Print Friendly

Erik Braunerhielm; Behöver vi EFTA

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK BRAUNERHIELM:
Behöver vi EFTA?
Direktör Erik Braunerhielm i Sveriges
Industriförbund skriver om vad EFTA gjort
efter sin tillkomst 1959 och om vad EFTA
gör i dag. EFTA-länderna har numera egna
vägarför sitt samarbete med EG, den
Europeiska Gemenskapen. Deras inbördes
samarbetefortsätter, men olika EFTA-länder
har mycket olika intressen. Han påpekar
något som är okäntför deflesta, nämligen att
de europeiskaJackföreningarna har börjat
påverka den ekonomiska politiken genom sin
europeiska sammanslutning, kallad
Europafacket. Efter de två möten som EFTA
i år hållit, i Stockholm och i Wien, är det
tydligt att EFTA fortfarande har en
betydande roll att spela i Europas ekonomiska
liv.
När förhandlingarna om upprättandet av en
European Free Trade Area genomfördes i
Saltsjöbaden hösten 1959, var de flesta deltagarna inställda på att den nya frihandelssammanslutningen skulle få en ganska kort livslängd. Försöken att inom OEECs ram bilda
ett stort västeuropeiskt frihandelsområde
hade strandat ett år tidigare. I stället hade
den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen
med bara sex medlemmar kommit igång och
påbörjat tullavvecklingen inbördes, varigenom de utomstående länderna drabbades av
en kännbar diskriminering. De ”yttre sju”
ville emellertid inte ge upp hoppet om en
vidare västeuropeisk lösning. Man beslöt att
bilda en gemensam organisation för att få
den styrka som behövdes för att förhandla
med EG.
Därför fastslås det redan i ingressen till
EFTA-konventionen att avsikten med EFTA
är att ”underlätta det snara upprättandet av
en multilateral sammanslutning, med syfte
att undanröja hinder för handeln och att
främja närmare ekonomiskt samarbete mellan medlemmarna av Organisationen för
Europeiskt Ekonomiskt Samarbete, däri inbegripna medlemmarna av den Europeiska
Ekonomiska Gemenskapen”. Under tiden
skulle EFTA-länderna avskaffa alla handelshinder sig emellan.
Att få till stånd frihandel i hela Västeuropa var emellertid svårare och tog längre tid
än man trott och hoppats inom EFTA. Två
gånger stupade Storbritanniens försök att
vinna inträde i EG på general de Gaulles veto. Ett tredje försök resulterade slutligen i
att Storbritannien och Danmark jämte Irland den l januari 1973 blev medlemmar i
EG samt att de kvarvarande EFTA-länderna
fick särskilda frihandelsavtal med Gemenskapen.
EG bestod alltså ursprungligen av Frankrike, Italien, Västtyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg och utökades således
med de gamla EFTA-länderna Storbritannien och Danmark samt med Irland, som inte
tillhört något block. De kvarvarande EFTAländerna, som fick frihandelsavtal med EG,
är Sverige, Finland, Norge, Island, Portugal,
Schweiz och Österrike. Finland är formellt
associerat till EFTA men har i praktiken
samma rättigheter som övriga medlemmar.
Den l juli i år avslutades tullavvecklingen
mellan EG och EFTA, dock med undantag
för specialstål och papper, för vilka varugrupper övergångstiden inte utlöper förrän
1980 respektive 1984. Därmed har det mål
som EFTA-länderna siktade mot i stort sett
uppnåtts. Frihandel har införts i praktiskt taget hela Västeuropa för industrivaror – EG
och EFTA har varit eniga om att lämna jordbruksprodukterna utanför frihandeln. Endast Spanien, Grekland och Turkiet står tills
vidare utanför systemet.
EFTAs inre struktur
Behövs då EFTA fortfarande? Ja, i varje fall
behövs EFTA-konventionen som grundval
för frihandeln mellan EFTA-länderna inbördes. EG har nämligen inte slutit något avtal
med EFTA som block. l stället har gemenskapen ingått särskilda tullfrihetsavtal med
varje EFTA-land för sig, men de avtalen gäller inte för handeln mellan EFTA-länderna.
För att bevara frihandeln inom EFTA-grup- 419
pen måste alltså den gamla EFTA-konventionen finnas kvar.
Denna komplicerade konstruktion med
separata avtal har EG valt för att kunna särbehandla olika EFTA-länder. Om svårigheter skulle uppstå exempelvis i förhållandet
mellan EG och Sverige, vill Gemenskapen
kunna vidta åtgärder som är riktade enbart
mot vårt land. Det blir mycket svårare om
man är bunden av ett avtal som gäller alla
EFTA-länder på en gång.
Orsaken var säkert också att EG insåg hur
olika varandra EFTA-länderna i realiteten
är. Det enda som – åtminstone hittills – hållit dem samman är att alla vill ha frihandel i
Västeuropa men att de inte önskar deltaga i
en så långtgående ekonomisk (och politisk)
union, som EG syftar till. l övrigt är deras intressen mycket olika. Sverige och Norge önskar – ibland från olika utgångspunkter –
ett ganska omfattande samarbete med EG
på en rad ekonomisk-politiska, industriella
och teknologiska områden. Finland, som i
stort sett har samma värderingar i den ekonomiska politiken som de övriga nordiska
länderna, måste av utrikes- och säkerhetspolitiska skäl vara ytterligt försiktigt med sina
bindningar västerut. Även Österrike måste
ta vissa hänsyn till sin speciella neutrala status. Portugal är uppenbarligen ett särfall.
Dess främsta intresse är att snabbt komma
upp i en med Europa i övrigtjämförbar produktionskapacitet och ekonomisk stabilitet,
och för detta behöver landet hjälp både från
EFTA och EG. Även Island har mycket speciella handelsintressen. Schweiz slutligen är
synnerligen mån om att bevara sin samhällspolitiska integritet. Landets författning,
420
med kantonal självstyrelse och folkomröstning, gör också Schweiz trögrörligt när det
gäller att anpassa sig till internationellt samarbete. Det skälet torde väga minst lika tungt
som den formella neutralitetspolitiken.
Dessa olikheter i intresseinriktningen ledde till att EFTA-konventionen fick en mycket begränsad räckvidd. Den innehåller inte
stort mer än regler för hur tullar och importrestriktioner för industrivaror mellan medlemmarna skall undanröjas och sätter dessutom upp ett ganska lösligt förhandlingsmaskineri vid tvister och svårigheter. De obligatoriska reglerna mot otillbörliga konkurrenssnedvridningar blev delvis ganska vaga. Detta berodde förmodligen på brådskan och
bristen på erfarenheter då konventionen
skrevs – man var inte heller så noga, eftersom ju EFTA-konventionen bara skulle fungera några få år. Följden har emellertid blivit tillämpningssvårigheter. Ett exempel är
den lärda diskussionen om ”frustration of
benefit”. Enligt konventionen kan nämligen
konkurrensbegränsningar beivras ”i den
mån de motverkar de fördelar (frustrate the
benefits), som förväntas” i anledning av tullavvecklingen. Men vad detta betyder konkret, det har EFTA-byråkraterna måst ägna
mycken tid och möda åt att utreda.
Under årens lopp har man väl av och till
känt ett behov av ett vidare samarbete än
vad EFTA-konventionen föreskriver. Man
har bl a gjort försök att undanröja olika tekniska hinder mot handeln, men resultaten
ter sig inte alltför överväldigande. En annan
insats är den fond för industriell utveckling
om l 00 miljoner dollar, som EFTA-länderna
upprättat till Portugals förmån. Summan är
kanske blygsam, men därutöver lämnar flera EFTA-länder också tekniskt bistånd till
Portugal.
EFTAoch EG
Tillkomsten av tullfrihetsavtalen med EG
har medfört vissa nya arbetsuppgifter för
EFTA. De tulltekniska bestämmelserna i avtalen kan inte tillåtas fungera på olika sätt.
EG kan exempelvis inte ha olika ursprungsregler och olika regler om tulldokument i
handeln med olika EFTA-länder. Vill Sverige genomdriva en uppmjukning av ursprungsreglerna i sin handel med EG, kan
detta endast beviljas om även de övriga
EFTA-länderna vill ha samma ändringar till
stånd. Därför har det visat sig nödvändigt att
på EFTA-planet samordna förhandlingarna
med EG i sådana frågor.
Ä ven relationerna till Spanien, Grekland
och Turkiet har blivit en gemensam EFTAfråga. Närmast aktuellt är Spanien. Detta
land har sedan några år tillbaka ett avtal
med EG som innebär, att EG sänkt sina tullar
med 60 % på spanska industrivaror och att
Spanien reducerat sina tullar med 25 % på
flertalet industrivaror från EG (undantag
bl a stål och papper). Sedan i somras förhandlar nu EFTA-länderna om ett motsvarande avtal med Spanien. Förhoppningen är
att i den mån Spanien och EG i framtiden
överenskommer om ytterligare tullsänkningar skall EFTA-länderna följa med. Skulle
Spanien bli medlem i EG så skulle de nuvarande tullfrihetsavtalen med EG gälla även
för EFTA-ländernas handel med Spanien.
I övrigt är emellertid tendensen snarast
den, att EFTA-länderna går sina egna vägar
i samarbetet med EG. Alla avtal med EG
utom Finlands har en s k utvecklingsklausul,
som säger att de båda parterna kan komma
överens om att utsträcka samarbetet till nya
områden. Det har visat sig förhållandevis
lätt att ta upp nya samarbetsfrågor med EG
även utan att formellt åberopa denna klausul. Sverige deltar numera i flera av EGs
stora forskningsprojekt, bl a fusionsforskningen. Vi har också slutit ett fiskeavtal, samarbetar i viss utsträckning om miljövården,
deltar i den av EG initierade europeiska patentkonventionen etc.
Europafacket
Under senare tid har emellertid något inträffat, som kan ge EFTA nytt liv och nya
stora arbetsuppgifter. Det var erfarenheterna från den djupa ekonomiska krisen, som
visade hur farligt det är, icke minst för frihandeln, att olika länder för en sinsemellan
skiljaktig ekonomisk politik. Flertalet små
EFTA-länder har satt som främsta mål att
trots krisen hålla sysselsättningen uppe och
har därför försökt föra en expansiv politik.
Detta syfte har dock motverkats av den återhållsamma politik som förts av sådana länder som USA och Västtyskland, som i första
hand velat bevara den ekonomiska stabiliteten och bekämpa inflationen, även till priset
av en hög arbetslöshet. En sådan dämpning
av ekonomin på stora marknader har särskilt drabbat de små staterna, eftersom de är
starkt beroende av exporten. slutsatsen blir
således att en integrerad handel kräver ett
visst mått av samordning av den ekonomiska
politiken.
421
Denna tes har framför allt drivits av den
europeiska fackföreningsrörelsen . Snart
sagt alla fackliga organisationer i Västeuropa utom det fria kommunistiska CGT är
sammanslutna i ett gemensamt organ, European Trade Union Confederation (ETUC).
På svenska kallas det den Europeiska Fackliga Samorganisationen, eller kort och gott
Europafacket. I detta tycks de svenska och
norska landsorganisationerna ha fått ett
ganska stort inflytande. Organisationens biträdande generalsekreterare vid högkvarteret i Bryssel är för övrigt en svensk, Jan-Erik
Sterner från TCO.
Särskilt under de senaste 2 a 3 åren har
Europafacket uppträtt mycket aktivt och i alla sammanhang gått fram på enad front.
Inom den Europeiska Gemenskapen har Europafacket rätt stora möjligheter att framföra sina synpunkter. Det sker bl a i de.1 s k
Ekonomiska och Sociala Kommitten (ett
slags näringslivsriksdag) och i vissa, till Kommissionen knutna samrådskommitteer. Men
därutöver har det numera blivit tradition att
Kommissionen minst en gång om året
anordnar en trepartskonferens på hög nivå
mellan facket, arbetsgivarna och regeringarna. Här kan alltså Europafacket driva sin
mening om den ekonomiska politiken och
sysselsättningspolitiken.
Våren 1976 tog facket upp frågan om den
ekonomiska politiken i EFTAs Rådgivande
Kommitte. Detta är en motsvarighet till Ekonomiska och Sociala Kommitten i EG – ett
rådgivande organ bestående av representanter för näringslivets olika grenar och löntagarorganisationerna i EFTA-länderna. Hittills hade EFTA-regeringarna behandlat
————————————————————
422
Kommitten ganska nonchalant. Man tyckte
väl att det var bra att ha något ställe där nä-
ringslivets representanter kunde avreagera
sig och slängde därför då och då åt Kommitten ett köttben att bita i, men något
egentligt inflytande hade Kommitten aldrig
tillåtits få. Nu krävde emellertid de fackliga
representanterna i EFTA – vilka på förhand stämt av sina synpunkter sinsemellan
och med ETUC – att EFTA skulle ta upp
den ekonomiska politiken på sin dagordning, att Rådgivande Kommitten skulle stärkas och ministrarna tvingas att lyssna till
Kommitten samt att även EFTA-sekretariatet skulle få större resurser att ägna sig åt
ekonomisk-politiska frågor. Ett viktigt krav
var också att EFTA som organisation borde
pröva möjligheterna att få igång en dialog
med EG för att därigenom främja en större
samordning av den ekonomiska politiken i
Västeuropa.
Någon större entusiasm för tanken att
stärka Rådgivande Kommittens medinflytande visade EFTA-ministrarna knappast.
Ett av förslagen accepterades dock, nämligen att inom Kommittens ram anordna en
stor konferens om den ekonomiska politiken
med representanter för EFTA-regeringarna
närvarande. Försiktigtvis ville man inte tala
om en trepartskonferens, men i praktiken
blev konferensen, som ägde rum i Stockholm i år, en direkt parallell till de trepartsmöten som hållits i EG.
betsgivare- och löntagarorganisationerna –
större i södra Europa än i Skandinavien –
utan också av intressemotsättningarna
EFTA-länderna emellan. Facket hade hoppats på ett uttalande om att högsta prioritet i
den ekonomiska politiken måste ges åt målet
att upprätthålla full sysselsättning. I slutkommuniken fick man likväl, liksom vid trepartsmötena i EG, nöja sig med att högsta
prioritet gavs såväl åt full sysselsättning som
åt ekonomisk stabilitet och tillväxt. Icke enbart schweizarna utan även representanter
från andra länder var mycket tveksamma
om EFTA som organisation borde inleda ett
samarbete på den ekonomiska politikens
område, och i kommuniken talas endast om
”pragmatiska och praktiska kontakter mellan EG och EFTA-länderna”.
Det viktiga var dock att en EFTA-konferens, med deltagande av regeringsrepresentanter, överhuvud antagit en resolution om
ekonomisk politik och om behovet av närmare samråd i denna fråga inom Västeuropa. l
mötet deltog dessutom som observatörer
representanter för ETUC och för EG-industrins samarbetsorganisation UNICE (till vilken industri- och arbetsgivareförbunden i
EFTA-länderna är associerade). Man fick så-
ledes uppleva att tyska LOs ordförande i sin
egenskap av ordförande i ETUC liksom generalsekreteraren i UNICE, holländaren
Sassen , framträdde och talade en
EFTA-församling.
Under tiden hade förberedelserna för
EFTAs stora toppmöte i Wien i maj påbörEFTA-konferensen i Stockholm jats. Initiativet hade tagits av den österrikiKonferensen gav en ganska god bild inte ba- ske förbundskanslern Kreisky. Upprinnelra av meningsskiljaktigheterna mellan ar- sen var hans oro för att det västeuropeiska
samarbetet börjat komma i ‘skymundan för
större handelspolitiska skeenden i världen.
EG som maktblock var strängt sysselsatt med
att förhandla med USA och Japan, att försvara sina positioner i tullförhandlingarna i
GATT och i Nord-Syd-dialogen med u-länderna. I detta läge kom de små EFTA-ländernas intressen lätt i kläm. Inför den slutgiltiga avvecklingen av tullarna mellan
EFTA-länderna och EG borde EFTA göra
sig ordentligt påmind.
EFTAs nya roll
Wien-mötet blev också en kraftfull manifestation av EFTA-ländernas sammanhållning
och ambitioner. slutdokumentet innehöll en
rad uttalanden om frihandelns betydelse i
Västeuropa och om EFTAs relationer till
världen i övrigt. Den fastslår också vikten av
att frihandeln inte äventyras genom att industriländerna strävar mot skilda mål i den
ekonomiska politiken. Därför borde man
undersöka möjligheterna att öka samarbetet
med EG och EFTA-länderna i frågor rörande den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen och inflationen. Men även Wien-kommuniken uttrycker sig härvidlag mycket försiktigt. Man talar alltjämt bara om pragmatiska
423
och praktiska kontakter mellan frihandelsparterna.
Denna försiktighet är delvis motiverad av
hänsyn till EG-sidan. Wien-mötet fick visserligen ett mycket positivt gensvar av EG-kommissionens utrikesminister Haferkamp. I ett
uttalande framhöll denne att det ökade ömsesidiga beroendet mellan Gemenskapen
och dess grannar gjorde det nödvändigt ”att
fortsätta och utvidga det nuvarande samarbetet på en pragmatisk grundval, om nödvändigt utanför frihandelsavtalens ram”.
Men även Gemenskapen har sina interna
problem och det är svårt att vidga samarbetet med utomstående så länge man är sinsemellan oense om vilken politik man bör
föra. Nu under hösten har Kommissionen
diskuterat hur man skall utforma samarbetskontakterna med EFTA. Man bör inte vänta
sig snabba resultat.
I varje fall tycks EFTA nu kunna spela en
viktig roll som en sammanhållande länk i
försöken att fördjupa det handelspolitiska
och ekonomiska samarbetet i Europa. Det är
ännu oklart om en dialog mellan EFTA och
EG kan nå längre än de diskussioner som
förs i OECD. Men OECD är ett organ för alla industristater, inklusive USA och Japan.
Många problem är lättare att lösa på rent
västeuropeisk grundval.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner