Print Friendly

Erik Anners; Människor och händelser i Europa

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERIK ANNERS:
Människor och händelser i Europa
Under denna inte alldeles anspråkslösa titel
fortsätter Torsten Nilsson att (i Tidens förlag) presentera sina minnen (se om hans
första bok Sv Tidskrift 1977, s 347). Han har
även denna gång valt att skriva om sina utrikespolitiska iakttagelser och reflexioner.
Förra gången var det fråga om ”Människor
och händelser i orden”. Varje kapitel är
uppbyggt kring ett land och någon eller några centralgestalter. Metoden består i att med
bakgrund i Torsten Nilssons egna upplevelser av landet och personligheterna ifråga
skriva en slags blandning av modern historia
och biografiskt reportage.
Risken med en sådan metod är naturligtvis att kapitelrubrikerna lämpligen blir: Jag
och Trotskij, jag och Goebbels, jag och Bene J,jag och Spanien. jag och England, jag
och Österrike. Författaren har sett faran och
försökt undgå den genom att själv hålla sig i
bakgrunden. Han säger i förordet att ”nå-
gon officiell historieskrivning har jag inte
eftersträvat. I stället har jag velat ge en belysning av verkligheten sådan den framstått för
mig”.
ej någon ”officiell historieskrivning” är
det inte fråga om. Hur skulle författaren
kunnat göra en sådan? Tyvärr har den metod han valt inte hjälpt det minsta. Boken är
om möjligt ännu tråkigare än hans föregående. Den kommer förmodligen att få samma
öde, att vila i dammet på ABF-biblioteken
landet runt. Annorstädes lär den inte köpas
mycket, och det är inte troligt att den blir
nämnvärt läst heller.
Det är alltså fråga om ett totalt fiasko, och
man undrar onekligen – liksom förra gången – hur en så begåvad människa som Torsten Nilsson kunnat skriva något så ointressant. Ty boken vimlar av bedrövligheter av
typen: ”Presidenten hälsade oss med ett milt
leende”. Skall sådant vara ”människor och
händelser i Europa”? På de punkter där författaren försöker nå fram till något väsentligt genom att fördjupa analysen blir resultatet otillfredsställande på grund av hans troskyldiga partiskhet. Kapitlet om Spanien och
det spanska inbördeskriget kan möjligen
vara läsvärt som exempel på detta. Även i
övrigt är hans världsbild och historieuppfattning så rättrogen att boken utan
fara kan sättas i händerna på de blivande
partiideologer inom Unga Örnar, som bryr
sig om historia. Alltihop är hur ledsamt som
helst.
Serlan Graham Bell gjorde historikerna
otjänsten att uppfinna telefonen blir de personliga minnesanteckningarna allt viktigare
som källmaterial. Människorna skriver ju
inte brev längre; bl a poliktiker hinner inte
med den förtroliga korrespondens, som under så lång tid var till stor glädje och nytta
för historikerna. Så mycket större skäl att
fälla tårar över ett självbiografiskt arbete,
där författaren alldeles i onödan ger sig på
att skriva samtida världshistoria – något
som han saknar de flesta förutsättningar
(bl a utbildningen) för.
Torsten Nilsson är ju själv, fast han inte
tycks vilja förstå det, en ofantligt viktig och
intressant historisk källa. Vad han – om han
ville – skulle kunna berätta om socialdemokratins inre historia under de år han arbetade sig fram till och intog en ledande ställning, skulle vara ovärderligt. Varför gör han
inte det?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner