Print Friendly

Eskil Block; En genomtänkt borgerlig skolpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ESKIL BLOCK:
Engenomtänkt borgerlig skolpolitik
skoldebatten går vidare. Hur skall vi få
tn väl fungerande skola och ett rättvist
antagningssystem till högskolan? Bör
gymnasieintagningen ändras? Kan
jämlikhet ochförmedling av goda
kunskaper förenas i en och samma
skola?
Tekn lic Eskil Block var ursprungligen
lärare vid teknisk högskola och har
även arbetat med
utbildningstelevision;fn är han
avdelningsdirektör vid Försvarets
forskningsanstalt där han sysslar med
framtidsbedömningar. På fritiden är
han dessutom samhällsdebattör och
frilancejournalist.
Åren 1958-1976 kommer säkerligen i efterhand att betraktas som säregna för att
inte säga onormala år i svensk politik.
Socialdemokratins övertag i opinionsbildning och massmedia var massivt, nå-
gon effektiv oppositionspolitik som den
under Jarl Hjalmarson och Bertil Ohlin
bedrevs knappast längre, rikets största
borgerliga tidning föreföll ivrigare än socialdemokraterna själva i att undergräva
den borgerliga livsstilen, karriäristerna
flockades kring de politiska köttgrytorna
och t o m företagsledarna fann det angelägnare att ha ett gott förhållande till de
makthavande än att ta ansvar för landets
ekonomi på längre sikt, vilket återspeglades i det tidiga sjuttiotalets lönerörelser och tekniksatsningar.
Bakgrunden till hela denna karneval,
efter vilken numera en viss baksmälla
tycks ha inställt sig, var inte bara generationsskiften inom borgerligheten och
maktkoncentration inom press och etermedia. Ute i världen hade den gamla
europeiska överklassen lidit en rad svidande nederlag, från Flanderns skyttegravar över Stalingrad och Sachsenhausen, till algeriernas plastbomber i Paris
och Mau Maus framgångsrika uppror i
Kenya. Det tedde sig också hos oss frestande att falla in i amerikanernas kortsiktiga konsumtionsmönster och historielösa bildningsideal, så mycket hellre som
den svenska exportens rekordår tycktes
kunna tillåta vilka ekonomiska lättsinnigheter som helst. Kanske bör det ändå
tilläggas, att det i breda folklager fanns
en uppdämd avund och bitterhet mot
”fogden, lärarn och prästen”, mot ett
om än formellt demokratiskt dock i praktiken rätt auktoritärt samhälle; vittnesbörd om detta skymtar t ex ofta fram i de
136
annars rätt banala folklustspel från mellankrigstiden som TV så flitigt visar.
Radikala förändringar
Som resultat av hela denna särskilda
atmosfär av skörde- och uppbrottstid
skedde, utan alltför ingående debatt om
de långsiktiga konsekvenserna, verkliga
jordskred framför allt på tre områden.
För det första en omfattande omfördelning av intäkter, via skatter och bidrag,
ett ämne som ofta ventilerats i denna
tidskrift. För det andra, en radikal förändring av personalrekrytering och utbildning i statlig regi, ämnet för denna
artikel. För det tredje, en smygande omtolkning av den svenska neutraliteten,
ett ämne som ännu bidar sin skildrare,
delvis därför att denna process ännu på-
går, kanske i accelererande takt.
På den mänskliga och personella sidan
var strävandena av två slag. Dels ville
man bredda möjligheterna för människor
i underprivilegierad miljö. Tidigare hade
det främst gällt barn till industriarbetare;
efter kriget snarare glesbygdsbor, kvin·
nor och efter hand också invandrare.
Denna ambition måste i hög grad bejakas, också från borgerligt håll, eftersom
vi alla råkat personer som trots stor och
uppenbar begåvning fått en hård och motig bildningsväg – som kanske inte ens
till slut nått mål som passat deras begåvning, och som i alla händelser ter sig
fattiga jämfört med mindre begåvade
barn ur mera gynnad miljö.
Men det andra målet, järnlikhet i en
mycket bredare mening, är mer kontroversiellt. Å ena sidan står det klart att
något slags utbildning måste erbjudas
också dem som inte har uppenbar studiehåg eller fallenhet, eftersom den rasande
tekniska utvecklingen tvingar ambitiösa
samhällen att omskola stora delar av be·
folkningen, om man inte vill att de skall
slås ut eller tvingas till förtidspension eJ.
ler skensysselsättning. Å andra sidan är
det klart att om man ger personer utaa
egentlig fallenhet tillträde till krävande
utbildning, med förtursrätt utan särskik
för denna sektor tjänliga kunskaper eller
färdigheter, tenderar man att urholka ar·
betsvanorna för de övriga och slutkomOm man ger personer utan egent·
Lig fallenhet tillträde till krävandt
utbildning, tenderar man att ur·
holka arbetsvanornaför de övriga
och slutkompetensen för samt/i·
ga.
petensen för samtliga. Det ter sig, från
ett borgerligt perspektiv, rimligt att detta
andra mål kunde uppnåtts genom att skapa i viss mån parallella utbildningssy·
stem, dels för klart studieinriktade in~
vider oavsett ålder, dels för individer
som av mer sociala eller praktiska skil
behöver omskolas.
Den lösningen råkar emellertid i koaflikt med det tredje målet, som fullt öp.
pet sägs vara av politisk art och besll
i att utplåna gränserna mellan skilda
klasser, yrken, etniska och sociala glllp!
per, regioner och (i vad gäller invandraro:
na) länder och folk. I praktiken har detl(
mål, som för en borgerligt sinnad per
inte är lika självklart som de båda föregij
ende, medfört dels en omfattande iJt.;
skränkning av föräldrarnas och bameut
rätt att själva välja den utbildning som
passar dem, dels ett tvång gentemot den
äldre lärdomsskolans lärarkår, som på
intet sätt är förenligt med allt fagert tal
om ”medbestämmande”, och slutligen
en totalt hänsynslös utnämningspolitik
som har placerat de forna folkskollärarna på flertalet topptjänster, motat ut docenter och kunnigt folk av andra slag
(särskilt i de naturvetenskapliga ämnena
har stor avgång skett av duktigt folk, och
ett betydande antal tjänster upprätthålls
De centralbyråkratiska instanserna betraktar sig numera öppet
som verktyg, inte bara för att genomföra de konkreta åtgärder
som riksdagen beslutat, utan ocksåför de allmänpolitiska mål som
ett bestämt parti uppställt.
av oskolat folk) samt förstört mycket av
andan i de förr stoltaste läroverken.
Dessutom har följden blivit en omfattande nedjustering av kraven, både på
lärare och elever, samt en mängd orättvisor och omfattande mygel vid tillträde
till både gymnasier och högre läroanstalter. Det står också klart att de centralbyråkratiska instanserna numera öppet betraktar sig som verktyg, inte bara
för att genomföra de konkreta åtgärder
som riksdagen beslutat, utan också för
de allmänpolitiska mål som ett bestämt
parti uppställt. Risken av att på detta sätt
förväxla kunskapsinhämtandet med andra, allmänpolitiska, mål, har redan påtalats i riksdagen; de förtjänar inte desto
mindre att ytterligare understrykas, ef- 137
tersom de lätt ger upphov till allsköns
godtycke såväl som ineffektivitet i själva
kunskapsinhämtandet.
Centraldirigering – inget nytt
För att ge perspektiv på den problematiken vill jag dock betona att varken
åsiktsmotsättningar eller centraldirigering är något nytt i svensk skolpolitik.
Tvärtom går som en röd tråd genom
svensk historia en böljegång mellan t ex
Gustav Vasas och de protestantiska biskoparnas strävan att skapa en nationellt
sammanhållen, för alla samhällsklasser
gemensam skola (där även adelsmän
måste gå, om de ville bli ämbetsmän)
gentemot katolikernas mer internationella och elitorienterade utbildningsanstalter; mellan biskoparnas nationella skola
och det tidiga 1800-talets borgerliga krav
på nyorientering, t ex mot moderna
språk, aktuell litteratur- och historievetenskap, samt först och främst naturvetenskap och teknik. Samma motsättning
dyker upp idag, mellan partitrogna och
nationellt orienterade skolbyråkrater å
ena sidan, å den andra dels företrädare
för yrken som upplever en intensiv internationell konkurrens, dels de av våra invandrare (främst finländarna) som eftersträvar att bibehålla sin nationella kultur, och slutligen företrädare för sådana
särskilda kulturströmningar i vårt eget
land som anhängarna till de kristna kyrkorna, till särskilda yttringar av det inhemska kulturlivet (musik, miljövård, historia osv) eller till mer konkurrensbetonad ideoloi. En tredje part i denna strid
mellan centralister och centrifugalister
är lärarna, som för det mesta tycks kunna finna sig i skilda system men som
138
uppskattar arbetsro och avskyr täta omläggningar av pedagogiska reformivrare
och klåfingriga byråkrater.
Den första efterkrigstidens skolformer
speglade ganska klart denna motsättning: gymnasierna, de äldre universiteten och i viss mån folkskolan var lärardominerade och fortplantade en tradition
med huvudsakligen kyrkliga rötter, med
nationell inriktning. Realläroverken,
handels- och tekniska gymnasier jämte
motsvarande högskolor och fakulteter
svarade upp till krav som ställts från stä-
dernas vaknaste borgerskap; dessa liksom de tidiga realskolorna och lärlingsskolorna hade framdrivits av enskilda
donationer, kommunala insatser eller
politisk agitation, från borgerligt håll.
Slutligen hade folkhögskolorna, korrespondensinstituten och folkskolornas
högstadier ett radikalare och bredare
folkligt stöd, från fattiga och bildningsintresserade människor.
Initiativet till att rasera denna mångfald, att pressa in dessa olika strävanden
i samma prokristesbädd kan däremot
l}nappast sägas ha kommit underifrån.
Här har vi att göra med högutbildade
ideologer – och i ett historiskt perspektiv har Stellan Arvidsson och Alva Myrdal med sin enhetsskolevision, Olof Palme med sina krav att skolan från ett
skinande lärdomstempel skulle förvandlas till ett redskap för politisk manipulation, ”en spjutspets mot framtiden”,
inte så litet gemensamt med Gustaf Vasa
och de lutherska biskoparna med deras
”stortro”.
Kritik mot skolan
Detta betyder i sin tur att kritiken mot
skolan inte längre enbart föres av de aktiansgrupper för kunskap i skolan, som
tar sikte på slutresultatet, eller av de
fackföreningsmän och företagare som
ser på användbarheten ute i praktiken –
om man så vill efterföljare till frihetens
och det tidiga 1800-talets skolreformatorer, Wargentio och Linne, Christopher
Polhem och William Chalmers, John
Eriksson och Eberstein, vilka insåg att
det efter stormaktstiden stympade och
fattiga Sverige bara kunde överleva om
det vårdade sig om flit och kunnighet.
Nu dyker ytterligare en typ av kritiker
upp, som ser själva grundskaletanken
som en fortsättning på biskoparnas konventikelplakat och i valet av skola man
vill sätta sina barn i ser en grundläggande
mänsklig rättighet. Pionjärer här har varit judar och ester samt folk intresserade
för Montessori- och Waldorfpedagogik,
eller för specialtalanger som musik eller
balett. Idag kan man säga att det tyngsta
lasset dras av finländska invandrare och
finskspråkiga svenskar som jämför med
svenskarnas gynnade situation i Finland.
Men det är värt att lägga märke till två
saker. Dels krävs där en viss storlek hos
en minoritet, t ex åtta procent i en kommun, för att den skall ha rätt att kräva
egen skola; enstaka invandrarfamiljer
med exotiska språk eller folk som adopterat asiatiska barn utan att tala deras
språk i hemmen, göre sig icke besvär.
Dels är det tydligt att om en grupp, som
inte ens har svenskt medborgarskap,
kräver egna skolor, går det inte längre att
stoppa infödda, som har särkrav på skolan och förmår organisera sig kring dessa
krav. Det är denna senare utveckling
som, om man bifaller invandrarnas krav,
måste utlösa ett veritabelt jordskred i
svensk utbildningspolitik.
Kravet på fritt skolval har drivits av
katolikerna på kontinenten sedan Napoleons tid, är numera inskrivet i EG-stadgan och praktiseras t ex med gott resultat
i ett så närbeläget land som Danmark;
det är för övrigt besynnerligt att det inte
för längesen rests i Sverige av samma
kretsar som motsatte sig fällandet av
Kungsträdgårdsalmarna eller renskurandet av Götgatspuckeln. De lutherska biskoparnas färla bet tydligen djupt i svenska ryggar.
Men om nu dessa krav aktualiseras
och de borgerliga partierna som rimligt
är ställer sig bakom dem, uppstår nya
problem. Dels gäller det att finna ett rimligare antagnings- och examinationssystem än det nuvarande kaoset, så att
man tvärs igenom alla skolformer förmår
upprätthålla en viss norm för inträdet till
högre utbildning, dels måste man diskutera den tredje funktionen , vid sidan av
förberedelsen till yrkeslivet och förverkligandet av den egna begåvningstypen –
nämligen utbildningen som kulturellt
kitt, ammanhållare trots allt av en om
än så splittrad nation.
Möjliga alternativ
Eftersom denna artikel i huvudsak syftar
till en vidgad debatt har jag inte för avsikt att framställa färdiga lösningar till
någondera problemet. Men ett par möjliga alternativ vore följande.
För det första är det troligen nödvändigt att trots allt ha en sammanhållen
barnaskola, dvs att avvisa både invandrarnas och de särintresserades krav i vad
gäller åldersgruppen 6-13 år (en sänkning av skoldebuten ter sig allt mer angelägen, både genom förskolans ansväll- 139
ning och dess svaga kunskaps- och arbetstradition) och på sin höjd medge –
som i Frankrike – en fri halvdag i veckan för privat organiserad undervisning,
exempelvis i etniska eller religiösa frå-
gor, i musik, språk eller naturvetenskap,
allt efter föräldrarnas önskemål och tillgången på lärare i kommunen.
För det andra en betydande uppstramning av dessa barnaskalans lärare i
vad gäller både utbildning och vidareutbildning; i Japan tas t ex alla lärare in på
rundsmöijning vart femte år, undergår
examen i de ämnen de undervisar och
omskolning vid högskola i de kursmoment de visar sig dåligt behärska.
För det tredje måste – antingen riksgiltigt eller region för region – regler
uppställas för intagning till högre läroanstalter, regler som måste utgå uppifrån
och ta hänsyn till elevernas studieprognos snarare än allmänpolitiska målsättningar, och som i sin tur måste genomsyra hela skolsystemet merefter. Detta betyder att studentexamen i någon form
måste avläggas, antingen som på 1800-
talet, som inträdesprov vid det universitet till vilket man söker sig, olika för
vaije universitet, eller, som på 1900-talet, riksgiltigt med landsomfattande prov
under noggrann offentlig kontroll. Det är
kanske rimligt att arbetslivsmeriter får
väga tungt, nota bene inom den sektor
det gäller: lågstadielärare till högre lärarutbildning, sjuksköterskor till Iäkarutbildning, verkmästare till ingenjörsutbildning. Att däremot vilken anställning
som helst (eller rentav, som skett. fängelsevistelse ! ! ! !) skulle räknas som arbetslivsmerit och leda till utslagning av
yngre och mer begåvade elever är naturligtvis helt horribelt.
140
Gyronasieintagningen borde ändras
Mycket talar för att motsvarande resonemang borde föras , då det gäller gymnasieintagning. Företrädare för var linje
upprättar vissa allmänna krav på vad
som konstituerar god studieprognos, och
på detta vis skapar man en motsvarighet
till forna dagars realexamen. Genom
provens riksgiltighet råkar de lärare,
som systematiskt sätter för höga betyg,
snart illa ut och tillrättavisas; eventuellt
bytes rektorn ut i en sådan skola.
Intet hindrar att i en sådan real- eller
studentexamen även ingår psykologiska
test eller andra undersökningar av allmän lämplighet. Men det helt avgörande
är, att innan vissa grupper beviljas specialförmåner inom ramen för det svenska
utbildningsväsendet, hemmabefolkningens legitima krav på medbestämmande
då det gäller deras egna barns skolgång
tas upp till ingående prövning av alla politiskt ansvariga instanser.
I praktiken skulle en sådan ordning
Det måste ställas upp regler för
intagning till högre läroanstalter,
regler som utgår uppifrån och tar
hänsyn till elevernas studieprognos snarare än allmänpolitiska
målsättningar.
också kunna innebära stora förändringar
för lärarnas del. Skickliga och intresserade lärare kan bli mer eftersökta och betalas bättre; illa ordnade skolprojekt eller
mindre intresserade och skickliga lärare
riskerar avbrott i karriären. Konkurrens
skapas i hela samhället – och på denna
punkt, liksom då det gäller restaurangoch livsmedelsbranschen, är det invandrarna vi har att tacka för variationen!
Men fördenskull behöver vi ju inte ge
dem rösträtt i allmänna val, förrän de
ansökt om svenskt medborgarskap och
visat sig lämpade härför.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner