd att
intaga en så klar och fast hållning. Det är också mycket möjligt,
att det verkligen var ett ryskt missgrepp. Men händelsernas utveckling i Korea under årets·sista månad gör det inte alldeles uteslutet, att denna lättnad i rådets arbete så att säga ingick i uppgillrandet av en fälla, avsedd att sluta sig om eller i varje fall
sysselsätta större delen av Förenta staternas f. n. tillgängliga landstyrkor.
Själva fälttågets gång faller utanför ramen för denna korta
översikt. Här må blott erinras om att FN-truppernas insats i allt
väsentligt haft prägel av ett amerikanskt fälttåg, ehuru vissa andra
medlemsstater, särskilt England, Australien, Holland och Turkiet,
bidragit med små men värdefulla kontingenter. Att det i stort
sett mycket blygsamma deltagandet från västeuropeisk sida k a n
komma att innebära en påfrestning på de amerikansk-europeiska
förbindelserna, om skickliga demagoger skulle börja spela på den
strängen i amerikansk inrikespolitik, det bör inte förbises. Militärt
började kriget under mycket svåra förhållanden för de överrumplade och åtminstone delvis illa utbildade och illa disciplinerade
amerikanarna, och fram till början av september gick allra största
delen av den korean&ka halvön förlorad. Men en inkastning på
krigsskådeplatsen av de flesta trupper, som U. S. A. överhuvud
taget kunde disponera, och en skicklig och djärv strategi vände
mot slutet av september på situationen. Mae Arthurs landstigning
högt upp på Koreas västkust bragte den nordkoreanska armen att
21
; ·.
Torvald Höjer
falla samman som ett korthus. Hela Sydkorea återtogs, och i oktober började invasionen av Nordkorea för att undanröja faran och
skapa ett enat och fritt Korea. Fälttåget fulföljdes i rask takt,
och det var först när Mae Arthur stod omedelbart framför den
kinesiska gränsen, som situationen ånyo dramatiskt vändes, denna
gång genom insatsen av överväldigande kinesiska armeer. Nordkorea återtogs; endast med stor svårighet lyckades de amerikanska
armeerna undgå kringränning och förintelse. På nyåret inleddes
en stor kinesisk offensiv i Sydkorea. Söul föll för andra gången.
Mycket tyder på att inom kort läget från de desperata striderna i
augusti och början av september för att skydda det sista amerikanska brohuvudet i Korea kan återupprepas.
Kanske lika betänklig som de militära bakslagen har oenigheten
mellan de två huvudmakterna på västsidan varit. Den brittiska
regeringen liksom flera av dominions hade i motsats till U. S. A.
på ett tidigt stadium erkänt kommunistjuntan som Kinas lagliga
regering, och man har velat hysa livliga förhoppningar om att
kunna få Mao att i lägre eller högre grad spela Tito och således
skapa en ny stormakt, fri från ryskt inflytande, i Fjärran östern.
Utom ideologiska skäl har här säkerligen hänsynen till Indiens
politik spelat in. Ty Nehru har, antagligen av hänsyn till ett slags
samasiatisk sentimentalitet, ställt sig deciderat välvillig mot Mao,
vilket t. o. m. kom Indien att spela en rätt tvetydig roll vid det
koreanska krigets första utbrott. Labourregeringen har, alltsedan
det fria Indien skapades, tagit påfallande mycken hänsyn till dess
önskningar, en politik som inom parentes sagt framkallat stor
harm i Pakistan, där på sistone t. o. m. röster höjts för att lämna
imperiet. Mellan Indien och U. S. A. har kabinettet Attlee kommit
att föra en rätt haltande politik i Korea. Framför allt motsatte
den sig Mae Arthurs framryckning över 38:e breddgraden, och
efter bakslaget har man i London gärna hävdat, att Kina aldrig
skulle ha ingripit, om FN-armen hade gjort halt vid den magiska
parallellcirkeln. Om det förhåller sig så eller ej, torde vara omöjligt att med säkerhet avgöra; att de kinesiska truppkoncentrationerna bakom Jalufloden måste ha börjat långt före Mae Arthurs
invasion i Nordkorea, förefaller i alla händelser uppenbart. Sannolikheten synes därför tala för att Mao alltid skulle ha funnit en
förevändning att ingripa, när han ansåg det önskvärt.
Resultatet har nu blivit, att året 1950 slutat med mycket tydliga
divergenser mellan de engelska och amerikanska regeringarna.
Washington vill draga konsekvenserna av den hittills förda politi- 22
-~-….;.;;.~””””‘….:…–.:…- .. .-~···~;:,,…L··i.~;;…_ .•,.~———- J
Ett år närmare katastrofen?
ken, låta FN stämpla Kina som angripare och besluta lämpliga
sanktioner. London- och än mer Delhi- vilja ej tillgripa åtgärder, som de anse ägnade att ytterligare driva Kina i Rysslands
armar. Ej heller vill man i London- eller Paris- och detta av
högeligen begripliga skäl, att en mycket avsevärd del av västblockets begränsade militära resurser skall för obestämd tid fastlåsas vid Gula havet och således vara värdelös, om Ryssland
självt skulle marschera västerut. Ty Sovjet är ju här i den gynnsamma situationen att ej behöva sätta in en enda bataljon i Korea,
medan en huvuddel av Amerikas stridskrafter utnötes därstädes.
Den amerikanska opinionen i sin tur har ej kunnat att undgå att
taga en viss anstöt av vad den uppfattar som Englands och det
övriga Europas bristande intresse för Amerikas blodsoffer i Korea,
och så har en ny isolationism brutit fram mot slutet av 1950, omhändertagen av vissa republikanska ledare.
Vid själva årsskiftet 1950-1951 framlades en ny engelsk-indisk
fredsplan, grundad på vapenvila i Korea, en neutral zon längs 38:e
breddgraden, Kommunist-Kinas inträde i FN och senare underhandlingar i den av Mao och hans paladiner ideligen åberopade
Formosafrågan. Amerika hade ej avvisat planen, även om det
förefaller troligt, att enigheten i vissa sakfrågor, t. ex. Formosa,
var rätt skenbar. Men Pekingregeringen avvisade fredsplanen och
det är oklart, i vad mån de allra sista, av Indien förmedlade,
formuleringarna innebära någon uppmjukning av Maos hållning.
Det är idag lätt att säga, att det skulle ha varit klokare av Amerika att låta Korea falla, sedan man nu en gång hade begått felet
att häva den amerikanska ockupationen där. Men mot detta står
den andra synpunkten – nödvändigheten att bjuda våldet ett
»Halt», att ej upprepa misstagen från 1938-1939 och att visa, att
FN verkligen vore av betydelse som fredsgaranti. Det bör ej heller
glömmas, att det i oktober var en allmän mening, att aktionen
hade lyckats, och att FN därför åtnjöt en kortvarig auktoritet.
Intet kunde heller för FN och för den framtida utvecklingen vara
mer ödesdigert, än om folkförbundet godtoge en uppgörelse, vilken
innebure, att den internationella rättsordningen endast åsyftade
att hindra angrepp från små och ofarliga staters sida, medan
djungelns lag vore fullt accepterad som rättesnöre för vissa stormakters politik. Det är därför så mycket mera tragiskt, om den
militära utvecklingen nu skulle framtvinga ett östasiatiskt Miinchen, och man således skulle få finna sig i såväl en politisk som
23
. ·.
Torvald Höjer
en militär prestigeförlust av första ordningen, medan man i juni
1950 hade möjlighet att komma undan med bara den förra.
Ån betänkligare är kanske, att Kina efter en eventuell total seger
i Korea omgående kan upprepa samma manöver i Bortre Indien
– där Indokina erbjuder de yppersta tillfällen – med samma
chans till framgång. Och skulle Väst gå miste om de väldiga rå-
varu- och människotillgångarna i monsunländerna, blir hela den
världspolitiska balansen omstörtad till den vita rasens nackdel på
ett i längden katastrofalt sätt. Amerika skulle därmed alldeles
opåräknat hastigt få skörda frukterna av den kortsynta och okunniga antikoloniala dogmatism, med villren man efter krigets slut
framtvang likvideringen av de engelska och holländska välden,
vilka under så lång tid och med så mycken framgång utgjort
garantierna för fred och ekonomisk utveckling till allas fromma
på de båda indiska halvöarna och i den väldiga övärlden.
Att utsikterna till en fredlig lösning av de världspolitiska motsatserna ytterligare mörknat under 1950, därom kan ingen tvekan
råda. Därmed träder tidsfaktorn i förgrunden. De engelska och
amerikanska rustningarna ha tidigare varit inriktade på att 1952
skulle vara det första verkligt kritiska året. År inte den kalkylen
alltför optimistisk~ Att Västeuropas försvar ej är färdigt, det vet
var och en. Kunna rustningarna påskyndas i avsevärd grad~ Och
hur bedömer den ryska ledningen utsikterna~ Anser den en ockupation av Västeuropa vara värd de risker, som ett tredje världskrig skulle innebära för Ryssland självt~ Eller behöver den ytterligare konsolidera och utbygga sina egna, satelliternas och Kinas
militära och industriella resurser, innan det stora språnget kan
vågas? Och hur påverka atom- och vätebomberna detta kusliga
räknestycke~
Det är i detta läge, som Sveriges riksdag anser sig kunna stå
till svars med 9 månaders utbildningstid, som gruppchefernas utbildningsfråga alltjämt skjutes på framtiden och de militära materieläskandena undergå väldiga nedprutningar, medan socialbudgetens automatiska ansvällning fortgår, som om intet hänt.
24
–·——-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner