Print Friendly

Eskil Block; Tål vi eliter i Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ESKIL BLOCK:
Tål vi eliter i Sverige?
Vissa begåvade människor uträttar
Jisentligt merför sina medmänniskor än
adra. Arbetets frukter kan lätt
liR/ördelas men arbetet självt låter sig
Ilie omfördelas hur långt som helst utan
IIIeffektiviteten avtar. Därför måste vi
Jftmiera arbete och kunskap, skriver
ttkn lic Eskil Block. På 1970-talet under
IOCialdemokratins förfallsperiod
tångdes de personer som genom
kgåvning och duglighet tillfört
14mhäl/et något nytt och enastående
lltdan. En viktig uppgift för politikerna
k tvärtom att ta vara på begåvade och
•g/iga personer.
Politiken, liksom övrig verksamhet, utövas dels på lång, dels på kort sikt. Till
vardags, för det mesta, måste en politiker – särskilt i regeringsställning – skö-
ta dagsrutin och hantera uppkommande
kriser; mer långsiktiga problem får vanligen anstå. Men ett skepp utan kompass
råkar förr eller senare i svårigheter. Därför måste åtminstone några i samhället
” skåda efter stjärnorna” , spekulera om
framtida svårigheter, utföra ideologiska
analyser av långsiktiga förlopp. I några
länder låter man erfarna politiker, senatorer, sitta på längre tid och granska lagstiftning, utlandsupplåning och andra
långsiktiga åtaganden; vissa partier har
idetidskrifter; i opposition och efter val
måste alla tänka om.
I en demokrati räcker det emellertid
inte med att yrkespolitikerna är kompetenta, hederliga och förutseende. Det
krävs också att det ute i landet, i skilda
yrkeskårer, finns kunnigt och välinformerat folk som utan fruktan säger ifrån,
om de finner att politikernas åtgärder
skadar någon viktig samhällsfunktion på
längre sikt. Eftersom borgerligheten huvudsakligen söker sitt röststöd bland relativt välinformerade grupper i samhället, är det desto viktigare att dess politiker tillvaratar sådant kunnande.
Ibland frestas man säga att det är
tvärtom: genom de organisatoriska samband som föreligger mellan arbetarrö-
relsens olika grenar, som professor Erik
Anners för några år sedan kritiskt kartJade, uppnås visserligen en ofantlig
maktkoncentration, men också ett
utredningsövertag, som de borgerliga
partierna inte har någon egentlig motsvarighet till. Anledningen är uppenbar: i
äldre tider var det en självklar sak att de
408
borgerliga partierna hade flest sympatisörer i ämbetsverk odh domstolar,
banker och företagsledningar, bland lä-
kare och lärare. Så är inte längre förhållandet; socialdemokrater och t o m kommunister har talrika sympatisörer, långt
in i ”etablissemanget”, ja, i de borgerliga tidningarna. Till detta kommer att de
borgerligt sinnande är sämre organiserade och splittrade inte bara organisatoriskt utan även åsiktsmässigt.
Tigrar och lejon
Under studentrevolten i Frankrike berättades följande anekdot. ”Man säger”,
hette det, ”att tigrar och lejon, härskare
på varsin kontinent, hatar varandra om
de råkas i fångenskap, och sliter sönder
varandra vid minsta tillfälle. Tigrarna är
starkare en och en; men låter alltid sin
starkaste slåss ensam för hela flocken.
Lejon kan samarbeta; därför vinner de i
längden”. Om historien är sann eller ej
är förstås oväsentligt. Det avgörande är
att de dugligaste i ett samhälle – tigrarna
– måste lära sig samarbeta, om inte de
skall utplånas i en hård och avundsjuk
värld. Det som inte framgår av anekdoten, är att tigrarnas insatser ofta är till
fördel även för lejonen.
Det är denna senare poäng somjust nu
har aktualiserat hela problematiken. Vår
nuvarande ekonomiska kris och doktor
Marcus Wallenbergs död har fäst åtskilliga ”radikala” människors uppmärksamhet på det förhållandet att vissa begå-
vade människor faktiskt uträttar väsentligt mer för sina medmänniskor än andra;
och att medan arbetets frukter lätt kan
omfördelas, arbetet självt inte låter sig
omfördelas hur långt som helst utan en
radikal nedgång i effektiviteten.
Alltfler socialdemokrater börjar inse
vådan av att ett arbetarparti låter sig omvandlas till konsumentparti; allt fler folk·
partister ser vad det.har kostat dem alt
sätta den fria tävlan inom utbildningssy.
stemet ur spel och låta begåvade ungdomar trängas ut ur universiteten av lli
ringar som redan misslyckats i andra yr·
ken. De varningar som olika expertgnlJ)o
per framfört genom åren, och som nODchalant bagatelliserats av skilda ”fo~
rörelseföreträdare” och ”massmediadebattörer”, har samt och synnerligensJa.
git in, och vi har lärt oss vad det kaa
kosta, om ”tolken tiger”.
Skälen till att ”tigrarna” på detta sätt
trängts undan är mångtaliga. En välutbiJ.
dad försäkringsdirektör ur det borgerlip
lägret påpekar t ex att Europas kontinem
gång efter annan skakats av krig och~
volutioner: ”Det tycks ha blivit ett psy.
kologiskt behov att möblera om en gåJw
var generation. Eftersom krig har bliw
alltför dyrbara sedan atombomben UPJI’
täckts, fick vi nöja oss med en studen~
volt, och det är kanske sunt att då ochdl
ifrågasätta det mesta. Men nu måste vt
återgå till ordningen.” Andra – Hermaa
Kahn är ett exempel – fruktar att dea
kulturella, tekniska och ekonomiska ledningen övertagits av andra kontinenter;
Alvin Toftler menar att den teknologiska
utvecklingen hur som helst skapat ea
”tredje våg”, som för alltid raserat myc·
ket vi förr trott på.
Men det finns ytterligare ett sätt att se
saken – nämligen som en ändrad balans
mellan skilda eliter i samma samhälle
Det betyder då att samarbetet inte bara
är dåligt de borgerliga partierna emeUaa
– något som man inte behöver Old
Palmes skarpsinne för att konstatera –
utan att mer allmänt sett skilda elitgrupper i vårt samhälle samarbetar illa.
lebovet av en ideologi
På denna punkt känner jag att problemets kärna ligger. Av organisatoriska
skäl, för att kunna bilda stabila regeringar och lägga fram genomtänkta förslag,
liar borgerlighetens politiska bransch intresse av effektivare samarbetsformer,
prna sådana som inom ett större parti
tillåter personval och fraktionsbildning.
Men vadjag talar om nu, är ett mer djuptlende, rent ideologiskt, samarbete. Det
måste utförligare motiveras.
Vad är då en ideologi? Jag skulle vilja
låga: en verklighetsbeskrivning, en uppsättning värderingar och ett handlingsprogram. Svensk borgerlighet kan inte i
långden överleva på lösa kompromisser
mellan enfrågerörelser: högre matpriser
och mindre kärnkraft, mer u-hjälp och
fter daghem, lägre skatter och bättre skolor. Det måste finnas en genomtänkt idebas – Thorbjörn Fälldin har i sina ljusare
stunder insett detta, talar om ”antisociatism”.
Vad är då antisocialism? Vid det här
laget står det väl klart att ingen vill ha det
som i Sovjetunionen – utom möjligen
några författare, militärer, politruker,
balettdansöser och liknande grupper
som ser vilka fördelar deras kolleger har
där borta. Någon annan form för sociatism existerar knappast i sinnevärlden; i
Kuba och Polen, Kina och Algeriet, liksom i de radikala socialisternas drömmar
bär i Sverige, handlar det mesta om förbud och påbud.
”Hur kan opinionsbildningen styras
om man tillåter TV-satelliter?” frågar
409
t ex en engagerad systerskapskvinna i
Dagens Nyheter, och att löntagarfonder
betyder mer makt för yrkespolitikerna,
inte för löntagarna, har Palme nu öppet
avslöjat. Borgerliga värderingar innebär
sålunda bl a att man eftersträvar mindre
och inte mera makt åt yrkespolitikerna.
Men därmed är saken inte klar. Några
”nyliberala” tänkare drömmer som bekant om att lagar och skatter helt skall
avskaffas, och människor göra allt devilja. I verkligheten finns inget sådant tomrum. I verkligheten finns en rad olika
elitgrupper som tävlar med varandra: det
minsta man kan kräva av en borgerlig
verklighetsbild är att dessa kartläggs.
Fyra elitgrupper
Låt mig – mycket förgrovat och enbart
som en utgångshypotes – beskriva fyra
huvudtyper av social elit. Den första är
då de som är elit i kraft av arv och
ägande. Vi kan inte bortse ifrån att både i
USA och här i landet, i Västeuropa och i
flertalet länder i ”Tredje världen’ ‘, det
alltjämt finns en rad släkter och familjer,
kungliga, adliga eller borgerliga, som i
kraft av arv och släktsammanhållning
lyckas bevara stor makt från generation
till generation, i någon mån oavsett duglighet. Detta är i själva verket inte bara
socialismens utan all politisk radikalisms
drivfjäder, att man inte kan acceptera en
samhällsordning som vilar på slump.
Men har man den inställningen – hur
kan man då låta nya miljonärer skapas
genom hasardspel, som nu i Sverige beskattas lägre än hederligt arbete? Och
hur kan man bortse från att en del skicklighet går i arv genetiskt, eller att en vårdad och ansvarsfull uppfostran kan
410
gagna en hel verksamhet, inte individen
ensam? Man kan genom skatter och lagar ganska hårt begränsa denna grupps
inflytande, och det är inte möjligt att
hävda att den idag utgör något primärt
hot mot svensk demokrati.
Den andra elittypen är personer som
genom individuell begåvning och duglighet tillför samhället något nytt och
unikt. Detta är just den grupp som bar
upp den ursprungliga borgerliga revolutionen på 1700- och 1800-talen. Den består av läkare och ingenjörer, köpmän
och uppfinnare, frikyrkopredikanter och
romanförfattare, och många, många andra. Detta är somjag ser det en grupp som
i hög grad trängts undan av socialdemokratins förfallsperiod under 1970-talet.
När det inte lyckades för Partiet att komma åt de stora kapitalintressena, som ju
alltid kunde flytta utomlands, och i än
mindre grad det internationella kapitalet,
var det som om den småskurna avunden
koncentrerade sig på dessa som själva
lyckats göra något, komma med nya
ideer.
De ingenjörer, som en gång skapat
vårt välstånd, utmålades som medvetna
(i motsats till accidentella) miljöförstö-
rare, industriledarna som arbetarplå-
gare, lärare som sadister och läkare som
manipulatörer. Utbildningen urholkades, intagningsförfarandet till högre
utbildning gjordes (medvetet?) farsartat.
En forskare måste under vissa perioder
göra nästan övernaturliga insatser; så-
dana insatser blir ännu omöjligare i samhällen där man experimenterar med extrema demokratiseringssträvanden av
typen MBL-ande, pappaledigt osv. Idag
är våra professorer och läkare grovt underbetalda jämfört med utlandet: de betungas med en mängd oväsentliga upp.
gifter och deras omdöme värderas lågt
spalterna. Att de ännu inte – likt genoraldirektörer och ambassadörer – tillsätts på rent politiska grunder bör väl
närmast betecknas som ett förbiseende,:
ett olycksfall i arbetet.
Den tredje elitgruppen, som däremct
ökat i antal, makt, rikedom och prestige,:;
är de som menar sig företräda and
intressen. Här har vi estradunderhållu
och TV-stjärnor, politiska reportrar
fackombudsmän (de som bestämmef
våra löner över våra huvuden) och Yl’
kespolitikerna.
Det som sällan framhålls beträffa
denna tredje och mäktigaste elitgrupp •
att den inte alltid företräder and
intressen i samma grad som de pås
Vilket mandat har t ex Maj Wechsel–
mann eller Birgitta Wistrand fått att föroträda alla kvinnor här i landet? På vilk
sätt kan tittarna påverka rekryterin
av studiovärdar i TV? Hur demokratis
utses de TCO-funktionärer som titt
tätt uttalar sig på samtliga löntag
vägnar? När MBL-ade våra utbildnin
politiker vare sig med gymnasielär
eller elevernas föräldrar om intagning~<
bestämmelserna till universiteten, om
så hög grad styr deras arbete? Vilka~
ligheter har en enskild partimedlem all
uttrycka missnöje mot sin partiledninp
När fick vi sist en folkomröstning om…,
hjälp, kriminalvård, eller invandring 1
politiska flyktingar? Till detta komlliCil
det mer uppenbara: att karriär av detll
slag idag ger helt andra belöningar
även i näringslivet – än god utbildniJt
eller långvarig erfarenhet. Och det tå
inte heller glömmas att den privata
torn har sin beskärda del av smarta k
-*· och reklamfirmor, ”personalvårire” och ”psykokrater”.
Den fjärde elitgruppen består av dem
• vinner i makt och rikedom genom
• medvetet bryta mot reglerna. Före- -sten av komplicerade regler gör det
ttr frestande att bryta mot Jagen; det
trhållandet att många bryter av okunjpet eller förvirring, i liten skala, gör
•lättare för den grova brottslighetens
itesmässiga förespråkare att ursäkta
llarklangning, konkursbrott, valutaliluggling, bankrån eller människohanl!l i verkligt stor skala. Naturligtvis
llste politiska terrorister räknas hit,
‘nter för främmande makt, och männiior som med vett och vilja bedriver
popaganda för förfallstendenser i samIDet.
Nitikernas huvuduppgift
folitikernas huvuduppgift – som jag ser
it- är inte enbart att ”skydda de svapre”, ”tiJivarata den enskildes intresle”, ”gynna de lågavlönade”. Lika vik- ”‘ är att den stora huvudmassan av
~ggligt och hederligt, arbetsamt och
Jiltframt folk får en berättigad trygghetsänsla: att deras arbete uppskattas, att
de inte föraktas som ”knegare” eller
”boskap” av ett gäng urspårade intellekblella med politiska feberdrömmar. Rätt
sorts människor måste få belöningarna,
001 belöningar utdelas – nämligen de
som arbetar hårt och gör så gott de kan,
Ile de som spelar på lotteri, har vänner i
den politiska viken eller spekulerar i diaIlallter och lägenheter, frimärken och
kiktsskiftningar. De kunniga, välutbildade, inte de politiskt följsamma eller de
som bjuder kändisar stora famnen.
411
Man har bett mig skriva om professorer och andra intellektuella: varför de
inte längre så fritt vågar framföra kritik
mot politiker och ämbetsmän. Jag kunde
ta in andra grupper: gymnasielärare och
läkare, domare och åklagare, företagare
och ingenjörer, fackarbetare och lägre
tjänstemän, folk som behärskar en
bransch, kan sitt yrke, arbetar hårt och
hederligt. Av tradition är vårt svenska
folk ganska lågmält: det är inte så längesen vi lämnade torvan, en landsbygd
som storskiftet gjort ödslig och fattig på
byar av centraleuropeisk typ med bygata, bykrog och ljugarbänk.
Våra universitet har uppskattat saklighet, våra präster avskytt skvaller. Den
tredje elitgruppen har andra värderingar.
Just för att den ofta saknar familj och
utbildning, rot i en bestämd landsända,
en bestämd yrkeskår, tenderar den att
förlöjliga och ifrågasätta allt sådant –
samtidigt som den i långt mindre grad än
adel, präster, borgare eller bönder tål
drift med sin egen förträfflighet – av alla
dessa skäl är den mer beroende av omvärldens applåder, av kollegernas giJiande.
En stor kirurg, en duktig konstruktör,
en framgångsrik affärsman behöver inga
komplimanger: framgången låter sig mä-
tas objektivt. Så inte med en nyupptäckt
chanteuse, en populär (huru länge?) estradör, en omtalad ungdomsklubbist eller obskyr poet. Det gäller i sådana lägen
att höra till en klubb, ha någon att ringa
till i nattens dystra timmar, bära rätt
knapp i västen på diskoteket, angripa
rätt samhällsetablissemang när man har
sin chans i halvåret att synas i rutan, få
rätt sällskap hem från Operabaren.
,,
412
Belöna de duktiga
Vill vi vända på alJt detta, kasta ut väderflöjlarna och lyssna till kunnigt folk igen i
massmedia och politik, gäller det att belöna de duktiga. Olof Johansson borde
uppröras mer över lotterimiljonärernas
och knarkgangsternas obeskattade intäkter, mindre över kirurgernas och
professorernas beskattade. Kulturavdelningen på Dagens Nyheter och Brännpunkt i Svenska Dagbladet borde ägna
mer utrymme åt (gärna korta) repliker
från sakkunnigt folk, när någon inom tidningen haft fel; mindre åt dagens kåldisar och deras senaste lynnesutbrott.
Vi måste se till att våra professn
avlönas i nivå med de danska och Id
ländska, att licentiat- och studentea
men kommer tillbaka, att vi får fler
professorer i Sveriges Radios styrelse
och färre skurgummor i universitetens.
Det gäller för politikerna att bevisa att de
uppskattar kunnighet: ty hjärnor, likq
hjärtan, säker sig dit, där de uppskattas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner