Print Friendly

Erik Anners; Privatisering inom sovjetisk sjukvård

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
ERIK ANNERS:
Privatisering inom sovjetisk sjukvård
I
Gorbatjovs reformlagstiftning ingår
bland mycket annat en viktig lag om
individuell yrkesverksamhet. På en
rad områden släpper man loss det fria initiativet och vädjar öppet till individens
intresse av att ställa det bättre för sig och
sin familj. Av dem som har fast anställning
får sådan verksamhet bara bedrivas på fritid. Men det finns redan tendenser till att
utvidga tillämpningen av denna princip.
Lagen publicerades förra hösten och
trädde i kraft den 1 maj iår. Redan samma
månad kom en följdförordning, som mer i
detalj reglerade individuell arbetsverksamhet av läkare och sjuksköterskor.
Förordningen förklarar utan reservation att ”läkare och sjuksköterskor som
erhållit erforderlig utbildning vid vederbörliga högskolor och institut, har rätt att
bedriva individuell arbetsverksamhet”.
Begränsningarna i läkarnas (sjukskö-
terskornas) rätt till fri praktik förestavas
av sociala eller medicinska skäl. Läkarna
får inte bedriva verksamhet utanför fackområden, där de inte fått erforderlig utbildning. De får inte heller tillämpa invärtes diagnosmetoder (röntgen, gastroskopi
och liknande), genomföra kirurgiska ingrepp, däribland aborter, behandla infektionssjukdomar (i Sovjetunionen förstås
därmed kolera, malaria osv), övervaka
och behandla gravida eller övervaka och
behandla drogmissbrukare.
sjuksköterskorna får i sin fria praktik
”ge injektioner, erbjuda sjukgymnastik,
massage, elbehandling och allmän vård av
sjuka”.
Det är alltså väsentligen fråga om sjukvårdsinsatser och förebyggande hälsovård av de slag, som är vanliga hos våra
distriktsläkare och hälsovårdscentraler.
Med tanke på förhållandena i Sovjetunionen är det lätt att förstå att läkarna i sin
individuella arbetsverksamhet inte har
rätt att sjukskriva patienter eller utfärda
olika typer av intyg till patienter.
Det är uppenbarligen meningen att den
individuella arbetsverksamheten inom
detta -liksom på andra områden- verkligen skall komma till stånd och fungera
effektivt. Generellt gäller nämligen regeln
att myndigheterna är skyldiga att på olika
angivna sätt bistå personer, som ägnar sig
åt sådan verksamhet. I läkarnas fall sägs
att de har rätt att skriva ut recept – utom
narkotika – för att patienterna skall få
tillgång till läkemedel och annan sjukvårdsmateriel kostnadsfritt och på förmånliga villkor.
Läkarna ges också uttryckligen rätt att i
medicinskt-tekniska affärer köpa vad de
behöver för sin privata praktik, och apoteken är skyldiga att mot vederbörliga recept lämna ut läkemedel som är nödvändiga för verksamheten.
Just sammankopplingen av den offentliga sjukvårdsbyråkratin och läkarnas fria
praktik illustrerar att lagen är genomtänkt. Här som på andra områden av
Gorbatjovs ”perestrojka” är det fråga om
en planmässig och till konkreta resultat
syftande reforminsats.
Verkligheten är emellertid trögrörlig i
det ryska samhället och förmodligen
kommer det att ta sin rundliga tid innan
förordningen når de avsedda målen.
Men visst har vi i Sverige anledning att
häpna inför sådana reformer i ett socialistiskt land. De krafter som drivit fram Dagmar-politiken hos oss borde uppleva den
individuella arbetsverksamheten hos Sovjetunionens läkare och sjuksköterskor
som en tankeställare. Kanske vore en
landstingsresa befogad?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner