Print Friendly

Erik Rossander; Balans och profil i försvaret

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ROSSANDER:
Balans och profil i försvaret
Det militära försvaret har debatterats på
senare tid som sällan förr. Det beror på att
samtidigt som landets ekonomi kräver åtstramning och försvarets ekonomi behöver
saneras, känner många en ökande säkerhetspolitisk osäkerhet. Kravet ” ett bättre
forsvar men billigare” leder till debatt.
Försvarsministern har ju själv framträtt i
denna tidskrift.
Dessvärre präglas de flesta förslagen av
en strävan att åstadkomma patentlösningar, som är alldeles utmärkta inom det
område som ligger författaren närmast,
men som därför uppvisar besvärande luckor i andra avseenden. Dessa luckor skulle
kunna utnyttjas av en angripare, som helt
enkelt väljer att uppträda på ett sätt som
forslagsställaren inte tänkt sig. Vårt problem är att vi skall vara beredda att försvara oss mot något vi inte har en aning
om. Vem som överväger att angripa när,
var, hur eller varför vet vi inte. Vi måste
därfor trovärdigt kunna avhålla alla från
olika angreppssätt. Det kan vi bara göra
genom att vara beredda på det mesta, inte
bara det värsta.
Ett exempel på en sådan inriktning
finns i Palle Sandbergs ” Skiss till ett framtida försvar med balans och profil”. (FörS\’ar i Nutid nr 6/1980, Centralförbundet
Folk och Försvar, Stockholm). Den inleds
med en säkerhetspolitisk analys som blickar vidare än de flesta. Den sätter in Sverige i ett större strategiskt sammanhang, vilket är nödvändigt om man vill skapa sig en
bild av olika angripares tänkbara mål. Tyvärr blir den bilden inte särskilt ljus för
vår del. (Kanske dock mer realistisk än
den som försvarskommitten målar upp).
Bl a påpekas att hela landet kan vara ett
mål och inte som kommitten säger att bara
smärre delar är hotade och då som genomgångsområden.
Sandberg tar sedan upp den tekniska
utvecklingen och dess konsekvenser för
233
vårt försvar. Detta leder över till en presentation av det eviga dilemmat kvantitet
– kvalitet. Han yttrar sig försiktigt men
prioriterar nog ändå kvalitctsbehovet.
Kanske naturligt men inte helt invändningsfritt som framgår nedan. Avslutningsvis påvisar han här det egendomliga
förhållandet att oavsett förändrade säkerhetspolitiska villkor och teknisk utveckling
har försvarsgrenarnas procentuella andel
av försvarsanslagen varit i stort sett oförändrade sedan slutet av 1950-talet!
Efter dessa grundläggande diskussioner
pekar Sandberg slutligen på besparings-.
möjligheter och lämnar ett förslag till
framtida försvarsorganisation. Hans ideer
gör verkligen skäl för titeln ”Skiss till ett
framtida försvar med balans och profil”.
Här är det inte fråga om patentlösningar,
utan om ett allsidigt sammansatt och (på
papperet) väl fungerande förslag. Det går i
korthet ut på att vi behöver
en jämfört med idag något mindre men
rörligare och mer effektivt beväpnad
arme- och kustartilleriorganisation
ett bättre sjöförsvar med betoning av
ubåtar, minor och ubåtsjakt samt
ett luftförsvar bestående av en blandning av jaktflyg och luftvärn.
De flesta ideerna förefaller välmotiverade och en så sammansatt försvarsorganisation skulle säkert kosta mycket att slå.
Frågan är om det är tillräckligt för att vara
fredsbevarande. Dessvärre lider förslaget
av en annan svaghet – det kan verkligen
diskuteras om det inte skulle bli dyrare än
det vi nu har! Jag tänker i det följande ta
upp dessa frågor – besparingar och försvarets fredsbevarande förmåga. .
Det är klart att i en tunn skrift går det
inte att detaljbelysa olika förslag eller få
med alla aspekter på ett problem. En del i
skriften kan väl kritiseras, men låt mig
snarare diskutera än polemisera mot Palle
Sandbergs ideer. Jag delar helt hans upp- 234
fattning att besparingar måste till i fredsdriften. Däremot är jag inte lika säker på
att det är antalet värnpliktiga eller deras
utbildningstid man bör ge sig på. Justeringar kan naturligtvis göras, men större
ingrepp skall man nog passa sig for. Av
operativa skäl måste man ha ett visst antal
fårband for att täcka ytan. Vi vet ju, som
konstaterats inledningsvis, inte var, när eller hur ett angrepp sätts in.
Talet om den alltfor stora svenska armen är en myt. Det kan visserligen synas
meningslöst att görajämforelser med andra länder, men det ger en foreställning om
var vi står. Om man räknar antal armesoldater (inklusive lokalforsvar m m) per
kvadratkilometer har vi i Sverige efter mobilisering ca l ,5. Lika många har WPstaten Polen och det delvis NATO-anslutna Frankrike. Västtyskland däremot har
över 5 soldater/km2
. Ser vi på andra neutrala stater har Finland l ,5, Jugoslavien
nära 7 och Schweiz ca 14!
Förutom att vi alltså har behov av värnplikten rent operativt, är det troligen mycket ekonomiskt vanskligt att göra väsentliga ingrepp. Ytterligare differentieringar
foder säkert krav på ytterligare kompensation får dem som tjänstgör den längsta
tiden. Det finns en risk att ett besparingsforsök tvärtom leder till kostnadsökningar.
Däremot finns det anledning att granska kostnaderna for fast anställd personal.
Precis som Sandberg säger, har vi en mycket stor stabs- och forvaltningsorganisation. Den kan, åtminstone delvis, vara ett
resultat av att vi har så många anställda i
åldersläget över den för förbandstjänst
lämpliga övre gränsen ca 40 år. Detta är
en naturlig konsekvens av att vi, praktiskt
taget ensamma i världen, har livstidsanställt befål, till yttermera visso med för
några år sedan höjd pensionsålder. Här
finns stora besparingar att göra. Men det
är klart att det krävs mod att ta strid mot
personalorganisationerna.
Den andra frågan – forsvarets uppgifter
– hänger naturligtvis ihop med problemet
att göra besparingar. De skall helst göras
så att vi inte forlorar i effekt. Effekten brukar uttryckas så att vi skall vara krigsavhållande. Det skall alltså inte vara lönsamt
för en angripare att ge sig på oss. Men vad
är, och hur bedömer en angripare i förväg
”lönsamheten”? Intäkten har Pelle Sandberg inledningsvis behandlat – angriparens syfte med att angripa Sverige. Kostnaderna har han däremot inte tagit upp.
De kan mycket forenklat kanske uttryckas
i forluster och/eller tid. Förlusterna är det
självklara måttet, och Sandbergs organisationsforslag syftar tydligen att göra troligt
för en angripare att de skulle bli stora.
Sannolikt finns det dock många säkerhetspolitiska situationer där en stormakt anser
sig kunna ta vissa forluster, forutsatt att
operationen går tillräckligt snabbt. I ett
sådant läge måste vårt forsvar ha en struktur som en angripare bedömer det tar tid
att bekämpa. Här tror jag att en arme av
nuvarande storlek (eller helst större) gör
nytta. Den behöver inte bestå av idel rörliga anfallsforband, men den skall kunna
finnas överallt. För att få tillgång till territortiet måste en angripare räkna med att
behöva ta sig dit, och väl där i tidsödande
operationer bekämpa allt motstånd.
Om man alltså accepterar Palle Sandbergs ideer och fårslag med den ”lilla”
forändringen att besparingarna tas ut i
form av drastiskt minskat antal fast anställda i stället för ingrepp i värnpliktssystemet, får man, tror jag, en krigsorganisa·
tion som kan vara fredsbevarande. Men
det kräver att man vänder upp och ned på
invanda normer om livstidsanställning
och oavsättlighet for forsvarsmaktens per·
sona!. Det är kanske omöjligt?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner