Print Friendly

Erik Anners; Väljeropinionen

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Väljaropinionen
I våras gjorde Statistiska Centralbyrån en
stor opinionsmätning bland borgerliga väljare om deras inställning till borgerlig samverkan. Resultatenfinns publicerade i en
skrift, som här kommenteras av professor
Erik Anners. Han uppehåller sig särskilt vid
folkpartiet. J)ess väljare önskar en samverkan, ochför partiet riskabelt många är beredda att rösta på ett annat parti, om ingen samverkan kommer till stånd. Det är så, hävdar
han, som den senaste SIFO-undersökningen
skall tolkas. Omfolkpartiets ledare går starkare mot socialdemokraterna, kommer sådana väljare, som övergivit partiet, att återvända.
Opinionsläget inför 1976 års val har på vikti·
ga punkter klarlagts i två opinionsmätning·
ar. Den ena, utförd i våras av Statistiska
Centralbyrån (SCB) på uppdrag av den allmänborgerliga samarbetsorganisationen Forum för Samhällsdebatt (FSD), gällde de
borgerliga väljarnas inställning till borgerlig
samverkan och har redovisats utförligt i en
nyligen utkommen skrift utgiven av FSD.
Den andra är DN-GP-SDS:s sedvanliga
SIFO-undersökning av partierna och väljar·
opinionen i september.
Redan i somras publicerade FSD de allmänna resultaten av sin mätning. Det visade
sig att i alla tre partiernas väljarunderlag
förelåg överväldigande majoriteter för en
borgerlig samverkan i 1976 års val. Alla tre
partiernas väljare uttalade sig vidare med
starka majoriteter för att det var viktigare att
de borgerliga partierna fick majoritet i riks·
dagen än att det egna partiet fick fler riks·
dagsmän. Därigenom hade man i undersök·
ningen tillämpat den s k trattprincipen,
nämligen att steg för steg ställa den tillfråga·
de inför frågor, som måste utlösa en konflikt
mellan partilojalitet och intresset för borger·
lig samverkan. I de följande frågorna
tvingades den tillfrågade längre än så. Frå·
gorna tillspetsades genom att först gälla det
egna partiets profil kontra samverkan. Till
slut begärdes svar på om den tillfrågade
fortfarande skulle sympatisera med sitt parti
om det engagerade sig i uppgörelser med
socialdemokraterna, som skulle starkt för·
svåra en borgerlig samverkan. Därvid framkom att så starka minoriteter (C 23,4, F 29,6,
M 33,3) valde borgerlig samverkan framför
sina partisympatier att ett parti, som gick på
n linje vilken skulle starkt försvåra en så-
an, riskerade svåra röstförluster.
Resultaten var inte alldeles oväntade. Det
0-åriga socialdemokratiska maktinnehavet
ar skapat en stark och permanent opinion
land de borgerliga väljarna för en samveran syftande till ett regimskifte. Att kalla
etta ”blocktänkade” är en överförenkling. I
grunden är det troligen fråga om en instinkiv känsla hos de borgerliga väljarna, att en
emokrati inte kan fungera om det inte
mns ett regeringsalternativ av tillräcklig
trovärdighet och styrka. Just det märkliga
förhållandet, att starka majoriteter i alla tre
partiernas väljarunderlag, t o m i folkpartiet
med dess trängda läge, ansåg att borgerlig
majoritet i riksdagen var viktigare än fler
riksdagsmän för det egna partiet, talar för
den tolkningen.
De många resultaten
SeB-undersökningen har sitt särskilda värde genom att antalet intervjuobjekt var så
stort (ca 3 200) att det till skillnad från
SIFO-mätningarna med deras mindre underlag (ca l/6-del av SCB-mätningen) blev
möjligt att få fram siffror för läget i lOolika
regioner i landet, däribland de väljarmässigt
tunga Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-
regionerna. Man kunde också få fram upplysande siffror om reaktionerna hos manliga
och kvinnliga väljare liksom hos olika åldersoch inkomstgrupper. Det visade sig rentav
möjligt att få ett någorlunda säkert grepp
beträffande läget hos olika kategorier av
partibytare – grupper som naturligen tilldrar sig särskilt inJresse.
413
Tack vare den utfrågningsprincip som tilllämpades har författarna till FSD:s skrift,
Östen Bohlin och Jan Wibble, kunnat analysera de regionala och andra speciella resultaten. De har kommit fram till en mängd betydelsefulla och belysande nyanseringar. Materialet är i själva verket överströmmande
rikt; det är nödvändigt att hänvisa till FSD:s
skrift. Här är det bara möjligt att i korthet
behandla vissa särskilt viktiga resultat; viktiga därför att de ger de tre partierna vägledning beträffande hittills oklara frågor. Som
typexempel kan vi ta folkpartiets situation på
det regionala planet. Med tanke på att olika
strömningar inom folkpartiet sliter i skilda
riktningar, när det gäller partiets politik
gentemot socialdemokratin, är de regionala
opinionerna beträffande intresset för borgerlig samverkan speciellt betydelsefulla.
Var är intresset minst? Var störst? Vad betyder dessa reaktioner med tanke på antalet
röstande i resp region för folkpartiets rikspolitiska ställning?
Jämför man de regionala opinionerna
med rikssiffrorna visar det sig- inte oväntat
– att engagemanget för borgerlig samverkan är svagast i de typiska . orrlandslänen,
alltså ner till gränsen mot Kopparbergs och
Gävleborgs län. Det är uppenbarligen d~t
gamla Västerbottensfrisinnet, som stött på
s~ark lok!ll press ger sådant utslag. Här har
folkpartiet också lyckats bäst med att behålla
sin väljarkår från 1973: 75 %, att jämföra
med rikssiffran 65,6 och Göteborgssiffran
58,2. Likväl är skillnaderna mellan rikssiffrorna beträffande intervjusvaren och motsvarande regionala siffror- il)te så störa. Det
är även här starka majoriteter för borgerlig
414
samverkan och betydande minoriteter, som
kan gå förlorade vid en profilpolitik eller ett
samarbete med socialdemokraterna.
Folkpartiets svårigheter
Det stora bekymret för folkpartiet är uppenbarligen de folkrika tätortsregionerna kring
Stockholm, Göteborg och i fyrstadskretsen.
Här föreligger också en markerad skillnad
mellan själva stadsområdena och länen omkring, som är högst upplysande. I Göteborgs
kommun har man ett svagare intresse för
borgerlig samverkan än i regionen. Förklaringen är uppenbarligen den att en del av
det mera lättrörliga väljarunderlaget i Göteborg redan lämnat partiet. Jämförelsen med
regionen kring Göteborg klargör att det är
fråga om de för borgerlig samverkan mest
intresserade. I Göteborg har folkpartiet
nämligen bara kvar 58,2% av 1973 års väljare, medan partiet i regionen bevarat 64,8 %.
I regionen är också kraven på borgerlig samverkan utomordentligt höga.
På samma sätt förhåller det sig i fyrstadskretsen jämfört med skåneregionen och i
Stockholms kommun jämfört med Stockholms län. Anhängarna av samverkan har i
större skaror gått från partiet i storstäderna
men finns ännu kvar i regionerna omkring,
och där ger de exceptionellt höga siffror för
borgerlig sa’mverkan.
slutsatsen kan inte bli mer än en. Om folkpartiet skulle föra en politik, som skulle försvåra en borgerlig samverkan inför 1976 års
val eller rentav leda till en splittrad borgerlighet, kan detta antagas medföra överhängande risker för stora förluster i tätortsregionerna kring Stockholm, Göteborg och f}r·
stadskretsen. Detsamma gäller märkligt nog
Smålandsregionen, där folkpartistsiffrorna
för borgerlig samverkan är uppseendeväc·
kande höga. Förmodligen spelar det starka
småföretagarintresset hos folkpartiet i Jön·
köpings län en viktig roll för detta opinionsutslag.
Viktigast är naturligtvis de varnande siff·
rorna i de tre storstadsregionerna. Det är
där de stora lättrörliga väljarmassorna finns.
Enhetsfronten ett krav
Beträffande centerpartiet bör noteras an
dess framryckning i l973 års val inom f)T·
stadskretsen, Södra Götaland och Stockholm
skulle hotas av en politik, som ledde till bor·
gerlig splittring. I dessa områden är nämJi.
gen intresset för borgerlig samverkan sår·
skilt högt inom centerpartiets nya väljarunderlag. För Moderata samlingspartiet gällu
att dess väljare i flera av de valkretsar, då
partiet vann sina största framgångar 197S,
oftare än genomsnittligt anser att partiet !b
avstå från en politik som är ägnad att försvlo
ra ett borgerligt samarbete. Detta är någg
att betänka för partiet både när det gäller
ton och tendens.
Redan mot bakgrund av dessa entydiga
önskemål från de tre partiernas väljare IJOIIo
de onekligen en borgerlig enhetsfront ko
ma till stånd i l976 års valrörelse. Varje
för sig får ju klara anvisningar om hur
bör handla för att behålla de presumtiva~?-
jare de hade våren l975. Så långsamt
grundläggande väljarreaktioner ändrar sig
vårt land lär nämligen inte det allmänna ·
ionsläget beträffande det borgerliga sarnrbetet förändras nämnvärt före valen .
Men partier vill ju inte bara behålla de röser de redan har. De vill få nya också. Även
å den punkten har FSD-skriften vägledning att ge:
Undersökningen visade nämligen att vå-
ren 1975 fanns det en borgerlig väljargrupp
utan angiven partisympati, som omfattade
ca 460000 väljare. Huvuddelen av dessa
kommer vid valet 1976 med all sannolikhet
att rösta på något av de tre borgerliga partierna. Så mycket intressantare är det då att
majoriteten av denna grupp (71 ,2 %) kräver
av det parti de skall rösta på att det anpassar
sin politik till en borgerlig samverkan. Endast 4,2 % svarar nej på frågan, medan övriga är osäkra. Av detta kan rimligen den slutsatsen dras att varje borgerligt parti, som
hoppas vinna något större antal röster från
denna grupp av ”floating votes”, kan göra
detta endast genom aktiv oppositionspolitik
gentemot socialdemokraterna och en anpassning av sitt handlande så att en borgerlig samverkan kommer till stånd. Man kan
till och med våga anta att det parti, som hävdar sig bäst i dessa hänseenden, har särskilt
stora utsikter att vinna gehör hos den stora
gruppen allmänborgerliga utan deciderad
partisympati.
De olika tolkningarna
Därmed får man också hjälp att tolka den
SIFO-undersökning om väljaropinionen och
partierna, som publicerades den l oktober.
Vi skall här bara stanna vid en siffra, som är
anmärkningsvärd och vars innebörd det är
415
viktigt att tolka rätt. Folkpartiets röstandel
har stigit från 7 % till 8,5 %.
Dagens Nyheter har skyndat sig att tillskriva partiets ”lugna fullföljande av kursen” sedan 1973 års val förtjänsten av detta
och synes hoppas på fortsatta framgångar
allteftersom partiet fullföljer denna linje och
visar ”profilen som ett handlingsberett parti,
öppet för konstruktiva lösningar”. Man kan
gott beundra Gunnar Helen för hans mod
och uthållighet i en svår situation. Men nog
får man sätta ett frågetecken för DN :s karakteristik av folkpartiets politik. Än mindre
är det möjligt att instämma i tidningens förhoppningsfulla prognos att beredskap till
”konstruktiva lösningar” – därmed förstår
DN ju i själ och hjärta ett samarbete med socialdemokraterna – skulle leda till fortsatta
framgångar för folkpartiet.
Ty siffrorna från FSD-undersökningen
talar ett helt annat språk. Till de redan anförda kan man foga den upplysningen ur
FSD-skriften, att de våren 1975 nytillkomna
väljarna till folkpartiet (ca lO% av partiets
röstetal 1973) oftare än de som stannat kvar
från 1973 är beredda att lämna folkpartiet ,
om detta gör upp med socialdemc.kraterna.
Långt troligare än DN :s tolkning är alltså
att folkpartiets ökning från 7 % till 8,5 % beror på att Gunnar HeU:n – och andra auktoritativa talesmän för partiet – just under
september skärpt sin oppositionsattityd mot
socialdemokraterna och klart deklarerat att
en borgerlig riksdagsmajoritet också bör leda till en icke-socialistisk regering. Förklaringen till folkpartiökningen skulle då helt
enkelt vara att denna attityd från folkpartiledningens sida lett till vinster bland grup- 416
pen allmänborgerliga väljare utan deciderad
partisympati liksom till en viss överströmning av moderata väljare. Moderata samlingspartiet uppvisar ju en nedgång med
I %. Det skulle då snarast vara fråga om väljare, som moderaterna erövrat från folkpartiet under intryck av Haga l och II och som
nu gått tillbaka till sitt gamla parti. FSDskriftens material ger alltså anledning till antagandet att de till folkpartiet nytillkomna
1,5% till sin majoritet består av väljare, som
vill ha borgerlig samverkan och som med
Argusögon kommer att bevaka partiet på
denna punkt.
”Gives oss mera vittne behov?” Om så är
fallet får folkpartiet goda tillfållen att mot
bakgrund av SCB:s stora opinionsmätning
och de fortlöpande SIFO-undersökningarna
kontrollera hur dess politik slår inom väljaropinionen. Hittills presenterat material Il·
der i varje fall på att en kraftfull och konsekvent politik från folkpartiets sida, inriktad
på att skärpa oppositionsattityden mot regeringen och verka för borgerlig sammanhållning, snabbt skulle leda till stigande röstande!. Materialet tyder också på att motsatt politik skulle leda till motsatt resultat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner