Print Friendly

Erik Anners; Kriminalpolitik i blixtbelysning

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Kriminalpolitik 1 blixtbelysning
Vad som hände på Norrmalmstorg har
ställt den svenska kriminalpolitiken i blixtbelysning, skriver professor Erik Anners.
En diskussion har också flammat upp.
Att uttalanden kommit från KRUM och
närstående håll är självklart, och som
alltid går de ut på kritik av polisen.
Anners ser situationen på annat sätt.
M at bakgrund av det i fängelserna
utbildade anti-samhället, som inte ärt
någon nyhet i historien utan som funnits
sedan långt tillbaka, analyserar han
kriminalvårdens behov. Han är ingen
anhängare av skärpta fängelsestraff. H an
talar om de stora svårigheterna med att
komma ur de förhållanden som skapat
anti-samhället. Men kriminalvård förutsätter kunskaper, och lika väl som man
föreslår en trafikhögskola skulle man
inrätta en kriminalvårdshögskola.
Rånardramat vid Norrmalmstorg ställde
våra kriminalpolitiska problem i blixtl»
lysning inför en upprörd och andlöst väJI.
tande allmänhet. Man må hoppas att intresset för dessa frågor stärktes tillräcklif
för att dramats verkligt väsentliga lärdomar inte skall skymmas undan i den efterföljande debatten om vad som hände, varför det hände och hur man skall förhindia
att sådana händelser upprepas. Det är si
mycket viktigare som den radikala falallfo
kretsen kring KRUM och dess medlöparr,
vilken under lång tid försvårat en måJ.
medveten reformpolitik genom att i debatten ställa fakta och sammanhang på b
vudet, nu gör sitt bästa att sopa igen spå-
ren. Taktiken är den vanliga. Polisen l»
skylls – om än inte för bristande kompetens, vilket är svårt denna gång – för ea
machiavellisk avsikt att utnyttja situationen till en skärpt repressiv politik genom
ökade polisiära resurser. Samtidigt öser
man medömkan över de båda livsfarliga
förbrytare, som genom polisens tålamod
och psykologiska skicklighet hejdades i sil
terroristiska utpressningstaktik. Det är
dem det egentligen är synd om, inte de
fyra oskyldiga människor, som så när fått
sätta livet till. Om den polisman, som rå-
naren sköt genom käken och som genomgår ett långt och svårt lidande – sådana
sårskador tillhör de mest plågsamma som
finns – sägs naturligtvis ingenting all
från den radikala sidan.
Vad som är mest irriterande hm
KRUM-falangen är emellertid inte des
ensidiga engagemang för brottslingarna
rom .amhälle” oly,k•bam. Man kan 11
stå och sympatisera med sådana känsloreaktioner. De till synes oförbätterliga våldsbrottslingarna, dessa svårt belastade och
illa mentalt skadade människor, behöver
talesmän de också. Irritationen gäller bristen på vilja till konstruktiv debatt, alltför
ofta markerad i en oförmåga och ovilja
mot att tänka efter innan man störtar iväg
med sina känslosamma tirader. Ibland
bryr man sig inte ens om att göra klart för
sig vad man säger.
En vettvilling
Ett bedårande exempel erbjuder en artikel av Per Gahrton i Dagens Nyheter
(31/8), som under rubriken ”Vettvillingen och polismakten” i patetiska ordalag
ställer frågan: ”Har sju års KRUM-debatt sopats under mattan i ett svep? I så
fall säger det oändligt mycket mer om
Sverige än om KRUM, i så fall är Sverige oändligt mycket sjukare än det skulle
varit om Olof Palme vågat göra eftergifter för gisslans skull, trots att valdagen är
nära.”
Även en aldrig så arg politisk motståndare till Olof Palme måste finna sådana
beskyllningar mot honom orimliga. Han
~orde ju intet annat än litade på polisens förmåga att klara upp situationen.
Att han, när detta lyckades, tacksamt tog
hem den politiska vinsten skall man inte
förtänka en hårt trängd partiledare. Hade
det gått illa hade många människor lagt
skulden på regeringen och röstat därefter.
Än mer vilse går Gahrton, när han ondgör sig över att Palme (och polisen) kallat
rånaren för en ”vettvilling”. Hans sätt
345
att argumentera i det sammanhanget är
över huvud taget så typiskt för KRUMfalangens benägenhet att rusa iväg på lö-
sa premisser att ett citat är motiverat.
”Vad är egentligen en vettvilling? Jag
har inte någon ordbok framför mig, men
jag uppfattar det så här: en vettvilling är
en människa som inte är sjuk, som vet vad
han gör, men som samtidigt är fullständigt hänsynslös och oberäknelig, elak, ond,
djävulsk – kort sagt ett ‘odjur’ – (för
att ta ett av polismästarens övriga öknamn
på Jan Erik Olsson) .”
Att polismästaren tog till starka ord är
väl ändå begripligt. Han hade ångestskrina från gisslan i öronen. Om Gahrton
gjort sig besväret att se efter i en ordbok
hade han upptäckt att ”vettvilling” är
synonymt med ”vettlös”. Palme (och polisen) sade helt enkelt att rånaren var från
förståndet. Att bygga en artikel, fylld av
en snart sagt hatisk kritik mot statsministern och polisen, på ett vantofkat ord vittnar inte om vare sig omdöme eller nödig
bildning hos en debattör. Dessvärre –
han är inte ensam i genren.
Ett annat lika förvirrat inlägg gjordes i
radioprogrammet OBS! strax efter rånardramats upplösning. Där utvecklade en
känd KRUM-gestalt hur ödesdigert det
skulle vara för en fortsatt humanisering
av kriminalpolitiken, om polisen fick sina
krav på förstärkta resurser godtagna. Så-
dana krav har onekligen tett sig både aktuella och berättigade genom rånaffären
och rikspolischefen påpekade – med all
rätt – detta. Men det, menade poliskritikern, skulle föra oss in i en ond cirkel.
346
Mera polis betyder hårdare repression, det
skulle provocera brottslingarna till mera
desperata metoder, vilket i sin tur skulle
leda till ytterligare skärpning av polisens
uppträdande o s v. Därmed skulle man definitivt vara på väg bort från en humanitärt syftande kriminalpolitik.
Denna onda cirkel existerar emellertid
endast i KRUM-falangens fantasi, och är
i sista hand en tankevilla, frammanad av
dess avoga inställning mot polisen. I själva
verket är en stark polismakt, präglad av
ansvarskänsla och god vilja, en förutsättning för en human kriminalpolitik och en
humanitärt syftande kriminalvård. Vad
polisens arbetsmetoder i kritiska situationer beträffar är detta så uppenbart, att
ett par illustrativa frågor är tillräckliga.
Skulle en numerärt svag polisinsats med
omoderna tekniska resurser kunnat bemästra rånaffären vid Norrmalmstorg?
Vad kan hända om en ensam polis ställs
mot en manstark skara ligister i tunnelbanan jämfört med om en talrik polisstyrka
kommer till platsen? Den överlägsna
kraftinsatsen innebär helt enkelt att polisen i fältarbetet kan använda mildare metoder för att komma tillrätta med våldssituationer. Den underlägsna polismakten
frestas eller tvingas att skjuta, den överlägsna kan ofta reda upp det hela genom
psykologiskt tryck, övertalning och lämpor. Även förhärdade våldsbrottslingar är
– när de inte befinner sig i vettlöst tillstånd – likaväl som andra människor
rädda om den egna livhanken.
Polis och kriminalvård
I ett vidare perspektiv sett är den starb
polismakten också själva grundförutsätt·
ningen för en humanitär kriminalvård.
Om medborgarna dagligdags känner ·
hotade till liv och egendom, ligger hatoch hämndreaktionerna nära till u~brott
Skydds- och vedergällningsinstinkter dfi.
ver fram krav på hård behandling iiY
brottslingar. Det finns förskräckande hittoriska erfarenheter på den punkten. Under gångna tider var en viktig orsak til
den grymma straffrätten just att samhället
saknade resurser att med polisiära metoder effektivt bekämpa brottsligheten. Maa
kunde bara få fast ett fåtal av brottslint
arna. Men på dem statuerade man exempel. Ju tryggare medborgarna känner ~
mot brott, ju villigare är de att lyssna til
humanitära argument. Och detta är tiB
sist avgörande i ett demokratiskt samhälle.
Kriminalpolitik och kriminalvård kommer
där alltid att präglas av människornas naktioner inför hotet om skada eller förlwt
genom brott. Det socialpsykologiskt gyllllsamma klimatet för en avancerad humaa
reformpolitik ger det samhälle, som upJI’
rätthåller en för medborgarna trygghetsskapande polismakt.
En annan sida av samma sak är att hu·
man kriminalvård kostar stora pengar. En
oroad och hatfylld allmänhet skulle ställa
sig avvisande till de stora anslag, som är
nödvändiga för en bättre och mer individualiserad kriminalvård. Även de mest
välmenande och realistiska reformpolitiker skulle sakna den förankring i opinionen, som är förutsättningen för att deras
krav på större resurser till kriminalvården
skulle bli beaktade.
Betänker man detta blir det troligt att
KRUM-falangen under sju års tid i stället
för att öka utsikterna till den humana kriminalpolitik, som den eftersträvar, genom
sin skrämsel- och hatpropaganda mot polisen snarare indirekt har bidragit till att
försvåra reformverksamheten. Hade inte
agitationen mot polisen varit så hård är
det nämligen möjligt att regeringen vågat
ge den större resurser, som är så trängande nödvändiga. Framtiden får utvisa hur
långt KRUM därtill kan ha lyckats försvåra de opinionsmässiga förutsättningarna för en i ordets verkliga mening radikal
reforminsats inriktad på intensivare indi- 1·iduell behandling- sådant är det ännu
klent med på anstalterna – en insats, som
kulle kräva mångdubbelt större ekonomiska och personella resurser, än vad kriminalvården nu har att arbeta med.
Anti-samhället
Ur råndramat och dess efterspel framträ-
der också ett annat förhållande av grundläggande betydelse för vår kriminalpolitiska problematik. Polis och jurister, som
sysslat med sådana frågor, känner väl till
det – men knappast den stora allmänheten. Den största svårigheten när det gäller
att återanpassa brottslingar till samhällslivet är att de tillsammans bildar ett antisamhälle, vars fasta borgar just är anstalterna. På alltför många av dessa, särskilt
ungdomsanstalterna och de stora mass- 347
fängelserna av typen Österåker och Kumla, skulle man på porten kunna skriva:
”ni som inträder, låt hoppet fara”. Det
har nämligen utbildats en så stark gemenskap och samhörighetskänsla mellan människorna på ”kåkarna” att det är ytterligt
svårt att frigöra den, som en gång hamnat
där, ur ett anti-samhälles värderingar och
tankevärld. Inom detta har man sina egna oskrivna lagar, sin egen sociala statusordning, sin egen måttstock på gott och
ont, t o m sina egna hjältar och sina egna
förbrytare.
Fenomenet är välbekant i rättshistorien – sådana anti-samhällen fanns redan
på 1700-talet i London och Paris. Tiggaroperan och dess moderniserade variant
Tolvskillingsoperan ger en visserligen stiiiserad men historiskt tämligen riktig bild
av denna i sina värderingar upp och nedvända sociala miljö. I nutidens stora stä-
der flyter professionell förorytarvärld och
fängelseklientel samman i en typ av sociala gruppbildningar, som hittills visat en
nästan orubblig motståndskraft mot försök
att med social- eller kriminalpolitiska metoder lösa upp dem. Hur reaktionerna i
en sådan grupp ter sig illustrerades i råndramat, när rånaren efteråt bestyrkte en
uppgift till polisen ”vid sin tjyvheder”.
Som professionell kassaskåpssprängare har
han nämligen sin yrkesheder, han också
– det är bara så att värderingarna bakom
det hedersbegreppet avviker från andra
människors. Ett exempel var hur skickligt
den polisman, som skötte telefonkontakten
med de båda terroristerna, manövrerade
dem. Han kunde göra det, därför att han
348
behärskade ”kåkarnas” lagar och talade
deras språk. Det är troligt att just polisens yrkeskännedom om anti-samhällets
sätt att värdera och tänka starkt bidrog
till att rädda situationen.
Här är vi framme vid problemets kärna. Så länge förbrytarvärldens anti-samhälle består, så länge kommer försöken till
behandling på anstalterna att studsa tillbaka mot den mur av gemenskap, som
förenar de intagna. Så länge kommer också krimnalvården i frihet efter anstaltsvistelsen att kämpa med oerhörda svårigheter. Den som en gång tagits upp i antisamhället är ofta dess medlem – eller
snarare fånge – för livet. Det är här frå-
ga om ett intensivt tryck från en egenartad social gruppmiljö. Både internen och
den frigivne får genom den uppleva lojalitet, skydd, trygghetskänsla, självrespekt,
just det han inte får i och av det normala
samhället.
Slutsatser
Några slutsatser är uppenbara. Kriminalvård i frihet är alltid att föredraga framför anstaltsbehandling, så långt detta är
möjligt med tanke på andra människors
säkerhet till liv och lem. Fängelse bör över
huvud taget aldrig användas enbart i avskräckniagssyfte – som nu i stor skala
sker inom specialstraffrätten, t ex vid rattfylleri, valuta- och skattebrott eller överträdelser av regleringsförordningar av olika slag. Inte därför att rattfylleristen lö-
per större risk att dragas in i anti-samhället utan därför att så länge fängelsestraffet används där det inte är nödvändigt ur skyddssynpunkt och enbart för att
skrämma människor till laglydnad, så
länge kommer vi att övervärdera och IIli.
bruka vad vi tror vara dess allmänpreventiva effekt på fall, där fängelset bara gii
ont värre. Vi sitter nämligen fortfarande
fast i ett system av ålderdomliga och primitiva metoder för påverkan av människors beteende – och kriminalpolitiken är
fortfarande ett område, där vi i all väJ.
mening ofta åstadkommer ungefär mot·
satt resultat till det vi tänkt oss.
Vidare bör vi göra klart för oss att det
brådskar med effektiva åtgärder. I vårt
land är vi ännu förskonade från det sJac
av centralstyrd exploaterande brottslighet,
som växt upp till en veritabel samhäJb.
fara i USA och Västeuropa, typ Maffiaa
och Union Corse. Det karakteristiska fii
denna är just att exploatörerna organiserar de ekonomiskt givande delarna av anti-samhällets yttringar: t ex narkotikalangning, bankrån, prostitution, olaga spel
o s v i eri planmässig stordrift. Får antisamhället en fast ekonomisk och adrniJli.
strativ plattform blir det ytterst svårt, kanske omöjligt att lösa upp det. Då blir oci·
så dess förgiftande verkningar permanentade. Möjligheterna att genom förbättrad
social- och kriminalvård rädda människoliv blir långt mindre.
Än har vi i Sverige tid på oss – mea
kanske inte länge till.
slutligen är det tydligt att anti-samhäJ.
let måste angripas i sina fästen, nämligea
anstalterna. Det tjänar ingenting till att
här driva strutspolitik, att vi inbillar 01
att vi har en effektiv vård eller behandling av interner. I stort sett består vården
av en konstlös arbetsterapi kombinerad
med helt otillräckliga försök till psykoterapi. Detta är ingalunda personalens fel.
Den är otillräcklig i antal. Redan uppgiften att hindra rymningar och hålla nödtorftig ordning är besvärlig nog. Inte heller
är den utvald eller utbildad för de svåra
psykoterapeutiska uppgifterna vid en massiv attack på anti-samhället.
En kriminalvårdhögskola
För att ange dessa uppgifters verkliga
storleksordning: till en sådan attack behövs så mycket folk att en kriminalvårdshögskola med en årlig rekrytering till ett
antal minst motsvarande alla de, som nu
antas till vanlig psykologutbildning, alltmer framstår som ett trängande behov.
Vill vi någorlunda snabbt få fram den
forskning och det stora antal specialister
på psykoterapi jämte de specialutbildade
läkare, vars insats blir nödvändig, lär den
separata högskolan vara den bästa administrativa lösningen. Om U 68 kunnat tänka
sig en trafikhögskola i Borlänge, bör vi
räl inte stå främmande inför tanken att
organisera ett forsknings- och utbildningscentrum för ett samhällsområde, där reformproblemen är om inte kvantitativt så
kvalitativt minst lika svåra och humanilärt viktiga.
Ett brottsförebyggande råd har nyligen
tillkommit. Åtgärden visar i rätt riktning.
Men dess organisation och uppgifter, lik- 349
som de förslag till utvidgning av den kriminologiska forskningen, som nyligen lagts
fram, vittnar om bristande förståelse för
problemens storleksordning. Ett månghövdat konglomerat av parlamentariker och
fackföreningsrepresentanter i förening med
företrädare för polis och sociala institutioner blir knappast ett organ, som kan
arbeta målmedvetet på lång sikt- särskilt
som dess anslagsresurser förutsätts bli erbarmligt små. Eftersom vetenskapsmän endast skall tillföras rådet i form av en underordnad referensgrupp, som inte ens får
vara med om aH besluta i frågor om anslag
till forskningsprojekt, utan bara skall få
yttra sig härom, är det stor risk för att
rådet mest ger upphov till ett okritiskt
experimenterande på kort sikt med otillräckligt genomtänkta straffrätts- och kriminalvårdsreformer, som kommer att
sa’kna sammanhang och generell målsättning. I så fall kan dessa reformer lätteligen komma att motverka varandra eller
sitt eget syfte.
Med korrigeringar av sammansättningen och mera inflytelserik representation
för vetenskaper som kriminologi, straffrätt, sociologi, socialpsykologi o s v, liksom
tillräckliga ekonomiska resurser, kan emellertid ett sådant råd bli av stort värde.
Det kan komma att ge oss den strategi
och taktik vi nu saknar för att effektivt
angripa anti-samhället. Det kan också
lägga grunden till en kommande kriminalvårdshögskola, som borde bli ett permanent kraftcentrum i arbetet på de laglydigas skydd och de socialt skadades frivil- 350
liga sociala anpassning. Båda uppgifterna
måste lösas parallellt, metoderna påverkar varandra inbördes.
Att rekrytera den massinsats av psykologiskt väl skolade och humanitärt starkt
engagerade människor, som behövs för att
lösa upp ”kåkarnas” asociala gruppattity·
der och hjälpa de i frihet vårdade äring·
en oöverkomlig uppgift. Här är ett områ·
de där en del av vårt stora akademiker·
överskott kan göra en utomordentlig insats i den mänskliga solidaritetens tecken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner