Erik Hedfeldt; Är vår författning demokratisk

ERIK HEDFELDT:
Är vår författning demokratisk?
Sverigesförfattning har två skamfläckar
-valsättet ochfyraprocentsregeln,
skriver Erik Hedfeldt. I denna artikel
motiverar han sin uppfattning och
föreslår bia att uddatalsmetoden som
tillvändes vid mandatfördelningen bytes
atmot en lättfattlig proportionell metod.
Erik Hedfeldt har varit domare och
lagstiftare, bla regeringsråd
1952- 1958 ochjustitieråd 1958-
1975.
I en tid, då enligt opinionsmätningarna
även ett gammalt välanständigt parti som
folkpartiet har kämpat för livet mot
”fyraprocentsregelns” giljotin, kanske
det är möjligt att vinna intresse för den
skamfläck på vår författning , som denna
regel utgör. Något intresse skulle t o m
kunna ägnas författningens andra brott
mot demokratin, nämligen valsättet. Är
då inte vår författning demokratisk?
Svaret är nej , och jag vill här motivera
detta.
Med demokrati menas i detta sammanhang rimligtvis bara den politiska demokratin, och för denna kan man ange två
väsentliga principer. Den första kan kallas principen om väljarsuveräniteten:
Väljaren är suverän vid valurnan, ingen
får föreskriva honom på vem han skall
rösta (naturligtvis inom de formella
regler som uppdragits för handlingen,
bl a om valbarhet). Den andra principen
gäller majoriteten: Utslagsgivande är innehållet i hälften av rösterna plus ett;
detta inte därför att majoriteten skulle
vara klokare än minoriteten utan helt enkelt för att detta är demokratins innebörd.
Myten om starka regeringar
Vår regeringsform bryter mot dessa
regler framför allt genom att gynna de
största partierna och motarbeta småpartier. Varför gör den detta? Vanligen talas
det om att man vill befordra tillkomsten
av ”starka regeringar” . Därmed menas
regeringar, som har majoritet i riksdagen
av ett enda parti eller i varje faLl så få
partier som möjligt och därför kan få sina
förslag genomförda. Allt detta låter bra,
men det är tydligt att man i diskussionen
har hopat allmänt värdeladdade ord som
,…
42
stark, effektiv, handlingskraftig etc. Men
vad är det som egentligen avses? Jo, man
vill frigöra sig från det verkliga valresultatet, det verkliga utslaget av valmännens vilja, och skapa en konstlad majoritet i riksdagen utan att bekymra sig om
vilket stöd den har i folkmeningen. Det
är kort sagt fråga om att förfalska valresultatet.
1950 års valsättsutredning
Det är skäl att citera några uttalanden i
förarbetena till här avsedda bestämmelser.
I950 års folkomröstnings- och valsättsutredning, vars betänkande (SOU
I95 I: 58) är den senaste större utredningen om dessa ting, säger sid 36:
” Att valordningen icke kan vara alltför invecklad utan bör såvitt möjligt bygga på
enkla och klara principer är sålunda ett naturligt önskemål ej endast med hänsyn till myndigheternas arbete och möjligheterna att
snabbt beräkna resultaten av valen. Det är
vid ett demokratiskt styrelsesätt även angelä-
get att grunddragen av det förfarande som
användes för att tillsätta folkrepresentationen
– – – kunna förstås av envar.”
Detta är kloka ord, men varför stannade
man inte därvid? Redan på samma sida
böljar reservationerna. Vid utformningen av valmetoden heter det, kan ”självfallet” inte släppas ur sikte att metoden
ytterst ”måste” syfta till att representationen skall kunna fylla sin funktion i
statslivet. Det sägs också vara av största
vikt, att representationen ej är i hög grad
splittrad (min anm: även om valmanskå-
ren är splittrad?). Exempel från utlandet
säges visa, att en utpräglad partisplittring kan bli ett avgörande hinder för ”ett
effektivt demokratiskt styrelseskick”.
Så långt valsättsutredningen. Man lägger märke till hur i sista meningen smugits in honnörsordet ”demokratiskt”,
ehuru vad där sägs är klart antidemokratiskt.
Författningsutredningen
Tretton år senare, i författningsutredningens förslag till regeringsform (SOU
I963: 17 sid 72-5) är tongångarna desamma: ”I vissa lägen kan rättvisekravet
komrria i konflikt med önskemålet om att
i riksdagen skapa förutsättningar för en
fast majoritetsbildning. – – – Genom
(vissa föreslagna åtgärder) motverkas
uppkomsten av småpartier. Vidare gäller
att ett parti som ligger nära en majoritet
av rösterna med detta system lättare får
möjlighet att erhålla majoritet av mandaten.”
Detta uttalande är häpnadsväckande.
Man söker inte ens med vackra ord dölja
avsikten att undertrycka delar av folkviljan och att, om det behövs, tillskapa en
majoritet i riksdagen som inte stödes av
en majoritet bland valmännen.
Här skall diskuteras bara två av de
metoder grundlagstiftarna använt för att
hindra folkviljan att komma till uttryck i
riksdagens sammansättning: fyraprocentsregeln och valmetoden.
Fyraprocentsregeln
Mest upprörande är fyraprocentsregeln i
3 kap. 7 § andra stycket regeringsformen: ”Endast parti som fått minst fyra
procent av rösterna i hela riket är berättigat att deltaga i fördelningen av mandaten.” Detta innebär, att om ett parti fått
mindre än 4 %, bortfaller dess · röster
utan vidare och de kommer inte i andra
hand någon annan till godo.
Konsekvenserna kan bli fullständigt
orimliga. Antag – ett högst realistiskt
antagande – att vid ett val socialdemokraterna fått (decimaler utlämnade)
46 %, kommunisterna 3 % och de borgerliga sammanlagt 47 %. Då får riksdagen borgerlig majoritet, ehuru majoriteten av valmännen är socialistisk. Ett så-
dant resultat kan naturligtvis inte accepteras. Men gällande svensk rätt är det –
demokrati däremot inte.
Det kan tilläggas, att fyra procent av
(de giltiga) rösterna vid 1982 års val betydde cirka 223 000 röster och motsvarade 13 mandat. Det är sålunda inte bara
obetydliga grupper som drabbas av regeln. Naturligtvis kommer det alltid att
finnas den spärr, som består i att ett parti
måste ha så många röster som krävs för
att få ett mandat. Om valsättet förenklas
så som föreslås i det följande, blir denna
Jåns, med 1982 års siffror, cirka 15 900
röster eller 0,286 %.
Valmetoden
Vad beträffar valmetoden kan det här
inte bli tal om att diskutera denna rent
tekniskt; det ämnet är alldeles för invecklat. Regeln lyder (regeringsformen 3
bp 8 § sista stycket) ”Vid mandatfördelningen mellan partierna användes uddatalsmetoden med första divisorn jämkad till l,4.” Hur många människor i
detta land förstår vad det betyder? Det
måste ha varit så, att detta matematiska
~kus-pokus gått över huvudena på de
lcsta av dem som beslutat i saken.
Varför tillämpar man inte en lättfattlig
JI’Oportionell metod utan baktanke om
~gynna någon? Till exempel denna:
talet röster i hela landet divideras
lied (maximi) antalet mandat. Varje par- 43
ti får ett mandat för varje full sådan kvot
som ryms i partiets röstetal, först inom
valkretsarna och sedan, med överskjutande röster, i en särskild sammanräkning för hela landet. Röster som inte når
upp till full kvot bortfaller.
Enklare kan det inte göras. Konsekvenserna blir, att antalet platser i riksdagen kan bli något mindre än 349, men
jag kan inte se någon olägenhet i det.
Man kan också dela upp de återstående
platserna så att partiet med det högsta
antalet överblivna röster får en av dessa,
partiet med näst högsta antalet en plats
osv. Men i så fall måste man ha en spärr,
dock inte så hög som 4 %.
En jämförelse
Här görs en jämförelse mellan 1982 års
resultat och det som skulle ha blivit följden av mitt förslag:
m
c
fp
s
vpk
kds
mp
summa
1982
86
56
21
166
20
o
o
349
EH förslag
82
54
20
159
19
6
5
345
Om mandatantalet 349 bibehålles, får fp,
vpk, kds och mp ytterligare ett var.
Som synes är det inte fråga om några
omvälvande förändringar. Snarare kan
man undra, om inte regeringsformens
manipulationer är onödiga och utan tillräcklig anledning har satt viktiga demokratiska principer ur spel. När de stora
blockens röstetal är jämnare än de var
1982, kan saken emellertid få betydelse
och till och med, som förut påvisats,
vända på maktställningen i riksdagen.