Print Friendly

Estlandssvenskarna

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

·~·
.1
ESTLANDSSVENSKARNA
Av fil. lic. och jur. kand. GERHARD HAFST RÖM, Stockholm
l NORDVÅSTRA Estlands kusttrakter och på de utanför liggande
öarna har ända sedan tidig medeltid funnits en bofast svensk befolkning, vars antal vid den senaste folkräkningen (1934) uppgick
till inemot 8,000 personer. Den övervägande delen, omkring 85 %,
är bosatt på landsbygden och ägnar sig främst åt jordbruk, fiske
och sjöfart. Den egentliga svenskbygden ligger utanför staden
Rapsal och omfattar halvön Nuckö, till vilken räknas den nästan
helt svenska kommunen Rikull och blandkommunen Sutlep samt
den lilla ön Odinsholm. Denna ligger ute i Finska viken, en
mil nordväst om Estlands nordvästligaste udde Spithamn. Den
beboddes intill den ryska inmarschen i Estland år 1940 uteslutande
av svenskar. Sydost om Odinsholm ligga de intill evakueringen
samma år uteslutande av svenskar bebodda Stora och Lilla Rågö
utanför hamnstaden Baltischport.1 Ett annat stort bosättningsområde är Ormsö med en svensk befolkning på omkring 2,500 personer.
Helt svensk är slutligen den lilla i Rigabukten isolerat belägna
Runö. En svensk bosättning finnes likaledes på Nargö utanför
Reval, varifrån befolkningen evakuerades redan under förra
världskriget, efter vars slut flertalet likväl återvände. öster om
Rikull finnas, främst i Korkis och Vipalls kommuner, mindre
svenska bosättningar, vilka äro de sista resterna av en ursprungligen utefter hela Estlands nordkust ända till Wierland
sammanhängande svenskbygd. Den svenska bosättningens utbredningsområde var nämligen under medeltiden väsentligen större än
i våra dagar. Det omfattade då bl. a. hela norra Dagö och södra
ösel, vartill kom en talrik borgarbefolkning främst i Narva, Rapsal
och Reval; i de två sistnämnda städerna bo alltjämt många svenskar.
Frågan om den svenska bosättningens ålder i Estland har givetvis länge tilldragit sig forskningens uppmärksamhet. Det ofta
framförda påståendet att en svensk befolkning varit bosatt här
1 Se härom ett värdefullt nyutkommet etnografiskt arbete: »Rågöborna» av Per
Söderbäck, Nordiska Museets handlingar n:r 13 (379 sidor), Stockholm 1940.
512
Estlandssvenskarna
….
A. Sohlmans karta från 1852 över den svenska befolkningen i Baltikurn. Återgiven efter doc. Adolf Schiicks uppsats >>Die Einwandcrung der Schweden in
Estland>>, tryckt i Congressus secundus archaeologorurn balticorum Rigae,
19.-23. VIII 1930.
redan under vikingatiden har icke kunnat styrkas på arkeologisk
väg. Sannolikt har den första svenska kolonisationen ägt rum under 1100-talet och fortsatt under de följande århundradena. Under
1100-talet och 1200-talet påbörjades och fullföljdes från det svenska
rikets sida målmedvetet kolonisationen av Finlands kusttrakter,
vilka liksom de estniska på många ställen voro folktomma. Det
ligger nu nära till hands antaga, att samtidigt skedde en svensk
kolonisation även av Finska vikens södra stränder. Därmed erhöllo
den svenska ledungsflottan och handelsskeppen trygghet för anfall
från de ännu hedniska esternas sida. Det är därför ingen tillfällighet, att den svenska bosättningen ligger intill de urgamla handelsvägarna. Särskilt typiskt är sålunda, att den koncentrerats till
norra Dagö och södra Ösel, d. v. s. invid lederna intill Finska viken
513
. -‘
Gerhard Hafström
och till Rigabukten. Samtidigt är den koncentrerad till andra strategiskt viktiga punkter. Detta är förklaringen till, att Estlands
svenskbygder ofta lidit hårt under krigen och att de under nu på-
gående krig varit ett militärt centrum.
Den svenska kolonisationen västerifrån inträffade alltså ungefär
samtidigt som den tyska soderifrån. I nordvästra Estland möttes
de båda strömmarna för första gången hinsides Östersjön. Under
de kommande seklerna skulle tyskt och svenskt gång efter annan
mötas just i Estland och på olika områden prägla landets kultur.
Men under det den tyska inflyttningen främst till städerna oavbrutet fortsatte och tillförde dem ett behärskande tyskt folkelement, nådde den svenska inflyttningen aldrig större omfattning och
inriktades under medeltiden nästan uteslutande till kusttrakterna.
Den var starkast under denna tid men fortsatte, ehuru i blygsam
omfattning, under hela den svenska tiden fram till det svenska
baltiska väldets fall 1710.
Den estländske historikern d:r Paul Johansen har genom sina
forskningar över den bekanta Liber census Daniw från 1219-20
kunnat uppvisa, att större delen av Estlands norra kust vid denna
tid ännu saknade en fast befolkning. Där ha tydligen då endast
funnits primitiva bostäder, s. k. fiskarbastun, vilka den svenska
befolkningen från Uppland använt vid sina regelbundet återkommande fiske- och jaktfärder. Fiske utövades också av den väl övervägande estniska befolkning som var bosatt i byar, vilka liksom i
Finland ofta lågo på långt avstånd från stranden.
Den svenska bosättningen har sannolikt från begynnelsen intagit
en särställning. Härför talar att den år 1294 utfärdade, av biskop
Jakob av Ösel bekräftade stadslagen för den unga staden Rapsal
tillförsäkrade den svenska befolkningen rätten att ärva sina fränder bland borgarna i Hapsal, under det att kvarlåtenskapen efter
de estniska borgare, som avledo barnlösa, tillföll rådet. Man kan
därav sluta, att svenskarna då voro fria i motsats till esterna, vilka
på grund av sin ofria ställning icke kunde tillerkännas motsvarande förmån.
Från 1300-talet finnas ett flertal vittnesbörd angående den svenska bosättningen. Ar 1341 medgav biskop Johannes av Kurland
»den Schwedischen Luden dede dath beflaten eilandh Runen bewanen datt ze scholen ere guder nach Swedischen rechte besittem.
Ar 1345 försålde Padis kloster Stora Rågö till fem svenska bönder
»na Schwedischen rechten» och samma år försåldes godset »To der
Layden» till svenska bönder, likaledes enligt »ius Sveucium». Den
514
Estlandssvenskarna
förra överlåtelsen bekräftades av klostrets abbot år 1502 med förklaring, att de svenska bönderna ägde att om deras ställning icke
respekterades vända sig till den svenske konungen och »konde grote
wunderinge dar vther Folgem. Försäljningen av To der Layden
bekräftades år 1373 »secundum modum et jus Svecim», d. v. s. efter
Sveriges rätt och lag. På grund av båda dessa källställen torde det
vara berättigat draga den slutsatsen, att de svenska bönderna som
kolonister tillförsäkrats rätten att bibehålla sin stälining som fria
bönder under hägnet av svensk rätt, vilken ställning ytterst garanterades av den svenske konungen. Detta bestyrkes också av den
uppfattning, som de estlandssvenska bönderna i början av 1600-talet uttryckte om sin rättsställning, nämligen »att evärdeligen få
förbliva vid sin arvs- och bördsrätt enligt Sveriges rätt och lag
som Svenske bördamän».
Under Estlands svåra tider riktade den svenska befolkningen
sina förhoppningar om hjälp till Sverige och dess konungahus.
När ryska horder bröto in i det olyckliga landet år 1558 skrev den
svenske kaplanen Olof Andrm i Reval till konung Gustaf Vasas
son, hertig Johan i Finland: »Hela Rapsals stift och varje svenskt
barn som kan bedja önskar, att Kunglig Majestät, Eders Furstelige
Nådeskäre herre Fader och Eders Furstelige Nåde måtte komma
och försvara dem, som i forntiden ha legat under Svenska Kronan.»
Två år senare anslöt sig Reval jämte större delen av Estland till
Sverige, med vilket land det sedan var förenat i halvannat århundrade.
Under den svenska tiden levde den estlandssvenska befolkningen
under skydd av de privilegier, som tid efter annan utfärdades av
de svenska regenterna, varigenom de alltfort undandrogos den hotande livegenskapen och tillförsäkrades att leva under svensk rätt
»såsom de den av ålder haft och njutit hade». I det av konung Karl
XI utfärdade skyddsbrevet 1685 drogs tyvärr den konsekvensen av
böndernas fria ställning, att de ägde fritt avflytta från sina gårdar,
om godsägaren mot deras vilja önskade höja deras ränta.
Den estlandssvenska befolkningens antal steg alltmera och beräknades i början av 1700-talet ha uppgått till omkring 12,000 personer.
Den drabbades då, liksom hela den estniska befolkningen, hårt av
det stora nordiska kriget och den asiatiska böldpesten, som följde i
dess släptåg. Efter krigets slut hade därför befolkningssiffran nedgått till hälften. Genom fredsslutet 1721 efterträddes Sveakonungen som den estlandssvenska befolkningens skyddsherre av den
ryske självhärskaren. I överensstämmelse med traditionen under
515
·Z· …~
.j
Gerhard Hafström
tzartiden lade sig centralregeringen i allmänhet icke i de små minoriteternas provinsiella liv, och den svenska nationaliteten hotades
därför aldrig allvarligt av förryskning. De svenska konungarnas
privilegiebrev respekterades t. o. m. av den mäktiga östersjökommitten på 1850-talet.
Mot slutet av 1700-talet drabbades ett av Svensk-Estlands största
bosättningsområden, nämligen Dagö, av en katastrof. Den ovannämnda bestämmelsen i konung Karl XI:s privilegiebrev hade
intagits i en 1780 ingången överenskommelse mellan ägaren till
godset Hohenholm på Dagö och de svenska bönderna i den stora
byn Röicks. Påföljande år uppsades bönderna till avflyttning från
sina urgamla boplatser. Icke mindre än 1,200 personer tvingades då
att enligt det ryska majestätets direktiv utflytta till Chersonguvernementet nere vid Svarta havet, där en svensk koloni under namnet
Gammalsvenskby grundades. Svenskheten på Dagö hade därmed
fått dödsstöten- Gammalsvenskbys saga började.
Därnere kvarlevde den svenska kolonien på omkring tusen personer ända till1929, då befolkningen på egen begäran återflyttade
till Sverige, varifrån dess förfäder sju sekler tidigare utvandrat.
Ett mindre antal fortsatte senare till Canadas svenskbygder. Gammalsvenskbybornas bosättning i det gamla moderlandet har slagit
väl ut/ Alla, som så önskat, ha blivit jordbrukare på egna gårdar,
och ett sammanhängande bosättningsområde har skapats på Gotland.
Den på Dagö kvarlevande stammen minskades åter kraftigt i
början av 1800-talet, då även bönderna i byn Kärdia måste överge
sina gårdar. Endast prästgårdsbönderna i byn Röicks bodde alltjämt kvar – ännu för några år sedan levde där ett tiotal av deras
ättlingar med svenska till modersmål.
Under världskriget 1914–1918 spolierades även den svenska bosättningen på Nargö. Av militära skällät nämligen den ryska regeringen evakuera ön; vid krigets slut återvände endast omkring
150 av de 450 bortflyttade svenskarna. Nargö fick härigenom en
estnisk majoritet.
Sedan Estland genom Dorpatfreden tillerkänts sin frihet, börjar
ett nytt kapitel i estlandssvenskarnas historia. I landets första regering hade svenskarna en egen representant i sin ledare Hans
Pöhl. I den första konstitutionen tillförsäkrades de liksom landets
1 Se härom den i Svensk Tidskrift 1937 publicerade artikeln »Svenskbyborna»,
av generaldirektör Gösta Malm, ordförande i GammalsvenskbykommittE\ns och Gammalsvenskbystiftelsens Arbetsutskott.
516
Estlandssvenskarna
övriga minoriteter kulturautonomi samt ett eget s. k. folksekretariat, med uppgift att leda och vaka över den svenska folkundervisningen. I svenskbygden funnos under hela självständighetstiden
20 folkskolor med svenska till undervisningsspråk. De flesta lä-
rarna ha genomgått riks- eller finlandssvenska seminarier.
Den viktigaste stödjepunkten för den svenska allmogebefolkningens praktiska utbildning har varit Birkas’ folkhögskola belä-
gen i Nuckö socken, norr om Hapsal, vilken grundades några år
efter självständighetsförklaringen. Dess skötsel har tidigare varit
anförtrodd åt en rikssvensk rektor, men under senaste tid åt en estlandssvensk agronom, utbildad i Sverige. Skolan har erhållit ett
årligt anslag från svenska staten på 7,000 kronor. Skolans intressen
ha främst omhänderhafts av estlandssvenskarnas egen kultursammanslutning, Svenska Odlingens Vänner i Reval, samt det s. k.
Estlandsutskottet inom Riksföreningen för svenskhetens bevarande
i utlandet uti Stockholm. Under åren närmast före den ryska inmarschen i Estland hade skolan utvecklats på ett glädjande sätt.
Birkas hade blivit en mönstergård för svenskbygdens jordbrukare,
vilka årligen ditsände den vaknaste delen av den manliga och
kvinnliga jordbruksungdomen.
En annan utomordentligt viktig kulturhärd har varit det svenska
läroverket i H apsal. Det består av en 5-årig mellanskola och ett
3-årigt real- och latingymnasium samt står under samma ledning
som ett estniskt läroverk. Läroverket har åtnjutit ett årligt statsanslag från Sverige på 10,000 kronor. Undervisningen vid läroverket har handhafts av rikssvenska och estlandssvenska lärare. studentexamen har avlagts vartannat år. Genom medel, som ställts
till förfogande av det ovannämnda Estlandsutskottet, ha samtliga
studenter, som så önskat, kunnat fortsätta sina studier vid universitetet i Dorpat. Förhoppningen har varit att på detta sätt utbilda
unga estlandssvenska studenter till sin stams ledare på olika områden. Ett stort behov förelåg nämligen i svenskbygden av estlandssvenska präster, lärare, läkare, kommunalsekreterare, agronomer, sjuksköterskor o. s. v. Tack vare ett målmedvetet arbete
under 1930-talet lyckades det att till de flesta av dessa uppgifter
utbilda ett antal estlandssvenskar. Den kyrkliga verksamheten,
som, efter ärkebiskop Nathan Söderbloms initiativ, erhållit ett
kraftigt stöd från Sverige, leddes sålunda helt av estlandssvenska präster under de senaste åren.
För den allmänna folkundervisningen ha verkat de 20 estlandssvenska folkskolorna. En av dem, folkskolan i Reval, har åtnjutit
517
.; .f
Gerhard Hafström
ett årligt statsunderstöd från Sverige på 2,000 kronor. Vid samtliga
skolor ha funnits svenska bibliotek, vilka flitigt utnyttjats av befolkningen.
.Ä.ven på många andra områden än de ovannämnda har hjälp
kunnat lämnas från Sverige._ Detta har kanske främst möjliggjorts
genom Estlandsutskottets verksamhet under ledning av dess ordfö-
rande, riksantikvarien Sigurd Curman. Utskottet har samordnat
olika hjälpaktioner för estlandssvenskarna, från fonder och enskilda anskaffat medel samt fördelat dessa och utövat kontroll över
medlens användning i Estland. Särskilt må nämnas inrättandet i
svenskbygden av ett 20-tal läsestugor, vilka försetts med radioapparater och till vilka tre gånger i veckan översänts rikssvenska
dagliga tidningar. Såväl till läsestugorna som till skolbiblioteken
kunde regelbundet sändas bokgåvor, vilka ställts till förfogande
från föreningen Oscar II:s Vandringsbibliotek. För att utveckla
den fysiska fostran bland estlandssvenskarna anställdes vidare
en idrottsinstruktör, vars arbete på kort tid visade anmärkningsvärt goda resultat.
Den skildring som lämnats härovan beträffande den estlandssvenska befolkningens kulturella förhållanden, avser tiden före den
ryska inmarschen i Estland 1940. Därefter nedfälldes en järnridå
mellan svenskbygden och Sverige.
Den våldsamma politiska förändringen drabbade synnerligen
hårt den estlandssvenska folkstammen. Befolkningen från Odinsholm, Nargö och Rågöarna evakuerades snart till fastlandet. Från
de olika svenskbygderna inlämnades då petitioner till de nya makthavarna med anhållan att få överflytta till Sverige. Endast den
första ansökningen från 110 av de 360 rågösvenskarna bifölls av
de sovjetryska myndigheterna.
Den 17 oktober 1940 anlände den lilla folkspillran med båt till
Stockholm, i det närmaste utblottad. Den ersättning, som tilldelats
rågöborna för deras gårdar och båtar, jämte andra kontanter och
större delen av fiskredskapen och husgeråden beslagtogs vid avfärden av de ryska myndigheterna. Den svenska regeringen hade
uppdragit åt en särskild kommitte under ordförandeskap av justitierådet Emil Sandström att omhänderhava såväl rågöbornas utplacering i svenskt arbetsliv som deras framtida bosättning i Sverige.
Efter kort tidvorode allra flesta utplacerade hos svenska jordbrukare för att lära moderna svenska jordbruksmetoder, som i så
många avseenden skilja sig från de ålderdomliga estlandssvenska
bruken. Efter samråd med rågöbornas förtroendemän beslöt kom- 518
Estlandssvenskarna
mitten att genom en särskild för ändamålet bildad stiftelse söka
förvärva lämpliga fiskar- och mindre jordbruksgårdar på de två
stora öarna Björkö och Gräsö i Stockholms skärgård. Hittills ha 7
gårdar inköpts, på vilka såsom arrendatorer utplacerats 14 familjer, omfattande 60 personer. stiftelsen har därjämte inköpt lämpliga fiskebåtar, fiskredskap samt yttre och inre inventarier. Arrendeavgiften uppgår till 2 procent av köpesumman. Härtill kommer
amortering av de inköpta yttre inventarierna, vilka då tre fjärdedelar inbetalats tillfalla arrendatorn. Denne äger att framdeles
inlösa fastigheten till stiftelsens inköpspris. De flesta inköpta
gårdarna ha några tunnland åker samt skog till husbehov. Huvudnäringen blir rågöbornas urgamla, nämligen havsfiske. Endast
två egentliga jordbruksfastigheter ha inköpts.
Av de övriga 50 rågöborna äro de flesta placerade hos svenska
jordbrukare. Icke mindre än 4 familjer äro anställda på Vikhus sä-
teri i Västmanland, där de blivit föredömligt emottagna och erhålla
en insiktsfull ledning. Den hittills verkställda bosättningen har
lyckats över förväntan bra, och man hoppas, att de återstående av
de 110 hit överflyttade rågöborna under nästkommande år skola
få förenas med sina släktingar och grannar på de två nya
Rågöarna i Sverige.
Alltjämt bor emellertid den övervägande delen av den estlandssvenska stammen kvar i Estland. Klart är, att den hälsade de ryska
truppernas fördrivande såsom en befrielse. I Sverige kommer man
allt framgent liksom hittills att med det största intresse följa dess
vidare öden. Vissa uppgifter tyda på att befolkningen numera
önskar kvarbo på sina ärvda boplatser och där verka för nordisk
kultur i österled. Därest den estlandssvenska befolkningen skulle
vidbliva sin för något år sedan uttalade önskan att få överflytta
till Sverige, kan den lita till de svenska statsmyndigheternas uttalade löfte att få återinflytta hit.
Den svenska statens förpliktelse gentemot estlandssvenskarna är
lika naturlig som starkt grundad. Den bottnar i en månghundraårig tradition, vars yttersta rötter äro Sveakonungarnas fridshägnande verksamhet gentemot de svenska kolonisterna på Estlands öde kuster. Den tog sig uttryck i Vasakonungarnas och
Karlarnas skyddsbrev och den omfattar alltjämt den lilla utposten
på Estlands kuster och öar.
519
. -~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner