Print Friendly

Eskil Block; Ett friare Afrika – vårt ansvar

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ESKIL BLOCK:
Ett friare Afrika
– vårt ansvar?
Etiopien för utrotningskrig mot
såväl åsiktsmässiga som etniska minoriteter. Tanzania är
genombyråkratiserat Zimbabwes regering anstränger sig
att avskaffa de sista resterna av
det demokratiska arvet och
Angola och Mocambique förföljer sina minoriteter.
Eskil Block målar bilden av
Afrikas problem men visar också
vägar ut ur den nuvarande situationen.
satsa på kuststädernas mellanskikt och låt dem samarbeta
över riksgränserna, uppmanar
författaren. Det vore bättre än
att som nu bekosta budgetunderskott, gäldräntor, byråkratlöner och vapenköp åt diktatorer
eller terrorgrupper.
Tekn lic Eskil Block är avdelningsdirektör vid FOA.
S
ydafrikas raskamp hårdnar nu raskt.
ANC manar till ekonomisk blockad
mot apartheidregimen; den företar
allt tätare raider mot ANC:s baser i
grannländerna. Fast ohörsamhetsaktionerna ökar i antal anser alltfler ANC-anhängare att dagens regim bara kan störtas
med våld. Maktkampen har redan inletts
mellan frihetskämpar och yrkesrevolutionärer inom ANC. Trycket ökar särskilt
mot de svarta som i någon form samarbetar med Sydafrikas regering – ~·varma
halsdukar” eller med bensin indränkta
gummidäck hängs om halsen på offren
och antänds. Radiosändningar manar till
kamp mot samarbetsmän, precis som i inledningsskedet av inbördeskrigen i Algeriet och Vietnam.
Medansvar
Den som stöder en sådan utveckling blir
lätt medansvarig för kommande blodutgjutelse. I Sydafrika tränas vita kvinnor
redan i vapnens bruk; regeringen bygger
testbas för kärnvapen och kan lätt fälla
dem över grannamas huvudstäder om de
skulle angripa med vanliga vapen. Är då
varje väg till fredlig kompromiss prövad?
Den amerikanske författaren James A
Michener föreslår t ex i slutet av sin
roman ”The Covenant” de vita att inlemma ”de färgade” och asiaterna samt att
dra sig tillbaka till Oranjefristaten och delar av Kapprovinsen. Detta är kanske ingen ideallösning men likväl bättre än det
blodbad som annars måste följa. Den militära ledningen i länder som vunnit sitt
oberoende genom långvarig kamp har för
övrigt nästan aldrig velat dela makten
med demokratiskt utsedda politiker. Att
avvisa var politisk lösning blir kanske i
194
praktiken att ersätta en rasdiktatur med
de svarta randstaternas ideologiska, militära eller administrativa förtryck, ofta
kombinerat med stamtyranni. Från våra
egna biståndsländer har människor förjagats p g a sitt (asiatiska) ursprung!
Vi har sedan dess funnit oss i att Etiopien för utrotningskrig mot såväl åsiktsmässiga som etniska minoriteter, i Megistos folkomflyttning av och livsmedelsblockad mot dem som inte finner sig i
hans centrala diktat. Tanzania är genombyråkratiserat, dess ekonomi förgiftad av
allmosor fast president Nyerere redan i
Arushadeklarationen lovade avstå från
utländsk hjälp för att inte bli beroende av
den. Zimbabwes regering anstränger sig
att avskaffa de sista resterna av det demokratiska arv som en gång fick oss att stöda
denna välmående randstat; Angola och
Mocambique förföljer sina minoriteter.
Trots sina oerhörda naturrikedomar ger
varken Nigeria eller Zaire sina breda
folklager en anständig levnadsstandard;
Zaire kan inte garantera ens elementär
rättssäkerhet. Orsaken är förutom stamfördomar skriande korruption och vanstyre, från statschefen nedöver. Ändå har
Zaire (jämte Kongo) mottagit omfattande och långvariga insatser av Svenska
Missionsförbundet; Etiopien och Tanzania från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
resp Svenska Kyrkan. Kenya- där Sverige satsat allra mest på familjeplanering
-rasar raskt utför. Dess abnorma befolkningstillväxt berövar både landsbygd och
förortsslum den enklaste utbildning eller
vård, och där FN:s miljövårdsorgan har
sitt säte anklagas ”kungahuset” för tjuvjakt och miljömord.
Demokrati – men inte för negrer?
Europa vet bot för korruption och ineffektivitet: yttrandefrihet och konkurrens.
Våra egna folkrörelser krävde hederlighet
och öppenhet i Sveriges offentliga förvaltning. Skall nu kyrkfolk och skattebetalare tvingas bekosta främmande regeringars förtryck och vanstyre? Ekonomiskt vitala och humant organiserade
folkstyren norr om gränsen skulle främjat
fredlig maktglidning till den svarta majoritetens fördel i själva Sydafrika; diktatur
och inkompetens bekräftar boernas misstro mot framtida svart självstyre. Amnestys och Rädda Barnens ledning, ja,
SIDA:s egna tjänstemän avkräver nu våra
journalister och politiker en hederligare
avrapportering av hur hjälpen tillgått och
dess eventuella resultat. Kyrkfolk kräver
hårdare tag mot förskingringar, personligt godtycke vid betygssättning och inträ-
desprov samt sexuella övergrepp lärareelev på missionsstationerna.
bebattp!on}Iir ar Svenska Missionsförbundet vars skolor och sjukhus i Zaire
först beslagtogs av general Mobuto (själv
en av Afrikas mest framgångsrika privatekonomer) och sedan förskingrades. Mobuto vill nu få missionsvännerna att till
dryg kostnad återuppbygga det förskingrade. De frågar sig självfallet vilka garantier de kan få mot nya missbruk och hur
missionen framgent bör uppträda mot regeringar som förtrycker eller misshandlar
deras trosfränder. I våra skolor och massmedia är debatten i ämnet mer lågmäld, i
biståndsländerna förbjuden. Svenska skolor sysslar ju flitigt med vårt eget demokratiska genombrott – tycker f d skolminister Lena Hjelm-Wallen att rakt
motsatta mål bör gälla för biståndsarbetet? Eller tror kanske biståndsministern
att afrikanska negrer är för dumma för att
rösta, fast deras rasfränder kan- i Nordoch Sydamerika?
Den store Uppsalajuristen Stig Strömholm påpekade nyligen i dessa spalter att
de borgerliga partierna efter Olof Palmes
död fått lättare att själva välja vad vår offentliga debatt bör ta upp. Timmen borde
äntligen vara inne att utkräva regeringens
ansvar för Afrikas politiska frihet, för
dess skändligt villkorslösa stöd åt afrikanska diktaturer! Skall inte vår traditionella neutralitet äventyras av lika urskillningslöst stöd åt väpnade ”befrielserörelser” bör vi dessutom ange en glasklar
MÅLSÄTTNING för den del av vår utrikespolitik som inte gäller våra välförstådda egenintressen. Förutom kapprustning,
miljöproblem och fattigdom bör vi bekämpa varje hot mot den enskildes frioch rättigheter, borta som hemma, aldrig
någonsin knäsätta förtryck av grupper,
stammar eller folk, i något enda biståndsland! Om detta bör enighet kunna råda,
över alla partigränser.
Varför har Afrika misslyckats?
Men i medicinen går diagnosen före
anamnesen – läkaren måste känna patientens sjukdom, innan han botar den.
Visst har Afrikas politiska ledare varit
överkänsliga för kritik. Men nu har Sydeuropas ”svarta” diktaturer fallit. Fast
Östeuropas ”röda” kvarstår diskuteras
deras misstag allt öppnare – t o m av
Sovjetledningen, från Gorbatjov och neråt. Latinamerika demokratiseras. Spanske kungen vill ha sitt eget ”samvälde” för
att bortom haven stödja samma demokratiseringssträvanden som lyckats så bra
i hans eget land. Koreas opposition växer,
195
Taiwan följer snart Filippinerna i spåren.
Indien har alltid haft fria val, själva
arabvärlden har sina liberaliseringstendenser!
Varför går svarta Afrika ensamt åt
motsatt håll? Dess enda ursäkt är att
svaren på de pinsamma frågor vi här ställt
stundom fått folk att förakta den svarta
rasen – inte dess förtryckare. ”De har
bott inpå civilisationens portar sedan
faraonerna”, säger man i Sydafrika.
”Ändå har de aldrig byggt någon egen
kultur, utvecklat ett eget skriftspråk, en
egen högreligion, teknologi eller politisk
doktrin. Det finns bara en svart Nobelpristagare – i litteratur – förutom blandrasamerikanen Ralph Bunche, i fred.
Men fred är inte Afrikas specialitet: över
hela kontinenten pågår ständiga krig! Afrika sålde sina egna barn i slaveri åt främ- .
lingar som avskaffat slaveriet hemma hos
sig; svarta kungar gör än i dag vad de vill
– i hem som stat. Den som aldrig kritiserat sina egna ledare förtjänar inte friheten. Vår vita diktatur skulle strax ersättas
av en ‘styrd’ eller ‘afrikansk’ demokrati
som de säjer. De svarta stater (Etiopien,
Haiti och Liberia) som varit fria längst är
också de sjukaste. Negrer tror makt är till
för att missbrukas.”
Fast överdrivna innehåller sådana uttalanden en sanningskärna som kräver
förklaring. Afrikanerna skyller på kolonialism och slavhandel. Men portugiserna
höll sig längs kusterna, Afrikas inre ”upptäcktes” först på sent 1800-tal. Slavar har
alltid funnits i Afrika: där mötte slavhandlama varken aktivt motstånd (som
hos araber och asiater) eller passivt, som
indianernas. Medan de senare hellre begick självmord än att förslavas, deltog
afrikanska hövdingar med liv och lust i
196
trafiken. Sådant vill afrikaner inte ens
höra, fast både araber och kineser själva
tar upp frågan varför deras kulturer halkade på efterkälken.
Välanpassad ras – föråldrad
samhällsstruktur
Iden att de svarta skulle vara en ”underlägsen ras” har inte avhörts sen kriget.
Nobelpristagare Shockley (transistorns
uppfinnare) avkrävde nog sin amerikanska akademi en vetenskaplig undersökning av eventuella ärftliga skillnader
mellan våra huvudraser. Men varför skulle resultatet odelat utfalla till vår egen
fördel? Genetikerna anser de svarta vara
en sen men lyckad anpassning till tropiska klimat, med extrafin hörsel och immunitet mot sjukdomar. I djungeln –
världens artrikaste miljö – finns riklig och
varierad kost; rovdjur, sjukdomar och parasiter begränsar där befolkningen, inte
hunger eller köld. Varje incitament till
teknisk utveckling saknas alltså; jägarsamhällets attityder kan fortleva in i våra
dagar.
Afrikanen är lojal mot människor –
inte lagar eller institutioner. Han tål inte
fasta tider; arbete med jorden blir oftast
kvinnogöra. Men han är modig inför dö-
den och andra svåra skickelser. Kulturfolken kring Medelhavet och längre österut
har i tusentals år anpassat sig till intensivt
jordbruk och stora städer med många
stolta specialister. Just medelklassen –
mellan härskarna och den breda massan
– har frambragt stora skriftspråk, historia, litteratur och filosofi. Primitiva
minnesmärken, riter och myter har den
omformat till varaktiga, utgrenade institutioner. Kinesernas mandarinutbildning,
muslimemas pilgrimsfärder, katolikernas
och buddhisternas munkordnar, Europas
universitet och våra egna folkrörelser har
enat nationer och motverkat diverse
missbruk.
Villkor för framsteg
Afrikas brist på bred, välutbildad medelklass har i hög grad fördröjt dess ekonomiska och politiska utveckling. Kan då en
sådan klass och dess borgerliga värderingar överföras härifrån till Afrika? Eller
har den (som socialisterna tror) redan
spelat ut sin roll? Den frågan måste vi nu
våga ställa. Max Weber såg kristen moral
som västerlandets samlade erfarenhetsfond, ett nödvändigt villkor för att en
komplicerad civilisation skall fungera.
Dagens ”strukturalister” beklagar att
kyrkorna inte i tid utbildade infödda ledare, och påpekar att bara det
framgångsrika Ostasien frambragt ett lika
användbart värdesystem. Det svarta Afrika – som saknar varje infödd tradition av
detta slag – är givetvis i sin fulla rätt att
välja mellan andras, eller utveckla sin
egen. Men för att fungera behöver det ändå några enkla regler att lita på, det vet
de som gjort affärer därnere. En inhemsk
medelklass som vill klättra uppför
samhällsstegen behöver bäst sådana regler, kan också bäst formulera och inskärpa dem.
Men Afrikas stater är för små, fattiga
och splittrade att ensamma bära upp en
medelklass som mot maktgalna politiker,
hyrd soldatesk och utländska bolag kan
sätta ett gemensamt språk och fasta värderingar. Vill Afrika forma sin egen livsstil och teknik måste det därtill medge ett
friare flöde av människor, pengar och
ideer över en större region. Annars måste
vart enskilt land även fortsättningsvis lita
på våld inåt, tiggeri utåt. De första afrikanska politikerna drömde också om en
afrikansk union, men i dag har kolonialistemas hastigt dragna gränser blivit heliga.
Följden blir inte europeisk frihet, utan
asiatiskt förtryck. Missionärerna satsade
ju på kustfolken som besegrats först och
lärt sig mest; kanske kunde de bildat ett
stadsförbund längs hela kusten, om de
fått hållas. Men ibos i Västafrika och
kongofolket vid sin flodmynning längre
söderut har sedan dess underkuvats av de
primitiva stammar inåt land som inte satsade på utbildning och köpenskap utan
blev poliser eller soldater. Inte ens kustfolkens språk slog igenom; istället blev
Östafrikas gamla slavhandlarjargong swahili ett slags lingua franca. Splittringen på
kyrkor och kolonialspråk är påtaglig. Mer
makt hade de afrikaner som på medeltiden övergick till islam; denna religion
rycker alltjämt framåt. Tills afrikanerna
funnit sin egen syntes, topprids Afrika av
armeer, styrda av en diktatorsklubb för
inbördes beundran.
Olika strategier
Vill vi inte ha det så, bör vi istället satsa
på kuststädernas mellanskikt; ”de allra
fattigaste” når vi ändå aldrig fram till.
Västafrika dras redan in i USA:s, EG:s
och Brasiliens privatekonomiska system
– av underleveranser, utbildning, gästarbeten, turism och kulturella kontakter.
USA skapar frizoner i Asien – britter och
fransmän gjorde något liknande i Gambia
och Gabon. Afrikanerna lät aldrig enskilda stammar – i Zaire eller Nigeria – bryta sig ut; på sin höjd fick de i vissa delsta- 197
ter söka sin egen väg. Fick kustfolken ändå samarbeta över riksgränserna i någon
form skulle ingen enskild stam kunna förtrycka dem. För att minska Västafrikas
utlandsberoende bygger nu EG vägar,
järnvägar, telenät osv. Aids och hotet
från Sydafrika gör samarbetet ännu angelägnare.
Vår svenska insats
För att demokratisera våra biståndsländer
behöver vi stöd i en kunnig och ambitiös
afrikansk medelklass – med fasta ideal
och offervilja, som i första hand tänker på
sitt land och folk, inte på förmåner åt sig
själva och sin släkt. Fred och frihet skulle
gynnas om vi satsade dels på kustfolken,
dels på samarbete över Afrikas nuvarande ”riksgränser”. Visst kan frizoner längs
kusterna gynna välutbildade minoriteter
och politiska flyktingar på ”jämlikhetens”
bekostnad, och enande med tvång bör
absolut undvikas. Men vår hjälp bör ännu
mindre befästa Afrikas rådande maktstruktur.
För att pröva mina ideer skisserar jag
här en ”maximallösning” som kan verka
orealistisk i första hugget, men som medger oss större rörelsefrihet – utan att vi
kan anklagas för ”otillbörlig inblandning”. Hittills har vi ju bara ifrågasatt
valet av biståndsländer; mången debattör
menar att vi inte ens bör svika brottsliga
regeringar, för de styr kanske ”oskyldiga”
folk. Logiken är inte alldeles klar; motsatt
argument användes mot Francos Spanien, överstarnas Grekland och nu det
vita Sydafrika. Men de flesta borgerliga
debattörer har ändå enats om att stoppa
biståndet till Kuba och Vietnam; Etiopien och Sri Lanka för ju dessutom utrot- 198
ningskrig mot etniska minoriteter hellre
än att ge dem yttrandefrihet och självstyre.
Maximilösning
I stater som tillät någon förenings- och
yttrandefrihet och inte brukade våld mot
minoriteter kunde vi förr stödja konkreta
och lättkontrollerade projekt som gynnade hälsa, kunskaper och frihet hos en
bred medelklass. Tyvärr övergavs den linjen på Olof Palmes tid. Nu bör sådana
projekt kunna återupptas! Nykterhetsrö-
relsen har redan byggt upp folkrörelser i
Senegal och Gambia. Missionsförbundet
har förlagt försöksstationer till mer utvecklade och demokratiska uländer
(Ecuador) för att samla erfarenheter som
kan användas i Afrika; socialisterna använder väl Nicaragua på samma sätt?
SIDA borde självt förbereda Afrikas demokratiska frigörelse genom att stödja
skolor och folkrörelser åt Afrikas kustfolk. Varför inte låta SIDA friköpa en
hamnstad som Mombasa eller Zanzibar,
en ekologiskt hotad kuststräcka eller
kongofolkets gamla hemland, som nu
delats mellan Angola, Zaire, Kongo och
Gabon? Där kunde vi bygga upp ekonomiskt självbärande och politiskt mogna
frizoner, åt våra egna företag, åt lokal
medelklass men också åt de flyktingar
som nu avvisas här hemma!
Det vore bättre än att – som nu – bekosta budgetunderskott, gäldräntor, byråkratlöner och vapenköp utomlands åt
diktatorer eller terrorgrupper. Vill vi
verkligen väpna en stat (t ex mot Sydafrika) bör vår svenska vapenindustri först
och främst komma ifråga – om nu detta
är förenligt med Sveriges neutralitet och
vår strävan att lösa konflikter på fredlig
väg? Vi bör aktivt och medvetet motarbeta ALLA diktaturer! Sydafrikas övertag
är ju dess ekonomi: invandrare från randstaterna flockas dit och ersätter missnöjt
folk inom landet. Hellre än att isolera
Sydafrika borde vi få randstaterna att
fungera bättre, politiskt som ekonomiskt.
Östafrika måste då utveckla en lika vital
inre marknad som Västafrika och Ostasien redan gjort. Vill vi nu att ingen enskild släkt eller stam skall dominera bör vi
liksom EG satsa på vägar, järnvägar, flygplatser, telefonnät, etersändare, bokförlag, tryckpressar och läroanstalter över
gränserna, utom diktaturernas kontroll.
Först då kan Östafrika frigöras från lyximport, ockerlån och allmosor, avskriva
de gamla delstaternas skulder i en enda
kollektiv statsbankrutt, och gå upp i en ny
förbundsstat. Varför skall vi betala diktatorernas tidigare missgrepp?
L ____________________

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner