Erik Braunerhielm; EG-avtal på fel förutsättningar

ERIK BRAUNERHIELM:
EG-avtal på fel
förutsättningar
Förhandlingarna om EES-avtalet utgår från antikverade förutsättningar och tar inte hänsyn till
vad som skett inom EG och i
hela Europa sedan iden om en
European Economic Space föddes 1984.
Nu gäller det inte bara EG:s
inre angelägenheter utan Europas omdaning till ett samhälle
byggt på fred, frihet och demokrati. För att fylla denna uppgift
måste EG stärka sin inre sammanhållning.
Var står Sverige i allt detta?
Finns det en svensk Europapolitik?
Erik Braunerhielm är expert på
EG-frågor och har varit direktör i
Industriförbundet.
N
u tycks äntligen förhandlingarna
om det s k EES-avtalet komma
igång på allvar. Förväntningarna
om utfallet är dock dämpade. Det verkar
nästan som om båda sidor redan nu förutsåg, att resultatet blir otillfredsställande.
Den främsta anledningen är nog att förhandlingarna utgår från förutsättningar,
som redan är antikverade. De tar ·inte
hänsyn till vad som skett inom EG och i
hela Europa sedan iden om en European
Economic Space föddes.
Vi i Sverige har vant oss vid att betrakta
vårt förhållande till EG som en fråga om
handel och ekonomiskt samarbete, och
ingenting annat. Vi har uppmuntrats till
den inställningen av att Romfördraget
självt i stort sett bara handlar om upprättandet av en gemensam marknad.
Visserligen talade man i EG om att den
ekonomiska gemenskapen enbart var ett
steg på vägen mot en längre gående sammansmältning – ”ett ständigt fastare förbund mellan de europeiska folken”, som
Romfördragets ingress uttrycker saken.
Men detta ville vi helst bortse från. Vi var
ju gunås neutrala och kunde inte ge oss in
på diskussioner om något slag av ekonomisk och politisk union. Men den gemensamma marknaden borde vi väl ändå,
med förbehåll för neutraliteten, kunna
delta i.
Regeringens höga ambitioner
I det hänseendet hyste den svenska regeringen mycket höga ambitioner redan på
ett tidigt stadium. Regeringen insåg att om
den gemensamma marknaden verkligen
kom till stånd måste man se till att Sverige
inte blev ekonomiskt isolerat och att
svenskt näringsliv fick lika konkurrensvillkor och undslapp diskriminering. bet
var mestadels i sådana närmast negativa
termer, som Sveriges intresse för EG uttrycktes.
Visserligen fanns hos det regeringsbärande partiet en stark oro för att en
bindning till EG skulle hindra det från att
fullfölja sin speciella fördelnings- och välfårdspolitik. Närmare studier visade dock
att det snarast var frågan om att i vissa fall
välja andra medel för politiken än att ändra målsättningen. Dessutom var Sveriges
internationella beroende ändå så stort att
en isolering var otänkbar. Det var bättre
att aktivt delta i integrationen. Därför
brukade den gamle handelsministern
Gunnar Lange säga att vad vi strävar efter
är en associering till EG som motsvarar
98 procents medlemskap. Politiskt samarbete är uteslutet, men vi kunde acceptera alla Romfördragets principer.
Oron för vad en integration av det
svenska samhället med ”utlandet” kunde
innebära levde dock kvar inom stora
delar av den allmänna opinionen och inte
minst inom arbetarrörelsens djupa led.
Regeringen undandrog sig då en besvärlig
och uppslitande debatt genom att dekretera att vår neutralitet ändå hindrade alltför långtgående engagemang.
Närforhandlingarna -om en utvidgning
av EG äntligen kom igång 1970/71 var
svenska regeringens inställning lika ambitiös. Gemenskapen ville förhindra att
EFTA-länderna drabbades av ny diskriminering genom att Storbritannien och
Danmark bröt sig ur EFTA och anslöt sig
till EG. Man gjorde emellertid klart att
utomstående länder inte kunde få delta i
samarbetet i EG på ett sätt som hindrade
eller fördröjde Gemenskapens strävanden att fördjupa integrationen. Det inne- 255
bar att EFTA-länderna inte kunde få delta i EGs interna beslutsprocess. Sverige
förklarade sig då villigt att trots detta förhandla om alla delar av Romfördraget
Man var beredd att delta i tullunionen,
även utan rätt att delta i besluten, och
övervägde t o m att på samma villkor ansluta sig till EGs jordbrukspolitik. Då förklarade EG-kornissionen att ett sådant
satellitförhållande möjligen var tänkbart
som en övergångslösning mot fullständigt
medlemskap för länder som Grekland
och Thrkiet, men däremot ovärdigt som
en permanent lösning för en rik och
industriellt avancerad nation som Sverige.
Vi fick nöja oss med samma mycket begränsade frihandelsavtal som övriga
EFTA-länder.
Att det avtalet ändå på det hela taget
visade sig tillräckligt berodde helt enkelt
på att EG misslyckades med att fullborda
den gemeQsamma marknaden. Men nu är
vi där igen. Vid ingången av 1993 kommer de fyra frihetemas marknad utan inre
gränser i allt väsentligt att stå klar.
En Europeisk Ekonomisk Sfär
Iden om en Europeisk Ekonomisk Sfår
(EES), som lanserades vid EG/EFTAs
ministermöte i Luxemburg 1984, var
egentligen mycket enkel. Om nu EGländema fann att de sig emellan kunde avveckla alla hinder och restriktioner mot
handeln och den ekonomiska utvecklingen – varför skulle inte EFTA-länderna
kunna avskaffa samma hinder? På så sätt
skulle man kunna upprätta en enhetlig
stormarknad, som omfattade samtliga
aderton EG- och EFTA-länder i Västeuropa. Hotet av en onödig diskriminering mor EFTA skulle på nytt avvärjas.
–….. _……,- -~
256
Det visade sig att uppgiften inte var så
lätt som många kanske trodde. Det räckte
inte med att EFTA-länderna anpassade
sin lagstiftning till de gemensamma regelsystem, som EG arbetat fram under 30
års verksamhet. Man måste också skapa
garantier för att EG och EFfA verkligen
följs åt i den fortsatta utvecklingen av
marknaden. Men hur skulle det gå till när
EG inte kan tillåta att utomstående stater
deltar i EG-ländernas interna beslutsprocess? Det är märkligt att regeringen i
ljuset av erfarenheterna från 1971 inte
förutsåg den komplikationen.
Nu växer tvivlen inom EG på ändamålsenligheten av ett EES-avtal. Det beror inte enbart på de tekniska svårigheterna att skapa ett hållfast och varaktigt samarbete mellan två till sin konstruktion så
olika organi~ationer som EG och EFfA.
Det beror också på att vi i Sverige aldrig
gjort klart fö: oss, att det EG vi har att gö-
ra med i dag är något helt annat än den
Gemenskap vi mötte under 60- och 70-
talen, ja t o m det EG vi mötte i Luxemburg 1984.
Det var ju aldrig meningen, att fullbordandet av den inre marknaden skulle
beteckna slutpunkten i EGs utveckling.
Tvärtom skulle den gemensamma marknaden utgöra grundvalen för den ekonomiska tillväxt, som ger de resurser som
behövs för att bygga ett nytt Europa. Och
den processen – att bygga ett nytt europeiskt samhälle – är redan i full gång.
Enhetsakten
Redan ett halvt år efter det att vitboken
om den gemensamma marknadens fullbordande antogs undertecknades den s k
enhetsakten, som genomför en modernisering av Romfördraget Den lägger
exempelvis nya arbetsområden under
EGs domvärjo, som Romfördragets författare i slutet av 50-talet aldrig tänkte på:
samarbete beträffande forskning och utveckling, miljövård, arbetsmiljö. Den
effektiviserade beslutsprocessen genom
att införa beslut i Rådet med kvalificerad
majoritet i flertalet frågor, som berör den
gemensamma marknadens funktioner,
den tog ett ytterligare steg för att stärka
Parlamentets ställning o s v. Enhetsakten
har därefter blivit utgångspunkten för den
fortsatta utvecklingen i EG.
Som exempel kan nämnas de omfattande regionalpolitiska satsningarna
för att förhindra att något område inom
den stora, gränslösa marknaden råkar i
bakvatten. Här märks också det stora
program som initierats för att främja tillkomsten av mindre företag, eftersom man
är övertygad om att framväxten av ny
företagsamhet i liten skala är oundgänglig
för hela näringslivets utveckling.
Det är märkligt att den ”sociala
Charta”, som EG-länderna antog i slutet
av förra året, tilldragit sig så lite uppmärksamhet i Sverige. Det är en deklaration
om EG-medborgarnas grundläggande
rättigheter i fråga om arbetsvillkor och
social omsorg. För en svensk är innehållet
ingalunda sensationellt. Vi skulle utan vidare kunna skriva under samtliga principer, även om där finns klausuler som inte
ens vi i Sverige genomfört ännu. Men avsikten är att iförsta hand införa en gemensam miniininivå inom EGs hela område.
Därefter lyfter man successivt upp denna
nivå till ännu högre standard. Låt oss inte
nämna några namn men det är lätt att
föreställa sig, att för vissa länder i EGs
medlemskrets innebär lyftet upp till en
gemensam nivå en nästan revolutionerande förbättring av de invanda förhållandena.
Viktiga är också ansträngningarna att
skapa ett ”Medborgarnas Europa”, en
verklig samhörighetskänsla mellan EGnationernas människor. Det tar sig många
uttryck: program för student- och ungdomsutbyte, lättnaderför resandetrafiken
(år 1990 har utropats till det Europeiska
Turiståret), forskning och kampanjer för
folkhälsan, europeiska manifestationer
för kultur och sport etc. Man kan kanske
le åt att EG redan har sin egen flagga
(ringen av tolv stjärnor på mörkblå botten), sin egen ”nationaldag” (den 9 maj)
och sin egen hymn (till vilken melodin
stulits ut slutkören i Beethovens 9:e symfoni). Men det är ändå ett tecken på att
målsättningen ”ett ständigt fastare förbund mellan de europeiska folken” framstår som levande för EG-länderna.
Det är en ny Gemenskap vi möter i dag.
Borta är det krisernasEG som vi upplevde förr – de ständiga striderna om rösträtten, britternas bidrag till budgeten,
jordbrukspolitiken etc. Det har kommit
något obönhörligt, ohejdbart över EGs
utveckling.
En ekonomisk union
Tidigare än många bedömare trodde har
EG nu också på allvar tagit upp frågan om
att skapa en fullständig ekonomisk union.
De fyra friheternas gränslösa Europa kan
inte i· längden fungera utan en mycket
nära samordning av den ekonomiska politiken med, i slutändan, en gemensam
centralbank och en gemensam valuta,
d v s låsta växelkurser. Medlemsländerna
måste gemensamt och solidariskt värna
257
om tillväxt och sysselsättning – inget land
skall längre genom upprepade devalveringar kunna exportera arbetslöshet till
de andra.
Målsättningen för den ekonomiska
unionen är fullständigt klar. I slutet av
innevarande år skall en regeringskonferens försöka fastställa tidtabellen och den
praktiska utformningen.
Mitt i allt detta kom så kommunismens
fall och den begynnande frigörelsen av
länderna i Central- och Östeuropa. Detta
blev i högsta grad en angelägenhet för
EG. Gemenskapen skapades ju ursprungligen för att säkerställa fred, demokrati
och en sund ekonomisk utveckling. När
Grekland, Portugal och Spanien i tur och
ordning kastade av sig diktaturens ok blev
ett inträde i EG för dem en naturlig
garanti för den nyvunna demokratin. På
samma sätt dras nu de nyss befriade
länderna mot EG.
Gemenskapen har plötsligt fått bråttom. Nu gäller det inte bara de inre angelägenheterna inom EG-klubben. Nu gäller det att omdana hela Europa till ett
samhälle byggt på fred, frihet och demokrati. För att fylla sin· uppgift i denna
omdaning måste EG stärka sin inre sammanhållning. Bl a måste Tyskland och
Frankrike knytas fastare samman för att
en tysk återförening inte skall medföra att
ett av EGs ursprungliga syften – ”aldrig
mera krig mellan Tyskland och Frankrike” – skall kunna dras i tvivelsmål.
En politisk union
I enhetsakten, som trädde i kraft 1986,
vågade man inte ens nämna ordet politisk
union och den ekonomiska unionen
nämndes bara i en kapitelrubrik. Nu har
258
de nya utmaningarna i Europa lett till att
tanken på den politiska unionen bli~t
högaktuell. Få kan säga hur en union
skulle kunna se ut – endast Margaret
Thatcher har kunnat prestera en negativlista på hur den inte får se ut.
Det finns ivrare som vill skapa ett
Europas Förenta Stater närmast efter
amerikansk modell, där EGs Kommission i Bryssel skulle utgöra den federala
regeringen, direkt ansvarig endast inför
det direktvalda Europaparlamentet De
nationella regeringarna skulle förvandlas
till ett slags delstatsregeringar eller landsting. Den tanken kan säkert inte förverkligas inom överskådlig tid. Det skulle
innebära att samtliga medlemsländer
skulle i grunden förändra sina i konstitutionen fastlagda statsskick. Är det
exempel~s tänkbart att Storbritannien,
Danmark och Beneluxländerna skulle
vara beredda att avsätta sina kungahus?
I synnerhet om man vill att de nyss befriade länderna i Östeuropa skall kunna
gå med måste man nog tänka sig en betydligt lösare form av statssammanslutning –
någon form av konfederation. Man kan ha
många olika ~sioner av hur framtidens
Europa skall se ut, alltifrån ett centralbyråkratins Europa med alla taggar utåt
till ett Europa, där den nationella särarten
och kulturella mångfalden bevaras, ett
nationernas och – varför inte? – minoriteternas Europa. Alltnog, det är nu under
90-talet som de europeiska folken skall
ange färdriktningen när det gäller att
bygga framtidens europeiska samhälle.
Var står Sverige?
Var står då Sverige i allt detta?
Dessvärre tycks Sverige stå kvar och
stampa på samma fläck som på 60-talet.
Vi, eller i varje fall regeringen ser i stort
sett fortfarande vårt förhållande till EG
som en fråga om ekonomiskt samarbete
– låt vara att fåltet nu uMdgats till att omfatta inte bara fri varuhandel utan också
frihet för tjänster, kapital och människors
rätt att bosätta sig, studera och utöva
verksamhet. Vårt mål är att få delta i EGs
inre marknad på samma ~or som EGs
egna medborgare, dock utan att ålägga
oss de förpliktelser och den disciplin i övrigt, som ett medlemskap innebär.
Det EES-avtal, som ~ nu skall förhandla om, går i första hand ut på att
EFTA-länderna skall anta de gemensamma principer och regelsystem för de fyra
friheternas marknad, som EG-länderna
hittills infört. Uppgifterna växlar, men det
kan tydligen röra sig om inemot 1600
olika författningar. Det är detta som man i
EG kallar acquis communautaire – det
gemensamt uppnådda.
Beträffande tillämpningen och en
eventuell utveckling och förändring av
reglerna krävs en procedur för gemensamma överenskommelser. Eftersom
EFTA-länderna inte får delta i EGs interna beslutsprocess kommer ~ alltid att
möta EG som en enhet sedan EG-länderna kommit överens om vilken ståndpunkt
EG skall inta. Eftersom det blir svårt för
EFTA-länderna att i efterhand rucka på
ett sådant beslut kan resultatet i flertalet
fall knappast bli annat än att EFTA antingen måste anta EGs förslag eller avstår
från samarbete. EFTA-länderna hoppas
tydligen alltjämt att de skall få delta i olika
stadier av EGs utrednings- och förberedelseprocess och d~d framföra sina
synpunkter, men detta är i högsta grad en
öppen fråga inför förhandlingarna.
Iförhandlingskonceptet ingår också att
EFTA förutsätts uppträda som en enhet.
För att det över huvud skall bli någon
överenskommelse med EG måste således
EFTA-länderna alltid vara ense och uppträda på gemensam front.
Kan verkligen ett sådant avtal hålla
någon längre tid? Kan det någonsin bli
något annat än en övergångslösning på
vägen till fullt medlemskap, så som EGkommissionen såg det redan på 70-talet?
EG hade ursprungligen hoppats, att
EFTA skulle förstärka sin institutionella
uppbyggnad för att bli en mera jämbördig
samtals- och förhandlingspartner med
EG, men detta har EFTA-länderna hittills
vägrat att göra.
Tyväir använder regeringen all~ämt
neutraliteten som ett tillhygge för att förhindra en debatt om medlemskapet. Under det kalla krigets dagar och i synnerhet
i början av 60-talet kunde neutralitetspolitiken ses som ett reellt hinder mot
medlemskap. Det fanns en risk att Sovjetunionen, visserligen med orätt, skulle ha
uppfattat ett svenskt medlemskap som ett
närmande till västalliansen och detta
skulle ha kunnat utlösa ryska repressalier,
om inte mot Sverige så i varjefall mot Finland.Men i dag är ju läget totalt förändrat.
Det går inte längre att stoppa huvudet i
neutralitetens buske för att undvika en
debatt om vår ställning i Europa. Europasamarbetet gäller stora och svåra frågor.
Det är inte lätt att ta ställning. Det finns
259
risk för att svenska folket står mentalt fullständigt oförberett redan när resultatet av
EES-förhandlingama dimper ner på riksdagens bord. Och även om vi nöjer oss
med EES-avtalet måste vi exempelvis förr
eller senare ta ställning till medverkan i en
ekonomisk union. Kan vi? Vill vi? Kan vi
med bibehållen välfård stå utanför? Då
räcker det inte med vaga uttalanden om
att det av neutralitetspolitiska skäl finns
”gränser för hur långt Sverige kan gå när
det gäller att underkasta sig överstatliga
beslut på det ekonomiska området.”
(Prop. 1987/88:66)
Vad är Sveriges roll i Europa? Handlar
det bara om ekonomiskt samarbete för att
rädda oss själva från diskriminering och
välfårdsförluster? Eller har vi en uppgift
att fylla när det gäller nydaningen av det
europeiska samhället – det nya Europa
för den fria människan? Tjänar vi bäst
den uppgiften genom att pytsa ut några
miljoner av biståndsmedel för miljövård i
Polen? Eller genom att solidanslet medverka i samordnade aktioner tillsammans
med övriga västeuropeiska länder?
Om Sveriges neutralitetspolitik haft
någon annan mening än den rent säkerhetspolitiska så var det att positivt bidra
till fred och demokrati i världen. Sviker vi
inte den uppgiften genom att avstå från att
delta i det europeiska samhällsbygget?
Tänk, om vi en dag fick · en svensk
Europapolitik!