Print Friendly

Erland Sellberg; Humanorias kris

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERLAND SELLBERG:
Humanioras kris
Humaniora och humanisterna
bthandlas styvmoderligt i dagens
Sverige. Akademiska meriter tillmäts
ittte längre samma värde vid
tillsättningar av t ex en förlagsredaktör
tlltrradiochef. Förr gick många
flumanisfiska forskare till
llliversitetsbiblioteken. Nu krävs det
illte ens kunskaper motsvarande den
gamlafil kanden – men däremot
genomgången tvåårig
bibliotekshögskola -för att bli
lllliversitetsbibliotekarie. Humanisterna
1uu varken en stor privat marknad –
som naturvetarna – eller en offentlig –
som samhällsvetarna – att söka sig till.
Med så osäkraframtidsutsikter vågar
illte många påbörja en humanistisk
forskarkarriär.
Erland Sellberg är docent i ide- och
lärdomshistoria vid Göteborgs Universitet.
Det är inte länge sedan det i skolorna och
vid universitetet kunde märkas en stillsam – ofta oförarglig – antagonism mellan humanister och naturvetare. På läroverken tävlade latin- och reallinjerna på
någorlunda likvärdiga villkor om status
och betyg.
I och med Arthur Engbergs avgång
och den nya socialdemokratiska utbildningspolitiken efter andra världskriget
skedde en omsvängning. Samhällsvetenskaperna och naturvetenskaperna prioriterades, humaniora fick en alltmer dekorativ roll. För varje ny utbildningsreform
och ny generation har mönstret förstärkts.
På senare tid har det i flera tidningar
uppstått diskussioner kring humaniora.
Kanske får det en del optimister att hoppas på en förändring, men pessimisterna
kan å andra sidan se det som ett tecken
på humanioras dödsryckningar. Betyder
det egentligen något att våra utbildningsministrar eller andra politiker – främst i
ord, mindre i handlingar- stödjer humanioras sak? De konkreta resultaten är
klena. Kanske kan Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet få ytterligare någon eller några miljoner att
kasta åt den nästan ändlösa rad av forskare, som hoppas få påbörja sitt forskningsprojekt (som de sen aldrig får möjlighet att slutföra), kanske blir det också
pengar till en eller annan ny professur i
ett humanistiskt ämne. Men förändrar
det i sak så mycket? Jämfört med andra
länder är och förblir de humanistiska disciplinerna i Sverige styvmoderligt behandlade.
Diskussionen om humaniora har nästan uteslutande gällt vårt behov av humaniora; att vi har ett sådant är nu de
32
flesta – för att inte säga alla – ense om,
men motiveringarna varierar. Somliga
betonar vikten av att i första hand bevara
och fördjupa vårt kulturarv, andra åter
humanioras ideologiska funktion (se t ex
Humaniora på undantag? Sthlm 1978)
osv. Nyttabegreppet har därmed blivit
betydligt nyanserat, få kan numera på
allvar hävda att humaniora är onyttigt.
Stor sak i det.
Akademiska meriters värde
Men humaniora är inte bara en oändlig
massa ord och texter i böcker och forsk·
ningsprojekt, den är inte bara en samling
dokumenterad lärdom och skarpsinne.
Den är också – brutalt uttryckt – kött
och blod. Den förkroppsligas i de profes·
sionella bärarna och utövarna av den,
dvs av humanisterna. Få har ägnat dem
uppmärksamhet. Lars Lönnroths artiklar i Expressen i somras är ett undantag.
Och visst kan det sägas vara den naturliga ordningen att först diskutera varför
vi bör ha humaniora, innan vi överhuvud
taget bekymrar oss om humanisterna.
Men i realiteten är det lika omöjligt att
hålla isär humaniora och humanisterna
som att avgöra vilket som kommer först:
hönan eller ägget. Ingen skulle komma
på tanken att tala sig varm för naturvetenskaplig kunskap men strunta i om vi
har kompetenta och dugliga naturvetare.
Lönnroth valde som belysande exempel en jämförelse mellan en gammal lärd
docent i litteraturvetenskap – med en
både kvalitativt och kvantitativt betydande produktion men utan trygga arbetsförhållande och med en relativt sett
blygsam lön – och en nyss avpolletterad
kvinnlig radiochef, vars skriftliga produktion inte alls är av samma omfång
och av samma kvalitet och som heller
inte har tillnärmelsevis motsvarande formella akademiska meriter. Jämförelsen
var provokativ och kunde naturligtvis
bemötas med invändningen: ”Än se’n
då? Vad säger att en aldrig så lärd humanistisk forskare skulle kunna bli en
bra radiochef?”
Så uppfattad blir Lönnroths jämföre~
se poänglös. Ingen kan hävda att en professor eller docent med hekatomber av
lärdom och vetenskapligt skarpsinne
därför med nödvändighet också måste
vara en god administratör, journalist el·
ler arbetsledare. Men avsikten med
Lönnroths jämförelse kan omöjligen ha
varit att hävda det. Vad som däremot är
intressant och värt all uppmärksamhet är
att vi numera faktiskt inte anser det särskilt angeläget att vår radiochef eller
vem som helst annan i liknande befatt·
ning äger kvalificerade insikter i humani·
ora. Och här har det skett en förändring
under det senaste kvartsseklet till för·
fång för humaniora.
Mönstret är alltså likartat inom en rad
branscher där man förut tillmätte akademiska lärdomsmeriter en stor vikt. Om
man t ex inom ett förlag bland sökande
till en förlagsredaktörtjänst har att välja
mellan en duktig och gedigen docent iett
humanistiskt ämne men utan erfarenhet
av förlagsverksamhet och en akademiskt
tämligen obevandrad sökande men med
branscherfarenhet, så väljer man sannolikt nu den senare, för några decennier
sedan hade man föredragit docenten. Då
hade man i resonemanget fäst vikt vid att
förlaget efter någon tids intern skolning
skulle kunna i den lärdomstyngde akade·
mikern få en helt annan kunskapskapac~
tet än om man istället hade valt den andre.
För några år sedan diskuterade en
statlig utredning olika förslag hur man
kunde öka meritvärdet för doktorsexamen. Utredningens bakgrund var bl a insikten att så få vågar påhölja en forskarkarriär eftersom alternativet till en fortsatt anställning vid universitetet kanske
skulle bli arbetslöshet eller möjligen nå-
got förhållandevis okvalificerat arbete. I
praktiken är problemet begränsat till den
humanistiska fakulteten. Naturvetarna
haren stor marknad av privata avnämare
(även om det också för dem är ett problem att industrin i alltför liten grad uppskattar forskarmeriter), samhällsvetarna
har en stor offentlig marknad att söka sig
till då inga andra bud står öppna. Humanistema däremot har nästan bara den allmänna skolan att hoppas på, och det gäller då endast de ämnen som finns på
skolschemat Lektoratens antal är dessutom få och alltför ofta vakantsatta.
Museerna och våra universitetsbibliotek tillmäter alltjämt vetenskapliga meriter ett visst värde, men numera i långt
mindre grad än förr. För några år sedan
diskuterades flitigt en tillsättning av en
museiintendenttjänst, där en fil kand
med möjligen större erfarenhet av just
den önskade sortens museiarbete fick fö-
reträde framför en fil dr, som visserligen
hade lämplig ämneskombination och gedigen vetenskaplig merilering men alltså
– och naturligt nog – mindre erfarenhet
av praktiskt museiarbete.
Ett annat exempel är karriären inom
våra universitetsbibliotek, förr en självklar slutpost för många humanistiska
forskare. Nu krävs att man först skall
genomgå en tvåårig bibliotekshögskola
33
innan man kan vinna anställning vid biblioteket, däremot krävs det ingalunda nå-
gon doktorsexamen – inte ens kunskaper motsvarande den gamla fil kandexamen – för att få utbilda sig till universitetsbibliotekarie. I framtiden får vi kanske förste bibliotekarier eller rent av
överbibliotekarier utan egen forskarerfarenheL
Ytterligare ett exempel är folkhögskolorna. Med den allmänna skolan som fö-
rebild har man inom folkhögskolan under senare år strävat efter att skapa en
särskild lärarkompetens för sina lärare. I
sig är det väl rimligt, men baksidan av
reformen är att t ex akademiska meriter
och därmed teoretiska meriter överhuvud tillmäts mindre vikt. En fil dr med
många års erfarenhet av vuxenundervisning vid universitetet och stor teoretisk meritering måste stå tillbaka för den
som – om än i ytterst ringa omfattning
har undervisat vid folkhögskolan. I dag
hade inte en Alf Ahlberg kunnat bli rektor för en folkhögskola utan först ha
”pryat” inom skolformen. Konsekvenserna är absurda.
Men därmed är naturligtvis inte sagt,
att den specialkunskap som de olika högskolorna ger i sig är meningslös eller
oviktig. Det är dock ostridigt att man
numera inom de nämnda facken – och
några till (t ex journalistyrket) – tillmäter den teoretiska meritering som en
akademisk examen – och då särskilt en
doktorsexamen – utgör mycket mindre
betydelse i förhållande till andra krav,
som respektive yrken ställer på sina utövare.
34
Allt äldre doktorander
Den som fullföljer forskarutbildningen är
oftast över trettio år innan han/hon disputerat. Skulle han/hon dessutom därefter under några år påbörja forskarkarriären och t ex under sex år vara forskarassistent, kommer han/hon att. vara i fyrtioårsåldern innan han lämnar universitetet. Han/hon har då sällan praktiska
möjligheter att påbörja en obetald utbildning eller att påbörja karriärklättringen
inom något annat verksamhetsområde i
konkurrens med sådana som har en
överlägsen internmeritering, eller med
sådana som är avsevärt yngre.
Den som alltså ändå påbörjar forskarutbildningen i ett humanistiskt ämne
måste därför antingen vara en gambier
och satsa allt på ett kort, dvs forskarkarriären, eller också har han först under
några år skaffat sig någon yrkesutbildning att falla ~illbaka på, om forskarkarriären misslyckas. Men i så fall kommer
den blivande doktorn att vara en bra bit
över 30 år innan han är färdig. Medelåldern för den som disputerar i ett humanistiskt ämne är redan nu bekymmersamt hög.
Problemet är att doktorsexamen numera blivit en examen och en merit nästan uteslutande för anställning inom universitetet. Samtidigt är det både önskvärt och nödvändigt, att flertalet av dem
som disputerat därefter lämnar universitetet. Samhället utanför universitetet
borde kunna ta tillvara deras kompetens,
men det sker alltså alltmera sällan. En
konsekvens är att vi får allt färre goda
forskarstuderanden inom humaniora,
och de vi får är alltför gamla innan de blir
färdiga för att ens påbörja en forskarkarriär.
I dag hade inte ens AlfAh/berg
kunnat bli rektor för en folkhögskola utan att först ha
”pryat” inom skolformen.
Vad beror då detta på? Ett skäl är
naturligtvis att en del yrken – bl a genom
den ökade datoriseringen – blivit mer
specialiserade. Den som är verksam
inom ett område skaffar sig en intemul
bildning som är mer tidskrävande ål
förr. Å andra sidan var också den interna
skolningen förr av t ex journalister eller
bibliotekarier lång.
Fackets inflytande
Ett annat skäl till att denna mode
form av skråanda fått breda ut sig är aU
söka i fackets ökade inflytande öv
tjänstetillsättningar. Den humanistis
forskaren har ju i regel minst 10-15 ‘
tjänstgöring inom universitetet, och dl
han/hon söker sig till andra branscher
kan han/hon omöjligen ha den interna
erfarenhet som motsvarar hans åldersgrupp och kompetens. Det är i och fii
sig i många fall av godo att facket fått
inflytande på den enskilda arbetsplatsea
att där företräda de anställdas intressen.
Det är också både mänskligt och rimligt
att en arbetsplats i första hand värnar om
dem som hör till gruppen, men avigsidaa
är att det försvårar för dem som kommer
utifrån.
Tendensen under senare år har varit
att i största möjliga mån slopa formella,
teoretiska spärrar. Man har resonerat
att det avgörande bör vara om vederbö-
rande har tillräckliga kunskaper för att
et finns få tjänster kvar utanör universiteten där det längre
rävs doktorsexamen.
Iföra en viss arbetsuppgift. Och visst
åter det bestickande rimligt. Och därför
mns det få tjänster kvar utanför univeriteten där det längre krävs doktorsexaen. Många ifrågasätter också t ex gymasielektoratens vara. SACO/SR och
äramas riksförbund anser dock det vä-
entligt att de bevaras, men – och det är
og belysande för attityden – många Ioala fackliga avdelningar motarbetar
·ndå utlysningen av de lediga lektoraten
ör att skydda de lär:ue som redan har
jänst vid skolorna men som saknar den
ormella lektorskompetensen. Skulle
an alltså lätta på det formella kravet att
n lektor skall vara doktor så att det i
tället blev en rekommendation eller en
ungt vägande merit bland andra, ja då
kulle sannolikt få lektorat bli besatta
ed doktorer.
Det är därför nödvändigt att i några
all återinföra de formella spärrarna och
tt överhuvudtaget öka forskningens
eritvärde. I det enskilda fallet kan det
35
säkert förefalla omotiverat. Det finns
självklart många adjunkter med stor ämneskompetens som säkerligen skulle
kunna vara lika bra eller rentav bättre än
lektorskompetenta doktorer, men det är
ändå väsentligt för hela vårt kulturarv
och humanioras fortbestånd att hålla fast
vid vissa formella, teoretiska krav. Det
var därför som vi en gång i tiden införde
examina, och det finns områden där vi
alltjämt med obönhörlighet kräver formella kompetensbevis. Inte kan man t ex ·
strunta i att skaffa sig ett körkort bara
därför att man redan kan köra bil.
Men det är viktigt att slå fast att det
inte är i första hand av hänsyn till den
arbetslöse 45-årige professorskompetente docenten i sanskrit som vi bör tillmäta hans akademiska meriter stor
tyngd vid tillsättningen av en rad olika
tjänster, det är heller inte ens i första
hand av hänsyn till respektive arbetsuppgift (även om vi kan utgå ifrån att en
radiochef som är doktor i ett humanistiskt ämne lägger tyngdvikt vid andra arbetsuppgifter än en s k kulturbyråkrat,
förhoppningsvis oftast tilllyssnarnas och
humanioras fromma) , utan det är alltså
av hänsyn till humaniora.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner