Print Friendly

Erik Anners; Politik och kriminalpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERIK ANNERS:
Politik och kriminalpolitik
Det är, Gudi klagat, i dessa onda litterära tider alltför sällan man får i sina händer memoarer med både stil och intresse. Om författaren kan skriva har han alltför sällan nå-
got att säga, och om han har något att berätta kan han ofta inte kriva. Men Torsten
Eriksson, den förra året avlidne legendariske kriminalpolitikern, kan skriva klart, livfullt och medryckande. Och han har onekligen mycket av intresse att berätta.
Hans postumt utgivna memoarer: Politik
och kriminalpolitik (Norstedts) är så bra, att
de egentligen borde bli obligatorisk kurslitteratur i rättshistoria och straffrätt. Han ger
nämligen insideshistorien av den svenska
kriminalpolitikens utveckling under ett särdeles viktigt skede, 1930-talet-1970-talet. l
det större historiska perspektivet motsvarar
denna period i betydel e genombrotten för
nya riktlinjer i slutet av 1700-talet och mitten
av 1800-talet.
Men, plus !;a change, plus c’est la meme
chose. 1700-talets rationaliserade kriminalpolitik, där straffarbetet började ersätta den
hämningslösa floden av dödsstraff, bröt
samman i gemensamhetsfängelsernas pesthålor. 1800-talets humaniserande reformer,
med skyddet av brottslingen mot kriminell
smitta genom ensamcellerna, gav inte heller
vad man hoppats på. Cellfången blev alltför
ofta så passiviserad och nedbruten av isoleringen, att förbättringen var en fiktion. Nu, i
dessa dagar, kan vi också se att 1900-talets
kriminalpolitiska reformer i vårt land är
misslyckade. Vi får börja tänka om, igen.
Torsten Eriksson fick vara med i kretsen
kring Karl Schlyter, som byggde upp det
moderna individualiserade behandlingssystemet med nya anstalter och nya metoder i
kriminalvården.
Själv hade han goda förutsättningar att
spela en ledande roll i det arbetet. Han hade
fått kämpa sig fram i ungdomen under svåra
förhållanden, han visste hur människor kunde ha det och hur de kunde hjälpas. Han
trodde på välvilja och förtroende på vårdarsidan och på det därigenom utvecklade självansvaret på den andra. Men han framstår inte alls i memoarerna (för dem som kände honom inte i livstiden heller) som en fanatiker,
som förgapat sig i orealistiska humanitära
fantasier. Han visste av egen lång erfarenhet
att man inte fick något gratis i kriminalvården och att förbättring kräver lång tid och
ett orimligt tålamod. På en ”permissiv” kriminalpolitik trodde han inte alls.
Så mycket bättre förstår man hans bitterhet över att de ekonomiska satsningarna på
de Schlyterska reformerna blev hopplöst
otillräckliga. Reformprinciperna kunde bara
föras ut i praktiken delt och styckevis. Kriminalvården fick mer promemorior än materiella resurser. Det är sorgligt att tänka sig att
om blott en ringa del av de enorma belopp,
som slösats bort på att göra om skola och
gymnasier – med eländiga följder – satsats
på anstaltsvården, skulle läget inom kriminalpolitiken ha kunnat vara mycket bättre
än det är i dag.
En annan central observation hos Torsten
Eriksson är de olyckliga följderna av de alkoholpolitiska reformerna år 1955. Vi var inte
mogna i Sverige för att avskaffa motboken,
och resultatet av den ljusblå optimismen har
blivit en social katastrof med oerhört svåra
återverkningar på brottsligheten i allmänhet
och ungdomsbrottsligheten i synnerhet.
Mot bakgrund av det nuvarande läget i
kriminalpolitiken framstår ändå 1950-talets
förhållanden som idylliska. Stramagsbrotten uppgick år 1950 till 160 000. År 1957 hade de stigit till 260 000, en siffra som Tage
Erlander i riksdagen förklarade vara en
enorm och mycket oroande ökning.
Vad skall vi säga nu, när siffran för 1976
ligger någonstans kring 700 000? Vi har
kommit i den situationen att en total om·
prövning av de principiella grunderna för
straffrätten och de praktiska metoderna
inom kriminalpolitiken måste omprövas.
Det brottsförebyggande rådet har också inlett arbetet på detta.
Så långt hinner inte Torsten Eriksson i sina memoarer. Det är stor skada att han är
borta; han hade haft mycket att ge vid den
smärtsamma och dyrbara omprövning som
förestår. Ty han var aldrig rädd att se realiteterna i ögonen.
Hans bok ger också mycket om honom
själv liksom om en mångfald förgrundsgestalter inom politik och kriminalvård unfier
de spännande decennier han skriver om.
Den är läsvärd redan på grund av de personporträtt han rättframt och insiktsfullt tecknar.
Det sämsta med boken är egentligen den
bild av Torsten Eriksson som satts på omslagets baksida. Där ser man en äldre hen-e,
kraftfull men något sliten, som med det byråkratiska högdjurets hela auktoritet talar
om hur saker och ting egentligen förhåller
sig.
Förmodligen var han besvärlig. Han visar
93
i boken mycket av den självtillräcklighet som
ofta präglar människor, vilka måst kämpa
hårt i ungdomsåren. Men han var också öppen och spontan. Mest av allt, han var så till
den grad svensk. Ingen som fick tillfålle att
träffa, om än aldrig så kortvarigt; denna
komplicerade blandning av styrman Karlsson och Varg-Larsen, kunde gärna undgå att
tycka om en sådan kraftkarl. När han med
håret på ända, ögonen lysande av entusiasm
och vaggande som en björn berättade om
vad han ville åstadkomma, var han oemotståndlig.
Så var och är Nancy Eriksson, som boken
också handlar om. Båda är vittnesbörd om
det bästa som den gamla socialdemokratin
gav: människor engagerade i samhällsarbetet, inte för sin egen skull utan därför att de
inte kunde låta bli att hjälpa sina medmänniskor. För de visste hur arbetslivets och nö-
dens realiteter såg ut på nära håll. Tänk, om
det funnes flera sådana socialdemokrater
nu.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism