Print Friendly

Erik Anners; Ett regementes växlande öden

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERIK A ERS:
Ett regementes växlande öden
Regementshistoriska framställningar är –
liksom företagshistoriska – en ganska speciell art av litteratur. l många, kanske de flesta
fall, går de den historiskt intresserade läsekretsen spårlöst förbi. De spontant intresserade brukar begränsa sig till dem, som har
eller har haft en personlig anknytning till regementet eller företaget.
Det är egentligen skada. Under senare tid
har vi fått skildringar av regementens historia, som förtjänar en bredare läsekrets helt
enkelt därför att de har mycket av intresse
att berätta – inte bara för fackhistoriker eller militärer. Nyligen kom den senare delen
av Svea Livgardes historia, som var i hög
grad läsvärd. Detsamma gäller ”Kungl Sö-
dermanlands regemente under 350 år”, som
utgivits av regementets historiekommille i
samarbete med Stiftelsen Södermanlands
museum. Boken är en mycket välbalanserad
blandning av krigshistoria, biografisk historia och folklivsforskning. Inte minst de sistnämnda partierna bör göra den uppskattad
inom det egna landskapet. Glädjande nog
upplever vi för närvarande en formlig våg
av intresse för hembygdskulturens olika former; museer och folklivsforskare har högkonjunktur. En regementshistoria där man
så väl tar vara på detta intresse kommer inte
att bli bortglömd.
Den är också kompetent skriven. Fackhistoriker skriver om vad de begriper, militärer
om sitt; arkivarier och folklivsforskare håller
sig också till sina områden. Det är välgörande. Det finns från gamla tider exempel på
motsatsen.
Bland alla de i regel välskrivna kapitlen
finns två, som är veritabla pärlor. Wilhelm
Odelberg har givit ett nytt av sina många exempel på sin förmåga av inlevelse i den gustavianska tiden och sin eleganta stilkonst i en
uppsats om regementets chef åren
1771-1792, Gustaf Adolf von Siegroth.
Denne var på en gång skicklig officer och
framsyntjordbrukare med vetenskapliga intressen, som sträckte sig över vida humanistiska och naturvetenskapliga fält. Han tillhörde alltså den människotyp, ”filosofen på
herrgården”, som under upplysningstiden
kom att så starkt påverka sin tids intellektuella kultur lik om dess sociala och ekonomiska
förhållanden. Vi hade dessbättre många så-
dana i Sverige, tex för att bara nämna ett
namn, Rutger Maclean på Svaneholm, enskiftets upphovsman.
Gustaf Adolf von Siegroth var en märklig
gestalt. Han gjorde en hedersam insats i fålt
under 1788- 1790 års krig som en av Gustaf
111 :s pålitligaste generaler. Som godsägare
och brukspatron var han en föregångsman
både som välmenande husbonde och driftig
företagare. Han hade en god privatekonomi
– så god att han till sitt regemente kunde donera ett unikt bibliotek i krigsvetenskap. Inte nog med det, han organiserade vid sitt regemente en för tidens förhållanden högtstå-
ende militärakademi för sina officerare och
beredde därmed väg för tillkomsten av vår
tämligen sent tillkomna första krigsskola på
Karlberg. Odelberg har också på sitt fina sätt
tecknat den intellektuella och moraliska attityden hos en människa, som i allt var sin tids
barn och som representerar mycket av det
bästa hos upplysningstidens ledargestalter.
En annan författare, som förljänar särskild uppskattning, är överste Gunnar Henricson. Att en regementschef står som ordfö-
rande för sitt regemente historiekommine
är ganska naturligt. Mera anmärkningsvärt
är att han skriver själv och skriver så bra.
Henricson har bl a bidragit med ett kapitel
”Ett modernt storföretag”- 1960-talets P lO
1963-1973. Han ger där en bild av regementet betraktat som en produktionsenhet,
och på detta fyndiga sålt lyckas han alt presentera materiel-, utbildnings- och personalfrågor på ett ovanligt åskådligt och för lekmannen begripligt sätt. Han har därtill –
förmodligen utan att märka det – tecknat
något av ett äreminne av vad decenniers
hängivna insatser av regementets personal
betytt och betyder för det svenska försvarets
styrka. Mot bakgrunden av hans fakta blir
det också mycket lättare att förstå vilket förskräckande slöseri med mödosamt skapade
värden, som l 972 års försvarsbeslut innebar. För att nå upp till den skriande disproportionen mellan de statsfinansiella besparingarnas storlek sett i relation till statsbudJAN-OLOF SUNDELL:
Finlands väg
Av de nordiska länderna har Finland haft
den oroligaste både inrikes- och utrikespolitiska utvecklingen under l 900-talet. Under
andra världskriget blev landet indraget i två
krig med Ryssland, som båda slutade med
nederlag. Men till skillnad från andra länder, som blev besegrade av Röda Armen,
kunde Finland bevara sitt samhällssystem –
en parlamentarisk demokrati med en ovanligt starkt markerad presidentmakt.
Utrikespolitiskt hat· Finland drivit den s k
Paasikivi- Kekkonen-linjen, som inneburit
att man från finsk sida aktivt arbetat på att
stärka vänskapen med Sovjetunionen. Denna politiska linje har varit nödvändig och
ofrånkomlig till sin huvudinriktning. Det
har åtminstone varit den allmänna meningen. Men vilka har konsekvenserna blivit för
Finlands utrikespolitiska – och för den delen också inrikespolitiska – handlingsfrihet?
Det har funnits skäl för oro på denna punkt
med utgångspunkt från händelser och tendenser i finländsk politik, som av omvärlden
setts som tecken på en ökad bundenhet till
Sovjet. Med utgångspunkt från detta har
man också diskuterat i Västeuropa om risken för en utveckling av ett ökande politiskt
beroende för de militärt svaga staterna i
449
geten i dess helhet å ena sidan och förlorad
försvarskraft å den andra, måste man uppenbarligen gå tillbaka till 1925 års nedrustning.
Om detta svävar emellertid den svenska
allmänheten i lycklig okunnighet. Man får
hoppas att överste Henricson ytterligare tar
till orda i debatten kring försvaret. Han kan
sina argument och hans penna behövs.
Västeuropa – en finlandisering, som det populärt och slagordsmässigt uttryckts.
Det är därför välkommet att den liberale
frilansskribenten Andres Kung har gjort en
omfattande studie av utvecklingen i Finland
sedan andra världskriget särskilt med avseende på förhållandet till Sovjet och dess konsekvenser för landets politiska liv. ”Vad händer i Finland?” (Federativs) ger en fyllig och
väldokumenterad bild av det komplicerade
och för en utomstående ofta svårförståeliga
finska skeendet.
En stor del av utvecklingen har kommit att
domineras av president Kekkonen. Det är
uppenbart att man från rysk sida känt förtroende för hans person. l krislägen har det
varit presidenten, som fått rycka ut och lägga saker till rätta. Della har givit Urho Kekkonen en nästan unik maktposition bland
demokratiskt tillsatta statschefer. Ett av problemen finns just på den punkten. Vid flera
tillfällen har Kekkonen tillsatts på sätt som
strider mot normal demokratisk praxis. Så
tvingades t ex den siste verklige presidentkandidaten Honka ur valkampen 1961, då
ryssarna, hänvisande till bestämmelserna i
1948 års vänskaps- och biståndsavtal, begärde militära konsldtationer med hänsyn till

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner