Print Friendly

Ett användbart försvar: Till bröders hjälp

Av Bo Hugemark | 10 juni 2011

Den svenska solidaritetsförklaringen

”Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Regeringens proposition
2008/09:140

Solidaritetsförklaringen bör debatteras mer. För att bidra till en sådan debatt har Krigsvetenskapsakademien sammanställt en antologi om hur vårt framtida försvar skulle kunna användas för att hjälpa de baltiska staterna i olika typsituationer. Det krävs mycket mer av praktiska förberedelser och information om solidaritetsförklaringen skall kunna bidra till fred och säkerhet i vårt närområde. Läs Bo Hugemarks (red) sammanfattning av antologin.

Den svenska Solidaritetsförklaringen innebär en radikal förändring av den svenska officiella säkerhetspolitiska doktrinen. Men de flesta svenskar känner inte till den. Det är naturligtvis mycket allvarligt. Utan folklig förankring är solidaritetsförklaringen inte trovärdig.

Orsaken till okunskapen är inte att politikerna ”mörkat”. Solidaritetsförklaringen har i själva verket vuxit fram i stor partipolitisk enighet i två försvarsberedningar, med bl a Göran Lennmarker och Håkan Juholt som arkitekter. Den är ett uttryck för att vi ser säkerheten i närområdet som odelbar och att neutralitetspolitiken övergivits i och med inträdet i EU. Detta är ett budskap som framförts av olika regeringar under de senaste två decennierna. Det går längre tillbaka än EU:s Lissabonfördrag och har sina rötter i svensk Östersjöpolitik, framför allt i det svenska stödet till de baltiska staternas suveränitet från 1990-talets början.

Att den väckt så liten uppmärksamhet beror nog bl a på att det saknats konkreta exempel på innebörd av militär hjälp. Att skapa en sådan konkret belysning var huvudtanken bakom den studie som Kungl Krigsvetenskapsakademien, med undertecknad som projektledare, bedrivit under ett drygt år och som nu dokumenterats i boken ”Till bröders hjälp”.

Eftersom konkreta beskrivningar av försvarsfrågor ofta möts av floskler om ”alarmism”, rysskräck” etc är det tyvärr nödvändigt att först klargöra vad studien inte går ut på:
Vi försöker inte förutsäga troliga händelseutvecklingar
Vi hävdar inte att Ryssland avser att gå till öppen aggression mot sina grannländer
Vi vill inte ge några handlingsregler för hur en svensk regering skall handla i givna lägen. Vi konstaterar bara att Solidaritetsförklaringen innebär ett åtagande att kunna göra insatser i möjliga situationer alldeles oavsett hur vi idag bedömer deras sannolikhet.

Vår målsättning är att undersöka trovärdigheten i detta åtagande. Förutsättningarna för doktrinens trovärdighet kan sammanfattas i tre F: Förband, Förberedelser och Förankring.
I avseende på förstnämnda ”gillar vi läget” och utgår från den försvarsmakt som blir följden av nu fattat försvarsbeslut. (Tidshorisonten är därför efter år 2014) . Däremot tillåter vi oss att peka på strukturella obalanser och brister.

Vi har fokuserat på insatser till stöd mot presumtiva ryska hot. Det är de enda situationer som tycks möjliga under överskådlig tid. De baltiska staternas oro efter Georgien-kriget och NATO:s påbörjade försvarsplanläggning till deras skydd talar för denna vår inriktning. Det är också den typ av insatser som skulle ställa största kraven på de tre F:en.

Våra militära handlingsmöjligheter analyseras i scenarier som beskriver olika möjliga hotsituationer. Vi förutsätter därvid att NATO är den enda aktör som kan ge militärt bistånd tillräckligt effektivt och att svenska insatser sker samordnat med alliansen. De möjliga svenska roller som motiverar solidaritetsförklaringen är både passiva – vi berörs oundvikligen av NATO/EU-biståndsaktioner – och aktiva – vi kan i vissa situationer ingripa snabbare än andra, och vår förmåga och beredvillighet att aktivt stödja skulle kunna underlätta för NATO/EU att komma till beslut.

Våra scenarier är tre:

1.En fredskris liknande soldatmonumentkrisen i Estland 2007, där begränsade civila och militära stödåtgärder skulle kunna bidra till avveckling av krisen. Sverige skulle kunna delta i marina övningar och i ”air policing” över baltiskt område.

2.En situation där ryska militära åtgärder upplevs hotande men det ännu är oklart vilka de ryska avsikterna är och där Sverige kan tänkas bidra i en större västlig insats för att förhindra en väpnad konflikt. Svenska bidrag skulle kunna vara någon bataljon ingående i en NATO-brigad, upplåtande av baser för NATO:s sjö- och flygstridskrafter och samordning av flygstridsledningen för att möjliggöra överflygning.

3.En situation där Baltikum invaderas och där Sverige berörs av NATO:s militära operationer för att försvara de baltiska staterna. Det handlar både om överflygning och basering av NATO-flyg i stor skala. Sverige kan också i vissa lägen tidigare än andra förstärka västliga ”brohuvuden” i Baltikum för att hindra angriparen att skapa ett fait accompli. Men den viktigaste insatsen är att hindra att Gotland ockuperas. Om angriparen sitter på ön kan han troligen helt omöjliggöra varje biståndsoperation.

Våra viktigaste slutsatser
Förband
Eftersom vi”rättat munnen efter matsäcken” räcker förbanden givetvis till kvantitativt. Men det finns strukturella brister på bl a fyra områden

1.Det kommer finnas ett omfattande samövningsbehov inför mer komplicerade operationer. Det innebär att tiden från beslut till insats kan bli alltför lång, veckor till månader.

2.Ett alarmerande stort problem är bristen på luftvärn med lång räckvidd. Markstridskrafterna kan inte skyddas tillräckligt, sjöstridskrafterna kan inte eskortera överskeppning av trupp till Baltikum eller ens till Gotland, flygstridskrafterna blir i hög grad låsta till att skydda sina egna baser och kan därmed inte understödja övriga stridskrafter.

3.Eftersom stridsledningssystemen inte är integrerade kommer det att vara svårt att operera med svenska och NATO-flygstridskrafter i samma luftrum

4.Vår förmåga att i tid och effektivt försvara Gotland är inte acceptabel.

Förberedelser
En insats måste förberedas genom samverkan med andra länders stridskrafter. Det är för sent att göra detta när en kris är akut. Stabssamverkan, rekognosceringar, samövningar av av staber och förband måste påbörjas i ”djupaste fred” i ett läge när det kan verka onödigt.

Förankring
Förutsättningarna för politisk och opinionsmässig förankring är inte särskilt gynnsamma. Orsaken till detta är ytterst den långa traditionen av neutralitetspolitik, med tabubeläggning av att nämna militär hjälp utifrån. Fortfarande i dagens debatt hörs politiker tala om vår neutralitetspolitik. Hos allmänheten torde okunskapen om att neutralitetspolitiken övergivits vara ännu mycket större.

Ett medel för att skapa förankring – mer effektivt än verbala insatser – är sådana övningar och andra förberedelser som nämnts här ovan. En väl avvägd stegring i dessa avseenden kan skapa en tillvänjningseffekt.

Men det finns en annan och allvarligare koppling mellan förberedelser och förankring. Utan genomtänkta metodiska förberedelser utsätter man soldater för oacceptabla risker vid en eventuell solidaritetsinsats. Alternativt måste man backa från insatser som man ställt i utsikt. Därmed är vi över på ett komplicerat område

Handlingsfrihetsproblemet
Som sagt kan inga handlingsregler uppställas i förväg före en kris. (Det gäller f ö även NATO-staterna; ordalagen i artikel 5 är faktiskt mindre bindande än Lissabon-fördraget). Emellertid kan sådana förberedelser och sådan förankring som ovan nämnts som oundgängliga för handlingsfrihet att göra insatser uppfattas som implicita löften att göra dem om det blir allvar och därför minska handlingsfriheten att inte ingripa.

När man funderar över detta dilemma bör betänka att värdet av att stå utanför en konflikt kan vara en chimär: om krisen utvecklas och stegras (kanske delvis som en konsekvens av att vi inte deltar) kommer vi kanske ändå till syvende och sidst att dras in. Dessutom är delar av vårt territorium, främst Gotland, begärliga mål oavsett om vi står utanför eller ej.

Kostnaden av att inte delta kan vara ett rejält devalverat utrikespolitiskt inflytande, ingen möjlighet att påverka militära operationer i närområdet och ökad risk för att inte få hjälp om vi skulle hotas.

Sammanfattande värdering av solidaritetsförklaringen
Vi har ensidigt utfärdat en ömsesidig solidaritetsförklaring: vi skall vara beredda att ge väpnat stöd och förväntar oss detsamma till oss. Detta ställer mycket höga krav på åtgärder för att ge solidaritetsförklaringen trovärdighet. Det måste ske på flera plan.

1.Våra konkreta militära resurser måste kombineras med sådana förberedelser i form av övningar m m att regeringen i akuta lägen har handlingsfrihet.
2.Strukturella brister som på ett oacceptabelt och onödigt sätt reducerar kapaciteten bör inom givna ramar rättas till
3.Samverkan måste ske med de nationer och organisationer som skall ges eller ge militärt stöd.
4.Den politiska ledningen måste ge sådan information att eventuella biståndsaktioner är opinionsmässigt förankrade den dag de kan bli aktuella.

Att brister förekommer är inte ägnat att förvåna. Att ställa om Försvarsmakten så som skett under det senaste decenniet och samtidigt etablera en revolutionerande ny strategisk doktrin är en tidsödande och nästan övermäktig uppgift. Nu bör det finnas möjligheter till en mer planmässig process med här ovan angivna inslag. Den måste starta redan idag. Om så inte sker kan omvärlden dra slutsatsen att solidaritetsförklaringen är ett till intet förpliktande försök till fripassagerarskap. Följden blir att vår tyngd i internationell politik undermineras och att vi tar stora risker när eventuella framtida kriser skall hanteras.

Bo Hugemark är överste, militärhistoriker och redaktör för till bröders hjälp som kan beställas här.

Innehåll
Förord…………………………………………………………………………………………………..
Bo Huldt

1. Inledning…………………………………………………………………………………….
Bo Hugemark

2. Historisk bakgrund till solidaritetsförklaringen…………………….
Bo Hugemark

3. Nordisk solidaritet – en problematisk historia………………………
Krister Wahlbäck

4. Den förutsägbara oförutsägbarheten………………………………………
Johan Tunberger

5. Rysk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik………………………….
Jan Leijonhielm

6. NATO:s och EU: säkerhetsgarantier – trovärdighet
och effekter………………………………………………………………………………
Mike Winnerstig

7. Om baltiske syn på den svenske Riksdags solidariteterklæring………………………………………………………………………………….
Michael H Clemmesen

8. Finlands solidaritsförklaring………………………………………………….
Tommi Koivula och Stefan Forss

9. Militärstrategiska handlingsmöjligheter………………………………
Karlis Neretnieks

10. Icke-militärt stöd……………………………………………………………………..
Christer Ekberg

11. Med folkets samtycke……………………………………………………………..
Olof Santesson

12. Förmår vi fatta beslut?……………………………………………………………
Bo Hugemark

13. Arktis och Nordatlanten – strategisk
betydelse för Sverige?……………………………………………………………..
Niklas Granholm

14. Vad gör vi idag och framdeles för att skapa stabilitet?……….
Magnus Haglund

15. Hur kan solidaritetsförklaringen bidra till fred och
stabilitet i närområdet?…………………………………………………………..
Bo Hugemark

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner