Print Friendly

Erik Anners; Sista brevet från Rom

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERI K ANNERS:
Sista brevet från Rom
Par-ridius Gratus, en romersk ädling, ännu knappt
vuxen, bor hos sin farbror på släktens sista gods.
Det ligger i en undanskymd dal inne i skogarna
bortom Argentor;ne (numera Strassburg). Han
har uppfostrats a,· sin lärde farbrm·, som ägnat
många år åt en Virgiliuskommentar. Men lika
nwcket bet\’der gårdsfogden Sextinus, en gång legionär. som gör för Parridius Gratus vad han skulle ,·elat göra för elen son han aldrig haft.
Året är 451, hunnerstormens år, då Attila gjorde sitt blixtanfall över Rhen . Ända sedan barbaranfallen en generation tidigare är förh ållandena i
dessa imperiets gränstrakter osäkra. Romarna håller själva militärgränsen . Men administration och
rättsväsen har sedan länge varit i förfall. Imperiets krafter förslår inte längre.
Opålitliga barbarstammar inne i själva Gallien,
tills vidare officiellt bundsförvanter till romarna,
väntar på tillfälle att ta så mycket de kan a,· det romarna inte längre kan försvara. På godset hotar
slavuppror.
Farbrodern förstår att undergången för imperiet, för godset i dalen och för honom själv är nä-
ra. Rom har förr gi,·it världen fred och förnuftiga
lagar. Med detta är det nu förbi. Men Rom har
också givit något än större – historikernas och
diktarnas verk. Detta, själva kulturtraditionen,
måste föras vidare, om så den egna tidens värld
faller i spillror.
Farbrodern ger Parridius Gratus uppgiften att
rädda manuskriptet till Virgiliuskommentaren.
Han sänds till Argentorate för att med hjälp av
biskopen Synagrius få det utskrivet så att det kan
be,·aras åt eftervärlden. Han finner Argentorate
förhärjat av hunnerna. Synagrius är död. Själv
blir han fånge hos dem. Slumpen räddar ändock
manuskriptet till en prekär fortvaro. Attilas livlä-
kare, Eudoxus, inser dess litterära värde och tar
manuskriptet för att införliva det med sitt bibliotek i Pa.n’nonien. Parriclius Gratus låter han gå fri.
Under dennes frånvaro har katastrofen kommit
över dalen. Parridius Gratus finner vid sin återkomst sextinus och de andra få trogna dräpta.
Farbrodern har fallit i biblioteket med sitt romerska kortsvärd i hand. Vilka förövarna av dådet är
får Parridius Gratus inte veta. Han hinner nätt
och jämnt begrava de döda innan annalkande
hovslag tvingar honom på flykt. Ur biblioteket
hinner han rädda med sig en skatt som minne: det
sista brevet från Rom . Brevet hade farbroden
fått för många år sedan, innan postgången i Gal·
lien bröt samman. Det innehåller en älskvärd epistel från en ståndsbroder, även han sysselsatt med
en kommentar till Virgilius. Han anser sig ha för·
klarat en dunkel punkt om biodling.
Om detta handlar Stig Strömholms debutn>
man: ”Dalen” (Norstedts), som redan fåu
många lovord för historiskt och litterärt konstnär·
skap, att det icke tjänar mycket till att här stapb
Pelion på Ossa. Intressantare kan det möjligen \d·
ra att diskutera vad författaren vill säga med sm
bok. Som bekant finns det tre slag av historiska romaner. Den vanligaste är, Gudi klagat, sådana dar
författaren utifrån sin egen tids värderingar här·
jar fritt i det historiska materialet och gärna rasar
över forna tiders enfald och ondska. Syftet är dl
att använda historien som underlag för social a ·
tation eller att göra produkten mera färgrik och
därmed mera säljbar. Den andra är den serioli
historiska epiken, där författaren läst på noga txh
försöker ge en så långt möjligt trogen tidsbild. \u
är det naturligtvis hopplöst att ge en ”sann” tirlsbild. Vi ser alltid på det förgångna med vår egen
tids färgade glasögon. Ändock kan sådan epik 1a.
ra av ett så högt konstnärligt värde, att den bli
odödlig. För egen del instämmer jag med Frans C
Bengtsson, när han någonstans säger att han nur
förstår att så många människor går genom li1e
utan att ha läst Walter Scott, Quentin Durward
Återstår den tredje kategorin: den histonsk.
ideromanen . I den vill författaren inom ramen
för en historisk berättelse siiga något väsentligt inte bara om en tids ideer utan också om deras historiska betydelse. Det finns inte många bra sådatu
uppgiften är för svår. l regel stupar författare
antingen på bristande idehistoriska kunskapere
ler på oförmåga att ge litterärt njutbar form åt tid
han vill säga.
Vi bör vara glada över au vi här i Sverigejust nu
har fått en författare, som kan skriva en bra lllltorisk ideroman . Visst, ingenting är fullkomligt. och
om Stig Strömholm är lysande som idehiswnker
r hans litterära konstnärskap ännu under utveck·ng. Hans naturskildringar riktar sig sålunda mea till honom själv än till läsaren – likaså en del i
.e som regel i sin subtilitet fascinerande dialogera mellan farbrodern och Parridius Gratus.
trömholm har vidare använt ett konstgrepp, som
nte är utan risker. Han förankrar och summerar
rättelsens yttre ram i ett par inskjutna kapitel
ubricerade ”Facit”. Uppslaget är förträffligt och
ans graciösa källkritiska lek med de historiska
ällor han själv fabricerat bereder i vart fall yrkesistorikern en njutning. Men de bryter tempot
h därmed läsarens begynnande grepp om hänelsernas djupare mening. Strömholm borde betämt tänka på att vad han vill ge läsaren är en
·onception av en kulturprocess -och att det är en
G NAR UNGER:
Maktens apor
l nr 3 av BLM 1975 är Sven Delblancs författarskap föremål för en djupsinnig studie av en skribent vid namn Lasse Ahlbom. Får man tro Ahlbom kämpar tvenne makter om Delblancs själ:
den ena vill avskärma honom från människorna,
den andra vill föra honom till en förståelse av dem
bortom namnet och den sociala rollen. Ahlbom utgår från R D Laings psykiatriska livsfilosofi som
skall ha påverkat Delblanc och hos honom skapat
vad som med Laingsjargong kallas ”en djup ontologisk osäkerhet.” Och sedan är det ingen ände på
de fenomenologiska och existentialistiska syn- 363
present, som det inte är alldeles lätt att ta emot.
Vilken konception? Åtskilliga recensenter har
uppfattat Strömholm så att han vill säga något allmängiltigt och tidlöst om den intellektuella kulturens villkor i våldets värld. Det är möjligt. l varje
fall har han givit ett sällsynt värdefullt bidrag till
förståelsen av hur och varför den antika kulturtradition bevarades, som ännu vår tids västerländska kultur, humanitärt, rättsligt, konstnärligt, i det
väsentliga bygger på. Kort sagt: vi tänker och lever som vi gör därför att ett antal texter från antiken överlevde ett halvt årtusende av social desorganisation. Om något så enkelt och så stort handlar hans bok. .Den är ett brev från Rom. Låt oss
hoppas att den inte blir det sista sådana brevet av
hans hand.
punkter som anläggs på Delblancs alienering och
reifiering.
Det är möjligt att någon blir klokare genom detta; personligen är jag mera benägen att ansluta
mig till den teori, som i ett porträtt av Delblanc tidigare framförts i denna tidskt-ift. Enligt den skulle ”de makter som kämpar om Delblancs själ” –
för att nu begagna detta högtidliga för att inte sä-
ga högtravande uttryck -vara endels hans subjektiva dragning till det gamla Europa, den europeiska traditionen: kulturarvet, individualismen och
pessimismen, dels hans objektiva dragning till en

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner