Print Friendly

Eskil Block; Krisen och vår författning

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ESKIL BLOCK:
Krisen och vår författning
Ett symposium hölls i våras i Umeå
kring demokrati och korporativism. Tekn
lic Eskil Block var inbjuden att delta som
”braständare” för att ge en rad
konkretaförslag till ändringar i den
svenska konstitutionen som kunde te sig
både sannolika och önskvärda i ett
tjuguårsperspektiv. Han redogör här för
några av de problem som debatterades
vid symposiet.
De sista årens maktskiften har gjort
svensk debatt öppnare. Åter diskuteras,
som på sextiotalet, principiellt olika lösningar sida vid sida, utan att den andra
sidans goda vilja ifrågasätts. Men den
ekonomiska knappheten gör att de stor·
slagna experimenten nu ersätts av mått·
fulla justeringar; många anser att refor·
merna den gången, om än välmenta, ge.
nomfördes i alltför stor hast.
Kanske var det naturligt att segrar·
makterna USA och Sovjet efter kriget,
liksom tidigare de europeiska stormakterna, fick lämna ideer till smärre stata
så att efterkrigstiden blev en skördetid,
dels för storslagna reformer i socialistist
riktning (skolan, vården, arbetslivet~
dels också för superliberala experimem
(varierat arbetssätt i skolorna, glättigale
bildningsideal och ökad tolerans för avvikare och invandrare, uppluckrad famBjemoral, flyttlasspolitik och arkitekt().
nisk omdaning av stadskärnorna, i biJis.
mens tecken).
Idag känner sig många mer utlämnade
än förr till stora tekniska, ekonomiska
och politiska system som de inte kan
överblicka, än mindre påverka. Förändringarna må ha gjort livet rikare – mea
också inskränkt våra valmöjligheter dl
det gäller exempelvis disposition av vår
inkomst, val av bostadsort och skola,
nyhetsmedium och t o m åsikt. Människorna känner sig passiviserade, rotlösa,
lurade: de tror inte längre vare sig på
experter eller politiker. Liksom i andra
delar av världen finns också i Europa ea
·tendens att söka sig ner till kultureiii
rötter, till äldre produktionssätt och livsstilar. De mer eftertänksamma avstJr
från att utpeka enstaka syndabockar,
söker förstå var det gick snett och h11
man kan göra Jagstiftningen mindre krä-
vande, löftena mindre ihåliga. Vi har
kort sagt, oberoende av partitillhörighet,
ett intresse av att demokratin vitaliseras
och att nationen stärks.
statsvetenskapliga institutionen i
Umeå, Umeå stad och universitet samt
Skytteanska sällskapet därstädes har tajt det värdefulla initiativet att ordna ett
symposium kring demokrati och
korporativism, där också den svenska
konstitutionens framtid skulle tas upp till
behandling. Det var ett inspirerande
möte mellan den generation som kämpat
för vår demokrati när denna hotades utifrån, och den som fått så mycket gratis
och kanske i gengäld blivit mer illusionsfri då det gäller människans inneboende
godhet.
Flera bidrag tog upp de drivkrafter och
de åskådningssätt som fick en äldre generation av frikyrkomän och nykterhetskämpar att särskilt aktivt främja bredare
folkbildning och deltagande i besluten;
andra redogjorde mer illusionsfritt för
bur modernt marknadstänkande och moderna massmedia (kanske i förening med
en viss egennytta och kortsiktighet) fjärmat politikerna från sina väljare och fått
dem att agera alltmer kortsiktigt. Mest
skakande var kanske den erfarne tidningsmannen Matts Balsgårds redogörelseför i vilken grad de växande budgetunderskotten och det allt lättsinnigare hanterandet av offentliga medel nonchalerats, inte bara av politikerna själva, utan
även av de journalister som i andra sammanhang gärna vill framträda som demokratins bästa värn. (Liknande synpunkter framförde Bengt Öste i den intervjuserie om maktförhållandena på TV
somjag i våras publicerade i pingströrel- 353
sens morgontidning Dagen).
Själv hade jag inbjudits till Ume-konferensen för att agera braständare, ge en
rad konkreta förslag till ändringar i den
svenska konstitutionen som kunde te sig
både sannolika och önskvärda i ett tjuguårsperspektiv. Eftersom inbjudarna
var statsvetare, villejag i möjligaste mån
anknyta till hur man på andra håll i världen sökt bibehålla sin kulturella egenart
och sitt politiska oberoende, utan att
ändå ge upp folkets möjlighet att korrigera politikernas misstag och förenkla Jagarna. Mina fantasibetonade förslag kunde, men behövde inte, vara förankrade i
befintliga opinioner här i landet; menjag
fann det lämpligt att åtminstone relatera
dem till här kända behov.
Kontinuitet och handlingskraft
I länder med många partier och täta partiskriften (Latineuropa, Danmark, Holland) har man fått känna på vad det kan
kosta att sakna en handlingskraftig ledning, om Jandet råkar i kris. I Latinamerika, på Balkan och flerstädes i världen
är detta en huvudursäkt för de många
diktaturerna; man föreställer sig att de
som beundrar Sovjet och liknande system ytterst anser att en svag stat lätt
infiltreras av yttre ekonomiska intressen
och de argumenten framfördes fullt naket, då de röda regimerna i Portugal och
Chile föll som ett försvar för ökat polisvälde och förtryck. I Ume-debatten
framhöll flera talare, tydligast kanske
Per-Erik Back, att en viktig anledning till
att det aldrig gick så i Sverige, var en
utbredd värdegemenskap kring nationens fria och i stort sett rättfärdiga traditioner, med en ofta starkt religiös färgton.
,,

.
,’
l


\
.

,————–~==——~—-~———-
354
En annan anledning som nämndes, var
en tradition i svensk förvaltning av rättrådighet och allmännytta, som till dels
kan återföras på bestämda kungar –
Magnus Ladulås, Gustaf Vasa, Karl IX
och Karl XI – dels på höga ämbetsmän
och domare, alltifrån Torgny Lagman,
Birger Jarl, Axel Oxenstierna o s v –
slutligen på tidningsmän och folkrörelseledare på 1800-talet. Frågan gäller då hur
det kan komma sig att denna tradition
inte tillräckligt beaktades i vår senaste
översyn av konstitutionen. Faktiskt fö-
rekom ett utomordentligt historiskt avsnitt i det utredningsbetänkande som
framlades 1963; men från denna tid kom
de politiska ungdomsrörelserna att via
massmedia ta över initiativet från forskarna, och den konstitution som antogs
ett årtionde senare var till dels ett beställningsarbete, till dels en politisk kompromiss i trötthetens tecken, i slutet av
en vårriksdag, och både parlamentariker
och journalister intygar att det gick hastigt till. Bl a urholkades, av principiella
skäl, statschefens roll intill utplåning,
medan någon vald statschef aldrig allvarligt övervägdes. Matts Balgård framhöll
att resultatet är att riksd?gens talman,
partipolitiskt utsedd, får en nyckelroll
som i vissa lägen skulle kunna missbrukas, just partipolitiskt. Helt allmänt kan
väl tilläggas att det s k politikerföraktet
främst har sin grund i vissa politikers
tendens att sätta kortsiktig partitaktik
före nationens sammanhållning och bestånd på längre sikt.
Hur skulle man då kunna ändra bilden,
så att långsiktighet och sammanhållning
åter betonas?
Vid en sammankomst i föreningen
Heimdal i Uppsala i våras drog en del av
de närvarande den slutsatsen att konungens roll åter borde stärkas; andra drar
den slutsatsen att republik-debatten
borde återupptas, att en stark och handlingskraftig presidentur borde etableras
här i landet. Det torde inte vara lätt att
genomföra, på grund av dynastins nuvarande popularitet och det faktum att man
just infört kvinnlig troföljd. Jag vill här
diskutera mer principiellt.
Den europeiska lösningen har ju trädi.
tionellt varit en ganska stark monarki
och flera av våra kungar i äldre tid har
faktiskt som nämnts spelat en progressiY
politisk roll, särskilt för förvaltninge11
organisation och utrikespolitiken. Mit
detta står inte bara republiker där statschefen är svag (Sovjet och Schweiz) utai
också sådana där presidenten har nästat
caesarisk makt (USA, Finland). Medaa
Napoleon lyckades omvandla en vald
befattning till ärftligt kejsardöme, fliiiiS
liknande tendenser i dagens Indien.
Men om dessa lösningar förefaller
stängda för oss, eller mindre önskvärda,
kan man nämna två fall, där en politiskt
svag men kulturellt betydelsefull monar·
ki kombinerats med en annan, starkare,
befattning som svarar för viss kontinuitet: shogunen i det äldre Japan, före
Meiji-restaurationen, och premiärministrarna i England som ju har ett inre kabinett till sitt förfogande , starkare grepp
över fackministrar och ämbetsverk, ocll
möjlighet att fritt välja valdag samt ett
valsystem som slår ut småpartier. Mil
uppfattning är att Olof Palme kan ba
strävat i denna riktning, främst i form aY
kansliförstärkning och utnämningspolio
tik, samt genom att eftersträva uppgörelo
ser partierna emellan, innan saken koJDo
mer på riksdagens bord. Ministerstyre,
ett inre kabinett, olika former av samlingsregering, och direkta vädjanden till
folket, kan bli en väg också i fortsättDingen för Sveriges del.
Man måste dock skilja noga mellan
vad Erlander kallade ”en stark regering” (på denna sida anställningstryggbet för statsministrar, av u-landstyp) och
beredskap i krissituationer, då riket hotas till sin existens, då ekonomin rasat
aer på sydamerikansk nivå, eller långvariga regeringskriser av holländsk eller
fransk (förkrigs-)modell uppstått. I så-
dana fall krävs inte bara handlingskraft,
utan kontinuitet. Är situationen mindre
akut, krävs åtminstone förmåga att förutse och planera mot kommande kriser,
även om man inte är villig att i någon
bögre grad ge avkall på riksdagens och
folkets makt att också mellan valen ifrå-
gasätta förd politik.
Om man nu vill stärka centralmakten,
skulle ett par möjliga åtgärder kunna
vara följande. Först bör man definiera
konkreta situationer då samlingsregering
dler provisoriskt expertdeltagande skulle vara obligatoriskt – krig, storstrejk,
statsbankrutt, långvarig regeringskris.
Därnäst realistiskt uppskatta vilka sambillsfunktioner som skulle kunna utfylla
tomrummet, om det politiska maskineriet skär ihop. Sådana har varit civilförvaltningen i bl a Frankrike och Holland i
Dåra samarbete med forskarvärlden.
Men även (under kriget och närmast efter) arbetsmarknadens parter (den s k
saltsjöbadsandan torde i hög grad vara
en frukt av ödesgemenskapen under kriaet, ansvarsfullt och lyckosamt genomlevad) och armen, vilken dock aldrig bör
tillåtas ta över, så som skett i många uländer, med ödesdigert resultat för de- 355
mokratin. Dit hör i hög grad domstolarna
– till vilket ämne jag återkommer. Dessa
sekundära maktcentra, liksom pressen
och universiteten, har förutom egenskapen att kunna ”vikariera” för en sönderfallande centralmakt, ett värde som korrektiv mot missbruk dessförinnan.
Det finns nämligen, vid sidan av de
akuta situationerna, ett mer gradvis förfall av det politiska livet, med korruptionstendenser, bristande insyn och redovisning, slarvigt genomtänkt lagstiftning som klubbas igenom utan kontroll
av experter, kortsiktighet, opportunism
och modebetonade åsikter. Här är det
inte demokratin som sådan som är i fara,
utan samhällsmaskineriet i konkretare
mening, det människorna skall leva av,
som hotar blir grusbemängt. Det gäller
sålunda inte ensamt att stärka centralmakten, utan också att hindra den att
missbruka sin makt. Detta anfördes av
Sam Erwin, ordförande i Watergatekommissionen, vid dennes besök i Sverige – nämligen att vad han ville rätta till
icke bara var Nixons misstag utan överdriven maktanhopning hos presidenten
ända sedan Roosevelts tid.
Det gäller sålunda att fördela olika
funktioner mellan olika maktcentra, att
uppnå en lämplig balans som hindrar
varje träd inklusive de stora
korporationerna – att växa upp i himlen.
Maktfördelning och ansvarsutkrävande:
nytt tvåkammarsystem.
Redan Montesquieu hade ideer av detta
slag, tydligast förverkligade i den amerikanska konstitutionen. USA:s Supreme
Court är ju inte bara en sista vädjobana i
civila mål, utan också en kontrollinstans
gentemot ämbetsverken och dess högste
356
chef, presidenten. Vår motsvarighet: JO,
riksrevisorerna, riksrevisionsverket m fl
har inte den starka oberoende ställning
dessa domare har; även våra skilda ämbetsverks oberoende undergrävs alltmer. Möjligheten att välja JO och inte
utnämna honom, i direkta val, som så
många andra befattningar i USA, diskuteras aldrig; än mindre folkomröstning
av schweizisk typ. Ytterligare en metod
att utkräva ansvar har man i de anglosachsiska ländernas enmansvalkretsar,
där också partilösa får ställa upp. En ny
variant är den franska: om ingen når
50% möts de två starkaste i en slutomgång.
Som den mest realistiska lösningen i
ett svenskt perspektiv ser jag att man
minskar ner den nuvarande kammaren
till c:a 200 personer, och att istället ett
femtiotal enmansvalkretsar inrättas. Syftet med dessa är att dels finna en slutpost, jämförlig med de nuvarande landshövdingarna, för de parlamentariker som
är värda en sådan, dels att stärka anknytningen väljare-valda, och slutligen genom att kräva utgångskvalifikationer
(viss ålder, erfarenhet av politik, förvaltning, organisation, forskning eller nä-
ringsliv) förlänga valperioden (7-10 år)
och ställa vissa utredningsresurser till
förfogande, kan skapa en kår som omutligt kan se till rikets väl på lång sikt.
Dessa senatorer skall till sig knyta ämbeten av typen JO, RÅ, Statistiska Centralbyrån, Riksrevisionsverket, statskontoret etc för att få en god bild av var det
brister, och hur brister skall kunna åtgärdas. Vidare har var senator sekreterarhjälp, skyldighet att ta emot och besvara
klagomål, och, om en viss andel av senatorerna bifaller, väcka förslag (väl förberedda) i den egentliga, beslutande,
kammaren. Man kan tillägga att denna
sorts överhus är kontinuitetsskapande
utan att vara odemokratiskt; och att taJ.
mannen för senaten kan bli en ”ersätt·
ningsstatschef’ med större rätt än kammarens.
Kulturliv och massmedia
Ytterligare en väg skulle kunna vara att
decentralisera mer makt från huvudstaden – inte genom utlokalisering av äJn.
betsverk utan genom delegering av dc
konkreta besluten – till ett mindre antal
regioner med olika politisk majoritet,
som t ex skulle kunna föra var sin skt»
och kulturpolitik. De skulle var för sigil
större handlingskraft än en splittrad ceatralregering, och dess misstag kunna utvärderas utan prestigeförlust för denna.
Till dessa problem hoppas jag ku011
återkomma.
Så mycket kan emellertid säjas att dc
självstyrande regionerna i så fall skulle
vara väsentligt färre än de nuvarande
länen, ha vald (ej utnämnd) guvernör
eget milo, egen hovrätt, eget universitd
och egen byggstadga, samt en sammanhållen kultur- och näringspolitik. Tänk·
bara ”huvudstäder” vore Stockholm,
Göteborg, Malmö, Örebro och Umeå.
Uppsala universitet skulle i det läget
bli det enda riksgemensamma – Svenges Sorbonne, Oxford eller Harvard. l
övrigt skulle regionerna själva leda sia
utbildningspolitik, välja läromedel, studieplaner, fördela platser m m.
Massmedia nämndes flera gånger t
Ume-debatten som ansvariga för en st«
del av förflackningen i bildningsideal odl
för politisk kortsiktighet. Då det gäla’
tidningsvärlden har detta i så fall ett viss!
samband med marknadens villkor; för
etermedias del är orsaken den konkurrensbegränsning som införts, främst i
vad gäller TV trots att den inte längre är
tekniskt motiverad och troligen i längden
obållbar. Desto allvarligare måste då
monopolsituationen granskas,just ur demokratisk, anti-korporativistisk, synpunkt.
TV:s nuvarance ställning baserar sig
på den s k public-service-ideologin, formulerad av lord Reith och konservativa
brittiska politiker på 20-talet. Denna
ideologi kräver objektivitet och saklighet
av sina utövare; att de skulle ha rätt att
bruka mediet för att sprida sina egna politiska uppfattningar var alldeles icke avsikten. Inte heller hade de som formulerade ideologin ifråga någon iver för nutida trygghets- och medbestämmandelagar. Det är i själva verket dessa, i förening med en del specifika händelser
kring 1970, som helt ändrade mediets
villkor i vårt land. På grund av den starka ekonomiska expansionen under 1960-
talet skedde först en kraftig utbyggnad
av universiteten, därefter en kraftig utbyggnad av TV, vid en tidpunkt då åtskilliga radikala tidningar slagits ut på
marknaden. Det fanns således en tendens att fylla de nya tjänsterna, antingen
med besvikna tidningsmän, eller med
unga, radikala och ej synnerligen samhällserfarna akademiker, och de test som
psykologen Åke-Bertil Johansson utformade, tog heller inte sikte på kunskap
och erfarenhet, utan på nyhetssinne och
estetiska talanger, plus tekniskt kunnande i filmproduktion. Följden blev att en
bel generation av TV-folk kom att rekryteras ijust de konstnärligt radikala kretsar som då hade så stor framgång, och
357
snart nog blev deras övertramp av den
karaktären att inte ens traditionella socialdemokrater kunde sitta stilla vid apparaten.
Tyvärr valde man inte i detta läge att
avskeda, utan tillgrep den rakt motsatta
vägen – nämligen att strypa TV ekonomiskt, genom att vägra höja licensen,och
utfårda ett anställningsstopp, som vid
detta laget varat i elva år. Kring detta
problem genomförde jag i våras en intervjuserie i tidningen Dagen.
Bland de lösningar som framskymtas
märks en friare etableringsrätt för kommersiella intressen, och en mer radikal
delegering av sändningsrätten till olika
regioner och intresseorganisationer.
Men i samband härmed måste man också
kritiskt granska hur de stora föret!lgsgrupperna och de stora intresseorganisationerna undanträngt individers och lokala gruppers möjlighet att själva fritt
agera, ekonomiskt såväl som politiskt.
Korporativismen
Under debatten i Umeå fördes principiella resonemang om den växande korporativismen, främst i den formen att
fackföreningarna å ena sidan allt oftare
uppträder i den allmänna samhällsdebatten och kräver att få påverka denna, å
andra sidan i konkreta situationer eftersätter samhällsintresset för egna kortsiktiga fördelar. Liknande resonemang
fördes för övrigt också beträffande de
politiska partierna. Man såg olika lösningar: en att politikerna, eventuellt lagstiftningsvägen, eventuellt genom fastare praxis, tillbakavisar organisationernas krav, med hänvisning till att de varken företräder alla, eller ens sina egna
medlemmar på alla plan, och att de i alla
358
händelser vägrar att ta nationell hänsyn,
då egna intressen står på spel. Andra
menar att journalister och forskare tydligare borde utpeka fall där korporationernas inblandning gått för långt. Ytterligare en möjlighet kunde vara att man nogare utreder i vilken mening de tjänstemän, som framförallt utvidgar sin organisations befogenheter, verkligen tar hänsyn till sin egna medlemmars åsikter.
Demokratin och representativiteten
inom organisationerna skulle alltså vara
knutpunkten, inte organisationernas ambitioner som sådana. Emellertid får man
heller inte glömma, att maktkoncentrationen på arbetsmarknaden har en internationell bakgrund, i ett hårdare konkurrensläge.
Internationell bakgrund
Min syn på framtiden påverkas givetvis
av det faktum att jag arbetar inom en
organisation som har internationell krisberedskap till huvuduppgift. På det ekonomiska området håller jag för troligt att
alltfler nya länder lyckas med industrisatsningar jämförliga med våra, fast på
radikalt lägre kostnadsnivå. Sverige har
då tre valmöjligheter. Den första är att
accelerera vår tekniska utveckling – datorer, kärnkraft, genmanipulering etc –
så att vår industri också i fortsättningen
kan finansiera den levandsstandard politiker och ombudsmän beviljat oss. Tyvärr är den väg till stor del stängd, på
grund av nedrustningen inom skolan och
opinionsbildningen i massmedia. Den
andra vägen, som exempelvis Lars lngelstam livligt rekommenderar, är att vi
frivilligt sänker vår levnadsstandard. LO
torde ej betrakta hans målsättning som
sin egen, och Nancy Ericsson har uttalat
att ”valje sänkning av folkpensionerna
är ett brott mot fjärde budet”. Den tredje
vägen heter protektionism, d v s att befintliga industriländer sluter sig samman
för att med i huvudsak bibehållen teknologisk nivå försvara vår standard mot
konkurrenter. Detta betyder starkare solidaritet med EG och OECD, mindre benägenhet att exportera kunnande, vare
sig kommersiellt eller via SIDA; att bioda u-hjälp och statliga uppköp till svensk
industri (efter fransk modell) samt all
åstadkomma intensivare samarbete dels
med länder som står utanför EG (främsl
Norge och Finland) på sikt kanske ocks&
med Östeuropa, arabvärlden, Latinamerika, Västafrika o s v. Palmes andra re~
ring, Thage Pettersson och Ingvar CariJ.
son, tycks helt naturligt ha slagit in Ii
denna tredje väg.
Vi måste emellertid räkna med all
konkurrensen hårdnar också från de
nämnda länderna. Blir vi (och andra europeer) mer protektionistiska, torde de
nya industriländerna i sin tur förhandla
hårdare, både om råvaror och mark·
nader. I Sydamerika speciellt, men ock·
så inom EG, finns traditionella svenska
exportmarknader som kan bli lidande av
egennyttiga steg som chockdevalvefint
ar med mera. Mycket tyder på att tysk·
arna står i valet mellan ett ännu intimm
samarbete med fransmän, holländare,
belgare, danskar och schweizare, eller
en ”finsk” förmånsställning i relation ti
Östeuropa, med återförening och nedrustning som slutmål. I linje med en så-
dan ytterligare uppsplittring av värJdel
kan det bli en styrka att på en rad om
den öka samarbetet dels med norrmål
och finnar, dels med de element i Stcr·
britannien (t ex skottarna) som är tvetsamma till EG, och slutligen med östländer som Polen. Målet är här de
Gaulles gamla: europeisk sammanhållning tränger undan supermakterna.
Vare sig vi efter moget övervägande
väljer att trots allt gå in i EG (och kanske
ett NATO, som USA i huvudsak kan ha
lämnat om ytterligare tio år), vilket blir
mer smakligt för socialdemokraterna ju
större framgång deras partibröder har i
de större europeiska länderna, eller vi
väljer en EFTA-lösning häruppe i norr,
kan detta behöva avspeglas i konstitutionen. Trots att man förr betraktade
neutraliteten som helig och varje avkall
359
på suveräniteten som en fara i händelse
av ökade spänningar i världen, måste nu
erkännas att vår ekonomi och vår kultur
i den grad internationaliserats att vi i vart
fall i relation till andra Nordsjöländer
känner föga främlingskap.
På mycket lång sikt kan en regionalisering av Sverige, och ett erkännande av
finskan som andra-språk, bereda vägen
för en politisk union av något slag, med
ett gemensamt svensk-norskt-finskt parlament. På sådant vis skulle man kunna
vidmakthålla och stärka demokratin
inåt, samtidigt som man ökar slagkraften
utåt.
r
l
;
!

‘t


k
i’
i
;
‘·
i
:
l
:
l ·
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner