Print Friendly

Erik Hörstadius; Integrationspolitikens misslyckande

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INTEGRATIONSPOLITIKENS
MISSLYCKANDE
ERIK HÖRSTADIUS
Integra tionspolitiken är utan tvivel ett komplett och mycket kostsamt misslyckande.
Enda undantaget tycks vara invandrarföretagandel-att starta eget är ju enda chansen att komma undan kollektivavtal, skatt och LAS.
ag har varit där. Du som läser
detta har varit där. I den där
taxin, i det där fikarummet –
när någon som forst verkat
trevlig talar nedsättande om invandrare. ”Vi släpper in for många”,
”de som kommer hit är lycksökare”,
”jag är inte rasist, men…”.
Vi skruvar på oss generat, vill byta
samtalsämne, forsöker kanske med
standardgreppet att säga att den som
flyr sitt land säkert har goda skäl och
att det minsann också finns svenskar
som…
Men på många sätt är vi svarslösa.
Vi bor inte där problem knutna till
invandring hopas, vi är inte rädda att
forlora jobben, våra barn går inte i
skolor där svenskar är ett minoritetsspråk.
Antirasistiska kampanjer initieras
en gång om året, ungefår, men verERIK HÖRSTADIUS är jri/ansjourl?afist och författare.
8
kar inte hjälpa. Fast det är klart, man
kan ju resonera som en svensk politiker nyligen gjorde i TV:- Folkviljan
rar inte rar slå igenom i invandringspolitiken.
Svensk invandringspolitik är västvärldens mest generösa i den meningen att Sverige per capita tar emot
fler invandrare än något annat västland och dessutom delar ut mest bidrag per invandrare.
Vägen dit har varit lång.
Oreglerad och liten invandring
Fram till och med 80-talet fanns stora
likheter mellan svensk och västeuropeisk invandringspolitik – utom när
det gäller den viktiga posten anhöriginvandring, som vi återkommer till.
Före forsta världskriget var invandringen oreglerad och liten (och utvandringen, framfor allt till USA,
stor). Mellankrigstiden präglades av
ekonomiska problem, inklusive hög
arbetslöshet, och tilltagande folkvanfinns forklaringen till den restriktiva
politik som då fordes. Efter andra
världskriget återliberaliserades den
västeuropeiska invandringspolitiken.
Efterkrigstidens uthålligt höga tillväxt
och industrialisering medforde att arbetskraftsinvandring välkomnades.
Det fanns gott om lediga platser vid
löpande bandet, och goda språkkunskaper var inget krav.
Sveriges nettoinvandring från 1945
till 1970 var 350.000 – och flyktinginvandringens andel av denna siffra
snarast en rännil. Den nordiska, i forsta hand finska, invandringen stod for
knappt två tredjedelar, den övriga
europeiska en knapp tredjedel (östeuropeer, tyskar, italienare; senare
jugoslaver och greker).
Den i stort sett oreglerade (utomnordiska) invandringen stoppades
1967. Men organiserad arbetskraftsrekrytering i AMS:s regi tilläts fortfarande. Det nya var att arbetstillstånd
(i norn1alfallet) måste ordnas fore andringar. Lägg därtill ett ökat utrym- komsten till Sverige.
me for rashygieniska tankegångar, så Sjunkande tillväxt och högre arSVENSK TIDSKRIFT
betslöshet får svenskfödda marginalgrupper ledde så småningom till att
utomnordisk arbetskraftsinvandring i
stort sett upphörde.
Toppåret 1965 nettoinvandrade
34.000 till Sverige. 1983 var den totala invandringen bara 13.000, varav
en majoritet utgjorde anhöriga.
Från och med mitten av 80-talet
började invandringen öka kraftigt,
både beträffande anhöriga och flykting- eller flyktingliknande grupper.
Denna senare kategori delas vanligen
in i kvotflyktingar, övriga konventionsflyktingar, krigsvägrare, de facto-flyktingar och de som fatt uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Uppf ordrande slagord
Kvotflyktingar hämtas från FN-läger
runtom i världen och har varit i snitt
2.300 per år sedan 1987. Övriga
konventionsflyktingar (man ska ha
uppfyllt Genevekonventionens
stränga krav på flyktingstatus; välgrundad fruktan får förföljelse på
grund av ras, religion, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp), har varit 1.500 i snitt.
Krigsvägrarnas snittantal sedan 1987:
300. De facto-flyktingar (människor
som trakasseras av det egna landets
myndigheter, men olikt konventionsflyktingar inte ska behöva frukta
får sitt liv) har haft årssnittet 3.800.
De som beviljats uppehållstillstånd
av humanitära skäl har snittat på
11 .200. (Humanitära skäl handlar om
att det vore inhumant att bli återfårvisad, exempelvis p g a krig eller fysiska och psykiska handikapp.)
Denna höga siffra är delvis avhängig
de beslut om kollektivt uppehållstillstånd, som fattades i samband med
flyktingströmmarna i svallet av händelserna i Östeuropa 1989 och kriget
i Jugoslavien.
Ovanstående grupper tillsammans
har snittat på knappt 20.000 sedan
1987, vilket i sin tur är ungefar lika
många som de som beviljats uppehållstillstånd får att de är anhöriga.
Sveriges regler får anhöriginvandring
har i internationell jämförelse varit
extremt generösa, vilket också kom
tidigare generationers arbetskraftsinvandrare till del.
Ofta görs skillnad på invandringsfinns mo olika program, riktade till
allt från dem med högskolestudier i
bagaget till dem som saknar grundskola från hemlandet. Svenska får invandrare är en central aktivitet, förstås, men också yrkesorientering,
praktik, fritt valda aktiviteter och
självstudier. Kurser i ADB, samhällskunskap och föräldrakunskap hör till
dem som finns att välja på (fritt ur I
krusbärslandets storstäder av Mauricio
Rojas, Pieter Bevelander och Benny
Carlson, SNS 1997).
Kanske har det irriterat någon att
jag hittills använt ordet ”invandrare”
utan att fårsöka urskilja undergrupper; det är naturligtvis skillnad på
,….
m
z
Cl
z
<
>
z
o
;>:l
>
och invandrarpolitik. Det senare kal- Silvias, Seppos och Suleimans möj- ”‘
las numera ofta integrationspolitik.
Allteftersom den offentliga debatten
har fokuserat på problemen med invandringen – och på den därmed
sammanhängande bostads- och arbetsmarknadssegregationen – har ordet integration blivit ett allt mer populärt och uppfordrande slagord.
(Till skillnad från assimilation tillåter
integration att invandrarna behåller
en egen kulturell identitet.)
Under arbetskraftsinvandringens
dagar hade vi inte mycket till integrationspolitik. Det fick gå som det
gick; ofta gick det bra – får både invandrarna och svensk industri
Idag, däremot, finns en välutbyggd
mottagningsapparat ute i kommunerna. Malmö far här utgöra exempel:
Introduktionen sker på heltid och
syftar till att ge en helhetsintroduktion till det svenska samhället. Det
SVENSK TID SKRIFT
ligheter att integreras i det svenska
samhället.
Fy ra integrationsmönster
Dags därfår att återigen åberopa
Rojas/ Bevelander/ Carlson, som beskriver fyra integrationsmönster (där
uttrycket standard är ”normalvärdet”
får svenskar).
Ett nordeuropeiskt mönster, karakteristiskt får norrmän, danskar,
finnar och tyskar: standard boendeintegration, standard eller låg utbildningsnivå, standard lönenivå, standard sysselsättningsnivå, standard eller högt företagande.
Ett östramedelhavsmönster, karakteristiskt får greker, jugoslaver och
turkar: låg boendeintegration, mycket låg eller låg utbildningsnivå, låg lö-
nenivå, låg eller mycket låg sysselsättning, mycket högt eller högt företagande.
9
o
z
Ett iranskt mönster: låg boendeintegration, hög utbildningsnivå (för
män), låg lönenivå, mycket låg sysselsättning, standard eller högt företagande.
Ett ”afrochilenskt” mönster, karakteristiskt för chilenare och afrikaner: låg boendeintegration, låg eller
standard utbildningsnivå, låg lönenivå, låg eller mycket låg sysselsättningsnivå, mycket lågt företagande.
Egna institutioner
Att boendeintegrationen för många
grupper är låg har varit en käpphäst i
debatten. Men är det så viktigt?
Bland de politiker och tjänstemän
som Rojas/Bevelanderl -Carlson intervjuade fanns ”till och med de som
såg direkta fördelar i ett etniskt ‘segmenterat boende’ eller ‘särboende’,
och detta kopplades ofta ihop med en
eventuell förmåga att skapa egna institutioner som bättre kunde återspegla landets befolkningsmässiga mångfald”.
Hur som helst är det svårt att göra
något åt saken: en ”irreversibel process”.
Betydligt allvarligare är bristen på
arbetsmarknadsintegration. Sysselsättningsintensiteten för senkomna
invandrare är extremt låg. Två
Malmöexempel – män från Mrika
med 2-4 år i Sverige: 12,0 procent –
kvinnor från Mellanöstern med 5-9
år i Sverige: 16,6 procent.
U nder arbetskraftsinvandringens
dagar överträffade invandrarnas sysselsättningsintensitet svenskarnas.
Försämringen har alltså varit drama- 10
tisk, och den var faktiskt synlig redan
under 80-talets arbetskraftsbrist.
Rojas/Bevelander/Carlson tar upp
ett antal huvudförklaringar till dels de
olika gruppernas inbördes olika resultat, dels varför de alla skiljer sig
från svenskar.
Den teknologiska strukturen missgynnar traditionellt invandrararbete.
Dagens servicejobb är mer professionaliserade, de okvalificerade industrijobben fårre, medan kraven växt
på att kulturellt-språkligt passa in i
icke-hierarkiska, tätt jobbande arbetslag.
Institutionerna gynnar dem som
redan är inne i systemet (sist in-först
ut) och håller dem som är ute under
armarna (bidrag), så att de håller sig
lugna.
Mentaliteten i Sverige bygger på
en lång tradition av etnisk och kulturell homogenitet. Det är svårt att lära
sig tänka ”svenskt”, särskilt för långväga invandrare. Resurserna är traditionella produktionsfaktorer som kapital, formell utbildning, arbetslivserfarenhet, samt en etablerad företagarelit (som kan ge jobb åt nykomlingar). Här skiljer sig olika invandrargrupper tydligt åt.
Nätverken är de band mellan människor i en grupp som borgar för kollektiva skyddsnät och förmågan att
sträva åt samma håll. I de olika invandrargrupperna är t ex familjestabiliteten högst varierande.
Förklaringen till invandrarakademikernas misslyckande (och våra fö-
retags misslyckande att anställa dem)
finns säkerligen under flera av rubriSVENSK TIDSKRIFT
kerna ovan. Ibland kan det säkert
handla om ren diskriminering, oftare
kanske om statistisk diskriminering
(att man sorterar bort någon p g a
grupptillhörighet innan man testat
denne).
Integrationspolitiken är utan tvivel
ett komplett, och mycket kostsamt,
misslyckande. Enda ljuspunkten är
företagandet (för vissa grupper) – att
starta eget är ju enda chansen att
komma undan kollektivavtal, skatt,
LAS etc.
Misslyckandet kan sägas vara givet
i grundförutsättningarna: låg tillväxt,
svårgenomtränglig svensk kultur, en
sjunkande andel (okvalificerade) ingångsjobb.
Men är tanken på stor invandring
fel i sig?
Generösa regler
Kärnan i det politiska etablissemangets försvar för den generösa invandringspolitiken har varit dels att de
som kommit hit styrts enbart av
skyddsbehov och inte av ekonomiska
motiv, dels att de samhällsekonomiska kostnaderna är försumbara.
Men detta stämmer inte.
Självklart har ekonomiska motiv
till en del styrt. Annars skulle inte det
avlägsna Sverige bli asylland för så
många. Per capita har vi fem, tio, ja
ibland ~ugo gånger fler ansökningar
om asyl än andra västeuropeiska länder.
Våra generösa regler gällande humanitära skäl och anhöriginvandring
uppmuntrar till ekonomiskt flyktingskap – när faran är över i ursprungslandet behöver man ju inte flytta tillbaka, eftersom man redan är återfårenad med familjen.
Och framfårallt får utomeuropeiska invandrare gäller att det är medelklassen, med relativt höga krav på
god standard och med goda flyktresurser i form av pengar och information, som faktiskt tar steget.
Karakteristiska fusk
Regeringen erkänner i praktiken det ekonomiska motivet när den höjer straffen får
”människosmuggling”.
Det vore dessutom mycket
märkligt om vårt bidragssystem inte hade en magnetisk effekt. Hela
iden om att invandrare skulle vara
ekonomiska analfabeter är djupt rasistisk. Arnerikaemigrationen byggde
på drömmen om ekonomisk framgång. Ett slängt pass och en lögn kan
RRV till SCB står att ”antalet felaktigt folkbokförda med all sannolikhet
är oacceptabelt stort”.
RRV uppdrog åt Malmöpolisen
att undersöka hur många av 16 chilenska familjer som
lämnat landet som
fortfarande uppbar bidrag.
vara uttryck får samma dröm. 13 blev svaret. Av utomnordiska
1995 preSenterade Riksrevisions- medborgare över 69 år var 35 proverket en utredning om systembrister cent oriktigt skrivna i Sverige.
och fusk i v\ilfårdssystemen. RRV suckar över bristande konRRV skriver att det finns fusk som trollmekanismer och sanktionsmöjär karakteristiska får invandrarna. Ett
typiskt sätt att fuska sig till bidragsfårskott är att uppge att barnens far är en
annan än kvinnans man, ett annat att
hävda att medföljande yngre bröder
och systrar i själva verket är söner och
döttrar. I det senare fallet trillar också
barnbidrag in som fuskbonus.
Dessa bidrag – liksom t ex förtidspension, sjukpenning och folkpension – kan man orättmätigt behålla
genom att inte låta meddela att man
flyttat från Sverige. I en skrivelse från
ligheter,
Omfattningen av invandrartypiskt
fusk kvantifieras inte av RRV.
Kanske är det inte så stort. Rojas/ –
Bevelander/Carlson skriver i I krusbärslandets storstäder att ett ”vanligt argument var helt frånvarande i våra
samtal /med tjänstemän och politiker/ , nämligen att betydande grupper av invandrare skulle ha kommit
hit i syfte att systematiskt utnyttja vårt
bidragssystem”.
Å andra sidan gör fårfattama inget
SVENSK TIDSKR!FT
får att motbevisa tesen. Tror man i
likhet med Anders Isaksson (Alltid
mer, aldrig nog) att utbudet av möjligheter till fusk och manipulation med
socialfårsäkringarna foder sin egen
efterfrågan, ja, då blir slutsatsen en
annan.
Om inte invandrare nu är mer systernlojala än svenskar. Och varfår
skulle de vara
det? Somliga
planerar ett återvändande och behöver inte bry sig om följderna.
Vidare är de i regel vana att tycka illa
om staten. Många lever i subkulturer
där bidrag utgör den naturliga fårsöljningsbasen. Och från fårsta dagen
i Sverige lär de sig att det är okay att
leva på bidrag.
Invandringens effekter
På uppdrag av Invandrarpolitiska
kommitten 1996 räknade ekonomen
Kjetil Storesletten på invandringens
effekter på landets offentliga ekonomi (skatter, transfereringar, offentlig
konsumtion). Jag citerar ur fårfattarens sammanfattning av sina rön i
Ekonomisk debatt (4/ 96) ”I basfallet
blir nettovinsten betydande – över
500.000 kronor per immigrant- i åldersgruppen 16-34 år./…/ Beräkningarna är uppenbart känsliga får
ändrade antaganden vad gäller arbetsmarknadsfårhållanden, utflyttning,
löneökningstakten, och valet av diskonteringsränta.”
Den senare meningen är viktig.
För basfallet är nödvändigtvis inte
samrna sak som det mest sannolika
11
r
”‘
z
C)
z
<
>
z
o
i’
>
i’
o
r
;.;
”‘z
fallet. Han skriver att ”ett absolut
värsta scenario skulle vara att marginella invandrare ligger på samma sysselsättningsnivå som gäller for nyanlända flyktingar./…/ I denna beräkning är det genomsnittliga värdet nuvärdet for en ny immigrant –
505.000 kronor.”
Minus en halv miljon, alltså. Och
då är inte undanträngningseffekter
for inhemsk arbetskraft (infödda
svenskar eller invandrare redan på
plats) medräknade, ej heller bidragsfusk av ovan redovisad typ.
Överrepresenterade invandrare
Ökade kostnader for polis och rättsväsende har inte heller dem tagits
med i kalkylen. Det är ju numera –
efter många år av locket på – en etablerad och väldokumenterad sanning
att invandrare får vissa brottstyper – t
ex knarksmuggling, rån, misshandel
och våldtäkter – är klart överrepresenterade.
Regeringen höjde nyligen flyttbidraget får hemvändande invandrarfamiljer till 40.000 kronor. Ett indirekt
erkännande av att invandrare kostar.
Attitydundersökningar visar att
över hälften av väljarna – minst i
folkpartiet, mest i moderaterna –
tycker att vi släpper in for många invandrare. I rika och kulturellt närstå-
ende länder som Norge, Frankrike
och Österrike tillhör främlingsfientliga missnöjespartier valvinnarna, trots
att traditionella borgerliga och socialdemokratiska partier forsökt anpassa
sin politik for att fanga upp missnöjet.
12
I invandringspolitiken kläms västvärldens regeringar mellan å ena sidan ett kultur- och debattsidesetablissemang som i sina etniskt rena rikemansgetton besjunger det mångkulturella samhället och vägrar se invandringens skadeverkningar – och å
andra sidan en tillbakapressad underklass och lägre medelklass som utlämnade åt buskpropagandan överdriver
farhågorna.
Ifrågasättande av den statskommenderade generositeten och av invandrarnas egentliga migrationsmotiv
bemöts regelmässigt med råskäll, guilt
by association och – ofta medvetna –
feltolkningar.
Vad kommer jag att kallas efter att
ha skrivit den här artikeln vågar jag
knappt tänka på.
Ändå har jag inte skrivit mot invandringen. Jag vill att Sverige ska
vara ett generöst invandringsland.
Men forutsättningarna är mindre
generositet mot invandrarna själva,
ett erkännande av det ekonomiska
flyktingmotivet, samt mindre integrationspolitik.
Och, inte minst viktigt, mindre
ljug och mobbning i det offentliga
samtalet.
Blev regeringspolitik
1991 kunde man säga om många av
ny demokratis fåreträdare att de uttryckte sig oanständigt och främlingsfientligt, men deras invandrarpolitiska program var inte värre än att det
efter några år var regeringspolitik (visumtvång for bosnier t ex), vilket bl a
Jan Guillou visat. Ändå möttes ny
SVEN SK TID SKRIFT
demokratis invandrarpolitiska program aldrig med annat än förakt.
När en professor – Kajsa Ekholm
Friedrnan – på DN Debatt nyligen
hävdade att multietniska samhällen
med nödvändighet blir konfliktfyllda,
ropade forskarkolleger på yrkesförbud. Andra nöjde sig med att karikera hennes åsikter och den vägen forpassa henne ur det offentliga samtalet.
Två fårska exempel rör bemötandet av det invandrarpolitiska avsnittet
i moderaternas framtidsmanifest Land
för hoppfulla.
Hur mycket tål demokratin?
I Sydsvenska Dagbladet (4/ 4-97)
stod en typisk ledare att läsa: ”Simpel
skvattekverulans blandas med grundlösa antaganden om invandrarnas
motiv for att söka en fristad i Sverige.
Rasistiska påhopp urskuldas med att
svenskarna dignar under en enorm
skattebörda. Invandrare påstås däremot ta bidrag ‘som motsvarar en inkomst fore skatt på flera hundra tusen’. ‘Man kan’, hävdas också, ‘misstänka att det finns attitydskillnader
mellan flyktingar och sådana invandrare som kommit hit frivilligt for att
arbeta’.”
SSU gick ännu längre och kopplade ihop manifestförfattarna med nynazister och ljög dessutom om att
moderaterna skulle vilja ta emot enbart kvotflyktingar.
Två frågor ligger nära till hands:
Hur mycket åsiktsdiktatur tål demokratin? Och vad är det åsiktsdiktaturen forsöker dölja?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner