Print Friendly

Erik Gradelius; Försvarsfrågor

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

/
Insänt
Försvarsfrågor
Det var roligt att i ett och samma nummer av
Svensk Tidskrift (9-10/1982) återfinna ej
mindre än fyra artiklar om försvaret. Det är
väl rekord?
General C E Almgren uttalar sig mycket
positivt om ”Sveriges militära beredskap
1939-45”, dock försiktigtvis utan att nämna
vad där står om flottans styrka vid olika tidpunkter. I det avseendet lämnar nämligen boken ofullständiga och delvis felaktiga uppgifter som fördöljer att flottan p g a mellankrigstidens försummelser ej tillfördes nämnvärt antal moderna fartyg förrän efter 1942
års försvarsbeslut och att kvaliteten tillgodosågs först med tillkomsten av kryssarna och
landskapsjagarna 1947 och senare.
Det hör numera till historien, att denna
utveckling bröts med 1958 års försvarsbeslut,
då Lappland.~ Värmland (Halland-klass) och
minfartyget Alvsborg avbeställdes och sedan
dess fortsätter flottans kräftgång. Fyra försvarsministrar ur olika regeringar har underlåtit att köpa den erbjudna amerikanska sjö-
roboten Harpoon och ersättaren RBS 15 levereras tidigast 1985. Av 9 minjaktfartyg
kommer de två första ungefär samtidigt och
vad marinen nu har i fråga om ubåtsjakt är
jagarna Halland och Småland, som ej är rustade och 7 helikoptrar som visade sina möjligheter vid det senaste ubåtsintermezzot
På motsvarande sätt har flygvapnet hindrats att köpa modern materiel ”över disk”,
exempelvis amerikanska F 16 som finns i
våra grannländer eller F 18 Hornet, som t o m
visats med svenska nationalitetsbeteckningar
(i OFB). JAS-planet kan ju ej komma förrän i
slutet av 80-talet och till dess har säkert vår
flygstyrka nedgått ytterligare pg a fredshaverier (21 Viggen förlorade tom 1979.03.18
enl DN).
Ej heller armen har tillförts så mycket
stridsmedel under efterkrigstiden. stridsvagn
typ Centurion kvarstår tämligen ensam sedan
”Stridsvagn S” visat sig vara en flop (bandgå-
ende pv-kanon) och efterföljaren, en variant
av västtyska Marder, låter vänta på sig. Armeartilleriet har fått fransk 15.5 cm haubits
och får ett teknologiskt underverk från Bofors med egen dieselmotor (levereras även till
kustartilleriet som 12 cm kanon) men dessvärre i ringa antal. Armens luftvärn har fått
robot 70 som dock är handriktad och endast
användbar på kort håll och vid god sikt. Dea
motsvarar närmast ” Seacat” på de nu utrangerade Östergötland-jagarna. Ortsförsvaret
mot flyg består av 40 och 57 mm automatkanoner och ett par experimentbatterier typ
Hawk och Bloodhound som nu är omoderna.
Joen Lagerberg tar upp andra intressanta
frågor. Det märkliga förhållandet, att ett högteknologiskt land som Sverige ligger så långt
efter då det gäller försvarets materiel, beror
ej på att vi inte kan tillverka modern krigsmateriel utan hänför sig helt till försvarspolitiken under efterkrigstiden. Trots erfarenheter
från 2. världskriget och alla krig under efter·
krigstiden satsar vi fortfarande på en ”folk·
storm” av korttidsutbildade värnpliktiga.
Trots de värnpliktigas dåliga löner (de få-
avsevärt mindre än AMS-elever i samma åldrar) tar värnpliktssystemet halva försvarsaJio
slaget och av de förband som kan sättas upp
efter en ev mobilisering har endast en mindre
del modern materiel.
Den hotbild som utgör motiv till fastiii
!ande av värnpliktsiden (förvarningstid SOI
medger mobilisering och därefter traditionera
invasionsförsvar) ter sig alltmer verklighett
främmande, då man bl a genom välvilligt Iistånd av tjeckiske generalen Jan Sejma tålt
del av Warszawapaktens anfallsplan (bia i
DN 1978.12.30): Sverige har betydelse främst
såsom genomgångsland för att nå Nato·baserna i Norge och Danmark. Vid angreppet
skall en stöt gå med pansarförband liD
Nordnorges kust, en attack med lufttrupp vi
Östersundsområdet mot Trondheim och ca
landsättningsoperation mot Öresundsom
det. Dessutom planeras en operation li1GI
Gävlebukten, förmodligen för att säkra 111-
derhållsvägar till Norge, och en luftlandsållning går mot mälardalen för att ta Stockholl
”bakifrån”. Tidsramen är 48 timmar och If.
gångsläget från ” allmänt fredstillstånd” låJI.
nar föga tid för försvarets mobilisering.
Det var 1978 det, säger någon, men de åf.
ningar i vårt grannskap som ägt rum sedal
dess, bekräftar väl närmast att planen fortfa.
rande gäller i sin principiella uppläggning.
Om W-pakten lyckas genomföra ett sådaiii
här företag utan att sätta in atomvapen odi
Nato ej lyckas få fram resurser till NordnOIJI
itid, kanske det blir ett nytt ”Miinchen-avtal”
utgående från status quo och vi får växla om
våra kronor till rubel …
En annan variant är naturligtvis att vi äntli- &en slaktar den heliga kon, dvs avvecklar
värnpliktssystemet och sätter upp stående
styrkor i akuteila områden: en brigad i Norrland, en i Mälardalen och en i Skåne, förstärkt kustartilleri från Gävlebukten till Öresund, en sjöbevakning med korvetter/bevakningsfartyg (som danska Niels Juel, l 200 ton,
30 knop resp norska Nordkapp, 1800 ton, 23
knop) stöttad av attackfartyg, ubåtar och helikoptrar samt ett flygvapen med tyngdpunkt
på spaning och marinsamverkan. På sikt bör
tillkomma robotluftvärn för försvar av tätorter och kommunikationer och detta skulle
kanske organisatoriskt höra till flygvapnet.
Varför skall vi inte ha stampersonal i förDet var en gång …
Det var en gång – det är ungefar 20 år sedan
nu – en statlig utredning som arbetade med
värdebeständighetsfrågan. En enhällig kommitte föreslog att staten skulle på försök i
mindre skala ge ut obligationer, där inlösningsvärdet steg i takt med konsumentprisindex. Den som haft indexobligationen i minst
fem år kunde sedan sälja den utan att behöva
betala realisationsvinstskatt. Den skattepliktiga räntan skulle sättas mycket låg. Som sekreterare tjänstgjorde en ung akademiker, som
med liv och lust ägnade sig åt arbetet och
småningom skrev – om jag inte minns fel –
en licentiatavhandling i just värdebeständighetsfrågan.
Dåvarande finansministern – en myndig
herre – lade betänkandet på hyllan, förmod- 105
svaret när vi har det i industrin och förvaltningen, kommunikationsväsendet och sjukvården? Varför skall just försvaret nöja sig
med halvutbildade amatörer och utrustning
m/ä när samhället i övrigt kräver kvalificerat
folk till sina datasystem och korvfabriker?
Armen kommer givetvis att knorra över en
så radikal omläggning (som emellertid säkert
tager minst 10 år att genomföra) och många
kommuner som förlorar ”sina” regementen
kommer säkert också att höra av sig, men
försvarets effektivitet kommer att mångdubblas, varjämte beredskapsläget hela tiden kan
bringas att svara mot den aktuella utrikespolitiska situationen. Vi kan ju ej påräkna någon
ökning av försvarsanslaget i dagens och mor•
gondagens ekonomiska situation så det gäller
att i stället få mera försvar för pengarna.
Erik Gradelius
!igen med bankernas och industrins goda
minne.
Sedan dess har värdebeständighetsfrågan
varit uppe till debatt vid flera tillfällen. Den
senaste utredningen avsåg att få till stånd en
rättvis, dvs neutral, beskattning av inflationsvinster och inflationsförluster. Det var folkpartiregeringen som i november 1978 bemyndigade statsrådet Ingemar Mundebo att låta
utreda frågan om ”en övergång till real beskattning av räntor och kapitalvinster mm.”
Utredningsman blev professor Gustaf Lindencrona, aktiv folkpartist. Utredningen
lades fram i december 1982, en diger lunta på
över tusen sidor.
Utredningen har kommit i skymundan i
den allmänna debatten. Svenska Dagbladet,
/

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner