Print Friendly

Erik Anners; Vid skiljevägen

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Vid skiljevägen
Professorn i rättshistoria Erik Anners, som
underfyra decennier bidragit till den
ideologiska debatten inom nuvarande
Moderata samlingspartiet, varnarfor den
extrema liberalism som en icke obetydlig
falang inom partietforordar. Såväl socialism
som kapitalism leder till sociala orättvisor.
En lösning på problemet är ägardemokratien,
dvs att genom generellt verkande
sparsubventionerfå fram en individuell
förmögenhetsbildning i såvälfastigheter som
aktier. Moderata samlingspartiet måste
presentera ett teknisk hållbart program for
rea/iserandet av ägardemokratien och
därigenom markera partiets
socialkonservativa grundsyn och skapa
plattformenflrfortsatt frammarsch.
Under mer än 40 år har jag varit medlem
av ett parti, som betecknat sin ideologi
som konservativ. Efter formåga har jag
forsökt att bidraga till debatten om denna
ideologis aktuella innebörd under dc skiftande forhållandcna under dessa dcccnmer.
Jag har aldrig uppfattat partiets grundläggande attityd som liberal. I likhet med
Gunnar Heckscher, vars ideologiska analys redan under 1930-talet av begreppet
konservatism gjorde starkt intryck på
många politiskt intresserade ungdomar,
betraktar jag den konservativa ideologin
framfor allt ur historisk och social aspekt.
Högern eller numera alltså Moderata
Samlingspartiet – ett namn som på sin tid
valdes därfor att det var så intetsägande
att det borde bidraga till att forjaga högerspöket – måste enligt min tro forsöka vara
(eller bli) ett allmänt socialt reformparti,
inte ett Manchesterliberalt fciretagarparti.
De senaste årens yttre polemik och inre
debatt hos moderaterna har gjort det uppenbart att det numera finns en icke obetydlig falang inom partiet, som rör sig i
riktning mot en USA-inspirerad extrem
liberalism. I vissa delar prövas denna liberalism nu i England och USA.
Naturligtvis är det stor skillnad på tilllämpningen av den extrema liberalismens
tankegångar mellan det fattiga England
och det rika USA. Men i båda länderna
har man i desperation infcir många års
”stagflation” gripit till monetarismens
principer i kampen mot inflationen. Hur
det kommer att gå lär bli synbart inom ett
par tre år. Vi får hoppas det bästa.
390
Att vi i Sverige kan komma att behöva
en dos av samma beska medicin är möjligt. Säkert är att vårt marknadssystem
måste forsvaras, bl a mot den hotande
fondsocialismen. Det bör emellertid inte få
leda till att vårt lands konservativa parti
tappar sitt ankarfäste i den idehistoriska
tradition, som under de senaste decennierna givit partiet dess socialkonservativa
profil. Allra minst får det ju leda till att vi
recipierar de ” libertarianska” tankegångar, som kommit på modet i vissa universitetskretsar i USA.
Det verkar tyvärr vara fara for att den
extrema liberalismen, med dess forsök att
applicera marknadsprinciperna på snart
sagt varje ekonomiskt, socialt och kulturellt problem, breder ut sig bland moderaterna, möjligen rentav skjuter den socialkonservativa idegrunden åt sidan. En så-
dan utveckling skulle på längre sikt i hög
grad forsämra dc lovande möjligheterna
till att det Moderata samlingspartiet blir
just det stora samlingspartiet på borgerlig
sida – snarare kan moderaterna riskera
att få övertaga folkpartiets ställning som
ett småparti i 4-6% skiktet, vars betydelse snarare ligger i dess politiska alliansposition, än i dess kvantitet eller kvalitet.
I morgon kapitalism
Böcker har som bekant inte blott sina öden
utan ibland också sin betydelse. Scdan
forra året har den franske journalisten
Henri Lcpagcs bok ”I morgon kapitalism”
spelat en överraskande stor roll for opinionsbildningen bland unga, och ibland inte
så unga, moderater. Lcpagc presenterar
med en for den skicklige franske journalisten karakteristisk precision och åskådlighet såväl den amerikanska s k äganderättsskolans syn på den historiska utvecklingen av det moderna industrisamhället
som dc likaledes amerikanska ”monetaristiska” och ” public choicc” skolornas uppfattning om dagens ekonomiskt politiska
problem.
Vad hans presentation av dessa ekonomiska skolor beträffar saknar jag fackkunskaper tillräckliga for att bedöma om
den är korrekt. Jag får nöja mig med att
påstå att om det han säger inte är sam, är
det i varje fall bra skrivet. Detsamma gäller om hans historiska skildring av uppkomsten av den ekonomiska tillväxten.
Den är ytterst välskriven. Men på den
punkten kan jag på professionella grunder
påstå att vad han säger inte är sant. Han
har okritiskt fallit for äganderättsskolans
tes att den ekonomiska tillväxten inte i
forsta hand berodde på vetenskapliga eller
teknologiska framsteg utan på att man i
1500- och 1600-talcts Holland och England utvecklade en privaträttslig juridisk
teknik med äganderätten som central kon·
struktion.
Varje professionell rättshistoriker vet
att man inte kan säga så. För det forsta
kan historikerna inte uttala sig på det sät·
tct om generella kausalsammanhang. Vi
har varken måttstock eller möjlighet att
mäta sådana processer. Vi kan säga att en
viss allmän foreteelsc medverkade i bety·
dandegrad till en viss utveckling. Men det
går inte att klart bevisa att den var avgö-
rande i förhållande till andra allmänt verkande drivkrafter.
För egen del tror jag att dc naturvetenskapliga framstegen under perioden
1300-1700 var en sådan allmänt verkande drivkraft bakom tillväxten, vid sidan av
juridiken såsom samhällets ingenjörskonst. Den som är road av problematiken i
fråga hänvisar jag till min bok om ”Den
europeiska rättens historia II , Nya tiden”
(1980).
Ett ödesdigert misstag i den amerikanska ”ägandcrättsskolans” argumentation
(som Lcpage troget följer) är därtill att
den överförenklar den historiska tradition,
som låg bakom utvecklingen av äganderättskon_struktioncn i hela Europa i början
av den nya tiden. Skolan begränsar i huvudsak problemet till en analys av feodalismens upplösning och övergång till ett
äganderättssystem såsom positionsfält för
en marknadshushållning. Men skolan i
fråga (och Lepagc med den) förbiser att
äganderättssystemet uppkom redan i högmedeltidens rättsbildning i städerna. Det
var denna tidiga kapitalisms rättsliga konstruktioner (bland vilka äganderätten
bara var en), som ledde till uppblomstrandet av en marknadshushållning och därmed en tillväxt i städerna i hela Europa. Holland och England spelade sedan en viktig
roll som föregångare och förebilder, t ex i
förhållande till dc nordiska länderna och
Tyskland. Men man kan – som sagt –
inte påstå att utvecklingen i Holland och
England hade avgörande betydelse.
Lepage är vidare inte riktigt säker på
hand när det gäller elementära data. Järn- 39 1
för t ex hans uttalande på sid 150 ” hugenotterna, vilka för övrigt utvisades ur landet genom Nantcscdiktct 1598″. Sådant
får franska skolbarn stora bockar för!
Lcpagcs bok är alltså ett starkt förenklat
men läsvärt reportage kring den ekonomiska och sociala historien under nya tiden. Men man !ar akta sig för att använda
den som fickbibel – vilket det finns en
tendens hos en del unga moderater att
göra.
Den fria marknaden är socialt orättvis
Hur som helst- han har, liksom ofta andra nutida förespråkare för marknadshushållningen, som jag känner till, inte tillräckligt uppmärksammat en problematik
av historisk räckvidd , som har central politisk betydelse. Den, nämligen, att den
fria marknaden måste bli socialt orättvis
till sin effekt. Det beror på att flertalet
människor inte använder pengar som arbetsverktyg utan som betalningsmedel och
att deras sparande är passivt, dvs dc överlåter åt specialister, banker, försäkringsbolag osv, att placera det. Minoriteten, dc
som av arvsanlag eller utbildning (eller
bådadera) har förmåga att använda pengar som arbetsverktyg, vilket inte nödvändigtvis betyder att dc måste vara företagare, fast företagare alltid måste kunna arbeta med pengar, har ett stort försprång i ett
marknadssystcm. Alldeles särskilt stort
blir detta försprång i tider av inflation.
Och historiskt sett är inflation det normala; under varje århundrade under nya
392
tiden har vi sålunda haft perioder av svårartad inflation med ty åtfoljande enorma
formögcnhctsövcrfOringar från den ekonomiskt passiva majoriteten till den ekonomiskt aktiva minoriteten.
Just nu pågår en sådan process. Denna
inflationens fordelningseffekt är en viktig
del av fOrklaringen till den fortvarande
ekonomiska ojämlikheten i samhället. I
praktiken är foljandc mekanism viktig.
Den som genom arv eller som fOrctagarc
forvaltar formögcnhct är – som det heter
– stor på inlåningssidan i kreditsystemet
och hur stränga kreditrestriktionerna än
är har han mycket lättare att låna for placering i realvärden än vad den lille spararen har. Storkundcn vill inte bankerna
stöta sig med. Då kan han, i ett kapitalistiskt system, gå till någon annan. Det är
den vägen mängderna av t ex lyxvillor och
havskryssare har kommit trots ”dc dåliga
tiderna”, liksom rusningen efter diamanter, konst och antikviteter.
Vad kan man nu göra åt denna sociala
orättvisa? Ett socialistiskt system är ingen
lösning. Där etablerar sig snabbt ett socialekonomiskt överskikt på furstlig levnadsstandard i kraft av sin kontroll över den
politiska makten. Dc sociala orättvisorna
är snarast större inom östblocket än i väster.
Inte heller kan man hejda inflationens
kapitalövcrforingscffekt genom att angripa
symptomen. Inflationen måste stoppas i
sig själv. Angreppen på inflationssymptomen är lika verkningslösa när det gäller att
skapa social rättvisa som bröstkarameller
åt den som har lungcancer.
Lika litet erbjuder dc kollektiva löntagarfonderna någon utväg. Genom dem får
man ett på korporativ väg utvalt härskarskikt, som kommer att samla all politisk
och ekonomisk makt i sina händer. Skillnadcn mellan ett statssocialistiskt och en
korporativt socialistiskt system är i här
diskuterade hänseende ingen. Båda ger
upphov till likartade fast nya sociala
orättvisor, som ingalunda ter sig mindre
eller lättare att fordraga än de som härflyter ur marknadssystemet!
Inför ägardemokrati
Finns det då alls ingen utväg ur dilemmat?
Socialism och kapitalism tycks ju båda ha
ofrånkomliga skadeverkningar ur social
rättvisesynpunkt.
J o, det finns det verkligen, åtminstone i
teorien, nämligen i form av den s k ägardemokratin, ett system som lancerats av de
konservativa i England på 1950-talet. Det
går kort och gott ut på att genom generellt
verkande sparsubventioner la fram en in·
dividucll formögcnhctsbildning, såväl i
fastighetsägandets som i aktieägandets
form. Genom den senare formen skulle
även det stora flertalet löntagare, som ju
sällan ärvt några formögcnhctcr, bli dc~
ägare i produktionsapparaten och därmed
i den väldiga värdestegring, som oavlåtligt
äger rum i en högteknologisk ekonomi.
Ett långt steg i rätt riktning togs också
på sin tid av den borgerliga trepartiregeringen genom gynnandet av nya formerfor
aktiesparande genom dc s k skattcfond·
kontona liksom genom skattcstimulanseoi
övrigt av aktiesparandet. Detta har vänt
en förlamad börs till framtidstro och ny
effektivitet som hjälpmedel for anskaffning
av riskkapital genom nyemissioner.
Men åtgärderna premierar främst just
dc människor, som har pengar som arbetsverktyg. Dc vet hur man bär sig åt for att
utnyttja sparstimulanserna och for att ~ä?-
na pengar på en stigande börs. För det
stora flertalet är börsen snarast något
främmande for att inte säga skrämmande.
Många småsparare har bränt fingrarna på
de våldsamma börsfluktuationerna under 1970-talct. Än fler är dc, som aldrig
skulle komma på tanken att placera sitt
sparande i aktier; premieobligationer och
bankräkningar ger ett tryggare intryck,
fast detta intryck är bedrägligt i inflationstider.
Det är stor skada att man på borgerlig
sida inte på allvar ansträngt sig att lösa
problemet om metoderna att skapa en individualistisk egendomsägande demokrati. Att det enskilda näringslivet inte gjort
det är forklarligt. Det gäller här grundläggande politiska frågor om samhällets socialekonomiska konstruktion; inom ”.nä-
ringslivet” har man formodligcn haft den
alldeles riktiga forcställningcn att det är
politikernas uppgift och ansvar att avgöra
så djupgående samhällsfrågor.
Att moderaterna inte ansträngt sig mera
tycker jag är djupt beklagligt. Det är en
underlåtenhetssynd, som partiet kan få betala dyrt. Ändock har partiet haft ett forsprång ända sedan mitten av 1950-talct då
idrerna om ägardemokratien (”the propertyowning dcmocracy”) började disku- 393
tcras i hela Europa på engelskt konservativt initiativ.
För närvarande har folkpartiet tagit ledningen genom det av Bert Levin framforda
forslaget om generellt tvångssparande till
valfria aktiefonder. Än så länge är emellertid detta en löslig idcskiss. Ty folkpartiet
måste forklara hur dessa aktiefonder skall
kunna arbeta på en aktiemarknad, där
materialbristen redan börjar bli kännbar.
Om meningen är att tvinga fram nyemissioner vore det tacknämligt att få veta hur
det skall gå till.
Moderata Samlingspartiet har alltså
fortfarande en möjlighet att komma med
en problemlösning, som omfattar hela folket och inte bara den minoritet som har
pengar såsom arbetsverktyg. Det är ett ytterst svårt problem, men borde i det stora
hela kunna lösas genom en mobilisering av
bankväsendets informationsresurser tillsammans med en vidareutvecklad skattefrihets-subventionering av aktiesparande.
Om det inte räcker, får man överväga ett
oblig~torium av principiellt samma karaktär som det folkpartiet foreslagit. Men då
måste man också presentera en teknisk
lösning av problemet hur man skall få
fram aktiematerialet utan att for den skull
göra de rika ännu rikare genom våldsamt
stigande börskurser (folkpartiet) eller
plundra dem genom vinstkonfiskation (socialdemokraterna). Problemet finns, fast i
mindre grad, även i ett frivilligt system.
Här står Moderata samlingspartiet vid
skiljevägen. Om det fortsätter i sin passiva
attityd och nöjer sig med att hänvisa till
redan forefintliga sparmetoder innebär
11
— ·–=–
394
detta att partiet kapitulerar inför de tekniska svårigheterna i vår tids mest centrala inrikespolitiska fråga . Det innebär
också att partiet avsäger sig den ledande
roll under det närmast kommande decenniet, som ett antal sammanfallande historiska faktorer bl a folkpartiets
·förtroendekris och centerpartiets låsning i
kärnkraftspolitiken – lett fram till. Å andra sidan skulle ett tekniskt hållbart och
därfår trovärdigt program får realiserandet av ägardemokratien effektivt markera
partiets socialkonservativa grundsyn och
skapa plattformen för fortsatt frammarsch.
Det finns fårvisso också andra områden
där den socialkonservativa idegrunden
kan och bör demonstreras. Men, för att
citera Kipling, det är en annan historia.
Slå ett slagför
Svensk Tidskrift
Svensk Tidskrift ökar sin spridning, men kostnaderna för framställningen ökar också. Vi har inte råd till omfattande och dyrbara
prenumerationskampanjer. Vi vädjar därför till vår läsekrets:
Hjälp oss att sprida Svensk Tidskrift! Tala med vänner och bekanta om den. Försök att intressera dem för tidskriften och för en
prenumeration. Sänd in bilagda svarskort ifyllt, och vi kommer att
till de föreslagna skicka ett nummer av tidskriften utan kostnad.
Om vi på det sättet får nya läsare, blir det, hoppas vi, till glädje för
dem. Och för oss blir det till nytta.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner