Print Friendly

Erik Rossander; Strategiskt överfall

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ROSSANDER:
strategiskt överfall
”Om Sverige likväl angrips bör
benägenheten vara stor att nå
ett snabbt avgörande. – – – Utvecklingen har sammanlagt givit
möjlighet att genomföra ett våldsamt angrepp på stor bredd, ett
s k strategiskt överfall, i syfte att
snabbt åstadkomma militär och
politisk kollaps. En sådan angreppsform kan framstå som
särskilt intressant vid angrepp
på det svenska urbaniserade industrisamhället. ”
SåsägerOBi
Försvarsmaktside 2000.
Att förhindra ett strategiskt
överfall anges av OB vara en av
försvarsmaktens uppgifter. Vilka
krav ställer detta på försvarets
utformning? SvT tar upp den
frågan till debatt i ett antal artiklar.
Oversten 1 gr. Erik Rossander
är chef för den operativa utbildningen på Militärhögskolan.
”Strateg~~kt överf~l” är ett uttryck
som fargas av var uppfattning om
vad just ett överfall är – ett plötsligt, litet ojust dräpande slag kommer helt
oväntat. Benämningen är väl vald – syftet
är att genom ett plötsligt slag lamslå nationen och förhindra att full mobilisering
och ordnat försvar kommer till stånd. Ett
sådant ”lömskt” angrepp kommer sannolikt att handla om att
– förhindra att beslutsfattare – ledande
politiker, militära chefer på central och
regional nivå och övriga totalförsvarets
ledande personer – kommer till verkan genom att likvidera eller fånga in
dem
– oskadliggöra flygförare, fartygschefer,
anfallsförbandschefer och andra officerare med hög beredskap
– blockera och bemäktiga sig vitala objekt i samhället, t ex kommunikationssystem i vid bemärkelse (vägar, broar,
flygfält, hamnar, tele- och radiostationer m m) och kanske också vitala militära objekt och förråd m m
– skapa panik eller förlamning bland civilbefolkningen
– med vapen slå ut militära och civila anläggningar.
Sammanlagt rör det sig om olika sorters
insatser på ett mycket stort antal platser
samtidigt.
Markförsvaret måste förbättras
Ett sådant angrepp är naturligtvis riskfyllt; ingen förvarning får förekomma, allt
måste klaffa och precisionen måste vara
mycket hög. Man kan vänta sig alla typer
av insatser- flyganfall, luftlandsättningar
och landstigningar, spetznasgrupper och
428
”turister”, i fred utplacerade ”mullvadar”
och dolda förband i handelsfartygens lastrum m m. Vår beredskap att möta detta är
väl hygglig när det gäller våra marin- och
flygförband. Sämre beställt är det med
markförsvaret För att förbättra det kan
man välja två olika principer:
l) skaffa fler krigsanvändbara förband
(= även armeförband) insatsberedda
redan i fred (”stående förband”) eller
2) öka vår benägenhet att höja beredskapen genom tillfälliga snabbinkallelser
av färdigutbildade och hemförlovade
förband.
I valet mellan dessa principer bör man av
flera skäl satsa på den senare.
För det första:
Angreppet kräver ytterst noggrann planläggning. Ett beredskapssystem som gör
att vi enkelt kan variera vår försvarskapacitet beroende på läget, gör att angriparen aldrig med tillräcklig säkerhet kan
kalkylera den för honom viktigaste faktorn, nämligen vilken grad av motstånd
han möter. Därmed borde frestelsen för
honom att försöka sig på ett överfall minska rejält. Riskerna för honom att felbedöma vår kapacitet är för stor. Det kräver
dock att vi blir ”trigger-happy” när det
gäller att ofta och snabbt variera vår beredskap, även på svaga indikationer.
Risken med ”permanent stående förband” utöver dem vi redan har inom marinen och flygvapnet är dels att angriparen
mycket säkert kan kalkylera sitt insatsbehov, både till sätt och plats, och dels att
våra beslutsfattare i skydd av ”beredskapsförbandsskärmen” kan låta lura sig
att dröja med beslut om beredskapshöjningar. ”Vi har ju ett bra förstahandsskydd. Så bråttom kan det inte vara att
kalla in fler soldater.
För det andra:
De markstridsförband angriparen inledningsvis sätter in i en så riskfylld operation är sannolikt av elitklass. Skall vi kunna möta dem, måste det vara med välutbildade, välövade, kompetenta soldater.
Med hänsyn till det stora antal platser och
objekt som skall skyddas, kan det aldrig
bli tal om professionella soldater i de stå-
ende armeenheterna – det har vi inte råd
med, och det strider mot hela värnpliktstanken. Om vi inte kallar in färdigutbildade enheter, blir det i stället värnpliktiga
under grundutbildning som innan de är
färdigutbildade får ta på sig rollen att utgöra beredskapsförband. Det är en alltför
stor uppgift för dem!
Har vi alltså en gång valt att ha ett
värnpliktsförsvar- en ifred hemförlovad
krigsmakt – bör vi också utnyttja det systemets alla fördelar. I detta speciella fall
alltså ofta, snabbt och billigt kunna höja
vår beredskap beroende på skiftningar i
det säkerhetspolitiska klimatet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner