Print Friendly

Erland Waldenström; Replik till Åsard

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

432
vet … överhuvud taget borde sitta kvar i utredningen och inom denna presentera något som
kunde betecknas som ”näringslivets alternativ”.
Detta avviker inte på någon central punkt
från vadjag har framhållit i min bok.
Jag kan slutligen bara försäkra Waldenström och andra om, att jag inte känt mig
frestad att skänka mening åt mitt arbete ”genom att i möjligaste mån ingjuta dramatik i
skeendet”. Jag har gått till verket med en
mycket konventionell och odramatisk ambition: att så opartiskt och objektivt som möjligt söka beskriva och förklara vad som hänERLAND WALDENSTRÖM:
Replik till Åsard
Först citatfrågan. ur min artikel i Fackföreningsrörelsen nr 27, 1975 citerar Åsard i sin
bok den näst sista meningen, den enda där jag
har något positivt att säga om Meidner-rapporten – att den också innehåller synpunkter
som är tankeväckande. Det är riktigt att
Åsard också tagit med vad han kallar ett direktcitat av de två orden ”omvälvande konsekvenser” men vad Åsard inte säger ett ord
om är de 98% av min artikel där jag levererar
en i sak nedgörande kritik av Meidnerförslagens huvudpunkter. Jag vidhåller att detta
sätt att citera är vilseledande. Det gäller i
ännu högre grad det av mig i artikeln påtalade
citerande! av ett par meningar ur Nils Henrik
Schagers artikel i Arbetsgivaren 1977, som
leder tanken till att man på SAF:s kansli vid
denna tidpunkt skulle anse att det rådde politisk enhet om behovet av löntagarfonder och
de i fondkommitten. Skeendet var alldeles
tillräckligt intressant i sig självt utan attjag på
något sätt behövde ”dramatisera” det.
Jag inbillar mig inte att jag i alla detaljer
givit en helt definitiv eller slutgiltig skildring
av alla turerna och av alla parters manövreranden i utredningen. Det vore an aning förmätet med tanke på att skeendet ligger så
nära i tiden och att mycket material ännu inte
är tillgängligt. Men jag menar mig bestämt ha
givit en korrekt och rättvisande bild av huvuddragen i utvecklingen. Det blir nu efterföljande forskares uppgift att försöka fylla de
återstående lakunerna.
att sådan enighet också förelåg mellan Waldenström-gruppen och Meidner! Jag tror varje oförvillad läsare måste hålla med om att i
avsaknad av ordentlig analys av det sätt på
vilket ordet löntagarfonder vid denna tid användes blir citat av detta slag inte bara vilseledande utan närmast obegripliga.
Men detta med citaten är en detalj. Det
viktiga är det mönster i vilket de ingår. Åsard
gör nu det enligt min mening förvånande uttalandet att det av hans bok klart skulle framgå
att näringslivets inställning i fondfrågan under den tid boken behandlar inte ändrades i
sak annat än ”på sin höjd ifråga om marginella språkliga förändringar och n·yansförskjutningar”. De förändringar i näringslivets
inställning som författaren syftar till i boken
skulle endast gälla ”sättet att uppträda i debatten och presentera egna förslag”.
Om detta avspeglar Åsards nuvarande uppfattning så innebär det en glädjande utveckling som resulterat i att vi, som Åsard också
framhåller, är överens på denna punkt. Men
det är ingalunda så att detta framgår ”klart”
av Åsards bok, som tvärtom innehåller gott
om uttalanden av helt annan innebörd. För
att ge ett exempel: när Åsard på sidan l05 ,
efter de ovan påtalade citaten ur Schagers
artikel, än en gång inpräntar att man på
SAF:s kansli redan 1977 ”pläderade för löntagarfonder” så fortsätter han: ”Först efterhand börjar en mera avvisande och – till slut
– oförsonlig inställning till löntagarfonderna
växa fram inom svensk företagsamhet”. Detta är ju ingenting annat än ett otvetydigt på-
stående om förändringar i sak och därtill av
synnerligen central natur. Jag överlåter till
läsarna att avgöra i vad mån det kan förenas
med vad Åsard nu uttalar i sin replik att det i
boken ” ingenstans sägs att näringslivet efterhand skulle ha svängt om och intagit en helt
annan ställning till fonderna än vad som var
fallet i början”.
Jag kan blott upprepa vad jag framhöll i
min artikel, att den beskrivning Åsard i sin
bok ger av näringslivets hållning enligt min
mening inte är korrekt. Den förmedlar en bild
av splittring inåt och vacklande utåt medan
näringslivets ståndpunkter och agerande
inom och utanför fondkommitten i det vä-
sentliga var konsekvent och präglat av ett
stort mått av intern samstämmighet. Den allmänna inställningen till Meidner-fonder var
oförändrat oförsonlig inom svensk företagsamhet alltsedan de första fondförslagen såg
dagen i augusti 1975- det var inte något som
”först efterhand bö_rjade växa fram”. Och
när Åsard (sid 122) sammanfattar sitt kapitel
om näringslivet och fonderna med uttalandet
att ”spelet inom näringslivet” slutade med
att ”den fondfientliga riktningen segrade”, så
433
innesluter ju detta ett påstående om att det
hela tiden inom näringslivet skulle ha funnits
en ”fondvänlig” riktning som till slut blev
övermannad. Jag kan inte finna att detta är en
objektiv beskrivning av verkligheten.
Slutligen: På Åsards fråga om jag verkligen
menar att den ”öppna hållning” som inledningsvis fanns inom näringslivet ännu består
är mitt svar att jag anser det helt och fullt.
Denna öppna hållning bestod dels i intresse
för att genom olika slag av vinstdelningar få
till stånd ett ökat aktieägande bland företagets anställda, dels i att söka lösningar som
kunde ge upphov till en allmän breddning av
aktieägandeL Intresset för företagsspecifika
vinstdelningssystem var oförändrat livligt
ända fram till dess riksdagen införde löntagarfonderna på hösten 1983. Sedan dess har
eventuellt förekommande projekt i flertalet
falllagts i malpåse i avvaktan på att löntagarfonderna skall avskaffas. Om och när så sker
kan man förmodligen förvänta en ny aktivitet
på området.
När det gäller frågan om en allmän breddning av aktieägandet eller andra reformer
ifråga om aktieägande och maktspridning kan
Åsards fråga om ”det i dag skulle vara möjligt för det samlade näringslivet att tillsätta en
motsvarighet till 70-talets Waldenströmgrupp” besvaras med hänvisning till att såväl
studieförbundet Näringsliv och Samhälle
som Industriens Utredningsinstitut (i vars
styrelse Curt Nicolin är ordförande) nyligen
har satt igång var sitt stora forskningsprojekt
angående ägarkapitalets och ägarstrukturens
betydelse för företagens utveckling och för
vår ekonomi i allmänhet. För båda dessa projekt har tillsatts referensgrupper bestånde av
framstående näringslivsföreträdare. Jag har
själv äran att vara sammankallande i IUI:s
referensgrupp.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism