Print Friendly

Erik Anners, Thede Palm; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS-THEDE PALM:
Till sist
kom då den 6 februari meddelandet att vi
förlorat vår gode vän och utmärkte medarbetare Gunnar Unger. Vi skriver hans eftermäle på de sidor i Svensk Tidskrift, som sedan länge var hans egna. Här trycktes hans
Namn att minnas. Det är betecknande, att
när det stod klart att han inte längre skulle
kunna fortsätta, var det aldrig tal om att serien av sådana namn skulle få bli kvar. Från
årgång 1976 började en ny giv under ny
rubrik, med Gunnar Ungers kännedom och
godkännande.
Hans avslutande Namn att minnas till fjolårets decembernummer skrevs på sjukhuset.
Det skedde med stor ansträngning från hans
sida. Man undrade om han skulle lyckas, och
hinna. Det blev i hans bästa stil, med god
bakgrund, där han som alltid gärna dröjde
vid släkt och uppfostran, sedan med bredd i
framställningen och inte utan udd. När han
skickade in manuskriptet, på den dag han
lovat, bifogade han några rader som sade att
detta skulle bli hans sista men att han velat
göra färdigt vad han åtagit sig.
Man skall lägga märke till detta. Gunnar
Unger hade bland andra egenskaper en,
som hans medarbetare med skällärde sig att
uppskatta. Han var plikttrogen. Om han lovat något, höll han det. Om han hade ett
uppdrag att utföra, gjorde han det. När det
gällde att uppfylla sina åtaganden, var han
gammaldags ämbetsmannamässig. Han
skulle inte ha haft något emot att hans plikttrohet uttrycktes med sådana ord. Att vara
gammaldags var för honom närmast ett nö-
je. Att motsvara vad ämbetsmän i hans släkt
skulle väntat sig av honom, när det gällde
ordning i papperen, såg han som en heder.
Han var däremot ingen byråkrat. En så-
dans ständiga pyssel med att lägga sig i andras livsföring var honom fullständigt främmande. Själv satte han en ära i att vara individualist, och han fann det naturligt att förena detta med en genomtänkt konservatism,
vars vetenskapliga bakgrund han ägnat sina
universitetsstudier men vars praktik han
upplevt i sin egen släkt. Till ingenting kom
han så gärna tillbaka som till sin släkt, på fä-
dernet liksom på mödernet. Man finner det i
hans minnesbok ”Rapsodi i blått” för några
år sedan. Han hade lärt sin livsstil i sin barndom. När han läste hur en radikal tidningsman nyligen skrev om en person, som han
intervjuade, att dennes far dog tidigt så att
han behövde inte göra uppror, var detta för
Gunnar Unger det enfaldiga personifierat.
Själv lärde han av sin far, utan att vara kritiklös, samtidigt som han utvecklade sin
självständighet.
Av sin beundrade lärare Herbert Tingsten
lärde han sitt sätt att magnifikt avslöja dumheten. Han skrev i Obs! och sedan i Svensk
Tidskrift – hans år i Svenska Dagbladet får
andra döma om – och han skrev skarpt.
Han fick ovänner i sådana som kände sig
drabbade, men det bekom honom intet. Det
passade ihop med den typ av människa, som
han ville företräda, att inte bara ha goda
vänner utan att också ha verkliga fiender.
När man går igenom hans långa serie
Namn att minnas i vår tidskrift – 171 stycken, i 19 årgångar och utan avbrott – märker man väl att hans bidrag varit olika till sin
inställning, någon gång naturligtvis också till
sin kvalitet. Där finns litterära avrättningar,
som föremålen omöjligt kunnat glömma och
..
92
knappast förlåta. Där finns fin förståelse och
också upprikLig beundran, ibland, men inte
alltid, för vad man kallar starka män, men lika ofta för kunniga män och kanske mest för
män med den egenskap som kallas esprit.
Där finns slutligen inte ett enda bidrag av
hans hand, är det än så snabb journalistik,
som inte kännetecknas av perfekt behandling av svenska språket. är han var som
bäst va1· hans stilkonst lysande.
I det ögonblick man nås av dödsbudet ligger det nära till hands att vara litet patetisk.
Man kunde väl kalla GunnarUngeren sentida storsvensk. Kanske är det att överdriva,
och överdrift passar inte för honom. Han
hade sin resning och detta var nog. För dem
som haft lyckan att känna honom, personligen eller i vad han skrev, förblir han förvisso
en man att minnas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner